Samhället är inte ”riggat för kvinnor som driver företag”, sa företagaren Helena Lundgren, som drabbats av omfattande myndighetskrångel i samband med graviditet och föräldraskap, i gårdagens VK.
Där har vi ett tema som borde dominera valrörelsen långt mer än det förmodligen kommer att göra. Att starta eget, att bli småföretagare, att lämna eller välja bort fast anställning för att våga satsa på en företagsidé, är fortfarande, år 2010, att utmana en koalition av fördomar, jantelag, missunnsamhet, socialistisk samhällsanalys och storkapitalpatriarkalism som präglar svenskt samhällsliv med storföretagen, intresseorganisationerna, byråkratierna, medierna och beslutsfattarna.
I den offentliga retoriken har småföretagaren ofta hjälterollen. Det förblir, tyvärr, mest retorik. Vissa lättnader i regelkrånglet görs. Men det stora, misstänkliggörande krånglet kvarstår. Till vardags är småföretagaren ett störande element för regelsystemen, myndigheterna, välfärdsinstanserna, socialförsäkringarna. Den som sällan passar in.
Det svenska samhället är nämligen fortfarande djupt präglat av och utformat för den gamla alliansen mellan storbolag, storfack och storpartier. Det starka draget av korporativism under efterkrigstiden hämmade ny företagsamhet, och lämnade ett monster av regelkrångel och snåriga system efter sig för dem som trots det orkade satsa att ta sig igenom. Småföretagaren, den egensinnige entreprenören, ägnades inte många tankar, tolererades och ignorerades i bästa fall, motarbetades ofta, mobbades ibland, älskades aldrig.
När nu en global lågkonjunktur sammanfaller med en djupgående strukturomvandling märks hur illa Sverige bäddat för framtidens arbetsmarknad och välfärd. Allra svårast har denna koalition av storkapitalism och socialism gjort det för landsbygden. För det har regeringar, näringslivsorganisationer, fackföreningar och medier på många sätt en gemensam historisk skuld.
Men fortfarande sprattlar reflexerna.
Transportstödsförändringar som prioriterar utsatta, mindre inlandsföretag framför ett finansiellt starkt storföretag utlöser proportionslösa protester från korporativismens företrädare.
Att mängder med småföretag kämpar desperat för överlevnad i finanskrisens spår får bara en bråkdel av den uppmärksamhet som ges den sedan decennier förlustbringande, amerikanskägda biltillverkaren Saab, trots att de förra står för långt fler arbetsplatser än den sistnämnda. (Och när hörde man kritik av genomsnittsinkomsterna hos dem som håller nybilsförsäljningen igång? Nej, det är ju en mansdominerande bransch gudbevars.)
Det handlar om gamla industripatriarkala normer som värderar storföretag som finare än småföretagare, konsekvent håller traditionellt mansdominerade branscher högre än traditionellt kvinnodominerade branscher (och bidrar till uppdelningen) och i grunden ser skeptiskt på människor som vill starta eget och småskaligt.
Allra svårast är det för kvinnliga företagare. De måste även kämpa mot den strukturella ojämställdheten i samhället, kopplat till en könssegregerad ekonomi. De senaste veckornas debatt om tjänstesektorn har illustrerat ett av problemen. Det påtagliga i den del av kritiken mot RUT-avdraget som inte handlar om avdraget i sig utan om en aggressiv nedlåtenhet mot hushållsnära tjänster som fenomen, är den mossiga uppdelningen i manliga områden där det – tydligen – är okej att tjäna pengar och konsumera privat och kvinnliga områden där det – tydligen – är fult att tjäna pengar och suspekt att konsumera.
Mönstret går igen i debatten om alternativa driftsformer inom offentlig sektor: skepsis mot entreprenörer i allmänhet förenas med en patriarkal syn på när företagande och ägande är okej och inte.
Det håller inte. Småföretagande är nyckeln till framtidens välfärd.
