Etikett: Romney

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

Av Ola Nordebo, 6 november 2012 kl 08:02, Bli först att kommentera

Min summering inför det amerikanska presidentvalet.

Några tidigare krönikor på temat:

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————–

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

On balance är ett vackert uttryck på engelska. Det kan översättas på många sätt: Vid en samlad bedömning, på det hela taget, när allt kommer omkring, när man väger för och emot, i slutändan. Men ingen variant på svenska förenar samma eleganta lätthet och nyktra precision.

On balance, förtjänar Barack Obama fyra år till som president i USA. Väger man för och emot finns goda skäl att hoppas på att han når 270 elektorsröster vid sammanräkningen i natt.

Han förtjänar däremot inte, ännu i alla fall, den ikonstatus han fått i europeiska medier.

Obamas ekonomiska politik är oklar i bästa fall, förljugen i sämsta fall. Någon övertygande plan för hur USA ska komma till rätta med sina växande underskott har han inte presenterat. Han överlåter att tala riktigt varmt om företagande och företagare åt andra, vilket gör hans politik kortsiktigt begränsad till räddningspaket och stora stimulanser. Vad han vill med de kommande fyra åren är en gissningslek.

För ett bättre inrikespolitiskt klimat i USA, har han inte lagt många strån i kors. Han vill gärna framstå som en som står över det partipolitiska käbblet. Ändå är han mer partipolitiker än många av sina föregångare. I mötet med ett dogmatiskt, tidvis fundamentalistiskt republikanskt parti har stämningen förgiftats. Obama har inte störst skuld till det, men en del av skulden faller även på honom.

För dem som ogillar aggressivt negativa kampanjer, med personangrepp i centrum, har Obamas återvalskampanj varit en lång, plågsam besvikelse. Hans valstrateger har inte försökt att höja nivån på debatten, utan har satsat allt på att vinna i gyttjan.

Obama får också allt som oftast anstränga sig för att dölja en viss akademisk nedlåtenhet mot folk som tycker annorlunda eller inte förstår. Ta ifrån honom hans manus och han blir sårbar när han ifrågasätts, på ett helt annat sätt än exempelvis Bill Clinton, som blir bättre i mötet mellan sitt eget perspektiv, sina egna känslor, och andras.

Att Mitt Romney vann den första debatten över Obama var ingen överraskning för den som sett Obama på lite mer kaotiska presskonferenser.

Obama är en manuskripttalare och en rationell manuskriptpolitiker, som vill ha kontroll på situationen, lösa problem på egna villkor, utifrån egna definitioner av vilka problemen är och hur de bör uppfattas, intellektuellt och emotionellt. Det får väldigt sällan en president.

Utrikespolitiskt har det svajat mellan naivitet och råbarkad cynism. Hans effektivitet som diplomat kan ifrågasättas. Det rättsligt murkna dronkriget har utökats. Guantanamobasen är kvar. Obamas utrikespolitik är märkligt svårdefinierad. Utan Hillary Clinton som stabil och kompetens utrikesminister skulle han ha kunnat få större problem.

Men det Obama har gjort rätt och försökt åstadkomma, sett till den svåra situation han fick ta över, väger ändå tyngre än det som brustit.
Läget på arbets- och bostadsmarknaden har långsamt stabiliserats, från ruinens brant till något som börjar likna en återhämtning. De ekonomiska utsikterna ser ljusare ut än undergångsprofeterna trott vara möjligt.
Obamas miljö- och klimatpolitik kan inte få höga betyg, men jämfört med de republikanska motståndarna har han åtminstone en grundläggande analys om utmaningarna.

Han har varit rakryggad i viktiga värderingsdebatter, som exempelvis när homosexuellas rättigheter stärkts. De högst komplexa, svårtajmade besluten att dra ut trupperna ur Irak och Afghanistan har fattats på ett sätt som varken förefaller brådstörtat eller veligt. Han har normaliserat USA:s uppträdande och återgett presidentskapet ett intellektuellt allvar.

Kanske framför allt: den stora, laddade, omstridda sjukförsäkringsreform som ska ge fler grupper än tidigare ett någorlunda skyddsnät, har beslutats, och Obama har stått upp för den, tagit politiska risker för den, identifierat sig med den fullt ut.
Obama har i vissa lägen visat ett mod (alternativt en tjurighet) som bara stora politiker äger. Det som kanske däremot alltid reaktionssnabbe Clinton med sin slagruta för det uppnåeliga saknade. Sjukförsäkringsreformen var inte perfekt i allt, men den var rätt i många detaljer och storartad som steg i riktning mot generellare välfärd.

Obamas lycka är dessutom att han i utmanaren Mitt Romney möter en politiker vars brister är lika många, men vars markanta avsaknad av principfasthet och pålitliga övertygelser hela tiden överskuggar hans förtjänster.

Mitt Romney hade kunnat bli en sympatisk, balanserad och måttfullt konservativ republikansk kandidat. Men han har försvunnit in i en dimma av motsägelser, omsvängningar och opportunism. Vad står han för? Det övertag Romney skulle ha kunnat få i den ekonomiska politiken, hans starkaste fråga, slarvas bort av republikanernas halsstarriga skattepolitik och särintresse- och utgiftslinje i försvarspolitiken. I utrikespolitiken framstår han som en lättviktare, utan egna ansatser och med en tendens till äventyrliga uttalanden. I miljö- och klimatpolitiken vore han ett allvarligt steg bakåt.

Kanske värst av allt: Romney företräder ett republikanskt parti som fått allt starkare inslag av, och visat oroväckande tolerans inför, extremism i de egna leden. Och han verkar inte vara beredd att ta någon intern strid i värderingsfrågor, mot de falangerna, utan anpassar sig till starkare viljor när helst han kan. Den politiska ryggraden är svårlokaliserad. Allt är möjligt, han kan landa lite överallt.

Man är inte en sämre människa för att man inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik president. Kanske snarare tvärtom. Men man är en sämre presidentkandidat.

Som Economist skrev i sin ledare till stöd för Obama har båda kandidaterna potential att leva upp till sina bästa jag, men sorgligt nog har ingen av dem kampanjat som om de avser att göra det.

I en kamp mellan två besvikelser är fyra år till med Obama ändå klart att föredra. Fyra år till har han, on balance, förtjänat.

And down the stretch they come! Ryck tussarna nu, och vinn med en nos.

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Av Ola Nordebo, 11 april 2012 kl 22:16, Bli först att kommentera

Det blir Barak Obama vs Mitt Romney i höstens amerikanska presidentval. Det står klart sedan Rick Santorum hoppat av den republikanska primärvalskampen. Det här är en krönika om några aspekter som brukat prägla presidentval i USA:s historia, och varför historien den här gången talar för att Obama blir omvald. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor om amerikansk politik:

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————————-

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

“The President is fortunate to get off as the bubble is bursting, leaving others to hold the bag”, skrev Thomas Jefferson – enligt egen utsago delvis lättad över att ha förlorat det nyss hållna presidentvalet mot John Adams – till James Madison 8 januari 1897, ett par månader före George Washingtons avgång som USA:s förste president. “Yet, as his departure will mark the moment when the difficulties begin to work, you will see that they will be ascribed to the new administration.”

(Citatet ur "His Excellency: George Washington", av Jospeh J. Ellis)

Knappast någon tillträdande amerikansk president sedan dess skulle ha invänt mot beskrivningen. Alla nyvalda presidenter tar över stafettpinnar nedkladdade med eller glänsande av föregångarens fingeravtryck. De första hundra dagarna av en ämbetsperiod är lika mycket de hundra sista av den föregående. De första fyra åren utspelar sig på de föregående fyra årens villkor.

Att det inte går att dela in tiden i isolerade paket, visade redan Zenon med sina paradoxer om haren som aldrig hinner förbi sköldpaddan och pilen som aldrig når fram till tavlan. Den amerikanska presidenthistorien illustrerar fenomenet politiskt.

En nyvald president är inget oskrivet blad, historien har klottrat ned honom (eller henne när den dagen kommer) i finstilt och grovstilt redan innan eden är avlagd. För någras anseende i samtiden eller historieböckerna har det varit en välsignelse, för andra en olycka. Men att lägga om en ekonomisk politik eller ställa om utrikespolitiken till en ny doktrin eller sätta igång alternativt avbryta en inrikespolitisk reformprocess, tar åratal.

Det är, i Titanic-tider, som att bromsa och svänga en atlantångare, bort från ett isberg eller rakt in i det. Den som siktade isberget och valdes kurs kan ha hunnit lämna bryggan, när kraschen kommer eller ankomsten i hamn firas.

Och ett vunnet presidentval ger inget frikort när kongress och högsta domstol ska säga sitt. Riktigt vad en president kommer att göra kan man hur som helst inte veta förrän maktskiftet är ett faktum och en kandidat får betrakta sakfrågorna från en presidents perspektiv – vilket brukar föra med sig omprioriteringar, ibland dramatiska.

Så kan avståndet mellan en George W Bush och en Barack Obama i vissa frågor tyckas oändligt en vecka före presidentinstallationen och inte alls lika stort ett år senare, till allmän cynism hos alla som inte tittar tillbaka på historien.

Alla amerikanska presidenter småhuttrar dessutom i skuggan från myten om den nationella enigheten och sammanhållningen – det som förenar är starkare än det som söndrar, som standardnumret i den amerikanska politikens retorik uttrycker det – som hittills ingen förutom George Washington varit i närheten av att symbolisera. Och bakom kulisserna av hans enhälliga val och återval grodde redan motsättningarna som bröt ut snart efteråt.

Inget är mäktigare än en idé – ental – vars tid har kommit, lyder det kända uttrycket. I amerikanska presidentval brukar de stora idéerna vars tid anses bryta in ha det motigt, och behandlas med stor ängslighet av väljarna.

Givetvis har hela den amerikanska historien präglats av dragkamper mellan idéperspektiv, från grundandet och Jefferson vs Hamilton, Andrew Jacksons era, decennierna fram till och efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande, Theodore Roosevelts progressiva kampanj, så småningom Franklin D Roosevelts nya giv på 30-talet, kampen om medborgarrätt för svarta och social lagstiftning under 1950- och 60-talet och sedan Ronald Reagans konservativa rörelse på 80-talet. Bråket om Barack Obamas och demokraternas sjukförsäkringsreform är en repris på en konflikt i USA om politikens roll, nationellt och i förhållande till delstaterna, och statens uppgift, som har rötter ner till nationens grundande.

Men ett återkommande mönster är att det vi i efterhand ser som tidsandan snarare återspeglas i populärkultur, innovationer, arbetsliv, näringsliv och samhällsdebatt, än i valresultat.

Uppbrottsstämningarna på 60- och 70-talen i USA – medborgarrättskampen, motståndet mot Vietnamkriget, kulturkonflikterna – är ett bra exempel. De ledde inte till en radikalisering eller liberalisering av amerikansk politik i uppropens anda, utan tvärtom till en långvarig konservativ epok, som demokraterna lyckades bryta först 1992 när de gick till val med en kandidat, Bill Clinton, vars tydliga budskap var att det demokratiska partiet måste förändras och på viktiga punkter anpassas till den politiska verklighet som skapats under Ronald Reagan.

Och de bittra kulturstriderna från sextiotalet klingade vidare under både Clintons och George W Bushs år i Vita Huset.

Väljarmajoritetens val och prioriteringar återspeglar sällan det som medierna och de tongivande agendasättarna tolkar som tidsandan. Idéer vars tid anses ha kommit tenderar oftare att röstas bort än att röstar in i presidentvalen, på både gott och ont. Och undantagen bekräftar regeln.

Theodore Roosevelt blev president 1901 efter mordet på William McKinley, som hade en delvis annan profil, och skapade när han lyftes upp från vicepresident till president tidsandan själv, ställde väljarna inför ett redan inlett faktum. Och det som förde exempelvis FDR till makten 1932 var inte en robust och tydligt definierad ideologisk grundsyn, utan kombinationen av djupaste kris, sittande presidents misslyckande och Roosevelts egen optimism och obekymrade pragmatism. Han prövade sig fram, med många motiv och drivkrafter, men utan ett robust ideologiskt projekt. Det växte möjligen fram med tiden och framstod som ett tydligt sådant först i efterhand, och kanske i motståndarnas tolkningar.

När George W Bush valdes till president för tolv år sedan hade han fortfarande stämpeln medkännande konservativ, och inte den polariserande framtoning han sedan fick som president. Den kontroversielle Bush som valdes om 2004, i en speciell tid av Irak-krig och efterdyningar till terrorattacken 2001, hade förmodligen fått svårt att vinna 2000.

När Reagan valdes 1980 var USA mitt uppe i bearbetningen av ett par decenniers orolig omvandling i samhället – hans blandning av konservatism och optimism var ett slags motvikt till åren av radikala, konfliktfyllda motsättningar och vann över väljare från demokraterna till republikanerna i ovanlig omfattning. Inte för att man förväntade sig en revolution – uttrycket ”the Reagan Revolution” till trots – från honom, utan delvis tvärtom för att man ville att han skulle återställa sånt som av konservativa uppfattades ha gått för långt.

För den som identifierar sig med kulturradikala strömningar är det ofta bittert att erkänna, men väljarkårer tenderar alltid att vara långt mer konservativa än samhällsdebattens teorier om vad en epok präglas av – konservativa mot alla former av långtgående reformiver, oavsett riktning.

Valresultaten sedda lite över tid är som en sådan där docka, som alltid rätar upp sig igen hur man än knuffar den. Väljarkåren stabila mitt tenderar att räta upp det mesta när det börjar luta för mycket, ibland med sådan fart att det slår över åt andra hållet innan pendelrörelsen bromsas. De senaste decenniernas amerikanska kongressval har haft sådana pendeltendenser.

När Obama, som i sin tur hyllat Reagan som en inspirationskälla i syfte att skriva in sig i den traditionen av partiöverskridande väljarstöd, valdes 2008, projicerades förhoppningar på honom om en ny politisk stil, lyft över de senaste decenniernas bittra strider i Washington (med vilka den interna motståndaren i primärvalen Hillary Clinton förknippades), långt mer än ideologiska reformambitioner.

Obama lyckades både entusiasmera idealistiska krafter inom det demokratiska partiet och inge förtroende hos avvaktande, oberoende väljare – genom att stå för något nytt, en nystart till stämning och engagemang, men med löftet att söka förena och skapa ett nytt samarbetsklimat mellan partierna. Det var samma kombination av förmåga att väcka partiaktivism och utöva attraktionskraft på mittenväljare som Reagan lyckades med 1980.

I samma ögonblick som Obama däremot utmålades och börjades ses som en ideolog och som bärare av ett omfattande, radikalt reformprogram för statliga ingrepp- framför allt i sjukförsäkringsfrågan – sjönk stödet för honom snabbt och ledde som bekant till ett stort bakslag för demokraterna i mellanårsvalet 2010.

Men i och med att den så kallade tepartyrörelsens nu är helt etablerad inom det republikanska partiet, och starka konservativa krafter ser ut att driva partiet i mer dogmatisk riktning, är rollerna återigen på väg att bli ombytta. Mitt Romney, i princip klar som republikanernas kandidat och Obamas motståndare i höstens presidentval, håller på att slitas sönder av inre motstridigheter som en följd av det egna partiets radikalisering.

Han måste mobilisera republikanernas mest aktivistiska bas genom att närma sig den med polariserande budskap, och samtidigt vinna oberoende väljare genom att distansera sig från samma renläriga bas med moderat framtoning. Så ser Romneys dilemma ut.

Det är svårlösligt för en kandidat som hamnat mellan stolarna, mellan den påstådda, men trots allt isolerade, tidsandan i det egna partiet och historiska erfarenheter av vad som brukar vinna val. När man talar om hans bristande trovärdighet och genuinitet, handlar det i grunden om det problemet.

Utrikespolitiskt kaos, ny finanskris, en vändning till det sämre på arbetsmarknaden eller något oförutsett klavertramp kan fortfarande sänka Barack Obama. Men att han hittills inte åstadkommit radikala förändringar, att han inte infriat alltför många löften, att hans största fråga – sjukförsäkringsreformen – ser ut att sänkas på juridisk väg och att han inte längre väcker någons lust att förvandla hans tal till en popvideo, behöver paradoxalt nog inte vara en större nackdel för honom, så länge som republikanerna uppfattas som mer polariserande, aktivistiska och dogmatiska.

Obama lär därför lika lite vilja förknippas med Occupy Wall Street-rörelsens aktivister i mittenväljarnas ögon som Mitt Romney, när primärvalet är över, vill förknippas med extrem konservatism eller tepartyaktivister. De kommer att larma och göra sig till om varandras extrema drag, Obama och Romney, men försöka att placera sig själva i rollerna som bärarna av goda, lugna traditioner i amerikansk politik. Republikanernas primärvalsprocess har försvårat den uppgiften för Romney, och förenklat den för Obama.

Försiktigheten hos väljarna har varit på gott och ont genom USA:s historia, men talar 2012 för att Obama blir omvald.

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Av Ola Nordebo, 13 januari 2012 kl 21:52, 1 kommentar

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Är han egentligen en stark eller svag utmanare till Obama?

—————————————–

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, ser ut som någon vars innerligaste dröm är att få en rungande ovation, ett oreserverat jubel, som lyfter bortom det pliktskyldiga, det regisserade, det obligatoriska.

Mitt Romney ser, även när han vunnit, ut som någon som allra helst, om så bara för ett enda euforiskt ögonblick, skulle vilja få känna sina väljares kärlek. Det finns något rörande, vädjande i hans blick, något därinne som väntar och hoppas, att kanske ändå, kanske den här gången, ska de visa att de inte bara accepterar honom, utan känner något mer än så.

Men det säger inte klick. Gnistan uppstår inte vid vare sig första eller tionde ögonkastet. Hans öde är att även i sina anhängares ögon förbli ett förnuftigt, acceptabelt val efter långt betänketid, i brist på bättre och i skral – ibland alldeles för galet passionerad – konkurrens.

Amerikansk presidentvalspolitik har bjudit många exempel på sådana kandidater genom åren – kompetenta, moderata men utan den karisma och utstrålning som presidentvalskampanjer sätter på prov.
Några har vunnit ändå, som republikanen George Bush sr 1988. Några har förlorat, som demokraterna Al Gore (2000) och John Kerry (2004).

Även många presidenter med en obesvarad längtan efter att väcka varmare känslor hos sin omgivning, att bli ”accepterade” på djupare sätt, än bara genom formella framgångar, än bara genom respekt för kompetens eller makt, har bott i Vita huset. John Adams var den första, överskuggad av både sin föregångare och sin efterträdare. Richard Nixon är en annan, med samma fascinerande mänskligt vädjande blick mitt i en annars korrupt, sönderfallande gärning.

Mitt Romney utstrålar inte Barack Obamas skarpa, genomarbetade briljans i talarstolen, inte Bill Clintons medkännande, spontana intelligens, inte Ronald Reagans optimistiska, obekymrade folklighet och inte George W Bushs ”gå på baseboll och snacka som har vi varit bästa polare länge”-kvaliteter.

Men liksom Reagan (som försökte både 1968 och 1976), Bush Sr (som försökte 1980) och Gore (som försökte 1988), och på samma sätt som Bob Dole 1996, och John McCain 2008, anses han efter sitt försök att vinna nomineringen för fyra år sedan stå på tur i en inofficiell tågordning. Den aspekten pekas ut som viktig för republikanerna.

Och till skillnad från exempelvis Hillary Clinton – en av de bästa kandidater som aldrig blev president i amerikansk politik – som hade oturen att möta Barack Obama 2008, möter Romney ovanligt svagt motstånd i kampen om sitt partis nominering.

Flera av republikanernas på förhand starkaste namn – som New Jerseys guvernör Chris Christie – har trots påtryckningar valt att inte kandidera utan bida sin tid. Kanske har de skrämts av hur partiet radikaliserats och blivit mer bokstavstroende de senaste åren – under trycket från tepartyrörelsen – vilket gör det svårare för moderata kandidater att vinna nomineringen.

Kanske inser de att Barack Obama, uppe ur en djup svacka, trots alla problem i den amerikanska ekonomin blir en mycket svår motståndare även denna gång.
Bättre då att vänta fyra år, på lättare demokratiskt motstånd och ett mindre bokstavstroende, vindkantrat republikanskt parti, har sannolikt en sådan som Chris Christie resonerat.

Ensam kvar av dem med realistiska möjligheter att hävda sig mot Obama står därför nu Mitt Romney. Han är redan härdad och synad i sin kampanj 2008 och lär inte kapsejsa på det sätt som ett antal av hans republikanska motståndare hunnit göra redan innan primärvalen ens dragit i gång.

Med sin bakgrund som affärsman anses han besitta kompetens i den ekonomiska politiken. I jämförelse med de andra kandidaterna har han störst chanser att locka de oberoende mittenväljare som för fyra år sedan satte sitt hopp till Obama och som inte har något till övers för varken demokratisk eller republikansk dogmatism. Att Romney lyckades bli guvernör i Massachusetts tas som intäkt för att han – även om han har en mer konservativ profil i dag – inte skrämmer bort oberoende väljare.

Men det säger inte klick. Inte ens hos hans anhängare, som hyllar honom i tonarter som hela tiden avslöjar ett reserverat ”trots allt”, ett ”ändå”, ett ”i slutändan”, ett ”i jämförelse med de andra”. Det medför ett dilemma för Romneys kampanj.
Att vinna de oberoende väljarna är det ena, att mobilisera de egna kärnväljarnas är det andra, som krävs för att vinna ett presidentval. Romney kan få problem med både det förstnämnda och det sistnämnda.

För trots att han övergett ett antal tidigare, mer liberalt färgade ståndpunkter i tolerans- och värdefrågor, och trots att han inte längre vill kännas vid att den sjukvårdsreform han drev igenom som guvernör i Massachusetts var en förebild för den reform Obama drev igenom nationellt 2010 och som republikanerna bekämpat mer än någon annat sedan dess, litar inte partiets konservativa grupper på honom.

De misstänker honom för att vara smygliberal.

Och just på grund av de många åsiktsbytena riskerar Romney att även de oberoende väljarna ser honom som en så opålitlig vindflöjel att Barack Obamas egna åsiktsbyten (exempelvis det brutna löftet om att stänga Guantanamolägret) bleknar.

Eftersom mycket av vreden i amerikansk politik de senaste åren riktat sig mot etablissemangen både i Washington och finansvärlden kan även Romneys meriter som affärsman bli till problem, när han utmålas som representant för en hårdför finanskapitalism över huvudet på vanligt folk. Liksom många andra presidentkandidater har Mitt Romney även familjeband till andra högt uppsatta politiker. Hans pappa, guvernör i Michigan, försökte bli republikanernas presidentkandidat 1968, året då Nixon vann.

Det mesta talar ändå för att det blir Romney som utmanar Barack Obama i höstens amerikanska presidentval. Obama-lägret lär inte underskatta honom. Romney har blivit en bättre och säkrare kandidat för varje månad till skillnad från många andra som börjar i stor stil för att sedan floppa.

De enda gånger under efterkrigstiden som en vald president misslyckats med att bli omvald var när Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter 1980 och när Bill Clinton besegrade George Bush sr 1992. Det som talar mot Obama är framför allt den höga arbetslösheten och den svajiga ekonomin – samt den allmänna trötthet inför det politiska etablissemanget som gjort det svårare för politiker att överhuvudtaget bli omvalda. Efter fyra år går det inte längre för Obama att lägga ansvaret på en impopulär föregångare.

Men en viss ljusning kan skönjas i USA:s ekonomi. Utrikespolitiskt har Obama sannolikt arbetat upp tillräckligt förtroende hos väljarna. I takt med att republikanerna radikaliserats och blivit allt mer kompromisslösa har Obama även fått det lättare att framstå som balanserad.

Och Obama har en långt starkare organisation bakom sig än både Carter och Bush sr hade, samtidigt som Romney får svårt att charma väljarna på det sätt som Reagan och Clinton var mästare på.

Den vädjande blicken lär bestå ända till valdagen, liksom förhoppningen att möjligen ändå, finns där djupare känslor. Men skulle jag gissa, om man ska kalla en förhoppning en gissning, får Romney ändå hålla ett tal som förlorare på kvällen den 6 november.

Det kanske, i så fall, blir hans bästa och ärligaste, som ofta när människan bakom får friare utrymme igen, löst från kampanjernas tvång och ritualer.

Etikett: Romney

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv