Turbulensen i Nordmaling är utgångspunkten för några reflektioner i den här lördagskrönikan, som också, mer allmängiltigt utan att syfta på just Nordmaling, tar upp problemet att småföretagare ofta är rädda för att överhuvudtaget synas i den politiska debatten.
————————————————————–
Struligt i Nordmaling – och det förtigna småföretagarperspektivet
Den politiska turbulensen i Nordmaling fortsätter. När kommunalrådet Ulla-Maj Andersson nu flyttar ut sitt kontor från kommunhuset är det en uppseendeväckande åtgärd för att komma till rätta med en situation som för utomstående redan ter sig ohållbar.
Att kommunalrådet lämnat kommunhuset blir följden av den arbetsmiljöskrivelse från Previa som VK berättat om på nyhetsplats tidigare. I rapporten framfördes hård kritik mot kommunalrådets ledarstil, som enligt utredningen lett till kränkningar av och olämpligt beteende mot tjänstemän, och till allvarliga arbetsmiljöproblem för medarbetarna inom kommunförvaltningen.
När situationen är så illa att kommunalrådet inte längre kan jobba kvar i kommunhuset ter sig mycket bortom räddning. Det är i sådana här lägen nyckelpersoner runt omkring de närmast inblandade, i övrig kommunledning och i styrande partier, måste ta sitt ansvar, tala klarspråk med varandra och hitta rimliga lösningar för att inte en hel mandatperiod ska slösas bort i fortsatt turbulens, usel publicitet och hämmande motsättningar i ett mycket viktigt skede av Nordmalings utveckling.
Till sådana raka ryggar och ansvarskänsla när det gäller ska folkrörelsepartier värda namnet ha fostrat sina medlemmar, inte till hummanden och mumlanden in i det sista. Prestige, rädsla eller missriktad lojalitet får inte väga tyngre än skyldigheten att ta ansvar för att ge kommunen ett fungerande styre.
Det är så ibland, att personkemier, ledarstilar och speciella omständigheter kan få en kommunpolitisk situation att löpa amok. Rollen som ledande politiker är krävande och utmanande även på lokal nivå, och kräver självförtroende, hud och självkänsla utöver genomsnittet för att en ledning ska fungera, även för att undvika ett ämbetsmannavälde; något överskott på färgstarka personligheter beredda att ta på sig politiskt ansvar och med nerver att leda finns inte.
Därför behöver man inte fastna i partipolitik eller i fördömanden av någon enskild utmanande person när balansen i en ledarstil och ett uppträdande går förlorad, utan kan se nyktert och sakligt på saken; erkänna förtjänster och kvaliteter, men ändå konstatera när det inte längre fungerar, när personella förändringar måste göras eller åtminstone förberedas på lite sikt.
Det behöver inte ses som ett misslyckande eller hela sanningen, utan är politikens och livets gång, även lokalt, att var sak har sin tid och sitt ledarskap.
Spänningar, egenheter och laddningar som fungerade, eller gav både positiv och negativ energi åt kommunen under en period, kan i ett senare skede, under andra omständigheter, visa sig bli omöjliga. Politiken och folkrörelsedemokratin får inte då dränkas i prestige och låsningar där allt måste drivas till sin yttersta spets och bittra maktkamper innan lösningar kan hittas.
Situationen i Nordmaling är ohållbar. Det är inte längre att vänta eller begära att de närmast inblandade, föremålen för konflikten och kritiken, ska hitta lösningen. Andra måste nu resa sig upp, säga en del obekvämheter internt och ta ansvar. Kommunen behöver en politisk nystart.
******************************************
Tidigare i veckan kom också uppgifterna om att en annan politiker i Nordmaling ska ha hotat en företagare med kundbojkott om företagaren inte slutade att lägga sig i lokalpolitiken, uppgifter som politikern tillbakavisar som felaktiga, men som under alla omständigheter visar hur spänt läget är i kommunen. Uppgifterna har också en allmängiltig aspekt, oavsett vad som skett i just Nordmaling i det här fallet.
För orsaken till att företagare, framför allt småföretagare, i mindre kommuner, ogärna engagerar sig politiskt eller ens yttrar sig politiskt, är just rädslan för politiska repressalier från lokala makthavare eller andra negativa konsekvenser för verksamheten. Man vågar inte överhuvudtaget ta risken att bli förknippad med politik. Ibland kan farhågorna tyckas inbillade, men dessvärre visar de sig lika ofta vara berättigade.
Flåshurtigt pliktsocialistiskt färgade medieattityder mot småföretagare och privata entreprenörer som ett problem i samhället har också under decennier gjort små, lokala företagare mycket försiktiga i sina offentliga framträdanden, medan exempelvis storbolagens chefer och de stora fackliga organisationernas företrädare ohämmat, med mediernas aktiva stöd – och mot stora medlemsskarors vilja – haft tydliga politiska agendor respektive bejakat partipolitiska maktpositioner, ofta i grova fördömanden av oliktänkanden.
Det har fått till konsekvens att viktiga erfarenheter och vittnesmål om just ny- och småföretagarens vardag, problem och perspektiv – den lilla entreprenörens värld – inte kommit fram i den av centrala och storskaliga frågeställningar, storkapitalets och stofackets värld, dominerade politiska debatten. Så har regelkrånglet och byråkratibördan kunnat växa för de mindre företagen, eftersom allt för få fört deras talan, när de stora och mäktiga gjort upp i de bakre rummen.
Småföretagare är ännu i dag rädda för att delta i den politiska debatten. Tyvärr på goda grunder; de är sårbara, ensamma, har inga gigantiska intresseorganisationer i ryggen och har dåliga erfarenheter av mediers länge misstänkliggörande attityder till deras levebröd. Den rädslan är ett missförhållande värt att tala högre och oftare om.
*******************************
Jag ber att få önska alla läsare en trevlig helg och mycket choklad i påskäggen. Själv ska jag försöka lära mig virka ett nytt mönster i helgen. Det misslyckades kapitalt (sax fick hämtas för att lösa tjorvet) på skärtorsdagen, men skam den som ger sig…
