Etikett: socialdemokraterna

Surt sa räven om varmkorven – och att sitta i opposition är skit

Av , , Bli först att kommentera 3

Fyra blickar kan säga mer än många grillkorvar. Lite pinsamt var det nog för alla närvarande vid alliansens partiledarmöte i Maramö. Man skruvade på sig, och log tvunget, som man gör när de ena vet att de andra vet att de ena vet att de andra vet att alla vet, o.s.v., att det är ett spel för galleriet. Blickarna var reserverade.

För att säga fanns inte mycket. Några arbetsgrupper tillsattes på utvalda sakområden. Man vill tillsammans få förnyat förtroende från väljarna. Och så berättade man att det blir valturnéresor till olika delar av landet. Arbetsgrupper, valseger som mål och inplanerad valturné – ett och ett halvt år före nästa val? Stoppa pressarna!

Det var mötet ingen längre kunde motivera, utannonserat i ett läge när centerpartiets Annie Lööf behövde uppmärksamhet – ett problem som sedan löste sig på annat sätt – och oönskat av de övriga allianspartierna.

Maramö påminde om att alliansens ledare hellre trängs och skuffas i regering än i opposition – att sitta i opposition är skit som tyske socialdemokraten Franz Müntefering sa. Men Maramö visade också att de inte har så mycket att säga varandra längre. Första dagens snackis var korvgrillning. Behöver man inte enas om det svåra, är det lättare umgås otvunget.

Skälet till att alliansen ändå upprätthålls är att alla inblandade har något att vinna på det. Moderaterna, som helst skulle vilja segla egen seglats, behöver en stark allians för att fortsatt kunna göra anspråk på statsministerposten. De mindre partierna som kämpar mot spärren behöver alliansen för att inte förlora kamrat fyra procent-röster. Och så länge alliansen presenterar sig som ett alternativ, tvingas oppositionen svara på obekväma frågor.

För mitt i allt ironiserande över Maramö, kan man ana ett stort inslag av surt sa räven i oppositionens reaktioner. De pekar finger åt en föreställning de skulle ha älskat att vara i stånd att arrangera själva. Stäng in Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt i ett hus, omgivet av journalister, och tvinga dem att diskutera ihop sig om en gemensam presskonferens – tjo, vad det blev livat i holken i lördags. Därför muttrar de om sura varmkorvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med ett dilemma. De vet vad det kostar, både att sakna ett eget regeringsalternativ och att ingå i ett alternativ med vänsterpartiet.

Det kan vara värt att notera att i senaste mätningen av väljarnas förtroende för partiledarna, i måndagens DN, fick Annie Lööf bättre siffror än vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

Utskällda Lööf väcker större förtroende hos väljarna än Sjöstedt. Det är en förklaring till varför S och Mp ligger lågt i regeringsfrågan. Både socialdemokraterna och miljöpartiet anar att ett organiserat samarbete med vänsterpartiet inför valet 2014 skulle vara liktydigt med förlängd opposition.

Därför har de ingen bättre strategi än att bygga upp ett eget tvåpartialternativ, utan V. Men de får lättare gehör för det internt, har lättare att mobilisera partiaktivster, om de kan peka på alliansen som samlad motståndare i valrörelsen. Därför upprätthåller alla skenet av blockpolitik ett tag till.

Efter valet blir det sedan på båda sidor dags för ansvarstagande och realiteter. Söker man en seriös och trovärdig regering, men varken alliansen eller S+Mp får egen majoritet vid valet 2014 (och givet Sd:s ställning är utsikterna tyvärr små), bör regeringsfrågan få en blocköverskridande lösning.

De avgörande frågorna lyder i ett sådant scenario: Blir alliansen eller S+Mp största ”block” i riksdagen? Tillsätter moderaterna eller socialdemokraterna statsminister? Blir det en regering bestående av M, Mp och någon/några av Fp/C/Kd? Eller blir en regering bestående av S, Mp och någon/några av Fp/C/Kd?

Verkligheten brukar överraska. Men blockpolitiken knakar i fogarna, och tar några av Mp, Fp, C och Kd ansvar för blocköverskridande lösningar 2014 kan det bli välgörande.

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Av , , 1 kommentar 7

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokrater och moderater i en stor koalition skulle inte präglas av djupare och mer svåröverbryggbara sakmotsättningar än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010. Ett sådant regeringssamarbete är varken önskvärt eller realistiskt, men önskvärt är däremot att det tänks högre och oftare om alternativen till blockpolitiken.

Det är mitt påstående i den här krönikan, som resonerar lite kring blockpolitiska myter och värdet av att diskutera alternativa, i sak tänkbara regeringskoalitioner över den allt mera irrelevanta blockgränsen.

I papperstidningen i morgon ställer sig Niklas Eriksson vid ringside och ger sin tecknarsyn på saken.

———————————-

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

De som bär fiendebilder till tröst, som snuttefiltar, de som tycker att tomma blockritualer är livets bästa krydda, de som läser politisk skyttegravspoesi till frukost, får blunda nu:

Det skulle inte i sak finnas djupare och mer svåröverbryggbara motsättningar i en stor regeringskoalition mellan moderater och socialdemokrater, än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010.

Förmodligen skulle en regering M+S, eller S+M, i sak snabbt bli mer lättskött än något annat alternativ i svensk politik just nu. Åtminstone under de första åren av en mandatperiod.

Färre regeringspartier, säkrare majoritet och organisationer vana att toppstyras förenar. Och det finns i dag – efter de nya moderaternas förvandling som en följd av valfiaskot 2002 och socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ledare efter två valnederlag och en djup kris – en hyfsad samsyn mellan de två partierna på många viktiga områden.

Kikar man bakom megafonerna, filtrerar man bort tramsretoriken, är skillnaderna som återstår kring exempelvis ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande och utrikespolitik begränsade – och väldigt sällan principiella.

De sakmotsättningar som finns är i realiteten och historiskt sett marginella, fullt hanterliga, inte särskilt irriterade och har föga med värderingar att göra. Inom regeringen och inom oppositionen har konflikterna ofta tydligare idé- och principprägel än konflikterna som följer blockpolitikens mönster.

Därför är det ett energislöseri utan like i debatten att med alla invektiv och poser mobiliserade för att ge sken av tyngd åt fluffet, söka upprätthålla en intellektuellt ohållbar föreställning om socialdemokrater och moderater som huvudmotståndare i svensk politik.

De är huvudmotståndare, förstås, om makten, om statsministerposten, om inflytande, om karriärkompetens, om organisationsresurser. Men de är inte huvudmotståndare i frågor som rör utveckling och gestaltning av samhället, inte i sakfrågor, inte när det gäller värderingar och prioriteringar.

Skillnaden mellan en regering Reinfeldt och en regering Löfven har med vilka andra partier som ingår i dem att göra och hur det förskjuter tyngdpunkten. Men de största partiernas utgångspunkter ligger ganska nära varandra. Att väljarna i högre utsträckning än förr växlar direkt mellan dem är logiskt. Det är andra partier som föder debatten med motsättningar, kontraster och spännvidd.

Nu är förstås inte en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater vare sig önskvärd eller sannolik. Men att en sådan koalition är osannolik har inte med sakfrågor att göra.

Skulle man vårda blockpolitiken lite mindre ömt, finns det många tänkbara regeringskoalitioner i Sverige – både majoritetsregeringar och minoritetsregeringar – som skulle tvinga till nytänkande, men ha goda förutsättningar att fungera. Precis som liknande koalitioner ofta gör på lokala nivåer runt om i landet.

En mindre betonad blockpolitik, en öppenhet för fler regeringsunderlag och en starkare ställning för enskilda, personvalda riksdagsledamöterna skulle göra politiken mer intressant, öka utrymmet för idédebatt och tillåta fler partier att profilera sig i vissa frågor för att söka kompromissa i andra.

För ibland verkar vi ha svårt att bestämma oss: är det ett problem när för många av de etablerade partierna tycker för lika eller är det ett problem när något av dem faktiskt intar en ståndpunkt som bryter mönstret? Vi många som oreflekterat och ofta intar båda ståndpunkterna samtidigt.

De växande spänningarna inom regeringen, där de mindre partierna har ett starkt behov av att profilera sig på olika sätt, har aktualiserat frågan om andra och helt nya koalitioner för framtiden. Även de många tjuvnypen mellan tidigare ledande företrädare för det rödgröna alternativet inför 2010 års val – framför allt med V på ena sidan och S och MP på den andra – har belyst hur dålig stämning som kan finnas dold bakom blockpolitiska poser.

Här är några tänkbara regeringsdugliga koalitioner – med lite olika tyngdpunkter och profilområden, beroende på vilka samhällsproblem som är aktuella och var reformbehovet är störst under en mandatperiod – som inte skulle ha svårare att skriva ihop sig om ett regeringsprogram än alternativen inför 2010 och som inte skulle vara mer oeniga än nuvarande regering respektive opposition:

M + S (eller S + M)
M + Fp + C + Mp
S + Mp + C/FP/Kd
M + Mp
S + Mp
M + Fp + C
Mp + Fp + C + Kd

De flesta av ovanstående alternativ är orealistiska på grund av krampaktiga fiendebilder, ömsesidiga fördomar, nuvarande opinionssiffror och skillnader i partikulturer som blir våra att bära när det handlar om minoritetsregeringar. Men att hävda att de är omöjliga för att det finns djupa ideologiska skiljelinjer som går just vid blockgränsen och som separerar S och M från varandra som huvudalternativ i svensk politik, är nys.

Att tänka högt lite oftare om alternativen till blockpolitiken skulle inte skada.

Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

Av , , 1 kommentar 8

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet. Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia.

Men det är nya tider nu.

När de väljer ny partiledare den här gången, måste de våga lämna de slutna rummen.

Om det handlar den här krönikan.

———————————–

Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

”Mot dem som bringa förvirring i stället för upplysning, är det på tiden att kongressen säger sitt: Stopp! Vi måste ta avstånd från anarkismen, här är ej meningen att resa några ”kättarbål”, men de ha ej inom våra socialdemokratiska organisationer att göra. För min del värjer jag mig på det bestämdaste mot att bli räknad till samma parti som en Hinke Bergegren. (…) Det får ej bli en ”tummelplats” för alla möjliga vilda idéer, utan det skall bli ett starkt parti, fast slutet kring ett program, och därför med makt att uträtta något för arbetarna.”
Hjalmar Branting om konflikterna i det nygrundade socialdemokratiska partiet på 1890-talet.

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Redan när socialdemokratin grundades, på den första kongressen 1889, hade en del ledande företrädare börjat sky, bekämpa och baktala varandra. Det var konflikter om ideologiska vägval och om makten över det blivande partiets resurser och organisation. Att August Palm och Hjalmar Branting brukar framhållas som socialdemokratins två grundargestalter i Sverige – två personer som hade svårt för varandra – är symboliskt för de spänningar som fanns från början.

”Tiden mellan den första och andra kongressen”, skrev Gerhard Magnusson i sin bok om Branting från 1939, ”var också fylld med häftiga strider i taktikfrågan, som till den senare urartat till fullkomlig fiendeskap mellan de två riktningarnas förfäktare.” Han citerar en bekymrad artikel av Axel Danielsson i Malmöbaserade Arbetet som manar partikamraterna i Stockholm att skapa lite mer ordning och reda:

”För de sydsvenska socialdemokraterna börja partiförhållandena i huvudstaden te sig tämligen kaotiska (…) Det är väl ganska säkert, att bakom vissa larmande företeelser står partiets kärna oberörd av de nervösa ryckningar och slitningar, som på senaste tiden väckt pressens uppmärksamhet och myndigheternas oro, men det kan dock ej längre förnekas, att de störande inflytelserna från problematiska element hålla på att förvilla begreppen hos en del arbetare.”

Och som Herbert Tingsten noterar i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” stod även Sterky, Danielsson och Branting vid denna tid för ”tre tämligen klart skilda linjer”.

Något decennium senare blossade striden mellan partiledning och ungsocialister kring Bergegren upp på nytt. Bergegren anklagade ledningen för ”avsiktligt bedrägeri” mot arbetarna. Branting svarade: ”Han är en slyngel, och med slynglar samarbetar man icke inom något parti, som håller på sig självt”. I samband med uteslutningen av Bergegren och Carl Schröder 1908 menade partistyrelsen att deras ”propaganda står i uppenbar strid mot socialdemokratiens fastslagna allmänna grundsatser”.

Dessa historiska återblickar från några av partiets bittraste motsättningar under de första åren är en illustration av ett till synes bortglömt faktum: Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet.

Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia – med några utslutningar av medlemmar och den stora partisprängningen när kommunisterna fick starta eget 1917 längs vägen.

Är det något som vid en historisk återblick borde förvåna är det inte kaoset nu, efter två förlorade val och strukturomvandlingar i samhället som undergräver partiets självbild – utan hur länge (den förvisso toppstyrda, patriarkala) partimodellen hållit ihop. Men det är en ny tid nu.

Partiledarskiften inom socialdemokratin har aldrig någonsin skett i öppna processer, utan har varje gång varit föremål för intriger och maktkamper i slutna rum.

Så var det när Per-Albin Hansson utsågs efter Brantings död 1925, i konkurrens med Rickard Sandler, som fick ta hand om statsministerposten, i ett delat ledarskap. När Tage Erlander överraskande utsågs till Hanssons efterträdare 1946, i hård intern strid med Gustav Möller. När Palme utsågs till Erlanders efterträdare 1968, trots att krafter i partiet hoppades på Gunnar Sträng. När Ingvar Carlssons efterträdare skulle utses 1996 och Mona Sahlin sänktes av krafter inifrån, till förmån för Göran Persson. När Persson avgick 2007, och förra året när Mona Sahlin avgick.

Surdegsproduktion rakt igenom. Undantaget var när Ingvar Carlsson utsågs till Palmes efterträdare under tragiska omständigheter 1986.

Men de slutna rummen kan aldrig bli varken lika slutna eller lika accepterade igen.

”Centralisering, professionalisering och medialisering minskar även den enskilda partimedlemmens möjligheter att komma till tals, att få ett inflytande över sitt partis politik. Partiledningar som vill ha flexibilitet inför förhandlingar med andra partier eller vill pejla väljaropinioner utan att bindas upp av partimedlemmarnas krav blir inte särskilt angelägna att förankra politiken i partiorganisationerna.”
Gullan Gidlund i ”Politikens ramar och aktörer. Femton uppsatser om vårt politiska system tillägnade Ingvar Carlsson, 2004)

Socialdemokratin har ingen erfarenhet av att välja partiledare i öppenhet. Det kommer att märkas när man nu söker efterträdaren till Håkan Juholt, som skötte sitt avgångsframträdande snyggt i lördags. Det 122 år gamla partiet kommer att avslöjas som fullkomlig nybörjare, om det ens har mod och nerver att pröva en öppen process i ett opinionsmässigt pressat läge.

Den bedrägliga drömmen – igen – om att trots allt försöka hitta en frälsare, som gör självrannsakan onödig, som gör hemläxan överflödig, lär vara stark fortfarande.

Ändå vore det klokt om socialdemokraterna försökte, om de tog risken att äntligen ge uppdämd oenighet från 10-20 år tillbaka fritt spelrum, en gång för alla.

Låt kandidater deklarera öppet att de vill. Låt de berätta ärligt vad de står för. Låt de mötas i debatter runt om i landet. Och låt sedan de vackra orden ljuda, med lite hälsosam hjärtklappning i rummet: ”votering är begärd, och skall verkställas”.

***

Jag tänker på några ord av Ernst Wigforss, i ett tal vid ett SSU-läger 1947:

”Om utgången av striden är oviss, så får den spänning, den oro och de tvivel som följer, tas med som ett av de ofrånkomliga villkor, varunder vi lever våra liv. Om vi kan hoppas mer än vi tvivlar, så slår vågskålen över åt det håll som heter strävan, handling, aktivitet.”

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Av , , Bli först att kommentera 8

En konstpaus, mer var det nog inte som socialdemokraternas verkställande utskott bjöd på idag, i partiets uppslitande, interna strid. Om det, om olika tänkbara utfall av dagens möte och om varför Juholt hur som helst inte är socialdemokratins problem, handlar den här krönikan.

Några tidigare krönikor på samma tema, socialdemokratins historia:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————–

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Den varade bara en tiondels sekund, knappt märkbar, men det kan ha varit den bästa grammatiska konstpausen i svensk politik någonsin. ”Vår partiordförande, han har lämnat”, sa socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin på dagens mycket korta presskonferens efter det avslutade mötet med partiets verkställande utskott, ”han har åkt hem, till Oskarshamn.”

Håkan Juholt sitter alltså kvar som socialdemokratisk ledare. Det var beskedet i eftermiddag, efter det verkställande utskottets långa möte och efter en dag med ett antal öppna avgångskrav riktade mot Juholt inifrån det egna partiet, följda av ett antal förtroendeförklaringar till förmån för Juholt från andra delar av partiet.

Men formen för och innehållet i presskonferensen – kort, ingen partiordförande närvarande och inga följdfrågor – gör det rimligt att fråga sig om inte hela presskonferensen var ett slags konstpaus i socialdemokraternas slitsamma interna process. Motsättningarna i synen på hur partiet ska gå vidare och huruvida Juholt kan sitta kvar är uppenbart djupa.

Eftersom Juholt – en fighter som inte duckat för några frågor eller sökt undvika något pressuppbåd hittills – inte var med på presskonferensen, utan enligt Jämtins ord åkt hem för att vila upp sig i hemstaden, öppnade VU medvetet för oklarhet om vad som egentligen beslutats. Även Jämtins betoning av att dagens möte inte var det sista i frågan, hade snarast karaktären av en reservation för att det kommer mer, än ett försök att en gång för alla få slut på spekulationerna.

Det är inte uteslutet – snarare troligt – att det här är ett sätt för partiledningen att bädda för en snygg avgång och extrakongress, men att de inte var redo för att samsas internt kring hur den processen ska gå till ännu. Eller att de inte – vilket vore hedrande i så fall – ville tvinga ut Juholt på en dramatisk presskonferens med avgångsbesked direkt efter mötet, utan ge honom möjlighet att välja tid och omständigheter. Kanske vill de också fördröja beskedet något, som en – värdefull – markering av att det är partiets organ, inte medietrycket, som avgör ledarfrågan.

Skulle det faktiskt vara så, mindre sannolikt, att Juholt vunnit den interna maktkampen, väntar rimligen besked om rejäla ommöbleringar i partitoppen, när de som försökt avsätta honom men misslyckats får ta konsekvenserna av det.

Ligger sanningen däremellan – att Juholt inte har för avsikt att avgå men att andra ledande socialdemokrater trots det vidhåller sina krav om att han ska stiga åt sidan, då blir det fortsatt och utdragen maktkamp.

Oavsett om Juholt får en chans till eller om förberedelserna för ett byte på ordförandeposten redan inletts är det givetvis en svårt sargad socialdemokrati som nu kämpar för att hitta fast mark att bygga upp något slags sammanhållning, och internt arbetsklimat på.

Jämtin kallade i går läget för den djupaste krisen i partiets historia. Frågan är om inte problemen är för djupa för att lösa utan åtminstone en stor öppen debatt om vilket slags parti socialdemokraterna vill vara på 2000-talet:

Det breda, pragmatiska, i grunden socialliberala mittenparti (trots att få velat säga det högt) som hade regeringsmakten under så många år, som sög till sig kompetens som inget annat parti och som under Per-Albin Hansson och Tage Erlander i realiteten var det parti som definierade var centrum i den svenska samhällsdebatten låg.

Eller ett mer utpräglat och renlärigt vänsterparti med socialistisk grundsyn av ett slag man historiskt sett – trots mytbildning om motsatsen – aldrig varit, men som man kanske långsamt håller på att övergå till att vara; med större intern konsensus, men också oundvikligen lägre väljarstöd och inte samma breda rekryteringsbas.

Utan en sådan grundläggande debatt, hur jobbig den än blir, kommer partiet inte att repa sig. Det finns så mycket outtalat och så många dubbla budskap som behöver virvlas upp, många kompromisser om att inte säga hela sanningen för att inte förstöra en bra story, som behöver ropas ut högt och ärligt i en korrekt historieskrivning.

Falangstriderna, de ömsesidiga fulspelen och de oerhört bittra försöken att stämpla interna motståndare som ovälkomna, de senaste åren, visar hur svårt partiet har att behålla sitt historiska vingspann.
Kanske går det inte för något parti längre.

Samtidigt är det för tidigt att räkna ut socialdemokraterna som politisk kraft i svensk politik. På flera centrala samhällsområden har de fortfarande stor trovärdighet – som i värnet av principerna för den generella välfärden i socialförsäkringssystem, för att ta det tydligaste exemplet.

Men de har begått många misstag sedan 2006, och låtit sig luras av fåfänga, svartvita förhoppningar om att allt egentligen är som förr, att S fortfarande är statsbärande, att gamla spöken evigt rasslar, i stället för att ta väljarnas besked om motsatsen på allvar.

Det är dags för socialdemokraternas medlemmar att bestämma sig i ett grundläggande vägval, enas kring några fundamentala prioriteringar och besked, med konkret innehåll, även om det betyder att inte alla vill vara med längre.
Det finns inget rätt eller fel, i en folkrörelse måste hållningen bestämmas på medlemsnivå.

Men tiderna när partiet var så starkt att det kunde hantera spänningar, slippa diskussioner, genom att fördela ett överflöd av maktposter, är över. Först när man beslutat vad man vill, bör man söka en ledare, i en öppen process som omöjliggör skitsnacket och smalbenssparkarna efteråt.
Juholt kan avgå, utan att något enda av de djupare problemen är lösta.

För övrigt kan jag inte låta bli att reflektera över vilken stark oppositionsledare Mona Sahlin skulle ha varit så här långt in i sin andra mandatperiod som S-ledare. Erfaren, härdad, gott om distans till det egna partiets självbild, en smart parlamentarisk strategi med miljöpartiet i byrålådan, ett starkt team kring sig och med växande respekt från omgivningen. Men hennes försök att i tid förnya partiets samhällsanalys, på bekostnad av förlegade fiendebilder och dogmer, fick bakläxa internt. Vilket misstag.

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Av , , Bli först att kommentera 6

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?




Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Av , , 3 kommentarer 8

Håkan Juholts kris, som består av två olika kriser, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————–

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholt bara frustade på, tutade och körde, som hade ingenting hänt. Det var en märklig blandning av teatral verklighetsförnekelse och imponerande disciplin. I dagens partiledardebatt i riksdagen nämnde han, trots ett enormt pressuppbåd, inte turbulensen kring sin person alls, utan uppträdde i sedvanlig stil – demonstrativt stridslystet, som hade han skrivit sitt tal för flera veckor sedan, när allt fortfarande var som vanligt.

Det var en övertydlig signal framför allt till det egna partiet om att han vill sitta kvar, att han inte tänker avgå frivilligt och att hans interna kritiker kommer att tvingas avsätta honom aktivt om de vill få en annan partiledare.

Om det räcker för att rädda hans partiledarskap är osäkert. De socialdemokratiska nerverna är spända nu. Men Juholt hade inte mycket att förlora och man kan inte frånkänna honom tålighet i ett utsatt läge. För det är ett utsatt läge han befinner sig i.

Det är sällan i första vågen uppgifter dyker upp som till slut leder till en politikers avgång. När en så kallad ”politisk affär” summeras kan de första rubrikerna ibland framstå som harmlösa i jämförelse med dem som följde.
Det som fäller avgörandet är ofta sådant som uppdagas, görs och läcks i ett senare skede, när drevet går bredare skallgång och alla är på helspänn.

Möjligen är det vad som håller på att hända för socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt nu, när uppmärksamheten kring hans felaktiga hyresersättningar vidgas till att handla om hur han hanterat och kommenterat frågan den senaste veckan, men även om sakpolitik, ledarskap och ideologiskt omdöme. Det som började som ett problem med ersättningar, och som jag tror att han hade kunnat klara ut med bevarade sympatier – väljarna är lika trötta på mediala drev som på att politiker inte följer regler – har förvärrats för honom de senaste dygnen.

I tisdags berättade hans egen assistent – som nu övertalats, får man förmoda, att ta en ”time-out” – att Juholt varit informerad om reglerna tidigare än vad han själv hävdat. Kanske har något missförstånd uppstått i den interna kommunikationen, kanske lyssnade Juholt inte på vad han fick berättat för sig, kanske tyckte han inte att det lät viktig, kanske är han en slarver.

Jag är beredd att acceptera många sådana förklaringar, jag tror inte att politiker är ute efter att sko sig själva och jag tycker, som jag skrev i går här på sidan, sällan att avgångskrav är det bästa sättet att reagera på när politiker gör misstag. Det som blir ett problem för Juholt är att krishanteringen passar in i ett större mönster av osäkert, motstridigt uppträdande.

Väljarna kan tycka illa om drevet, och ha förståelse för misstagen, men trots det känna tvivel över huvudpersonens lämplighet och kompetens som just politisk ledare. Mycket tyder på att det är väljarnas reaktion i det här fallet.

Men värre och mer allvarliga för Juholt och hans trovärdighet som partiledare är ändå uppgifterna som presenterades i Aktuellt på tisdagskvällen och som bekräftades av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar i en intervju med Dagens Arena i dag.
De säger att Juholts stab gett klartecken åt partiets justitiepolitiker Morgan Johansson att ställa sig bakom förslaget från Malmöpolitikern Ilmar Reepalus (S) om ett tillfälligt medborgarskap för nyanlända invandrare – ett förslag Juholt timmar senare tog avstånd ifrån när kritiken blev stark.

Stämmer den beskrivningen, att Juholts partiledarstab gett grönt ljus åt ett principiellt oacceptabelt och sverigedemokratiskt präglat förslag, kan situationen snart bli ohållbar för Håkan Juholt, med ett rämnande internt stöd.

Det märktes i debatten i går, att många socialdemokrater – tack och lov – har svårare att acceptera ett sådant ideologiskt klavertramp, än strul med hyresersättningar. Några debattörer betonade skillnaden mellan om Juholt personligen, vilket han förnekar, sagt ja till förslaget och om bara hans stab gjort det.

Den skillnaden är inte oviktig, och det finns ingen källa för något annat än hans stabs agerande. Men även i det senare fallet väcks allvarliga frågor om Juholts sätt att organisera sitt partiledarskap.

Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det slutna rackarspel inom S som föregick valet av Juholt. Han var en kandidat som dök upp på slutet, långt ifrån något förstanamn, i djupt splittrat läge. Det har talats om att han kuppades igenom. Socialdemokraternas valberedningsarbete var överhuvudtaget pinsamt från början, en parodi, och ter sig i dag ännu mer misslyckat, när andra partier arbetar med öppna processer och tydliga kandidater.

Socialdemokraterna är ett vilset och sargat parti, som har svårt att hitta sig självt i en oppositionsroll. Konflikter som fanns när Juholt tillträdde finns kvar. Att personer och falanger som kände sig stå tomhänta när Juholt städade runt i partiets toppskick, nu finns med och agerar i bakgrunden är ett rimligt antagande.

Det som pågår är en intern maktkamp partiet borde ha värkt ut öppet direkt efter förra valet. Men man sabbade det. Att det största oppositionspartiet famlar och ramlar, ideologiskt och personellt, kan aldrig vara bra. Det är inte bra för oppositionen och inte bra för regeringen.

Jag har varit nyfiken på att få se hur ett juholskt partiledarskap skulle utvecklas med tiden, om han skulle våga bryta invanda mönster, överraska. Jag är fortfarande nyfiken på vad han skulle göra av en andra chans, om det skulle frigöra honom lite från navelskådande ritualer och sekteristisk jargong.

Han blir säkert en bättre, mer eftertänksam politiker av det här. Men om han har det som krävs, är det dags att visa det nu. Det kanske är för sent ändå. Tålamodet hos väljare och parti är på väg att ta slut.

En fristad i Norge

Av , , 1 kommentar 8

Några rader om en politisk inspirationskälla, en socialdemokratisk tradition och en historia med ljusa och mörka skeden som vi kan lära av och som påminner oss om vår skyldighet att ge fristad åt och stå upp för förföljda, jagade och förtryckta människor som söker hjälp. Också den här i en lite längre version här än som fick plats i papperstidningen.

——————————————————————

När socialdemokraterna i Norge erbjöd en fristad

En av mina stora politiska inspirationskällor är den tyske socialdemokraten Willy Brandt. Hans politiska liv sammanfattar stora delar av det europeiska 1900-talet. Först i den mångåriga kampen mot Hitler och nazismen, som tvingade honom att fly till Norge och sedan Sverige. Och senare i kampen mot kommunismen – han var borgmästare i Västberlin när DDR-regimen upprättade Berlinmuren 1961.

Det var under hans tid som västtysk förbundskansler 1969-1974 som den nya politik av avspänning, utan eftergivenhet, gentemot Östeuropa inleddes som många anser bidrog till att underminera öststatsregimerna och förbereda murens fall, men som fick nazianstrukna högerextremister att önska och hota livet ur Brandt. 

Och det var hans efterträdare som förbundskansler, partikamraten Helmut Schmidt, som vägrade att ge efter för vänsterextrema Röda armé-fraktionens terrorvansinne under andra halvan av sjuttiotalet.

Sin sista stora insats gjrode han i samband med Berlinmurens fall 1989, när han ett par år före sin död – i samklang med Helmut Kohl – var pådrivande för återförening och europeisk försoning efter kalla kriget.

Brandts socialdemokratiska generation, som betydde så mycket för demokrati, välstånd och fred i Europa under andra halvan av 1900-talet, kände sig stå i stor tacksamhetsskuld till de nordiska länderna, och framför allt till de nordiska socialdemokraterna. Det var till Norge Willy Brandt flydde undan den nazistiska skräckregimen i början av 1930-talet. Han var inte ensam.

Tillsammans med motsvarande miljöer inom andra rörelser erbjöd de nordiska socialdemokraterna under andra världskriget fristäder för fördrivna, jagade människor som där kunde rädda sig till skydd och nya livschanser, fortsätta ett politiskt arbete, få möjlighet att vittna om pågående grymheter i hemländerna, ges tid och ro att samla lärorika erfarenheter för framtiden av hur demokratiska samhällen fungerar. Det senare fick genomgripande, och positiva, konsekvenser under efterkrigstiden.

Willy Brandt kom till Norge som halvrevolutionär med mycket skeptisk inställning till den demokratiska, reformistiska socialdemokratin. Men under sitt dryga decennium av studier, politisk kamp och journalistiskt arbete i Norge och Sverige, mognade han till en tolerant och vidsynt demokrat fullt ut. Han gavs en chans, och gav tillbaka. För resten av sitt liv behöll Brandt, som lärde sig norska flytande som ett modersmål, närakontakt till och varma känslor de norska och svenska socialdemokraterna.

En annan av hans generation viktigaste tyska socialdemokrater – den tidigare hårdföre Sovjetkommunisten Herbert Wehner, som bröt med stalinismen under sin tid i svenskt fängelse i slutet av andra världskriget och som sedan under decennier hade dödshot vilande över sig från både höger- och vänsterextremister – hyste liknande känslor.

Där, i minnet av nordiska fristäder för förföljda människor – men också i minnet av de många hjälpsökande under samma period som kallblodigt avvisades, stängdes ute eller, som vid baltutlämningen från Sverige 1945, slängdes ut, som aldrig fick någon fristad undan förföljelse och död – har vi en bra utgångspunkt för vidare reflektioner efter terrorn i Norge.

Även i vår tid är miljoner på flykt undan förtryck, övergrepp, intolerans och våld – även inom demokratiska länder, som vid förföljelsen av romer i EU – som behöver räddning, skydd och möjligheter att överleva. Förföljelserna kan vara utförda i ideologiers eller religioners namn, eller bara i en naken jakt på makt, resurser, syndabockar och andra människors underkastelse. Det spelar ingen roll, vi i demokratiska länder har en moralisk skyldighet att alltid erbjuda fristäderna, att öppna gränser och stå upp för de jagade och fördrivna.

Och vi får inte fastna i fällan att börja gradera förtryck utifrån vilka etiketter som används, vilka som faller offer eller vilken bakgrund förtryckarna har. Den som bara bekämpar ett visst förtryck, viss främlingsfientlighet eller en viss våldslära – men blundar för, ursäktar eller skönmålar andra – är inte mycket att hålla i handen när demokratin och friheten hotas.

I de nordiska länderna fann människor i ett kritiskt läge på 1930-talet fristad och skydd från nazismen, människor som sedan under ett halvt sekel förde en uthållig och principfast kamp mot alla former av förtryck, extremism, polarisering och våld. Många andra fick ingen fristad här heller, och ingen chans att överleva; övergivna av alla som hade kunnat hjälpa.

Terrordådet medvetet riktat mot ett socialdemokratiskt ungdomsläger i Norge – symbolen för en fin tradition av demokrati och engagemang – gör det ännu angelägnare att lära av historien, inte vika en tum för någon extremism och inte tveka en sekund att hjälpa de förföljda. 

Där åsikterna samlas om kvällen

Av , , Bli först att kommentera 1

Några funderingar om de svenska partiernas oundvikliga dilemma, om den tänkbara nyansskillnaden mellan åskådning och ideologi även i partipolitiska sammanhang och några ord om utmaningarna för miljöpartiets kommande språkrör och för socialdemokraternas nya partiledare.

——————————————-

Där åsikterna samlas om kvällen

Jag tycker mycket om en bild av Göran Tunström i boken "Under tiden":

"Jag är en människa utan världsåskådning. En och annan åsikt äger jag nog: ägg ska vara löskokta, film är bäst på bio, det är vackrast när det skymmer.
Men hur många åsikter ska man ha för att kunna kalla det en åskådning? Jag tycker att själva ordet "världsåskådning" låter tryggt. Det är en stor inhägnad gård, dit de under dagen fritt strövande åsikterna om kvällen stilla lunkar in för att sova sida vid sida. En sådan gård är lönsam. Den avkastar – tack vare den harmoni som råder mellan åsikterna – goda skördar. Eller "stora" skördar. Alla åskådningar är ju sannerligen inte positiva, inte humana. Många gårdar bygger murar omkring sig, smyckar dem med taggtråd och glassplitter, sänder ut patruller för att jaga inbillade eller reella hot."

I den politiska debatten talar vi oftare om ideologi, än om åskådning. Det senare begreppet brukar ofta uppfattas som något mer stillsamt, personligt och existentiellt. Ideologi uppfattas som något mer kollektivt, demonstrativt och politiskt handfast. Men kanske skulle det bli färre låsningar i det politiska samtalet om vi lät ideologibegreppet vila emellanåt och talade lite oftare om åskådningsgemenskap?

Ideologier kännetecknar framför allt rörelser under uppbyggnad med konkreta mål som ännu inte är förverkligade eller som är direkt hotade.

Därför har etablerade partier, som fått väljarnas förtroende att förvalta sina framgångar, starka kodord kopplade till minnena av ideologiska ungdomsdagar. Men när de växer och vinner, och de reformer man krävde inledningsvis redan är genomförda, tar åskådningarna över; kanske vore det ett sätt att beskriva det. De ideologiska slagorden slungas fortfarande, men få bryr sig, eftersom de blivit intern ritual med svag verklighetsanknytning.

Det som håller samman etablerade politiska partier av någorlunda bredd och demokratisk förankring i samhället, är sällan bestämda, detaljerade uppsättningar av ställningstaganden som marscherar kollektivt i disciplinerad ordning från ett val till nästa.

För de bredare rörelserna av folkrörelsekaraktär har det snarare varit känslan av att det ändå finns ett slags hemma där ett större antal, närbesläktade men inte sammanfallande, åsikter kan samlas i någorlunda harmoni om kvällen och utbyta erfarenheter.

Gränsdragningarna mellan den ena partiåskådningen och den andra kan med tiden vara lika godtyckliga som gränserna mellan gårdarna i en by där åkrar arrenderas ut kors och tvärs och där den administrativa kartan till slut saknar koppling till naturgeografin. Och när inte ens åskådningen, känslan av en hemmagård om kvällen, längre förenar, börjar rörelserna att dö eller bli rena administrativa enheter.

Framgångsrika partier förmår upprätthålla en grundläggande gemenskap med brett vingspann, utan att bli sekteristiska testuggare eller rena förvaltningsapparater.
Det är en utmaning för små partier som vill växa och inkludera, och för tidigare stora partier som ser väljarna tröttna och lämna.

Socialdemokraterna var det parti under 1900-talet som klarade den balansen bäst. De senaste valen har det varit alliansen, framför allt de nya moderaternas ledande företrädare, som vunnit väljarnas förtroende för regeringsansvar. På flera håll i Europa, mest påtagligt i Tyskland, vars partilandskap påminner om Sveriges, är det rörelser med socialliberal och grön framtoning, som ibland kan provocera internt, som ligger närmast att utmana de största partierna i mitten.

I Sverige kommer 2010-talet att präglas av en kamp om den strategiskt viktiga positionen mellan folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, medan moderater och socialdemokrater tävlar ett par mandatperioder till om förvaltarförtroendet.

Det är mot den bakgrunden man måste analysera både Håkan Juholts första tid som socialdemokratisk partiledare, och miljöpartiets byte av språkrör. De senare kommer att kunna dra slutsatser av sina tyska partikamraters framgångar med att bygga breda, intressanta, fristående allianser av gröna, liberala och även värdekonservativa strömningar som inte exkluderar någon sida av blockgränsen.

Och Juholt måste inte bara muntra upp sitt eget parti internt, utan också övertyga de fritänkare som ännu samlas till gården om kvällen men som börjar hoppa av, att de förblir välkomna. Han måste också matcha Reinfeldt som statsministerkandidat. Då får han akta sig för att försöka väcka mossiga, sekteristiska fiendebilder som väljarna underkänt två val i rad till liv.

"Ett tiominuters-tal tar mig en vecka att skriva. Ett femminuters-tal tar mig två veckor att skriva. Men om ni vill att jag ska hålla ett tvåtimmars-tal kan jag börja tala direkt.”
(Woodrow Wilson)

Det är omöjligt ännu att avgöra vad Juholt vill med sitt partiledarskap. Långa, interna tal på kongresser inför ombud och journalister, ingen publik som är representativ för väljarna utanför, är dåliga vägledare. Sådana tal kan innehålla allt och därför inget, behöver inte prioritera. Historien visar att en politisk ledare ibland betonar på ett sätt internt för att vinna lugn och legitimitet för att genomföra något annat. Och makt och ansvar förändrar människors utblick.

Även Juholts ledarskap kommer att konkretiseras först över tid. Kanske fastnar han i gamla vänster-höger-mönster och redan urladdade slagord. Att han inte lyfte fram småföretagarna i sitt kongresstal var svagt. Den nationalistiska vurmen för statlig spritproduktion kändes unken.

Men kanske överaskar han när det blir allvar genom ansatser kring nya samhällsproblem som gårdagens retorik inte fångar och som alliansen försummat. Andra delar av talet var fräschare. Juholt har varit svårdefinierad hittills i sina intervjuuttalanden och i sina val av personer på nyckelpositioner kring sig. Det ger honom en viss, intressant handlingsfrihet. Vad kommer han att använda den till?

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

Av , , Bli först att kommentera 9

Håkan Juholt blir av allt att döma ny socialdemokratisk partiledare, och det kan mycket väl visa sig bli ett lyckat namn för socialdemokraterna i nuvarande läge, jag tror att han kan överraska. Men processen som ledde fram till förslaget lämnar allt övrigt att önska och var pinsam i sin slutenhet och brist på förtroende för de egna medlemmarna. Om partiernas och folkrörelsemodellens kris handlar veckans lördagskrönika.

————————————————

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

”Men bland det socialdemokratiska partiets medlemmar äro vi förvissade om att en känsla är övervägande: önskan att visa herrar splittringsmän att partiet ämnar skaffa kongressens beslut gehör; och de som icke vilja foga sig i partidisciplinens enklaste regler näppeligen på längden skola få skäl att rosa marknaden."
(Hjalmar Branting om anarlistfalangen tidigt 1890-tal )

Politiska partier har alltid varit en blandning av hårda falangstrider och sammanbitna kompromisser, slutna hierarkier och öppna folkrörelseprocesser. De som med tårar längs kinderna talar om svunna ideal och forna paradis inom sina partier och rörelser – en form av mytomani medierna länge älskat att kittla under hakan – brukar ha historielösheten och oviljan att bli störda i nostalgin gemensamt.

Ändå finns det i dag större skäl att tala om folkrörelsemodellens kris än någon gång under den svenska demokratins historia. Och eftersom hela det politiska systemet är uppbyggt med folkrörelsestrukturer som utgångspunkt är det ett faktum som kräver en akut debatt. Antingen förmår partierna att modernisera sina arbetssätt eller så behöver det svenska partiväsendet reformeras grundligt för att vidga snabbt krympande kontaktytor mot medborgarna.

De senaste veckorna har socialdemokraternas sätt att välja ny partiledare kommit att stå som symbol för en folkrörelsemodell i vanrykte. Kritiken har varit som starkast inifrån partiet. Det går inte att säga annat än att den är berättigad, och att den indirekt träffar de flesta partier.

Vad den socialdemokratiska valberedningens ordförande Berit Andnor lyckades med på presskonferensen när hon skulle presentera förslaget till ny partiledare var att skryta upp just det hierarkiska, exkluderande och slutna tillvägagångssättet som förebildligt för en öppen folkrörelse. Det kändes som ett indirekt begravningstal över folkrörelsemodellen på bästa sändningstid. För om socialdemokraternas sätt att välja partiledare 2011 är ett uttryck för prima, präktiga folkrörelseideal ber jag att i sorg få ta tillbaka mina bekännelser som varm anhängare av modellen.

Vad Berit Andnor borde ha sagt och skulle ha vunnit respekt för, är naturligtvis: Självklart inser jag att den här processen varit en soppa, sluten och bortstötande, ovärdig en modern folkrörelse. Det har verkligen varit bedrövligt att behöva utföra uppdraget på det sättet. Men det var det uppdrag vi fick, att göra som vi alltid gjort, vi försökte göra det bästa av situationen, men nu kommer vi att använda allt vårt inflytande för att se till att ingen ny valberedning tvingas eller ges chansen arbeta på samma sätt.

Men det sa hon inte.

Slutsatsen är inte att det var stort annorlunda förr. Man kan kanske argumentera för att förfarandet hade större legitimitet när partierna sett till antalet aktiva medlemmar och förankring i det omgivande samhället involverade långt fler bakom kulisserna. Den breda kontaktytan finns inte längre på samma sätt. Partierna har börjat välja ledare utan att de valda kan hänvisa till något innehållsmässigt mandat.
Man gissar och hoppas. Så var det med Mona Sahlin. Hon sade vad hon verkligen tyckte när hon tillträdde och när hon tackade för sig, men företrädde dessemellan en linje hon inte trodde på själv. Och så blir det för Håkan Juholt om han väljs till partiledare.

Det är mycket möjligt att han blir en lyckad partiledare. Jag hör till dem som tror att han kan komma att överraska många och kanske just tack vare sin inledande vänsterstämpel blir den som med traditionell gråsossepragmatism vågar placera socialdemokratin i den mittfåra där partiet har sitt ursprung. Att Juholt är okänd för de flesta är ett övergående fenomen och förmodligen enbart en fördel. Människor förändras i ledarställning. Och om en politikers uppsyn, dialekt och bakgrund spontant småroar och förvirrar etablissemanget i huvudstaden är det vanligtvis goda nyheter när det gäller genklang hos väljarna.

Men om Juholt som partiledare, det är själva poängen, kan vi bara spekulera. Han har inget tydligt mandat. Han väljs som en from förhoppning i en spellucka; måtte han inte galoppera. Det är intellektuellt fattigt. När medlemmar i ett parti måste delta i stora gissningsleken om vad partiledaren kommer att stå för bortom allmängiltiga fraser, har något gått snett.

Den stora anledningen till att kritiken är så stark nu, trots att processen bara följer en gammal tradition, beror till stor del på att internet och sociala medier vant de flesta vid en känsla av större öppenhet och insyn i gemensamma angelägenheter, kortare vägar till delaktighet och flackare hierarkier. De gamla instinkterna att lyssna och lyda uppåt och sluta sig samman kring gemensamma fraser när ledningen sagt sitt, har slutgiltigt blivit förlegade.

Ett viktigt skäl till varför folkrörelsen som form behöll sin vitalitet så länge, över flera generationer och flera olika större samhällsförändringar, var dess förmåga att förnyas och utvecklas organisatoriskt, trots myter om motsatsen. Just nu klarar inte partierna av den förnyelsen. Förr eller senare börjar det knaka.

”– Vad fan menar ni med ”något nytt”? frågade jag argsint.
– Blanda leken, Truls, så tar vi oss en priffe! Jo, svarade den gamle kärnfasta partivännen, jag menar ett nytt samhälle, en omvälvning på en gång, med ett hiskeligt brak, som inte tar så lång tid. Och det skall du göra!
Jag sköljde i mig göken och steg alldeles ursinnig upp.
– Jaså, ett nytt samhälle, och det skall jag göra. Ypperligt! Nej, säg inte ett nytt samhälle, det är för litet, det skulle ni också tröttna på. Nej, låt oss säga en helt ny värld, en ny sol, en ny måne och nya stjärnor, allting nytt. Och det skall jag göra. Och så en stor kvarn, som kan mala om era gamla fruntimmer till sköna jungfrur och er själva till ungsvenner med bruna lockar och ögon blå. Och allt detta skall jag göra! Då vill ni vara med och agitera! Tack för göken! Och spela nu i fred er priffe, medan jag går hem och försöker laga om den gamla världen!
Partivännerna sågo något stötta ut, men de voro snart inne i sitt spel – fullkomligt nöjda med den värld de levde i.”
(Ur en betraktelse av Axel Danielsson i Arbetet, 9 maj 1893)

Varför inte börja reparationen av folkrörelsemodellen med hur partiledarna väljs. Inför öppna primärval eller se till att kongresserna betyder något. Släpp kontrollen, lita på interndemokratin. Se till att ha flera kandidater som går att skilja åt, som vågar säga flaska och som medlemmarna kan välja mellan. Skrota hela det ängsliga valberedningstänket. Gör kongresserna till händelser att minnas, där spänningen låg i luften, debatten gick het, transparensen var stor, utgången inte var regisserad, rapportörerna inte dresserade, kandidaterna lyckades övertyga osäkra med sina tal och framträdanden, där något faktiskt stod på spel och där sedan legitimiteten i slutresultatet efter votering inte gick att ifrågasätta. Folkrörelsemodellen håller på att gå under. Försök rädda den eller överge den, men låt inte det politiska systemet sjunka till botten under stolta deklarationer om att allt står rätt till.

För övrigt… Om Juholt väljs har Sverige bara ”1,5” kvinnor som partiledare i en riksdag med åtta partier. Skulle Maud Olofsson avgå under mandatperioden och ersättas av en man återstår bara ”0,5” – ett av miljöpartiets två språkrör. Det är inga argument mot de manliga partiledarna var för sig, men som helhetsbild är det givetvis ingen slump, utan en pinsamhet för ett land som gärna skryter inför andra om sin jämställdhet. Och så finns det de som inte tycker att man ska diskutera samhällsstrukturer i jämställdhetsdebatten.