Etikett: småföretagare

Struligt i Nordmaling – och förtiget småföretagarperspektiv

Av , , 1 kommentar 11

Turbulensen i Nordmaling är utgångspunkten för några reflektioner i den här lördagskrönikan, som också, mer allmängiltigt utan att syfta på just Nordmaling, tar upp problemet att småföretagare ofta är rädda för att överhuvudtaget synas i den politiska debatten.

————————————————————–

Struligt i Nordmaling – och det förtigna småföretagarperspektivet

Den politiska turbulensen i Nordmaling fortsätter. När kommunalrådet Ulla-Maj Andersson nu flyttar ut sitt kontor från kommunhuset är det en uppseendeväckande åtgärd för att komma till rätta med en situation som för utomstående redan ter sig ohållbar.

Att kommunalrådet lämnat kommunhuset blir följden av den arbetsmiljöskrivelse från Previa som VK berättat om på nyhetsplats tidigare. I rapporten framfördes hård kritik mot kommunalrådets ledarstil, som enligt utredningen lett till kränkningar av och olämpligt beteende mot tjänstemän, och till allvarliga arbetsmiljöproblem för medarbetarna inom kommunförvaltningen.

När situationen är så illa att kommunalrådet inte längre kan jobba kvar i kommunhuset ter sig mycket bortom räddning. Det är i sådana här lägen nyckelpersoner runt omkring de närmast inblandade, i övrig kommunledning och i styrande partier, måste ta sitt ansvar, tala klarspråk med varandra och hitta rimliga lösningar för att inte en hel mandatperiod ska slösas bort i fortsatt turbulens, usel publicitet och hämmande motsättningar i ett mycket viktigt skede av Nordmalings utveckling.

Till sådana raka ryggar och ansvarskänsla när det gäller ska folkrörelsepartier värda namnet ha fostrat sina medlemmar, inte till hummanden och mumlanden in i det sista. Prestige, rädsla eller missriktad lojalitet får inte väga tyngre än skyldigheten att ta ansvar för att ge kommunen ett fungerande styre.

Det är så ibland, att personkemier, ledarstilar och speciella omständigheter kan få en kommunpolitisk situation att löpa amok. Rollen som ledande politiker är krävande och utmanande även på lokal nivå, och kräver självförtroende, hud och självkänsla utöver genomsnittet för att en ledning ska fungera, även för att undvika ett ämbetsmannavälde; något överskott på färgstarka personligheter beredda att ta på sig politiskt ansvar och med nerver att leda finns inte.

Därför behöver man inte fastna i partipolitik eller i fördömanden av någon enskild utmanande person när balansen i en ledarstil och ett uppträdande går förlorad, utan kan se nyktert och sakligt på saken; erkänna förtjänster och kvaliteter, men ändå konstatera när det inte längre fungerar, när personella förändringar måste göras eller åtminstone förberedas på lite sikt.

Det behöver inte ses som ett misslyckande eller hela sanningen, utan är politikens och livets gång, även lokalt, att var sak har sin tid och sitt ledarskap.
Spänningar, egenheter och laddningar som fungerade, eller gav både positiv och negativ energi åt kommunen under en period, kan i ett senare skede, under andra omständigheter, visa sig bli omöjliga. Politiken och folkrörelsedemokratin får inte då dränkas i prestige och låsningar där allt måste drivas till sin yttersta spets och bittra maktkamper innan lösningar kan hittas.

Situationen i Nordmaling är ohållbar. Det är inte längre att vänta eller begära att de närmast inblandade, föremålen för konflikten och kritiken, ska hitta lösningen. Andra måste nu resa sig upp, säga en del obekvämheter internt och ta ansvar. Kommunen behöver en politisk nystart.

******************************************

Tidigare i veckan kom också uppgifterna om att en annan politiker i Nordmaling ska ha hotat en företagare med kundbojkott om företagaren inte slutade att lägga sig i lokalpolitiken, uppgifter som politikern tillbakavisar som felaktiga, men som under alla omständigheter visar hur spänt läget är i kommunen. Uppgifterna har också en allmängiltig aspekt, oavsett vad som skett i just Nordmaling i det här fallet.

För orsaken till att företagare, framför allt småföretagare, i mindre kommuner, ogärna engagerar sig politiskt eller ens yttrar sig politiskt, är just rädslan för politiska repressalier från lokala makthavare eller andra negativa konsekvenser för verksamheten. Man vågar inte överhuvudtaget ta risken att bli förknippad med politik. Ibland kan farhågorna tyckas inbillade, men dessvärre visar de sig lika ofta vara berättigade.

Flåshurtigt pliktsocialistiskt färgade medieattityder mot småföretagare och privata entreprenörer som ett problem i samhället har också under decennier gjort små, lokala företagare mycket försiktiga i sina offentliga framträdanden, medan exempelvis storbolagens chefer och de stora fackliga organisationernas företrädare ohämmat, med mediernas aktiva stöd – och mot stora medlemsskarors vilja – haft tydliga politiska agendor respektive bejakat partipolitiska maktpositioner, ofta i grova fördömanden av oliktänkanden.

Det har fått till konsekvens att viktiga erfarenheter och vittnesmål om just ny- och småföretagarens vardag, problem och perspektiv – den lilla entreprenörens värld – inte kommit fram i den av centrala och storskaliga frågeställningar, storkapitalets och stofackets värld, dominerade politiska debatten. Så har regelkrånglet och byråkratibördan kunnat växa för de mindre företagen, eftersom allt för få fört deras talan, när de stora och mäktiga gjort upp i de bakre rummen.

Småföretagare är ännu i dag rädda för att delta i den politiska debatten. Tyvärr på goda grunder; de är sårbara, ensamma, har inga gigantiska intresseorganisationer i ryggen och har dåliga erfarenheter av mediers länge misstänkliggörande attityder till deras levebröd. Den rädslan är ett missförhållande värt att tala högre och oftare om.

*******************************

Jag ber att få önska alla läsare en trevlig helg och mycket choklad i påskäggen. Själv ska jag försöka lära mig virka ett nytt mönster i helgen. Det misslyckades kapitalt (sax fick hämtas för att lösa tjorvet) på skärtorsdagen, men skam den som ger sig…
 

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Av , , Bli först att kommentera 8

Västerbotten, liksom Sverige, behöver fler småföretagare och fler lokalt förankrade kapitalister, det är i småföretagen framtidens jobb skapas. Det är en av slutsatserna i den här lördagskrönikan, som även diskuterar lite kring sambandet mellan småföretagarpolitik och social reformpolitik.

———————————————————-

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Det var småföretagen som lyfte Sverige ur finanskrisen. Småföretagens exportvärde ökade mellan 2008 och 2009 med 43 procent, medan storföretagens sjönk med 19 procent under samma period. Det är slutsatserna i en ny rapport från Företagarna. Att småföretagen tillsammans utgör ryggraden för den privata sysselsättningen i landet är varken en ny eller överraskande iakttagelse. Givet hur neurotisk och fixerad vid storbolag debatten om företagsklimat och arbetsmarknad fortfarande är i Sverige kan det dock vara matnyttigt med siffror som ger lite perspektiv: “2010 jobbade över 1,6 miljoner personer i småföretag med max 49 anställda, jämfört med knappt 1,4 miljoner i storföretag med 50 anställda eller fler.”

Det är i små och växande företag, framför allt inom de nya tjänstebranscherna, som 2000-talets jobbtillväxt måste äga rum. Även i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, med Sveriges traditioner och kompetens inom exempelvis vård- och utbildningsområdet, finns stor potential.

De stora industriföretagen kommer fortsatt att vara en förutsättning och utgöra grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt – inte minst i resursrika Norrlandslän. Men de kommer inte längre att spela samma direkta roll för sysselsättningen som tidigare.
Vill politiken bädda för fler jobb, stabila resurser till välfärden, lägre trösklar in på arbetsmarknaden för utsatta grupper, ökad jämställdhet i samhället och tryggare, smidigare rörlighet mellan jobb och branscher vid strukturomvandlingar lokalt, nationellt och globalt är småföretagandet nyckeln till det mesta.

Därför är det en gåta att både regeringen och oppositionen – av skilda skäl – tycks ha så innerligt svårt att vilja se hur illa lagstiftning, byråkrati, regelverk, trygghetssystem och lösningar utformade för de största företagen och de stora fackförbunden på gårdagens arbetsmarknad fungerar i kämpande småföretagares vardag på 2000-talet. Någonting verkar stå i vägen, som vill man inte riktigt se småföretagarnas situation med ofta omöjliga arbetstider, stor otrygghet, utsatthet för myndigheters godtycke, sårbarhet för brottslighet och mycket svag uppbackning och erkänsla från samhällets sida.

Det är inget små entreprenörer snyftar över. De sliter på som andra hårt slitande grupper i samhället, för sina idéer och verksamheter i vad som också ofta är ett frivilligt och eftertraktat livsstilsval med andra fördelar och friheter än rent materiella. Men att motarbetas och misstänkliggöras, att inte få sina villkor rationellt behandlade och uppmärksammade av beslutsfattare och debattörer, har de inte förtjänat. Och samhället borde i ren självbevarelsedrift söka underlätta deras slit där det går.

Delar av oppositionen sitter fast i socialistiska låsningar och marxistiska spökhistorier som gör att varje användning av ordet företagande tvångsmässigt måste bäddas in i tjocka lager av misstänkliggörande reservationer och indirekta avståndstaganden.
Regeringen – i första hand moderaternas ledning – har länge tenderat att i avgörande lägen avfärda småföretagarperspektivet som ett tjatigt särintresse. Lovtalen till entreprenörskap har inte följts upp av politiska prioriteringar. En del har gjorts när det gäller byråkratibördan och möjligheterna för privata entreprenörer inom tjänstesektorn, men fortfarande är det tydligt att exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter eller tankar kring flexicurity splittrar alliansen. När det gäller attityden i samhället och från myndigheternas sida till just småföretagares speciella problem, har alliansen inte förmått utmana gamla fördomar på alls det sätt man kunde ha förväntat sig.

Småföretagarperspektivet är relevant även för andra större reformer som inte har direkt beröring med småföretagarklimatet och som det inte finns något stort politisk tryck i, men som behövs för att helheten ska bli rätt och som borde vara liberala hjärteangelägenheter. Två av dem har på nytt väckts till liv i debatten senaste tiden.

1. Den skeva maktfördelningen på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor kan motverkas på flera olika sätt. Inget vore så effektivt som om föräldraförsäkringen individualiserades och utformades utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar. Ojämlika förutsättningar när det gäller löner, makt och inflytande mellan könen hämmar även kvinnors möjligheter till företagande. (I Företagarnas rapport finns en statistik över nyföretagandet fördelat efter län och kön för 2009. Västerbotten har efter Västernorrland det största könsgapet mellan män och kvinnor – 65,9 procent mot 34,1). När kvinnor ges sämre möjligheter att starta och driva företag på grund av orättvisor kopplade till arbetsmarknaden och innovationspolitiken, blir ojämlikheten en broms för framtidens företagande.

2. Taken i socialförsäkringarna måste höjas för att den generella välfärden inte ska urholkas genom politisk passivitet och glida över i ett grundtrygghetssystem som faktiskt vore ett systemskifte ingen bett om eller fått förtroende för. Den generella välfärden grundad på inkomstbortfallsprincipen är en god förutsättning för att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, en bättre matchning mellan behov och kompetens i olika regioner, ett livslångt lärande i samhället och social anständighet ska hänga ihop.

I sådana frågor har alliansen alltför lätt att fastna i en konservativ attityd, influerad av krampaktiga föreställningar om “borgerlighet” som kombinerat med ointresset hos delar av alliansen för småföretagarperspektivet gör att man inte ser hur en politik för nytt privat företagande hör ihop med en progressiv social reformpolitik.

Skulle socialdemokraternas socialliberala nerver få liv igen, trots vänsterfalangernas motstånd, och skulle miljöpartiet göra allvar av ambitionen att ta över mitten i svensk politik, kan regeringen få ett svettigt uppvaknande senare under mandatperioden om man fortsätter att slumra när det gäller småföretagarklimatet. Skulle å andra sidan alliansen knyta an till sina mer progressiva idétraditioner kan de göra socialdemokraterna helt irrelevanta.

Risken finns att ingetdera händer. Klämd mellan socialistiska dystopier, invanda korporativistiska reflexer från 1900-talet och Reaganinspirerad nykonservativ fobi för staten, får småföretagarperspektivet aldrig riktigt djup och utrymme, trots trängseln, vilken inte är att beklaga, i den socialliberala mitten i så många andra frågor.

Men småföretagande har också med livsstil, mångfald och civilsamhälle att göra. Småföretagare har oftare konkretare förankring på orten, med jordnära måttfullhet, mod till nytänkande och långsiktigt ansvarstagande för det gemensamma, än både de största företagen och de offentliga jättarna. Västerbottens behov av fler små, lokalt förankrade kapitalister är stort.

Småföretagande är också att se och bejaka idéer, innovationer, risktagande, egenmakt och självförverkligande . Sådant stimulerar ett tillåtande, tolerant och initiativrikt samhällsklimat som gör upp med jantelagen. Småföretagande främjar småskaliga strukturer, bryter ner hierarkier, ökar delaktigheten på arbetsplatsen, håller uppe konkurrensen och motverkar monopol och oligopol. Och småföretagen skapar, som sagt, jobben. När hamnar de högst upp på en prioriteringslista?