Etikett: Samkönade äktenskap

Droppen som urholkar stenen och cynismen

Av , , Bli först att kommentera 2

Barack Obamas historiska uttalande i veckan att han nu personligen stöder samkönade äktenskap är ämnet för den här lördagskrönikan.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man paradoxalt nog hur hoppfullt det faktiskt är. För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, inte ett valår, oavsett partikamraters utspel. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i  frågan överhuvudtaget.

———————————————-

Droppen som urholkar stenen och cynismen

"Obama stood up for love – now stand with him”, löd ett vida spritt meddelande på de sociala medierna i veckan.

Det var ett ögonblick att minnas när USA:s president Barack Obama i en intervju med tv-kanalen ABC, med ganska lågmäld eftertanke, uttalade de historiska orden: "At a certain point I’ve just concluded that for me personally it is important for me to go ahead and affirm that I think same sex couples should be able to get married."

Att en sittande president, som kandiderar för omval, tar ställning i en sådan omstridd men viktig värderingsfråga som homosexuellas rätt till giftermål, är ett genombrott vars långsiktiga betydelse inte ska underskattas.

Att tillåts samkönade äktenskap är visserligen inte något presidenten direkt beslutar om, det gör delstaterna; rättigheterna finns i ett antal amerikanska delstater. Det är knappast en valfråga som merparten väljare uppfattar som särskilt viktig. Och Obama puttades, lätt motvilligt, fram till sitt utspel; tvingades åtminstone tidigarelägga det, genom andra ledande demokraters uttalanden i frågan, framför allt vicepresidenten Joe Bidens. Obama skyndade inte till barrikaderna, han kom sent dit, efter att länge har varit emot.

Ändå, kanske just därför, är det ett välgörande och befriande ställningstagande för kärlek och mot diskriminering. Det har mötts med lika delar entusiasm (”äntligen”), vrede (”krigsförklaring mot äktenskapet”) och axelryckningar (”ja, ja, men hur blir det med ekonomin och jobben?”) i olika delar av den amerikanska debatten.

Symbolvärdet som ligger i att presidenten tar ställning i kontroversiella sociala rättighetsfrågor är stort. Det ger frågan ny uppmärksamhet och anhängarna en helt ny uppbackning. Fler kommer att våga träda fram och driva kravet i de beslutande församlingar där det faktiskt avgörs. För dem som driver rättighetskraven där det är som svårast, och i miljöer där motståndet är som hårdast, får det både en tröstande och entusiasmerande verkan, när en ledande politiker sätter in sin prestige och auktoritet för deras sak. Det är också en signal av solidaritet till förföljda och förtryckta homosexuella i andra delar av världen, när debatten rör på sig även i USA.

Men utspelet, så cynisk bör man alltid vara i politiken för att inte invaggas i illusioner, måste tolkas mot bakgrund av att det är valår i USA och att Obama kandiderar för omval. Då sägs och sker mycket litet av en slump och utan noga beräkning med många decimaler.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man hur hoppfullt det faktiskt är. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i den här frågan överhuvudtaget.

För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, oavsett partikamraters utspel. Inte i det här läget, inte på det här området och inte under sin första mandatperiod. Jag tror man lurar sig själv om man tillskriver honom ädlare motiv än så. Det här är de cyniska valkalkylernas år, där mycket kastas över bord om det krävs.

Man kan utgå ifrån att Obamas strateger noga beräknat effekten av utspelet på faktorer som väljarstöd, mediebevakning, mobilisering av anhängare respektive motståndare, insamlingar av ekonomiskt stöd till de olika kampanjkassorna och motkandidaten Mitt Romneys tänkbara reaktioner.

Det minskar inte värdet av uttalandet i sig, men det sätter in bedömningen av det i en realistisk kontext.

Det som gör Obamas utspel så glädjande är därför framför allt att det tyder på att han och hans närmaste rådgivare gör antagandet att synen på homosexuellas rättigheter förskjutits så i liberal riktning att en sittande president kan säga sin åsikt i frågan om samkönade äktenskap högt, och sammantaget gynnas av det mer än skadas.

Obamas team ser politiska möjligheter i den uppkomna debatten. Om de finns där återstår att se. I reaktionerna på utspelet har även motsatta bedömningar gjorts, att det snarare är de motståndare till samkönade äktenskap som kandiderar på olika nivåer som gynnas.

Eftersom situationerna i de olika delstaterna skiljer sig så kraftigt åt, är det i ett majoritetsvalssystem överhuvudtaget svårt att göra en samlad bedömning av nationella händelsers betydelse för valresultat. De flesta antar nog att utspelet väcker stor uppmärksamhet nu, i ett läge när amerikansk politik befinner sig i vänteläge inför valspurten senare i år, men är glömt i höst när allt kommer att handla om jobben och ekonomin.

Å andra sidan: för den som tycker att detta låter cyniskt i en fråga som handlar om rätt och principer, inte valkalkyler: så brukar det vara när de stora framstegen för frihet och mångfald görs. Först i efterhand och i historiens ljus får de det rena, ädla skimret. När de drivs igenom vimlar det nästan alltid av skiftande motiv, avsikter, mer eller mindre dolda beräkningar.

Avgörande är ofta hur ett krav är förberett under åratal, kanske decennier. Droppen som urholkar stenen ligger bakom många plötsliga epokskiften, men vi tenderar att glömma bort droppen i efterhand. I slutändan är det långsiktigt arbete, många år av upplysning, opinionsbildning, uppmärksamhet och modiga ställningstaganden – först i det lilla, sedan i allt större sammanhang och på allt högre nivåer – som ger resultat.

Av det kan alla lära – i lokalpolitiken, i värdspolitiken – i ögonblick när ett arbete för medmänsklighet och fördragsamhet verkar hopplöst.

När försöken att förringa människor till enbart kollektiva beståndsdelar i scheman av hat, hot, avhumanisering och fördomar, när försöken att ställa grupper mot grupper, förakt mot förakt, illvilja mot illvilja, extremism mot extremism, när uppmaningarna till förföljelse av människor som tänker, lever, tror eller drömmer annorlunda, tycks vara på väg att ta över:

I de ögonblicken är den tålmodiga droppen värdefullare än någonsin. Så småningom, ibland först decennier eller sekel senare, kommer genombrottet.