Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.