Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:
————————————
Umeå bör planeras för vintermånaderna
Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.
De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.
Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?
Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?
Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.
Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).
Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.
Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.
Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.
Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen – inte att underskatta.
För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.
Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.
Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:
(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.
(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.
(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.
(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.
Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.
