Etikett: service

Samma gamla avstånd på landet – men nya perspektiv

Av , , 1 kommentar 5

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

———————————————————

Samma gamla avstånd – men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 7

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned – och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

———————————————–

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten – och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem – manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt – är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Förluster landsbygden inte har råd med

Av , , 1 kommentar 15

Viktig service och ödesdigra nedläggningar på landsbygden är ämnet för min lördagskrönika den här veckan, där jag slår ett slag för värdet av levande byar och faran för att på olika sätt avlöva dem till förmån för kommunernas tätorter.

————————————————

Förluster landsbygden inte har råd med

Det sker ständigt någonstans i landet, och är lika sorgligt varje gång – när byskolan läggs ned, när lanthandeln bommar igen, när en lokal affärsidkare tvingas ge upp. På nyhetsplats i gårdagens tidning rapporterade VK att lanthandeln i Nästansjö, Vilhelmina, tvingas slå igen på grund av låg köptrohet hos kunder och ett avtal från kommunen som hindrar skolan och förskolan på orten att handla lokalt.

På senare år har det ofta handlat om de hotade byskolorna. Men alla som vuxit upp i en by känner igen fenomenet, när man åker förbi ett sorgset, livlöst hus och får höra berättelsen om hur där förr låg en skola eller en lanthandel, som lades ned för några år sedan. Skolan centraliserades av politiska skäl, butikens kunder handlade i tätorten på väg hem från jobbet, så gick det som det gick, och lite av bygden dör när det sker.

I veckan fick jag läsa i lokaltidningen från den ort där jag växte upp i Hälsingland, att sport-, fritid-, skogs- och verkstadsbutiken Dahlia i Färila, som funnits ”jämt” går i konkurs. Så tappar orten lite geist, riskerar att få ett tomt hus som förbipasserande får berätta om istället för att handla hos.
Den svenska glesbygden har inte råd med sådana förluster – ekonomiskt eller socialt, på grund av bristande köptrohet eller hur regler för lokal upphandling skrivs, tolkas eller tillämpas (det senare nog så viktigt).

Och utvecklingen är inte bara en angelägenhet för landsbygden, utan för hela landet. Ska man sentimentalisera lite har även lanthandlar – som byskolor och andra bortprioriterade inslag i den lokala servicen – fyllt unika funktioner långt utöver kärnverksamheten. Det har varit träffpunkter för sociala gemenskaper som varit större än grannskap och vänkrets, mindre formaliserade än föreningar och organisationer, men inte så oöverblickbara och opersonliga som hela kommuner eller regioner.
Det är en temperaturzon som behövs för att hålla ett lokalsamhälle levande.
Ekonomiska intäkter och jobbtillfällen har också varit viktiga, förstås; det rena utbudet i form av varor och kommersiell infrastruktur har i kärva tider varit en överlevnadsfråga.
Men det som svider hårdast och saknas mest när de lokala kommersiella, kulturella och sociala serviceinrättningarna är borta är större än det materiella. Och det liv som just lokala affärsidkare skapat – frambrutet underifrån och i uppoffringar för idéer, övertygelser och hantverksglädje – skapar värden som inte går att sammanfatta enbart i bokslut, jobb, service eller skatteintäkter.
Landsbygdsentreprenörerna har varit med och skapat miljöer för informella, lokala samtal och informationsutbyten där annat kunnat spira fram än i mer officiella eller mer privata sammanhang.
I föreningsstugan, församlingslokalen, fotbollskansliet, fikarummet, jaktstugan, hantverksboden, marknadsståndet, teaterkön, skolmatsalen, men också i lanthandeln och hos andra affärsidkare, har ett lokalt medborgarskap myllrat och puttrat fram. Alla har inte trivts överallt, eller sett med blida ögon på alla typer av mötesplatser, men mängden av dem även på den lilla orten har tillsammans gjort det möjligt för ett civilsamhälle att leva upp.

Något renodlat landsbygdsfenomen är det för övrigt inte. Det blir bara tydligare där, då nedläggningar blir så definitiva. Samma behov av mötesplatser mellan det privata och det institutionaliserade finns i det lokala kvarteret i mångmiljonstaden eller i stadsdelen i hundratusenstaden vid kusten intill Kvarken. Landsbygdens erfarenheter av otvungna, toleranta och fördragsamma sociala gemenskaper är ofta en bristvara i storstaden, myter till trots.

Försöker man med hjälp av historiska paralleller förstå vad sociala medier som facebook, twitter och andra forum i gränslandet mellan det privata och det offentliga på internet fyller för funktioner för människors sociala relationer och medborgarskap i 2000-talet är de lokala mötesmiljöerna på den gamla svenska landsbygden inget dåligt exempel att studera, lära och dra slutsatser av.
Därför är det som sker på landsbygden, när lokal service och affärsverksamhet, viktiga, småskaliga mötesplatser i vardagen, försvinner – delvis helt i onödan och utan långsiktigt genomtänkta, rationella skäl – inte bara en ödesfråga för bygderna. Det är ett varnande exempel även för växande städer som planerar och gestaltar nya områden, nya kvarter, nya stadsdelar och föränderliga centrum.

Det borde, förutom frågan om hur jobb skapas och välfärd finansieras, stämma dem som tanklöst misstänkliggör shopping och handel i sig till eftertanke. Men det är också en uppfordran till en mer medveten och vidsynt konsumentattityd, till medborgarskap, ställningstagande och konsekvens även i den rollen.
Våra bygder skapar och gestaltar vi själva, eller inte alls, det är en gemensam angelägenhet. Om vad som är rätt och fel prioritering, nödvändigt och överflödigt, essentiellt och pynt, kan man debattera – det finns inga enkla svar. Men engagemanget måste bubbla lokalt, ingen utomstående lär sörja eller jubla mer än tillfälligt hur det än går.

Jag hör till dem som tror att det är ett misstag att avlöva byarna till förmån för kommunernas större tätorter.
Att inte behålla byskolorna, att inte stötta den kommersiella närservicen, är att beröva inte bara glesbygden, utan även den lite mer stadsnära landsbygden, på inslag och kvaliteter som kan få avgörande betydelse i den hårda konkurrensen om inflyttning, etableringar och rekryteringar framöver.

Det som skulle kunna locka människor att lämna storstädernas förorter för svensk landsbygd är, tror jag, inte i första hand små tätorter som försöker härma städer, utan det idylliska, uppkopplade med god infrastruktur utrustade byalivet.
För varje byskola som stänger, för varje lanthandel som bommar igen, dör inte bara lite av landsbygdens finaste historia och möjligheter att leva upp på nytt; försvinner gör även sociala, kulturella och ekonomiska erfarenheter av hur medborgare deltar, skapar och tar ansvar som hela Sverige – stad som land – skulle må bra av att vårda.