Etikett: riksdagen

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 4

Läget i svensk inrikespolitik och spänningarna i det partipolitiska landskapet inför valet 2014, efter en vecka med riksmötets öppnande och budgetdebatt, är ämnet för den här lördagskrönikan. Några av mina antaganden och slutsatser.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Blockpolitikens solnedgång

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————————-

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Antagande: Inget regeringsalternativ som bygger på ministerposter eller sakpolitiskt inflytande för sverigedemokraterna eller vänsterpartiet har – av respektive helt olika skäl – särskilt goda utsikter att vinna stöd hos en väljarmajoritet.

Slutsats: En någorlunda stabil lösning av regeringsfrågan för kommande mandatperioder bör sökas hos moderaterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Antaganden: Vänsterpartiet klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Sverigedemokraterna klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Miljöpartiet klarar sig, med god marginal, kvar i riksdagen 2014.
Åtta riksdagspartier är på sikt för många givet fyraprocentspärren och förekomsten av två dominerande partier med tillsammans långt över hälften av väljarstödet.

Slutsatser: Något av de tre mindre allianspartierna åker ur riksdagen, om inte moderatsympatisörer agerar ”kamrat fyra procent” på valdagen. Moderaternas mål att bli största parti och alliansen mål att vinna egen majoritet 2014 är svåra att förena.

Antaganden: Moderaterna kommer lättare att kunna mobilisera sitt folk för det egna målet att bli större än S, än för att hjälpa de små allianspartierna på traven.
C, Kd och Fp kommer i valrörelsen att lägga mer krut på att profilera sig själva än på att samordna sig inom alliansen.

Slutsats: spänningarna och misstron inom alliansen mellan å ena sidan moderaterna och å andra sidan de tre mindre samarbetspartierna kommer att öka i takt med att det ter sig osannolikt att de tillsammans ska vinna egen majoritet 2014.

Antaganden: Om socialdemokraternas ledning ger efter för eller körs över av den vänstersocialistiska falangen i partiet får de – liksom under andra halvan 1970-talet och liksom 2008 när Mona Sahlin mot sin vilja och instinkt tvingades ta in vänsterpartiet i sitt tänkta regeringsunderlag inför 2010 – svårt att vinna väljarnas förtroende som regeringsbildare. Även andrakammarvalet 1928 ger historiskt stöd åt den tesen.

Iakttagelse: Vänstersocialisterna inom socialdemokratin försöker driva igenom att partiet ska kräva vinstförbud på välfärdsområdet, i strid med partiledaren Stefan Löfvens, fackförbundet Kommunals och många ledande kommun- och landstingspolitikers önskemål. I Malmö har socialdemokraterna antagit en motion där det föreslås att Lagen om valfrihet rivs upp och där det återfinns en att-sats som synes öppna för fler och mer godtyckliga socialiseringar.

Dagarna efter det gick en ledande moderat och en ledande miljöpartist i Skåne ut tillsammans i en artikel i Sydsvenskan och försvarade valfriheten i regionen. De anklagade det lokala S-förslaget för att vara ”respektlöst” mot dem som arbetar i privat drivna välfärdsverksamheter. ”Valfriheten för Malmöborna kommer vi aldrig att tumma på”, avslutade de.

Det gemensamma undertecknandet av Mp och M är en alarmsignal för S. Tvingas S-ledningen att driva en vänsterdogmatisk politik den inte tror på, kommer Mp och M att närma sig varandra på allvar.

Många socialdemokratiska debattörer har varnat för en sådan utveckling och för att partiet ska upprepa misstaget från 2008.

Samtidigt presenterade i går Leif Pagrotsky sitt förslag till ny socialdemokratisk skattepolitik. Det hela andas stor pragmatism. Rut-avdraget och jobbskatteavdraget ska vara kvar, liksom värnskatten (som ju även moderaterna slår vakt om). Varken förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt ska återinföras. Tidigare i veckan öppnade partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson för fler privata arbetsförmedlingar. Och en del av socialdemokraternas kritik mot alliansen när det gäller arbetsmarknadspolitiken finner även gehör i allianskretsar.

Slutsats: S går mot en het intern uppgörelse om vad partiet ska stå för i svensk politik: sin traditionella roll som i sak pragmatiskt, socialliberalt mittenparti eller en ny roll som långvarig vänsteropposition i vänsterpartiets närhet. Vad som är rätt och fel för partiet i den frågan kan bara partiets medlemmar avgöra. Men dess vägval när det gäller synen på valfrihet och mångfald inom välfärden kan få stora konsekvenser för regeringsfrågan flera mandatperioder framåt.

Antaganden: Socialdemokraterna och miljöpartiet klarar inte ensamma av att få egen majoritet i riksdagen.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och miljöpartiets ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och socialdemokraternas ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.

Miljöpartiet börjar tröttna på att vara i opposition, och kommer att ivra för att få sitta i regering efter nästa val.
Samtliga allianspartier kommer, om alliansen förlorar, att pröva möjligheter för egen del att förbli i regeringsställning.
En mandatperiod till med nuvarande parlamentariska läge och nuvarande allianssammarbete skulle ytterligare passivisera regeringspolitiken i brist på parlamentariskt spelrum och nya idéer.

Väljarmajoriteten skulle välkomna en majoritetsregeringsbildning som lämnade den stelaste formen av blockpolitik, men samtidigt bevarade en stark opposition där ett av de två stora partierna ingår.
En stor koalition mellan moderaterna och socialdemokraterna, a la Tyskland 2005-2009, vore olyckligt då det skulle beröva riksdagen en kraftfull opposition och lämna enbart småpartier kvar utanför.

Slutsats: det bästa regeringsalternativen för kommande mandatperioder vore ett där alliansen eller delar av alliansen samarbetar med miljöpartiet, i ett givande och ett tagande åt båda håll – eller ett där ett par av alliansens småpartier (Fp och C) samarbetar med S och Mp, i ett givande och ett tagande, med en socialdemokrati som håller distans vänsterut. Båda de alternativen vore intressantare än något en strikt blockpolitik medger, nu eller efter 2014. Och i båda fallen försvinner risken att Sd ges en ödesdiger vågmästarställning

Antagande: avgörande för vilket alternativ som har bäst utsikter att förverkligas är, förutom socialdemokraternas interna processer och alliansens interna styrkeförhållanden, om M, Fp, C och Kd tillsammans blir större än S och MP eller om S och MP tillsammans får fler mandat än alliansen.

Fråga: Vilka partier blir först med att antyda ett intresse för att bryta blockpolitiken? Det vore ett risktagande. Ibland belönas sådana.

Lite kaxigare på bänken, tack

Av , , 1 kommentar 5

Kritiken mot riksdagen som ett knapptryckarkompani i en bok av tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson är ämnet för den här krönikan, med några citat för att visa att problemet är gammalt, men också att problemet skiftar karaktär över tid.

————————————–

Lite kaxigare på bänken, tack

”Många nyvalda riksdagsmän kommer med stora förväntningar till den lagstiftande och beskattande församlingen. De blir desillusionerade, när de märker, hur litet inflytande de har under de första åren.”
(Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsledamot 1922-1947, i sina memoarer ”Många järn i elden”)

Den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson riktar i en ny bok ”Knapptryckarkompaniet” hård kritik mot den moderata partikulturen i riksdagen som hon beskriver som byggd på lydnad och tystnad, utan utrymme för självständiga ledamöter. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte.”, menar hon bland annat.

Kritiken är välkänd och bilden relativt samstämmig – situationen i de övriga partierna ser inte annorlunda ut. Även om medborgarnas förtroende för riksdagen som institution är förhållandevis högt, så är riksdagsledamöternas ställning bedrövligt svag.

Ledamöterna är – trots att de i de allra flesta fall arbetar hårt och med ärligt, uppoffrande engagemang – ofta okända även inom sina egna valkretsar. De känns lätt utbytbara i brist på profilfrågor där de är beredda att bryta en partilinje. Alldeles för många av ledamöternas debattinlägg är meningslöst megafonarbete utan egenvärde. Och behovet av 349 ledamöter är ofta svårt att motivera även för oss som tycker att det är viktigt med bred regional representation.

”I kammardebatterna gäller det att kunna begränsa sig till det väsentliga. Georg Andrén yttrade en gång om en av sina partikamrater, att lika lite som en hund kunde gå förbi en lyktstolpe utan att lyfta benet, kunde denna ledamot gå förbi en proposition utan att begära ordet.”
(Ruben Wagnsson)

Vår tids motsvarighet till lyktstolpspinkandet i riksdagen är förmodligen det överdrivna motionsskrivandet. Ska man hårdra det är det snarast ett tecken på oförmåga och bristande inflytande om någon skrivit uppseendeväckande många motioner – för det är inte så resultat vanligtvis nås. En ledamot bevisar sin duglighet lika mycket bakom kulisserna, som på pränt.

”Riksdagen har sina egna oskrivna lagar som inte stämmer med vad som praktiseras i andra sammanhang. Därför känner sig personer som kommer till riksdagen efter att i företagslivet beklätt viktiga poster främmande i den rådande atmosfären. Det finns emellertid inga genvägar till inflytande i riksdagen. Vägen går obönhörligt genom arbete inom utskott och kamrar. Förtjänster som medförts utifrån värderas inte särdeles högt.”
(Gustaf Andersson i Rasjön, frisinnad/folkpartistisk riksdagsledamot 1921-1948, partiledare 1936-1944, i ”Från bondetåget till samlingsregeringen”)

Men arbetet bakom kulisserna räcker inte, om inte det någon gång får konsekvenser vid voteringar, när det arbetet misslyckats. Den bittra sanningen är att om antalet ledamöter skulle halveras i dag, skulle få märka någon större skillnad. Det är inte ett argument för färre antal ledamöter – konsekvenserna skulle uppenbara sig över tid och vara olyckliga – utan för att ledamöter måste börja ta sina personliga mandat på större allvar.
I grunden krävs ett nytt personvalssystem värt namnet som ger ökad makt åt väljarna och självständiga ledamöter med tydliga, egna valplattformar, på partibyråkratiernas bekostnad.

Kraven på krampaktig partidisciplin bygger på en mytbildning om behovet av förutsägbarhet i riksdagens beslut. Självklart behövs ett visst mått av partidisciplin för att parlamentarismen ska fungera och en regering kunna verka – i de stora frågorna och på de punkter där löften givits väljarna som alla kandidater slutit upp bakom. Ständigt spektakulära utspel och soloräder från en ledamot är lika meningslöst som överdrivet motionsskrivande.

"Det har ofta framhållits, att kammardebatterna är fäktning för galleriet och att de mer sällan inverkar på en frågan öde. Jag har dock åtskilliga gånger, då det gällt frågor av opolitiskt slag, kunnat bevittna, hur kammardebatterna påverkat besluten. Men eftersom i regel kamrarna är glest besatta under många överläggningar och ledamöterna kommer inrusande från matsal, klubbrum eller kafé, när voteringsklockorna ringer, tillhör detta undantagsfallen."

(Ruben Wagnsson)

Men det finns många riksdagsärenden där ledamöter helt borde följa sina egna övertygelser och sorglöst bryta partilinjer, även om regeringen eller oppositionsledningen, partiernas gruppledare och hejarklackarnas körsångare blir skitsura allihop.

Med ett tydligt eget mandat från väljarna i ryggen byggt på raka besked i ett rimligt antal hjärtefrågor, blir en ledamot starkare i den konflikten. Och av en riksdagsledamot borde man kunna kräva kurage att inte i varje läge underkasta sig en partidisciplin som skadar riksdagen, och avskräcker människor från att engagera sig politiskt.

Förödande är kombinationen av krympande, toppstyrda partier, organisationer som belönar lojalitet och smidighet, politiker som fostras till yrkespolitiker i unga år och därmed blir beroende av politiken och partiledningars gunst i högre grad än andra.

Uppryckningen av riksdagen måste tvingas fram av enskilda, modiga politiker som inte är rädda för att bryta mönstret och ta interna konflikter – och av väljare som belönar sådan självständighet.

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Av , , 3 kommentarer 8

Håkan Juholts kris, som består av två olika kriser, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————–

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholt bara frustade på, tutade och körde, som hade ingenting hänt. Det var en märklig blandning av teatral verklighetsförnekelse och imponerande disciplin. I dagens partiledardebatt i riksdagen nämnde han, trots ett enormt pressuppbåd, inte turbulensen kring sin person alls, utan uppträdde i sedvanlig stil – demonstrativt stridslystet, som hade han skrivit sitt tal för flera veckor sedan, när allt fortfarande var som vanligt.

Det var en övertydlig signal framför allt till det egna partiet om att han vill sitta kvar, att han inte tänker avgå frivilligt och att hans interna kritiker kommer att tvingas avsätta honom aktivt om de vill få en annan partiledare.

Om det räcker för att rädda hans partiledarskap är osäkert. De socialdemokratiska nerverna är spända nu. Men Juholt hade inte mycket att förlora och man kan inte frånkänna honom tålighet i ett utsatt läge. För det är ett utsatt läge han befinner sig i.

Det är sällan i första vågen uppgifter dyker upp som till slut leder till en politikers avgång. När en så kallad ”politisk affär” summeras kan de första rubrikerna ibland framstå som harmlösa i jämförelse med dem som följde.
Det som fäller avgörandet är ofta sådant som uppdagas, görs och läcks i ett senare skede, när drevet går bredare skallgång och alla är på helspänn.

Möjligen är det vad som håller på att hända för socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt nu, när uppmärksamheten kring hans felaktiga hyresersättningar vidgas till att handla om hur han hanterat och kommenterat frågan den senaste veckan, men även om sakpolitik, ledarskap och ideologiskt omdöme. Det som började som ett problem med ersättningar, och som jag tror att han hade kunnat klara ut med bevarade sympatier – väljarna är lika trötta på mediala drev som på att politiker inte följer regler – har förvärrats för honom de senaste dygnen.

I tisdags berättade hans egen assistent – som nu övertalats, får man förmoda, att ta en ”time-out” – att Juholt varit informerad om reglerna tidigare än vad han själv hävdat. Kanske har något missförstånd uppstått i den interna kommunikationen, kanske lyssnade Juholt inte på vad han fick berättat för sig, kanske tyckte han inte att det lät viktig, kanske är han en slarver.

Jag är beredd att acceptera många sådana förklaringar, jag tror inte att politiker är ute efter att sko sig själva och jag tycker, som jag skrev i går här på sidan, sällan att avgångskrav är det bästa sättet att reagera på när politiker gör misstag. Det som blir ett problem för Juholt är att krishanteringen passar in i ett större mönster av osäkert, motstridigt uppträdande.

Väljarna kan tycka illa om drevet, och ha förståelse för misstagen, men trots det känna tvivel över huvudpersonens lämplighet och kompetens som just politisk ledare. Mycket tyder på att det är väljarnas reaktion i det här fallet.

Men värre och mer allvarliga för Juholt och hans trovärdighet som partiledare är ändå uppgifterna som presenterades i Aktuellt på tisdagskvällen och som bekräftades av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar i en intervju med Dagens Arena i dag.
De säger att Juholts stab gett klartecken åt partiets justitiepolitiker Morgan Johansson att ställa sig bakom förslaget från Malmöpolitikern Ilmar Reepalus (S) om ett tillfälligt medborgarskap för nyanlända invandrare – ett förslag Juholt timmar senare tog avstånd ifrån när kritiken blev stark.

Stämmer den beskrivningen, att Juholts partiledarstab gett grönt ljus åt ett principiellt oacceptabelt och sverigedemokratiskt präglat förslag, kan situationen snart bli ohållbar för Håkan Juholt, med ett rämnande internt stöd.

Det märktes i debatten i går, att många socialdemokrater – tack och lov – har svårare att acceptera ett sådant ideologiskt klavertramp, än strul med hyresersättningar. Några debattörer betonade skillnaden mellan om Juholt personligen, vilket han förnekar, sagt ja till förslaget och om bara hans stab gjort det.

Den skillnaden är inte oviktig, och det finns ingen källa för något annat än hans stabs agerande. Men även i det senare fallet väcks allvarliga frågor om Juholts sätt att organisera sitt partiledarskap.

Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det slutna rackarspel inom S som föregick valet av Juholt. Han var en kandidat som dök upp på slutet, långt ifrån något förstanamn, i djupt splittrat läge. Det har talats om att han kuppades igenom. Socialdemokraternas valberedningsarbete var överhuvudtaget pinsamt från början, en parodi, och ter sig i dag ännu mer misslyckat, när andra partier arbetar med öppna processer och tydliga kandidater.

Socialdemokraterna är ett vilset och sargat parti, som har svårt att hitta sig självt i en oppositionsroll. Konflikter som fanns när Juholt tillträdde finns kvar. Att personer och falanger som kände sig stå tomhänta när Juholt städade runt i partiets toppskick, nu finns med och agerar i bakgrunden är ett rimligt antagande.

Det som pågår är en intern maktkamp partiet borde ha värkt ut öppet direkt efter förra valet. Men man sabbade det. Att det största oppositionspartiet famlar och ramlar, ideologiskt och personellt, kan aldrig vara bra. Det är inte bra för oppositionen och inte bra för regeringen.

Jag har varit nyfiken på att få se hur ett juholskt partiledarskap skulle utvecklas med tiden, om han skulle våga bryta invanda mönster, överraska. Jag är fortfarande nyfiken på vad han skulle göra av en andra chans, om det skulle frigöra honom lite från navelskådande ritualer och sekteristisk jargong.

Han blir säkert en bättre, mer eftertänksam politiker av det här. Men om han har det som krävs, är det dags att visa det nu. Det kanske är för sent ändå. Tålamodet hos väljare och parti är på väg att ta slut.

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Av , , Bli först att kommentera 7

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

——————————————————————

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Pappa vet bäst vs farfar visste bättre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Åtta riksdagspartier är på sikt fler än som får plats med tanke på fyraprocentspärren, och inget i dagens läge tyder på att det stora antalet små riksdagspartier automatiskt ger en vitalare idedebatt än ett läge mer något färre och något större partier. Samtidigt är det inte heller lyckat för idedebatten om två partier blir helt dominerande. Svensk politik söker en balans mellan sådana ytterligheter just nu. Kring det resonerar jag lite i den här lördagskrönikan.

————————————————

Pappa vet bäst vs farfar visste bättre?

Det är den gamla dängan: i kristider söker sig väljarna till traditionella auktoriteter. Moderaterna vs socialdemokraterna i den ekonomiska debatten just nu är lite som: pappa vet bäst vs farfar visste bättre. Sambos, särbos, småsyrror och småbrorsor, göra sig icke besvär när vinden viner runt knutarna och fogarna knakar.

Enligt opinionsmätningarna stärker de två största partierna åter långsamt sina dominerande ställningar inom regeringsalliansen respektive oppositionen, medan flera av de minsta riksdagspartierna, både inom regeringen och oppositionen, kämpar för sin överlevnad.

Det är inget exklusivt svenskt fenomen, utan går igen i nästan alla demokratier. När läget ute i världen är osäkert, i synnerhet när den globala ekonomin krisar, men det egna landet fortfarande klarar sig hyfsat, tyr sig väljarna ofta instinktivt till beprövade alternativ, de största partierna

Moderaterna vs socialdemokraterna blir åter den klassiska förtroendeduellen: statsminister vs oppositionsledare, finansminister vs största oppositionspartiets ekonomiska talesperson.

Reinfeldt vs Juholt.

Borg vs Waidelich.

Vem känns mest regeringsduglig, mest erfaren, mest omdömesgill, vem anförtror man en statsbärande ställning? Ställs frågan så hamnar lätt de största partierna i centrum, de som styr nu och dem vars föregångare brukade styra förr. Mindre partier, trots att de kanske har mer utförliga svar, hamnar i skymundan.
Problemet är förstås att varken pappa eller farfar alltid vet eller visste bäst, och ibland inte vet eller visste varken ut eller in.

Det som belönas är inte nödvändigtvis handlingskraft, utan förmågan att undvika att göra dumheter. Under förra finanskrisen var det de länder vars regeringar höll huvudet kallt som klarade sig bäst. Men det är ingen generell regel i kristider. Ibland behövs politiska ledningar som vågar bryta mönster och ta de stora greppen medan tid och utrymme fortfarande finns. Så att det två största partierna nu åter börjar dominera i opinionen är inte överraskande, men behöver inte heller vara goda nyheter.

I går publicerade Dagens Nyheter en stort uppmärksammad opinionsmätning från Synovate där fyra (!) av de nuvarande åtta riksdagspartierna hamnade under fyraprocentspärren: hade det varit ett valresultat hade det inneburit bye bye för kristdemokraterna, centerpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna.

Opinionsmätningar mitt under en mandatperiod när det är långt till nästa val, regeringsalternativen är oklara och partierna inte ber om förtroende för något ska inte övertolkas, knappt ens tolkas alls. Det är helt andra faktorer som ger ledtrådar om opinionsläget inför nästa val. Och mätningar som avviker från de flesta andra, ska betraktas med ännu större skepsis.

Men DN:s mätning är intressant inte för vad den säger om opinionsläget – M och S håller ställningarna, Fp och Mp går bäst av de mindre partierna, Kd, C och V har haft det kärvt länge och Sd har tappat under sommaren – utan därför att den i spektakulär form illustrerar en nästan matematisk sanning som förr eller senare kommer att hinna ikapp ett eller flera av de mindre partierna: åtta partier i riksdagen (plus ytterligare ett i Europaparlamentet) är på sikt för många och inte motiverat såsom samarbetena ser och har sett ut.

Om inte partier som ligger nära varandra idémässigt och i många sakfrågor är mogna nog att släppa prestigen och gå samman, kommer väljarna att sköta sållningen på egen hand och förpassa något av dem ut ur riksdagen, vilket är en sämre lösning med tanke på de traditioner och olika geografiska profiler som bär upp olika partier. Opinionsmätningarna skvallrar om att det senare håller på att ske.

Föreställningen att det är upp till olika block eller regeringsalternativ att själva på något sätt styra de inbördes styrkeförhållandena är lite suspekt. M och S behöver inte be andra partier om ursäkt för att de är stora. Och blir ett parti så litet i mätningarna att “deras” regeringsalternativ klarar att få ihop en majoritet ändå ligger det partiet riktigt illa till, för då sätter ingen kamrat fyra procent-effekt in.

Ofta framförs åsikten att många, små partier ger större idérikedom. Men det finns inget i dagens läge som tyder på att åtta riksdagspartier föder fler idéer än ett fyra- eller fempartilandskap skulle göra.

När de fyra allianspartierna i regeringen i dagarna samlas på Harpsund för att slutförhandla inför höstbudgeten, i ett läge när de stora greppen på försummade framtidsområden efterlyses av många, har synfältet smalnat av så till den grad att striden står om sänkt restaurangmoms vs sänkt skatt för pensionärer. Inget ont om de frågorna, men som argument för varför det skulle behövas fyra allianspartier är det tunt. Det rödgröna regeringsalternativet, nu upplöst och saknat av få inom S, Mp och V, inför valet 2010 var inte heller något lyckat exempel på hur många partiorganisationer stimulerar idédebatt.

Troligen står svensk politik inför ett epokskifte, när en gammal blockpolitik luckras upp och samarbetsalternativen blir fler och mer flexibla – också för att undvika att exempelvis främlingsfientliga krafter får vågmästarroll.

Men att konstatera att ett parti blivit irrelevant eller inte behövs eller inte får plats i riksdagen längre är inte detsamma som att säga att dess företrädare och perspektiv inte längre behövs. Ett parti kan försvinna utan att dess aktivaste företrädare och profilfrågor – som kan gå vidare, söka nya plattformar och tas upp av andra – gör det.

I vissa fall kan enskilda politiker, krav och perspektiv rentav få större genomslag efter en förändring där de gått från att vara isolerade i ett ständigt krisparti till att drivas i ett lite större parti, som därigenom också förändras och vidgas.

För förankring och representativitet – även geografisk sådan – har valsystemet större betydelse än antalet partier. Man kan tänka sig att ett fyra- eller fempartilandskap, där inget av partierna behöver oroa sig så mycket för fyraprocentspärren, kan bli ideologiskt vitalare och mer genomtänkt än ett åttapartilandskap där fyra bara håller näsan knappt över vattenytan, med den profileringsnöd det medför.

Föreställningen att man måste isolera specifika intressen och detaljerade ideologiska prefix i en mängd olika, renläriga partier uppradade bredvid varandra, strider mot den breda, öppna folkrörelsetanken och förebådar i själva verket partiväsendets undergång.

Det finns tvärtom fördelar med något färre, men större partier: olika perspektiv och grupper får lättare att berika varandra i direkta möten, den geografiska förankringen blir bredare, sekttendenserna försvagas, behovet av kortsiktiga utspel för att rädda partiers existens minskar.

Samtidigt finns det en brytpunkt någonstans, i ett proportionerligt system, där antalet livskraftiga partier blir för litet för att en mångfald perspektiv fortfarande ska få genomslag. Var den brytpunkten finns mellan dagens åttapartisystem och ett lika oönskat tvåpartisystem – där valet alltid bara står mellan far och farfar – verkar för tillfället intressera väljarna mer än partierna i kris.

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar det parlamentariska läget, rörigheten i talmansfrågan, Björn von Sydows klokskap, alliansen missade chans och socialdemokraternas löftesbrott när det gäller Sd. Och så några slutord om två partier som borde gå ihop till ett.

————————————————

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Det parlamentariska läget är följande: så länge de rödgröna håller sitt vallöfte att inte samarbeta med Sd eller räkna in Sd:s röster i sina egna parlamentariska strategier, kan alliansen i kraft av sin valseger och sitt starka väljarmandat styra som minoritetsregering – på samma sätt som socialdemokraterna gjorde under decennier – utan att på minsta vis vara beroende av sverigedemokraterna. Hur stort inflytande Sd får avgörs av den rödgröna oppositionens agerande, taktik och samvete.

Det är bara om socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet aktivt söker räkna in Sd:s stöd för ett eget budgetförslag eller i en misstroendeförklaring som regeringen kan falla. Alliansen behöver inte – tack vare valsegern, budgetreglerna och voteringsordningen i riksdagen – Sd:s aktiva stöd för att få igenom sin politik, men det gör de rödgröna. Och söker S, V och Mp en sådan omfamning av Sd som en del av oppositionens gemensamma riksdagsblock, lär det inte bli lätt för dem att möta väljarna med bevarad trovärdighet vid nästa val.

Alltså vore allt tal om misstroendeomröstningar och nyval från oppositionens sida ett ansvarslöst sätt av dåliga förlorare att upphöja Sd till större inflytande och betydelse än 5,7 procent av väljarnas stöd borde innebära. Det blir en anständighetsfråga de kommande åren för oppositionen att inte spela Sd rakt i händerna på det sättet.

Men när det gäller oförmåga att acceptera valresultat ser rollbesättningen inom oppositionen annorlunda ut sedan känslorna från valnatten hunnit svalna. Miljöpartiet, som första veckan efter valet mest fräste i riktning mot alliansen, tycks, som många av oss hoppades, ha landat i en mer ansvarstagande och resonabel hållning.
Beskedet från partiet i veckan att man är villiga att samarbeta med alliansen i asyl-, integrations- och flyktingpolitiken för att föra bort det området från Sd:s inflytande är välkommet. Det är så mycket som man kan begära kort efter valet, i synnerhet som alliansen inte lyckats enas internt om att erbjuda miljöpartiet en plats i ett breddat regeringssamarbete.

En uppgörelse om asyl- och integrationspolitiken mellan alliansen och miljöpartiet har förutsättningar att bli en ur socialliberalt perspektiv mycket intressant samling kring frågor där det slirat under flera mandatperioder. Alliansens och miljöpartiets uppgörelse om arbetskraftsinvandring hörde till förra mandatperiodens mest progressiva och utåtblickande.

Även socialdemokraterna har lämnat ett liknande besked om samarbetsvilja på dessa områden. Men då socialdemokraterna de senaste 16 åren stått för den hårdaste och minst generösa asyl- och flyktingpolitiken av de hittillsvarande riksdagspartierna, och i liering med facket aktivt stretat emot arbetskraftsinvandring, är det inte givet i vilken mån de faktiskt skulle ha något vettigt och framåtsyftande att tillföra.
En kompromiss mellan bara allianspartierna och miljöpartiet, utan socialdemokraterna, skulle förmodligen bli mer sympatisk och liberalt principfast än en där socialdemokraterna ingår.
Men om även socialdemokraterna, på andra områden, som exempelvis utrikespolitiken, erkänner valresultatet och intar en konstruktiv hållning med målet att inte ge Sd onödigt parlamentariskt inflytande, har alliansregeringen goda skäl att generellt och genomgående uppträda samarbetsvilligt och konsulterande gentemot både Mp och S, inte minst i det framöver ovanligt betydelsefulla utskottsarbetet.

Både moderaterna och socialdemokraterna har betonat vikten av att det även fortsatt finns en tydlig opposition i riksdagen, så att inte den rollen tillfaller Sd. Det är insiktsfullt. Mona Sahlin bör eftersträva rollen som oppositionsledare i konflikt med regeringen. Alliansen ska inte kunna räkna med att vinna alla voteringar. Men möjligheterna för partierna att samarbeta i enskilda frågor, utan att det hotar rollfördelningen mellan regering och opposition, är mycket bättre än vad en dogmatisk vördnad av blockpolitik kan ge sken av. Mellan alliansen och Mp finns hygglig samsyn på flera områden. Att låta det märkas vore i bra i det rådande läget, likväl som för svensk politik på längre sikt. Och ett mer sansat samtalsklimat mellan S och M är alltid välgörande.

En god början från regeringens sida hade kunnat vara att ta fasta på det förslag många fört fram den senaste veckan: att låta meriter tala och socialdemokraternas Björn von Sydow bli talman.

Att han själv i veckan avstod från att kandidera för enbart oppositionens räkning, med motivering att han inte vill bli beroende av Sd-röster visar att han insett det parlamentariska läget. Det förstärker bara bilden av honom som bäst lämpad av alla i riksdagen för uppdraget. Det skulle därför ha varit en generös och motiverad gest från alliansen att erbjuda honom talmansposten. På det sättet hade man kunnat markera att den hur som helst på sikt förlegade blockpolitiken inte behöver vara så huggen i granit att den blir Sd:s bästa vän.

Nu blev det inte så. För det bär både alliansen och de rödgröna skuld. Men att de rödgröna, trots von Sydows kloka agerande, beslutat att göra ont värre genom att lansera en annan egen talmanskandidat, i hopp om att kunna tillfoga regeringen nederlag med hjälp av Sd, är värre än så. Det är att inleda mandatperioden med ett rungande löftessvek, i en fråga med stort symbolvärde.

Sahlins tidigare besked har varit att hon inte under några omständigheter – ”aldrig någonsin, aldrig någonstans!” skulle ge Sd ett sådant inflytande. Riksdagen hann inte ens öppna innan tongångarna blev andra och Sahlin började plocka in Sd-mandat i sin parlamentariska räkneram. Hur vägledande det blir för oppositionens agerande framöver är svårbedömt, men uppenbarligen är man inte principiellt främmande för att ge Sd chansen att välja och vraka i riksdagen. Någon annan tolkning av att S struntar i partikamraten Björn von Sydows hedervärda markering är svår att göra. Oroväckande är det under alla omständigheter.

——————————————

För övrigt…

Förhållandet mellan folkpartiet och centerpartiet skulle ha kunnat vara en film om lokala kulturkrockar i regi Lars Molin. Tänk mustiga repliker á la mjölkpallar, kungliga toaletter, kaffetermosar och badjävlar, i partipolitisk miljö. Fp och C, med föregångare, har haft svårt för varandra sedan ett sekel tillbaka. De förstår inte varandra. De odlar ett ömsesidigt, småsint misstroende. Hur länge har de råd med såna tramsigheter, när väljarbasen krymper och något av dem alltid ligger nära fyraprocentspärren?

Det rationella vore att de som bärare av viktiga och varandra närliggande perspektiv och idéer i svensk politik slog ihop sina organisationer till ett bredare, progressivt, idédrivet grönliberalt parti med god organisatorisk förankring i hela landet, större kontaktytor mot väljarkåren, bättre möjligheter att hävda sig gentemot de två stora S och M och goda utsikter att bjuda miljöpartiet intressant konkurrens om vilka som leder 2000-talets idédebatt. Sluta blänga på varandra, stärk liberalismen tillsammans i stället.

Spelar det någon roll vilka som sitter från Västerbotten?

Av , , 1 kommentar 7

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen från de olika partierna? Det är den inledande frågan i min lördagskrönika den här veckan. Jag har varit inne på ämnet tidigare, i den här krönikan: "För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen". Dagens krönika är lite som en utvidgning av ämnet.

——————————————-

Västebotten bör bidra till en starkare riksdag

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen?
Mandatfördelningen mellan partierna och regeringsalternativen har naturligtvis största betydelse. Men är det viktigt vilka personer som sitter från en valkrets?

Gör det, för att bli konkret, någon större skillnad om det är Ibrahim Baylan, Katarina Köhler, Isak Frohm, Helén Pettersson, Lars Lilja eller några andra som sitter för socialdemokraterna från Västerbotten?

Om det är Edward Riedl, Elisabeth Björndsotter Rahm, Ulf Grape, Katja Isacsson, Jan Nilsson eller andra som får mandat för moderaterna i länet?

Om det är Maud Olofsson, Helena Lindahl,Tomas Mörtsell, Johan Kling, Sven-Olov Edvinsson eller andra som tar centerpartiets platser härifrån?

Om det är Maria Lundqvist-Brömster, Håkan Lindh, Sabina Ausfelt, Nicke Grahn, Britt-Marie Lövgren eller andra som representerar folkpartiets väljare?

Om det är Jonas Sjöstedt, LiseLotte Olsson, Tamara Spiric, Agneta Hansson, Lennart Gustavsson eller andra som företräder vänsterpartiet?

Om det är Jabar Amin, Ann-Louise Hansson, Nils Seye, Ellika Nordström, Thomas Nihlen eller andra som får förtroendet av miljöpartiets anhängare?

Om det är Anders Sellström, Maria Wiksten, Erik Sedig, Birgitta Nordvall, Jonny Kärkkäinen eller andra som får mandat för kristdemokraterna?

Redan den här stela uppräkningen av de fem första namnen på riksdagspartiernas listor i länet visar att det är ett stort antal kandidater i Västerbotten som från höga placeringar ber om väljarnas förtroende för vad som i grunden är ett personliga mandat.
Men är väljarens val av kandidat – efter valet av parti eller som avgörande faktor för valet av parti – betydelsefullt i slutändan? Eller är balansen mellan regeringsmakt och riksdagsmakt, mellan partiledningar och enskilda ledamöter, i dag sådan, att det inte längre får några större konsekvenser om ett namn byts ut mot ett annat?
Debatten om riksdagens ställning blossade med rätta upp på nytt under FRA-hanteringen för ett par år sedan, och har hållit i sig sedan dess. Relativ enighet råder om att riksdagen är på dekis, att de enskilda ledamöterna inte betyder lika mycket längre och att partiledningar går hårt åt avvikare.

I en ny bok från SNS – ”Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism 1917-2009” (red Jörgen Hermansson) – beskrivs ingående och nyanserat en tilltagande presidentialisering av parlamentarismen i Sverige. Jörgen Hermansson och Thomas Persson summerar slutsatserna så här:

”Det har skett en tydlig förskjutning inom ramen för det parlamentariska styressättet. Regeringsmakten har påtagligt stärkt sin ställning gentemot riksdagen och statsministern har fått en alltmer dominerande position inom sin regering.”

Den debatten och den farhågan är långt ifrån ny. I en vänbok till liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i samband med dennes sextioårsdag 1959 skriver Elis Håstad, professor i statsvetenskap och landshövding, i ett kapitel om ”tvång och tolerans i partilivet” bland annat:

”Vid 1920-talets mitt var de enskilda riksdagsmännens självständighet evident större än nu. Främst härskade ännu mycket av den långvariga traditionen från de tider då partiväsendet ej hade nått någon högre grad av organisation och ej sällan ansågs lite suspekt. Just vid den tiden förekom dessutom i vida högre grad än nu schismatiska riktningar inom nästan alla partier och framför allt inom partierna i mitten. Ytterligare hängde det då inte som nu på en enda röst, var majoriteten i kammaren låg. Individuella, oorganiserade avvikelser och extraturer kunde därför merendels göras utan större risker för att de skulle avgörande påverka besluten.”

Redan på 1950-talet talade man alltså om svaga riksdagsledamöter och stark partipiska som ett problem, med nostalgisk blick på 20-talets parlamentariska liv. Det som förändrats sedan dess är alltså att regeringsmakten blivit ännu starkare på riksdagens bekostnad, men också att partiernas försvagade medlemsbaser och den gamla folkrörelsemodellens långsamma marginalisering gjort partiorganisationerna mer toppstyrda och kampanjinriktade än tidigare.

Riksdagens veka ställning, och ledamöternas anonymitet, kan bli ett hot mot den regionala förankringen, mot det breda demokratiska samtalet, mot partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar och kandidater, mot partiernas chanser att behålla fritänkande och självständiga personer i ledande ställning, men också mot hela det svenska proportionella valsystemets legitimitet på sikt.

För att hitta rätt lösning på problemet gäller att diagnosen blir korrekt. Ibland försöker man fånga ledamöters aktivitet med mätningar av närvaro och utspel – och utifrån det bedöma deras jobb. Resultaten av sådana mätningar leder lätt till att ledamöternas insatser faktiskt underskattas.
En riksdagsledamots inflytande mäts inte i antalet motioner vederbörande skrivit. Inte heller i antalet anföranden han eller hon har hållit från plenisalens talarstol. Definitivt inte i antalet timmar någon suttit fysiskt på sin riksdagsbänk. Inte heller – det smärtar – mäts en ledamots betydelse i antalet utspel och artiklar någon åstadkommit i regionaltidningen, även om opinionsbildning inte ska underskattas.

Med få undantag, gör istället riksdagsledamöterna sina mest betydelsefulla insatser inför och i de olika riksdagsutskotten. Där, i utskottsarbetet och vid partigruppernas tidiga diskussioner, har en driftig, skicklig och inflytelserik ledamot chansen att verkligen göra skillnad. Eftersom partidisciplinen är stor och riksdagens ställning svag gentemot regeringen är det bara i sådana tidiga skeden som frågor normalt går att påverka för enskilda ledamöter. Tungviktarna internt i de sammanhangen kan vara de som syns mest utåt, men det är mer sällan än man tror.

Problemet är därför inte att riksdagsledamöterna inte jobbar hårt (det gör de, hårdare än de flesta) eller att de inte vore kompetenta nog att driva egna linjer i konflikt med sina partigrupper (det är de vanligtvis i åtminstone ett par hjärtefrågor) eller att de inte försöker sätta personlig prägel på sina insatser i riksdagen (det vill alla).

Problemet är att ledamöternas verkliga insatser sällan syns utåt, och att vid konflikter mellan partilinje och personlig övertygelse partipiskan nästan alltid vinner. För få ledamöter vågar hänvisa till sina personliga mandat, besvara ondögonen från partiledningarna och markera riksdagens ställning gentemot regeringen. Problemet är också att riksdagsdebatterna inte betyder ett jota för besluten som fattas, utan är relativt tomma ritualer.

Ska det proportionella valsystemet – inom vilket partiapparaterna har större makt än vid majoritetsval i enmansvalkretsar – kunna värnas, och jag tycker att det bör värnas, krävs riktiga personval utan spärrar. Det skulle ge enskilda ledamöter råg i ryggen och, efter tydliga personvalsdeklarationer, en direkt relation till väljarna.

Ett visst mått av ökad oförutsägbarhet för sittande regeringar är ett pris värt att betala för en starkare riksdag, där även debatter i kammaren kan påverka ett beslut och där ledamöterna är regionala profiler med kraftfulla personliga mandat. Det måste spela stor roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen. Annars är vi illa ute.

Värmningen, försäsongsträningen, repetitionen

Av , , Bli först att kommentera 10

Inom travsporten talar man om att hitta värmningsvinnare, genom att studera och klocka de uppmjukningsvarv hästarna får trava runt banan nån timme innan start. Vem ser pigg och glad ut, vem ser trött och seg ut?

I teaterns och filmens värld är det att kika bakom kulisserna, eller på repetitioner och scentagningar; ana atmosfären, höra repliker, få en hum om vad som väntar vid premiären.

Motsvarigheten inom fotboll och ishockey är när insiders och journalister står och hänger vid nån försäsongsträningsmatch för att snappa upp det senaste kring trotjänare och nyförvärv. Hur är skadeläget, hur är stämningen i truppen? Vilket spelsystem övas in?

En partiledardebatt i riksdagen är, även ett valår, en händelse som framför allt intresserar en mindre krets politiker, debattörer och journalister. Det är valårets motsvarighet till värmningen, försäsongsträningen, repetitionen.

Riksdagsdebatten ses som en förövning, en uppvärmningsarena, mer än som ögonblicket då allt avgörs. (Så har det inte alltid sett ut, och denna historiska förskjutning hänger samman med en gradvis nedvärdering av riksdagen som institution och offentlig debattarena.)

Andelen väljare som av rent intresse söker sig till en tv- eller radioapparat för att följa debatten är sannolikt försvinnande liten. För partierna är det därför långt viktigare hur debatten sammanfattas och vinklas i tv-nyheterna, tolkas i tidningarna dagen efter och kommenteras under och efteråt på internet – än hur debatten uppfattades av de få väljare som följde den i realtid.

Men för den som söker värmningsvinnare inför valet, inte segrare i träningsmatchen, var det väsentliga i gårdagens debatt vad den sa om valrörelsen, vilka starka respektive svaga punkter regeringsalternativen har i dagsläget och vilka sakfrågor som troligen kommer att få störst utrymme.

10 snabba slutsatser:

1.Mantrat jobb-skola-vård-omsorg kommer att stå i centrum för både regering och opposition.

2. Alliansen kommer att tala så mycket den kan om den globala finanskrisen, med budskapet: det går bra för Sverige givet de svåra omständigheterna. Oppositionen kommer att tala så lite den kan om samma sak, med budskapet: det är regeringens fel, och det går extra dåligt för Sverige.

3. Ju fler frågor den rödgröna oppositionen får om sin egen politik desto svårare får den att ge begripliga svar. Ju fler frågor alliansen får om sin gemensamma politik desto mer låter de som ett fyra år gammalt eko.

4. De rödgröna har svårt att förklara varför de vill höja skatterna så mycket för låginkomsttagare. Alliansen har svårt att förklara hur den egentligen ser på framtidens socialförsäkringssystem.

5. De rödgröna får problem i jämställdhetsfrågan när deras sätt att göra skillnad på traditionellt manligt dominerade branscher (där konkurrens, företagande och valfrihet är okej) och traditionellt kvinnligt dominerade branscher (där monopol ska råda och företag motarbetas) lyfts fram. Alliansen får problem när den ska förklara varför vårdnadsbidraget har en framträdande roll i familjepolitiken trots att det strider mot både arbetslinje, integrationsmål och jämställdhetsambitioner i övrigt.

6. Rättspolitiken – å ena sidan kampen mot brottslighet, å andra sidan kampen mot övervakning och integritetskränkande lagstiftning – är ett område som inget av regeringsalternativen ännu lyckats göra till sitt.

7. Klimatfrågan får en väldigt liten betydelse.

8. Alliansen kommer att vilja lyfta fram skillnader i skolpolitiken. Socialdemokraterna kommer att vilja lyfta fram likheter.

9. Debatten om den stela arbetsmarknaden blir inte så het som den borde eftersom S och M är relativt ense.

10. Gladast vinner.