Slarva inte med orden, uppmanade Alf Henriksson i en av sina mest citerade dagsverser. 2009 var ett år när det slarvades mycket med orden i den politiska debatten.
När någon historiker i framtiden studerar larmrubrikerna i svenska tidningar kring svininfluensan, och sedan jämför dem med de faktiska konsekvenserna, kommer omdömet om rubrikerna knappast att bli milt.
När någon jämför intensiteten och Janteandan i angreppen på LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin med hur exempelvis idrottsstjärnor eller nöjesstjärnor sätts på piedestal och värderas utifrån löner och livsstil, kommer betänkligheten kring hur vi värderar olika typer av insatser i det offentliga livet – och hur vi ser på felsteg och ofullständighet hos människor som vågar ta formellt ansvar – att vara berättigat stor.
När någon studerar tonläget i den i alla avseenden viktiga sjukförsäkringsdebatten om hur regler tillämpats på ett oacceptabelt sätt, och sedan jämför det med de delvis obefintliga skillnaderna i konkreta politiska förslag angående lagstiftning och finansiering mellan partierna och regeringsalternativen, kommer förvåningen över just det partipolitiska tonläget att bli stor.
När någon går igenom följderna av den globala finanskrisen för tillväxt och välstånd kommer de att fastställas som allvarliga, men inte som den århundradets katastrof många ordval antytt var förestående.
När någon jämför de utfästelser om klimatpolitiken som gjordes från ledare världen över inför Köpenhamnsmötet och sedan jämför dem med de magra löften man lyckades enas om, lär kontrasten mellan ord och handling att upplevas förunderlig. Och en förklaring kan mycket väl bli att även argumentationen från oss som ropat på långtgående, bindande åtgärder, fastnade i ett så högt tonläge att det bidrog till en avtrubbning som gynnade dem som ville väcka misstro kring klimatfrågans relevans. Mönstret går igen, i debatt efter debatt.
Och under ytan lurar hela tiden de drevinstinkter som leder till ett sällsynt tidslöseri när perspektiven förskjuts från sånt som är svårt, komplext och angeläget att diskutera ingående, i ömsesidig polemik, utifrån olika perspektiv och erfarenheter, till förmån för skandaliseringar och poängsökeri.
2010 är ett valår i Sverige. Då väntar heta känslor och polemisk iver, som sig bör. Faran är dessvärre överhängande att det nästa år kommer att slarvas ännu mer, att de som excellerar i språkliga grovheter, horribla jämförelser, groteska överdrifter, skrämselpropaganda och besinningslösa utfall kommer att prägla det politiska samtalet långt mer än de förtjänar.
Över tid är i det avseendet de flesta demokratiska partier, och demokratiska ideologiska riktningar, ungefär lika goda kålsupare. I höst har oppositionen varit värst, men det har en hel del med oppositionsrollen att göra. Alliansen har i regeringsställning fått erfara att det som var enkelt att kritisera från oppositionsbänkarna är krångligare att hantera i ansvarsställning.
Om regeringen nu fått drevaktig kritik i frågor där oppositionen i stort tycker samma, kan vi minnas hur tongångarna gick kring exempelvis hanteringen av tsunamikatastrofen och Lars Danielsson under förra mandatperioden. Mönstren går igen även efter maktskiften. Gradvis eroderar det politiska språket. Faran som följer med det är inte språklig, utan har med värderingar, människosyn och möjligheten att värna principer att göra.
För när alla kraftuttryck, alla värdeord, alla invektiv som ifrågasätter inte motståndares förslag, utan deras motiv och avsikter, alla de längstgående adjektiven, redan är förbrukade i lägen där åsiktsskillnaderna i sak är små, värderingar överensstämmande, problemen hanterbara och hotbilderna relativt begränsade – vad återstår då att ta till när vi behöver ord att beskriva djupare problem, epokgörande hot, allvarliga konflikter och de svåraste lidandena i samhället?
För allt det senare finns ju, lokalt och globalt, mitt framför våra ögon, där människor far illa, ofta utanför alla etablerade system av skyddsnät och gemenskaper. Nästan alltid förpassas sådana svåra frågor om samhällets mörkare sidor till debattens välvilligt men bara sporadiskt besökta marginaler, eller utnyttjas för andra syften än att seriöst söka faktiska lösningar.
Det går att föra i sak fräna, kritiska debatter utan språkliga härdsmältor. Det är den distinktion som Herbert Wehner 1960 gjorde mellan att se på varandra som motståndare och att se på varandra som fiender inom en demokratisk gemenskap.
En stilla förhoppning inför 2010 är att fler bemödar sig om att inte slarva alltför mycket med orden när debatten hettar till; att vi lyckas vårda värdeorden något lite bättre, och sparar de skarpaste uttrycken för ögonblick när de verkligen behövs och betyder något.
