Stefan Löfven blir ny socialdemokratisk ledare efter en bedrövlig och sluten process. Men jag tror, trots det, att han är rätt person att leda socialdemokratin just nu, ett respektingivande namn med en tydlig profil som pragmatisk gråsosse. Med honom som oppositionsledare kan dynamiken förändras både mellan och inom blocken.

—————————————————-

För bövelen, inga experiment!

Bedrövlig process – men bra val

För bövelen, inga experiment nu, inget risktagande! Spegel, spegel på väggen där, säg vem som gråsossigast i VU är. Och skynda på.

Så torde det underliggande resonemanget ha gått när socialdemokraternas verkställande utskott till slut beslutade sig för att föreslå IF Metalls ordförande Stefan Löfven till ny partiledare.

Processen var sluten, jäktad och i största allmänhet ovärdig ett modernt parti. Socialdemokratins ledning har ingenting lärt av kritiken.Man ställer medlemmarna inför fullbordat faktum på nytt, utan att bearbeta några motsättningar, utan att stimulera någon diskussion om partiets identitet och roll på 2010-talet, utan att ta de djupa interna sprickorna på riktigt allvar, utan att ens snudda vid tanken på att diskutera politiska vägval först och namn sedan.

Det är tämligen bedrövligt att skåda, hur man nu söker kleta ett tjockt plåster över de infekterade såren, i stället för att ta itu med dem en gång för alla, i en öppen och ärlig process.

Men med det sagt, tror jag att valet av Löfven är så bra det kan bli under omständigheterna. Och han hade varit ett utmärkt alternativ även i en sundare beslutsprocess – även givet det faktum att han inte sitter i riksdagen, vilket kan bli ett samordningsproblem på längre sikt, när partiledarens och riksdagsföreträdarnas budskap, tonfall och antydningar ska koordineras.

Löfven är, det ska ses som ett positivt omdöme, så mycket odogmatisk gråsosse som det bara går. Det är, den interna uppslutningen i går till trots, inte okontroversiellt inom socialdemokratin, men förmodligen vad partiet behöver.

Man skulle även kunna kalla honom för en klassisk betong- och tillväxtsosse, på behörigt, också problematiskt, avstånd från exempelvis miljöpartiet. Han förefaller vara en traditionalist i mittfåran, för realistisk för vänstersocialism, för mycket fackföreningsmänniska för att kunna stämplas internt som alltför mycket av en förnyare.

Men sin pragmatiska läggning, sin erkända kompetens på viktiga områden som ekonomi och arbetsmarknad, sitt tydliga fokus på tillväxt och sin förankring i fackföreningsrörelsen har han en bakgrund och en framtoning lämplig för att dölja motsättningar som varit nära att helt slita sönder partiet. Han visade som Metallordförande i flera uppgörelser ansvarstagande och beslutsamhet under finanskrisen. Han är en varm Europavän med en positiv syn på det europeiska samarbetet, vilket möjligen redan visade sig i gårdagens besked från S att man nu ställer sig bakom svensk deltagande i europakten. Han får goda vitsord från dem som haft närmare med honom att göra.

Arbetsmarknaden med starka parter – arbetsgivare, fackföreningar – som tillsammans sköter den svenska modellen, tar ansvar för och förstår varandras villkor och trots en del tuppfäktande upprätthåller ett konstruktivt samtalsklimat, hör till de mest välfungerande delarna av det svenska samhället. Att hämta en partiledare med gedigna erfarenheter därifrån är inte det sämsta, när uppgiften är att utmana sittande regering i jobbfrågan.

Den enskilda sakfråga i vilken han lär få störst problem att förklara klyftan mellan sina egna åsikter och partiets officiella linje, är förmodligen synen på kärnkraften. Löfven är, tyvärr, en stark kärnkraftsanhängare, betydligt närmare alliansens kärnkraftspolitik än den rödgröna oppositionens.

Och hans svagaste punkt hittills, är kanske att han som Metallordförande motsatte sig och tog konflikt med andra delar av LO angående kravet på kvinnopotter i avtalsrörelsen för minskade löneskillnader. Löfven kan räkna med berättigade frågor om jämställdhet och feminism framöver.

Men ingen partiledare bestämmer ensam, och ingen kommer utan ett antal frågetecken kring sin profil till ett sådant uppdrag, så somligt måste få klarna med tiden. På många sakpolitiska områden är Löfvens åsikter okända.

Med Stefan Löfven som partiledare kommer socialdemokraterna ändå sannolikt att få bättre ordning på sitt oppositionsarbete, stadga upp sina utspel och bjuda regeringen och Fredrik Reinfeldt tuffare motstånd, vilket både alliansen och svensk politik i stort kommer att må bra av.

Men det är inte bara alliansen som får ställa in sig på hårdare motstånd framöver, utan även vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, då Löfven säkert har en hel del förtroendekapital i väljargrupper som även Sjöstedt försöker vinna. Löfven är knappast något större vän av ett samlat rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Dynamiken kan alltså förändras mellan blocken och inom blocken på ett intressant sätt.

Det var en bedrövlig process som ledde fram till hans val. Men det hindrar inte att Löfven är ett respektingivande namn som ny S-ledare och oppositionsledare. Svensk politik blir nog inte roligare, men kanske lite mer spännande.