Etikett: Skellefteå

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

Av Ola Nordebo, 26 september 2012 kl 22:27, 1 kommentar

Joakim Nyström, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna, och kanske den bästa tennisspelaren någonsin uppväxt så långt norrut, är ämnet för den här krönikan, den tolfte i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Lite också om Mats Wilanders uttalande för några veckor sedan om att ungdomarna i dag är för lata och bortskämda, för bekväma, och att det är skälet till svensk tennis nedgång.

Speglar idrottsresultat en samhällsutveckling på det sättet? Jag är mycket skeptisk till den analysen.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

Här är de tidigare krönikorna i den här Västerbottens-serien:

Olivia Lidell i Ånäset, som visste vad hon ville

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————-

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

”Den norrländske kometen” och ”ett löfte av storformat” kallades han av Björn Hellberg i årskrönikan Tennis 81. ”Hur starka”, skrev Hellberg som hade ett tennisöga, ”blir t ex Mats Wilander och Joakim Nyström när de fått tid på sig att stabilisera och mogna tennisen?”

De blev som bekant inte så pjåkiga.

Joakim Nyström, uppväxt i Skellefteå och senare återflyttad till Skellefteå, är med 13 ATP-titlar i singel och åtta i dubbel (inklusive en i Wimbledon), viktiga insatser i Davis Cup och en högsta ranking som sjua i världen, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna.

Man kan möjligen hävda att han är den bästa spelaren överhuvudtaget uppväxt så långt norrut i tennishistorien. Maria Sharapova är ju född i Sibirien, men var bara några år när hennes familj flyttade därifrån och bara sju när de flyttade till USA. Finns det någon bättre global norrlänning i tennishistorien än Nyström? Upplys mig gärna om jag förbisett ett namn.

När man tänker på idrott och Västerbotten är det ju i första hand Tärnaby och utförsåkning som dyker upp, ishockey, damfotboll, längdskidåkning, kanske innebandy, kanske armbrytning. Nyström sa så här, i en intervju med Simon Thorley inför Norrlands masters för några år sedan, om hur det var att växa upp i Skellefteå och satsa på tennisen på sjuttiotalet:

”På den tiden hade vi ingen tennishall i Skellefteå, men vi kände en idrottstränare som hade nycklarna till alla gympasalar, så under vintern på helgerna åkte vi runt på cykel och kollade vart det var ledigt, satte upp nätet och försökte spela en halvtimme kanske. På sommaren spelade man varje dag, 2-3 timmar. Då fanns det ingen anställd tränare, det jag lärde mig lärde jag mycket från att titta på TV. Jag brann verkligen för tennis, hade jag inte brunnit för tennis, speciellt i en stad som Skellefteå där det var bara hockey som gällde, hade jag aldrig blivit tennisspelare.”

För några veckor sedan gav Mats Wilander i den belgiska tidningen Le Soir sin förklaring till varför Sverige på senare år förlorat sin ställning som världsledande inom tennisen:

”De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick.”

Det är svårt att såga en barndomsidol, som dessutom utvecklats till en mycket skicklig tennis-tv-journalist – men det Wilander säger hänger ju inte ihop någonstans. Förutom den nydanande analysen att socialism är liktydigt med platt-tv, så finns det ju ingenting i det han anför som är unikt för Sverige. Roger Federers Schweiz är inte direkt något obekvämt land, och Mallorca-bördige Rafael Nadal är inte känd för att säga nej till tv-spel kvällen lång.

Återspeglar idrottsresultat en mer övergripande samhällsutveckling? Det kan de kanske göra i vissa bestämda epoker och vissa bestämda idrotter, men inte på ett sånt schematiskt sätt. Och föreställningen att en generation skulle vara latare, mindre beredd att kämpa för att förverkliga mål, än en annan, är nys. Att ungdomars perspektiv förskjuts, nya intressen konkurrerar med traditionella, idoler som stimulerar till aktivitet – förhoppningsvis till lust och lek – är verksamma på andra områden än förr, är en naturlig utveckling. Över tid jämnar det ut sig.

Idrotten som helhet har inte varit svältfödd, till skillnad från andra områden i samhället, som skulle vara värda mer idolstatus och stå i centrum när ungdomar drömmer. Jag nämner läraryrket, vårdsektorn och naturvetenskapen, som tre exempel.

Joakim Nyström gav själv den här förklaringen i den ovannämnda intervjun, till varför Sverige inte är lika bra i elittennis längre:

”En stor del av de som spelade på 80-talet var att vi inspirerades av Björn Borg på TV. Om du gav Pernfors en fotboll eller Wilander en hockeyklubba så hade de blivit bra på det – vi var bolltalanger oavsett vilken sport det var, men det var han som fick de bolltalangerna att satsa på tennis, man blev inspirerad av honom och hans framgångar. Nu tror jag också att de bollta-langerna som är sju eller åtta år tyvärr inte ser någon tennis på TV nu utan de får läsa att Zlatan hade gula skor på den här gången eller i hockey att Henrik Zetterberg gjorde något hattrick.”

Det behöver inte vara konstigare än så. Det svenska 80-talet i tennis gick på tvärs mot all sannolikhet. Det i sin tur gör att den nuvarande ökenvandringen på elitnivå bland herrarna, förstärkt av att enda spelaren i världseliten Robin Söderling drabbats av långvarig sjukdom, framstår som ännu värre än vad den är. Konkurrensen har också blivit hårdare i takt med att tennisen blivit populär i fler länder, och andra sporter har i Sverige vuxit i popularitet på tennisens bekostnad.

På damsidan har Sverige hållit en mer jämn nivå, utan höga toppar och dalar, de senaste decennierna. Det har kanske egentligen bättre återspeglat något slags normaltillstånd. Om tio år kanske vi är tillbaka på en mellannivå igen. Att tro att 80-talet ska komma tillbaka är orimligt.

Om det är någon tröst för sårade svenska tennisaktiva så sågade Wilander i somras även tysk herrtennis. I en intervju med det tyska tennismagasinet Tennis kallade han läget på herrsidan i Tyskland ”pinsamt”. Han tar i helt enkelt.

Även om Sverige inte längre har några världsspelare kan vi trösta oss med att ha en av världens bästa tv-kommentatorer i Eurosports Maria Strandlund Tomsvik. Och bland de ledande tränarna i världen återfinns många tidigare svenska spelare: Roger Federer formades tidigt i karriären av svenske Peter Lundgren, Maria Sharapova tränas av Thomas Högstedt, Caroline Wozniacki har sökt hjälp hos Thomas Johansson för att få ordning på karriären igen, för att nämna några.

Men trots alla hans framgångar, går det inte att komma undan känslan när man tittar på Nyströms karriär, att den hade kunnat bli ännu bättre, med framför allt tyngre titlar.
Ofta stod kompisen Wilander i vägen (1-12 i inbördes möten i en när det gäller spelstyrka klassiskt missvisande statistik).

Och att Nyström främsta resultat i Grand slam-sammanhang i singel var en kvartsfinal i Franska öppna och två i US Open, känns som en slarvig historieskrivning för en spelare som var långt mer respekterad av sin tids världselit än bara som kvartsfinalist.

Han hade en del otur när det gällde, eller kanske var han lite för snäll och lite för lugn när matcher nådde kokpunkten och spelares småelaka sidor testas.

Hans mest fascinerande Grand slam-år var 1985. Det året förlorade han i kvartsfinalen i Paris mot John McEnroe i en stenhård femsetare med 5-7 i avgörande set. Det här var när McEnroe fortfarande stod på topp. Året innan, 1984, hade McEnroe presterat ett av de enskilt starkaste åren i tennishistorien och han hade i Paris det året haft greppet om finalen med 2-0 i set mot Ivan Lendl innan det berömda humöret brann av och ställde till det för honom (det här var innan Nicklas Berglunds Bil & Bostad-krönika med goda råd till sådana som McEnroe hade publicerats).

I Wimbledon samma år förlorade Nyström i tredje omgången, på nytt i en femsetare, mot blivande slutsegraren Boris Becker i vad som skulle bli dennes stora genombrott. Nyström tvingade Becker till 9-7 i femte set. Becker var aldrig hårdare pressad än så i någon av sina tre Wimbledontriumfer.

I US Open senare samma höst åkte Nyström på nytt ut mot John McEnroe i en kvartsfinal, den här gången i tre raka. Men i åttondelsfinalen hade han hunnit få revansch på Boris Becker.

I sista Grand slam-turneringen 1985, i Australien, åkte han dit i ännu en femsetare – 6-4 i sista – mot John Lloyd, i dag kanske mest känd för att ha varit gift med Chris Evert.

1986 åkte han ut i en ny kvartsfinal i US Open, den gången mot blivande finalisten, den så kallade svenskdödaren, spelaren med det mystiska spelet och det darriga psyket, Miroslav Mecir. I Paris 1987 åkte Nyström ut i en femsetare mot slutsegraren Ivan Lendl, efter att ha lett med 2-1 i set.

Så såg det ut. Joakim Nyström hade en urstark tenniskarriär, men utan den där givna höjdpunkten som skulle kunna synas som en enskild bergstopp i en osannolik svensk tennisepok där Borg, Wilander och Edberg tillsammans tog hem 24 Grand Slam-titlar i singel och där Sverige vid ett tillfälle hade fyra spelare bland de tio bästa på världsrankingen (i dag ligger bästa svensk på plats 442).

Apropå tennis, politik och sjuttiotal var nu bioaktuella Olof Palme en tennisspelare med passion:

”Jag avskyr att förlora. Men Olof Palme avskyr det ännu mer än jag. Han är mera väldisciplinerad än jag, skriker inte som jag när jag missar en upplagd boll. Men han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiskas tendenser och hämnar på sin racket. Han skyller inte som jag på yttre omständigheter (nattvak, förkylning, en blåsa i handen, lågtryck).
I motsats till mig kan hans ilska ibland förbättre hans spel. Ilskan blir då tyst, kall och sammanbiten. Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis.”
( Harry Schein i ”Minnen”, 1980)

Det finns inte många klipp från Joakim Nyströms matcher på YouTube, annars är hobbytennishistorikerns generösa vän, men det finns ett par från hans finalvinst över Yannick Noah i Monte Carlo 1986. Det är klassisk svensk grustennis. Har någon spelat snyggare, mer vårdad och korrekt sådan än Joakim Nyström? Det fanns inga tekniska skevheter och sårigheter i hans spel. Han rörde sig som en lugn, men när det krävdes forsande Norrlandsälv längs baslinjen, alltid på plats i tid med en spelidé anpassad till situationen. Kanske var det ibland en brist, att säkerhetsmarginalerna blev väl stora, risktagandena väl få.

Till slut höll inte knäna längre, och han fick avsluta karriären i förtid 1989. Sin sista match spelade han mot en ung Goran Ivanisevic i Palermo.

Sedan dess har han fortsatt inom tennisen, bland annat som tränare åt Thomas Enqvist, assisterande DC-kapten och tränare åt Jürgen Melzer.

Nu har han en ny adept, 20-årige amerikanen och framtidslöftet Jack Sock, som tog sig till tredje omgången av årets US Open. Jag såg ett par av hans matcher från New York på tv. Det är en typiskt serve- och forehand-spelare; självförtroende och mycket attityd, men lite väl förutsägbar.

Kan Nyström få lite pli på honom, byta ut dunkandet mot en gnutta mer kreativitet och slipa till hans backhand kan det vara en spelare att hålla ögonen på. Men vill Sock sluta sin karriär med samma anseende i tennisvärlden som sin tränare, har han långt kvar.

Joakim Nyström – den norrländske kometen under ett lysande decennium i svensk tennis.

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Av Ola Nordebo, 24 augusti 2012 kl 20:28, Bli först att kommentera

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

————————————————-

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Av Ola Nordebo, 17 februari 2012 kl 22:31, 2 kommentarer

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt – det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

————————————————————-

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (…) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

—————————————-

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså – bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; – nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! – Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi).

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Av Ola Nordebo, 19 augusti 2011 kl 20:32, 2 kommentarer

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam – "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" – om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

Min krönika:

————————————————–

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
…företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

…företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

…affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

…platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.

Umeå, Sundsvall och ett gammal gnabb

Av Ola Nordebo, 14 januari 2011 kl 22:19, 6 kommentarer

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

——————————————————

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Etikett: Skellefteå

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Umeå, Sundsvall och ett gammal gnabb

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv