Etikett: Sverige

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

Av Ola Nordebo, 29 mars 2013 kl 22:34, Bli först att kommentera

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol?

Det är frågan i denna veckas lördagskrönika. Plus några rader om en av de mest fascinerande, mäktiga och kompetenta tyska efterkrigspolitikerna, och – trots hans bakgrund och alla hans brister – en av mina favoriter: Herbert Wehner. Här dock i rollen som urförbannad retoriker utan helt kontroll över sina ordval.

Vill ni kommentera krönikan kan ni i vanlig ordning göra det här på www.vk.se/opinion: Stormens öga eller pudelns kärna? – då jag inte kommer att läsa kommentarer över påsk på bloggen:

Trevlig påsk önskas alla läsare.

————————————————–

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

”Vi tillåter väl inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik!”, fräste den legendariske västtyske socialdemokraten Herbert Wehner en gång på 1970-talet.

Med ”rövhålen” syftade Wehner, som då var inflytelserik gruppledare för socialdemokraterna i förbundsdagen, på domarna i den västtyska författningsdomstolen. De mäktiga juristerna med sina omisskännliga röda dräkter (en anspelning på domarnas dräkter i Florens under renässansen och en symbol för oberoende), vilkas utslag alla andra statsorgan är bundna att respektera.

***

Det var när den nya, avspännings- och östpolitiken under kanslern Willy Brandt prövades i författningsdomstolen, som Wehner fick sitt utbrott. Nu var just Wehner – i slutet av andra världskriget omvänd från kommunist till socialdemokrat, alltså från övertygad antidemokrat till principfast demokrat – känd för både sitt fruktade temperament och sin, låt oss kalla det ”målande”, retorik. Så ilskan mot domstolen var bara en i raden av klassiska utskällningar från hans sida mot sådant som störde ritningarna.

Men att några författningsdomare skulle kunna ställa sig i vägen för de historiska förändringar som den socialliberala regeringskoalitionen lotsat fram så mödosamt och under så hårt motstånd från oppositionen, var något för vilket Wehner – som för övrigt kunde svenska efter några år, inklusive fängelsevistelse, i Sverige på 40-talet, hade sommarhus på Öland och var en ofta sedd gäst i Sverige på socialdemokratiska partikongresser – ägde föga tålamod.

Det var dock just för att stå emot politikens hets och brådska, oavsett hur regeringen ser ut eller vilka syften den har, att garantera att grundlagen inte sneddades förbi, som domstolen inrättats.

***

Den västtyska författningsdomstolen inrättades 1951, två år efter att den nya grundlagen antagits. Både grundlagen och domstolen utformades i en ”aldrig mer”-stämning, i ett land där det fysiska och moraliska ruinlandskap som nazisterna skapat – och de ofattbara brott mot mänskligheten som nazistregimen begått – bara låg några år tillbaka i tiden. Hos dem som skulle lägga grunden för återuppbyggnaden rådde en djup misstro mot både karismatiska politiska ledare och uppflammande folkliga stämningar.

Domstolen hade från början uppdraget att nyktert värna grundlagen, sätta gränser och garantera en frihetlig-demokratisk grundordning i samhället. Och även om det funnits mer och mindre ärorika domar på vägen, är det svårt att hävda annat än att domstolen levt upp till förväntningar. Ibland har den uppfattats som progressiv, ibland som bromsande, men respekten för dess motiveringar och utslag har förblivit djup.

Placerad i Karlsruhe har domstolen med tiden, även efter murens fall och Tysklands återförenande, blivit en av världens mest ansedda och respekterade, ett internationellt föredöme i mångas ögon.

Domarna utses av ett utskott med ledamöter från både förbundsdagen och förbundsrådet. De väljs för en period på tolv år, måste vara minst 40 år när de väljs och får inte sitta längre än tills då de fyller 68 år.

***

Med sin orubbliga ställning och balanserade auktoritet – mäktig och tillbakadragen på en och samma gång, självmedveten men utan behov av att skapa rubriker – har den blivit ett argument för dem som skulle vilja se en liknande institution även i Sverige.

Inte minst efter FRA-debatten återkom frågan på nytt i Sverige – där grundlagsfrågor annars är sorgligt försummade – och många efterlyste i samband med det en svensk författningsdomstol med starkare mandat att värna grundlagen än som finns i den nuvarande lagprövningsprocessen.

***

Men domarna i Karlsruhe går också en svår balansgång i förhållandet till medierna och den offentliga debatten.

Å ena sidan kräver deras viktiga roller att de gör sig tillgängliga för diskussioner, syns och hörs, inte blir för anonyma, för att domstolens legitimitet ska upprätthållas.

Å andra sidan bygger dess auktoritet och ställning helt på att den uppfattas som oberoende, utan en egen aktivistisk politisk agenda. Varje framträdande, varje uttalande, varje intervju, utanför domstolens protokoll, tolkas och skärskådas. De ledande politikerna sitter som på nålar om de misstänker att någon av domarna börjat en ”smygkampanj” i en aktuell fråga.

***

Ett aktuellt, positivt utslag om homosexuellas rätt att adoptera barn har exempelvis skapat viss turbulens inom det kristdemokratiska partiet, som velat i frågan, och kan få betydelse för höstens förbundsdagsval.

Och så har det ofta varit. Så respekterad den än är, har den alltid haft ett spänt förhållande till landets ledande politiker, oavsett parti. Redan Konrad Adenauer, den förste västtyske förbundskanslern, hade problem med domstolen.

Och på senare år – med de nya antiterroristlagarna efter 2001 och under den s.k. eurokrisen, där beslut hastats genom riksdagen – har misstron mellan politiken och juridiken ökat på nytt, och domstolen varnat politikerna för att missakta demokratin. Angela Merkel skulle aldrig uttrycka sig som Wehner, men kanske har hon i hemliga ögonblick tänkt liknande tankar om röddräkterna i Karlsruhe.

Det har till och med talats om att förhållandet mellan Berlin och Karlsruhe – det som tidigare var förhållandet mellan Bonn och Karlsruhe – är förstört.

***

Den nuvarande ordföranden Andreas Voßkuhle uppfattas också söka profilera sig mer aktivt än en del av sina föregångare och mer än vad politikerna skulle önska. Domstolen söker hänga med i sin tid och i en ny medieverklighet. Men syns den och tycker dess företrädare för mycket i den allmänna debatten, finns alltid risken att domstolens makt ifrågasätts på ett annat sätt än tidigare. De heliga korna har blivit färre.

***

Författningsdomstolen kan med sitt speciella mandat och sina kompetensresurser sätta gränser för politikens makt och värna grundlag och rättigheter, men de kan också uppfattas få för stor makt på de folkvaldas bekostnad och bortom demokratins kontroll. Motståndarna mot en författningsdomstolen betonar risken för att en politisk värderingsdebatt ska ersättas av juridiska spetsfundigheter.

I Sverige, med en helt annan historisk bakgrund än Tyskland, har det inte funnits samma misstro mot politikens makt och brådska traditionellt sätt. Behovet av en förstärkt lagprövning i form av en ny instans har inte upplevts som stort. Men kanske håller det på att förändras i båda länderna:

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Av Ola Nordebo, 31 augusti 2012 kl 23:42, Bli först att kommentera

Mitt Romney och Paul Ryan är nu nominerade av det republikanska partiet till president- respektive vicepresidentkandidat. Om det, lite kort om Romney och Ryan, men först om faran i att betrakta andra länders väljare som idioter baserat på väldigt vinklade skildringar, handlar den här lördagskrönikan.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————-

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Gör tankeleken att man skickade ett reportageteam till Sverige och valde ut några personer på yttre vänster- och yttre högerkanten. Några med viss politisk makt och representation i beslutande församlingar. Andra med inflytande i debatten och eller genom sina populärkulturella roller tämligen okritiskt mediegenomslag.

Gör tankeleken att man lät dem breda ut sig framför kameran eller notisblocket om varför det är rätt att hata andra grupper än den egna; varför våldsretorik är bra så länge den riktas mot rätt personer;

varför Sveriges traditionella, mytomspunna politiska föreställningar per definition är bättre än alla andras;

varför ursvenska ideal och vanor hotas av influenser genom invandring;

varför man bör undvika utländska produkter, för att utländska producenter saknar svenska värderingar;

varför den eller den blodbesudlade diktatorn är orättvist missförstådd;

varför vissa förtryckarläror bara har missbrukats och borde få chansen på nytt;

varför demokrati och rättsstat bara är relevanta principer ibland, men inte alltid; varför det inte är något problem att demonstrera tillsammans med extremister när man ju själv är uppfylld av det rätta;

varför det är rätt att sjunga nidvisor om motståndare som jävla svin på valmöten;

och varför allt ändå bara är en komplott från mediernas, socialisternas, liberalernas, feministernas, kristdemokraternas, köttätarnas, vegetarianernas eller – ”sätt in valfri grupp eller valfritt land här”:s sida.

Gör tankeleken att man sedan valde ut några extra grova twitter- eller kommentatorsflöden om hur ”vidrig” och ”avskyvärd” den ena eller andra alltid är som sagt något dumt, som exempel på hur debatten ”förs i Sverige”. Att man tog fram klipp från något debattprogram i tv där alla skriker i munnen på varandra. Att man följde de partianställdas buskpropaganda mot varandra på interna peppmöten och i kommentatorsfälten. Fuck de ena och remma upp de andra.

Att man tog upp några exempel på när stenrika särintressen pumpat in pengar för utpräglat negativa och personinriktade kampanjer mot utvalda politiker i slutet på valrörelser. Att man valde ut några fina klipp från riksdagen när de inte verbalt skickligaste ledamöterna snubblar på orden.

Det skulle, om man gjorde så, vara lätt att teckna en nidbild av Sverige som heter duga. För dem som inte känner till Sverige närmare, kanske bara har vaga föreställningar, skulle det onekligen låta skrämmande. Sverige som freakshow, på att rasa ner i paranoia, extremism och galenskap. Carl-Johan Vallgrens, skratta tills man får ont i magen-vision av Sverige i ”För herr Bachmanns broschyr”, vriden ner från fiktion till verklighet.

Gör den tankeleken när ni följer rapporteringen i Europa om det amerikanska presidentvalet. Om USA framstår som ett galenskapens näste på väg att slita sönder sig självt, med hat och fundamentalistiska, reaktionära politiker var man slår på tv:n eller slår upp tidningen, kanske vi helt enkelt inte får någon särskilt heltäckande bild.

Kanske skakar de flesta amerikaner på huvudet åt precis samma saker som den svenska tv-tittaren eller tidningsläsaren. Med den skillnaden att groteskerier i den egna vardagen kan man lättare urskilja och bedöma. Kanske är den politiska vardagen där inte så olik vår, vilket i så fall inte enbart borde nyansera bilden av USA, utan också bilden av Sverige.

Utgå inte från att andra länders väljare är idioter, är ett klokt råd, i synnerhet när man vill vara kritisk mot sådant som förtjänar skarp kritik. För annars blir kritiken mer självterapi och posering inför vänkotteriet än samhällskritik med förebyggande verkan.

***

I veckan har republikanerna i USA hållit partikonvent, och nominerat Mitt Romney till presidentkandidat och Paul Ryan till vicepresidentkandidat. Det är ett republikanskt parti i identitetskris, slitet åt ett håll av aktivistiska grupper i gråzonen mellan teparty och religiös dogmatism, och åt ett annat av ett mer moderat, socialkonservativt partietablissemang som tappat lite sin tidigare kontroll över partiet.

Den splittrade bilden kunde inte ha symboliserats mer tydligt än genom kombinationen Romney-Ryan.

Mitt Romney framstår som en i grunden ganska resonabel, men intill självupplösningens gräns principlös republikan, med riskkapitalistens pragmatiska inställning till vad som kan löna sig.

Det här i dag, något annat i morgon, men utan dogmatism och inläst på enskilda fall, och utan fler principer än nöden kräver.

Att han väcker så svala känslor beror på att han verkar ha så svala övertygelser. Nu har han, av taktiska skäl, drivit långt bort från det han stod för som relativt liberal guvernör i Massachusetts 2003-2007.

Var är principerna, var är hjärtat i den politiska gärningen? Även de som för hans talan verkar ibland se det som en lite naiv fråga, som om den delen av politiken – principer, orubbliga ståndpunkter- handlade om show, inte möjligheten att förutse en makthavares handlande och utkräva ansvar utifrån givna löften.

Paul Ryan, däremot, står tepartyrörelsen närmare, en katolsk tänkare och vältalig, ideolog med mycket bestämda åsikter, delvis långt ut på den republikanska ytterflanken. Han är en sån debattör som inte skyr en provokation, men som sällan förlorar en ordväxling om motståndaren är mer upphetsad än påläst. Och han är en referenssprutare av alltfrån Ayn Rand till Thomas av Aquino och Rage Against the Machine.

Demokraterna hoppas att Ryans kontroversiella förslag till budgetnedskärningar och reformer av sjukvårdssystemen ska skrämma bort marginalväljare, vilket kan vara fallet. Men i slutändan är det ändå presidentkandidatens åsikter som räknas. Romneys problem är att hans övertygelser lyser så svagt att de drunknar i skenet från Ryans.

Att Romney och Ryan kandiderar tillsammans är därför förvirrande för både väljarna och de själva – i synnerhet som debatten nu mer kretsar till Ryans kända och provocerande åsikter än Romneys vaga och skiftande. Men det är också ett ärligt besked om var det republikanska partiet befinner sig. Med ena foten i en intern, aktivistisk önskan efter mer renlärighet och den andra i en insikt om var väljarmajoriteten i mitten befinner sig – att ta steget fullt ut åt ett bestämt håll å ena sidan eller ha chansen att vinna demokratiska val å andra sidan.

Republikanske debattören och rådgivaren Mike Murphy skrev i senaste numret av tidskriften Time att republikanernas konvent var Romneys chans att tala direkt till de breda väljarlagren, efter en primärvalskampanj där han talat till de republikanska kärntrupperna.

“If he is smart” skrev Murphy, “Romney will avoid the often powerful temptation inside the convention hall to chase the cheap applause that comes from endlessly bashing the opponent. If Romney finds himself standing at the podium merely giving a hastily repainted version of his primary stump speech, he will lose the night.

The audience Romney needs to win isn’t the one that will be cheering on the floor of the hall in Tampa. It is the audience that will sit listening, warily, in living rooms across America. Romney should remember that the case against the incumbent has mostly been made. Obama’s economic failures have effectively made him the nation’s second choice for President. Romney will either convince general-election voters that he should become their first choice or he will to his peril remain their third.”

Det är en balansgång svenska partier är väl förtrogna med och som i princip alla gått igenom. Det sägs en sak intern på partimöten för att blidka aktivister med enögda och desperata fiendebilder, och en annan sak utåt för att inte skrämma bort väljare med mer nyanserade världsbilder och berättigad skepsis mot de som är för övertygade om sin egen förträfflighet och andras uselhet.

Att aldrig skräna med för att andra skränar, att aldrig rusa med för att andra rusar, är en bra princip för demokrater och humanister, men organisationer, liksom medier givetvis, drivs ibland av andra krafter.

Processen att först bli vald internt och sedan bli populär utanför mötesrummen är allt svårare för politiker. Romney har under de senaste åren stenhårt prioriterat det förstnämnda, till priset av ett rykte som vindflöjel.

Den nu avslutande republikanska partikongressen, en retoriskt sett tunn och ideologiskt sett spretig historia, lär inte ge det lyft som han skulle ha behövt för att begeistra fler än de som ser det som sin kampanjplikt att begeistras.

Romneys öde är att partiaktivisterna inte gillar honom (därav valet av Ryan) och partietablissemanget inte tror att han kan vinna (men de hade inget alternativ). Då brukar det vara svårt. Sådana kandidater har bara chansen om deras motståndare gör bort sig.

Nästa vecka är det demokraternas tur att samlas. Barack Obama, med sitt eget flexibla förhållande till gamla löften och principer, och en trist negativ kampanjstil hittills under 2012, är fortsatt knapp favorit att – i mina ögon förtjänt – vinna i november.

Barack Obama har inte övertygat mer än punktvis under sina år i Vita Huset och har via medarbetare utgjutit sig märkligt om den europeiska skuldkrisen på ett sätt som väcker tvivel om han insett allvaret i den egna amerikanska krisen, valets viktigaste fråga. Men han har ett antal större segrar bakom sig och har inte gjort bort sig tillräckligt i övrigt, för att inte både kunna mobilisera sina kärntrupper och blidka mittenväljare bättre än Romney. Och republikanerna uppträder inte som ett parti i tillräcklig balans för att ta över Vita Huset. De skulle snarare må bra av att odla framtidsnamn fyra år till.

Håll koll, dock, på de avgörande delstaterna. Ett plötsligt, svårförutsägbart skifte i en av dem, på grund av någon händelse, kan räcka för en överraskning när elektorsrösterna mer än opinionsprocent, hamnar i centrum. Och lita på att de amerikanska väljarna ser långt fler nyanser i valkampanjerna, än vi gör ett hav bort.

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Av Ola Nordebo, 20 april 2012 kl 22:34, Bli först att kommentera

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när alla tycks fixerade vid att "lyssna in" saker och det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan: Vart tar dagens Adolf Hedinare vägen i svensk politik?

Om det, eller snarare om just Adolf Hedin – en av de intressantaste politikerna i Sveriges historia – som en inspirationskälla för dagens unga och framtida politiker handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Det är ord och inga visor. ”Partiet självt är en kropp”, står det, ”ur vilken själen flytt”. ”Nu stå de handfallna, tuggande på det gamla förrådet av utnötta fraser, och förstå ej en tid, som ej är deras”.

Ett parti, fortsätter skribenten, ”sammanhålls ej av vad det gjorde igår, när det ej vet vad det skall göra i dag och ännu mindre har någon aning om morgondagens krav”. ”De gamla partierna”, heter det också, har ”spelat ut sin roll och befinna sig i upplösningstillstånd (…) Det hela företer ett gråaktigt kaos.”

Är det en ungdomsförbundare i något av allianspartierna som tröttnat på idélöshet, förvaltningstorka, övervakningsvurm och passivitet? Är det en ung socialdemokrat som fått nog av frasmätta, låtsasnostalgiska, självnöjda partikamrater?

Moderniserar man stavningen och lyfter fram de mest retoriskt tidlösa passagerna, blir det uppenbart hur mycket som är sig likt, genom åren. Citaten ovan är klassiker i svensk politik och hämtade från liberalen Adolf Hedins berömda manifest från 1868, först publicerat i en serie tidningsartiklar: ”Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”.

Få politiska skrifter på svenska har någonsin fått samma epokgörande status. Och den bidrog till att göra Adolf Hedin till en politisk rockstjärna under flera decennier. Han var som socialliberal först långt före sin tid och till sist som parlamentarisk ensamvarg redan efter sin tid, men i båda fallen i huvudsak på gott.

Skulle jag rekommendera någon som förebild för unga politiker i olika partier i dag, kommer nog Hedin allra högst upp på listan.

Han var en egensinnig, lynnig, krånglig, självsäker, dogmatisk, modig, briljant och uthållig idépolitiker som förmodligen var enerverande och skitjobbig att ha att göra med när han satte den arroganta sidan till.

Men han beundrades av många medborgare utan medel och makt, för att han avstod från en glansfullare karriär och istället som enkel riksdagsledamot outtröttligt och långt in i reumatismsmärtornas dimmor – han gick på morfin för att klara riksdagsarbetet de sista åren – drev deras hjärtefrågor genom tröga, fientligt inställda institutioner och etablissemang.

De femton breven 1868 är ett hårt angrepp på de så kallade gammelliberalerna, som bara några år tidigare fört den stora författningsreformen i hamn och ersatt den gamla ståndsriksdagen med ett tvåkammarsystem. Adolf Hedin argumenterar för att det nu behövdes en ny liberal rörelse, ett nytt parti: ”det radikala, det demokratiska, eller hellre det nyliberala”. De gamla embryona till partibildningar, de gamla politiska reformkrafterna har använt slut på sitt bränsle, det krävs nya tag, menar han.

Nyliberal omkring 1870 betydde det vi i dag skulle kalla socialliberal. De radikala nyliberalerna kring Adolf Hedin kallade sig så för att markera avstånd till just den äldre generation som verkade nöjd och mätt med representationsreformen som ett slutmål i sig och inte orkade gå vidare med fortsatt demokratisering, rösträttskamp, rättsfrågor, skolfrågor, religionsfrihet, sociala reformer o.s.v. för en fortsatt samhällsutveckling.

Det mesta känns rätt modernt i de femton breven. Saknas något fortfarande gör det utpräglade socialpolitiska perspektiv han snart skulle utveckla mer. Även avsnitten om utrikespolitiken är intressanta, men bundna till ett helt annat Europa

Vi har svårt för politiska källskrifter i Sverige. De epokgörande klassikerna i form av tal och manifest, som debattörer återvänder till, som politiker kråmar sig med, som historiker skriver böcker om, som populärkulturen inte kan få nog av att referera till, som medierna håller levande – de tappar vi snabbt bort på vägen.
I behandlingen av historiska tal och texter är svensk debatt pinsamt saftlös, rotlös, tröstlös. På sin höjd förmår vi hålla lösryckta, så småningom i syrelös ensamhet kringsvävande enradare i minnet. Det snarast betonar historielösheten ännu mer.

Men söker man politiska källskrifter för det moderna Sverige, är Adolf Hedins ”Femton bref från en demokrat” en given kandidat.

Tar man de femton breven och Hedins kanske ännu viktigare motioner om olycksfall- och ålderdomsförsäkring för arbetare från 1884 som en utgångspunkt för den politiska epoken 1880-1920, och dessutom går tillbaka till Johan August Gripenstedt – en annan av hjältarna bakom välståndsundret – och hans parlamentariska inlägg i mitten av 1800-talet om näringspolitiska liberaliseringar och nödvändiga statliga framtidsinvesteringar, så är de flesta grundackorden slagna för den politiska debatten om välstånd, välfärd, tillväxt, trygghet, frihet och jobb än i dag.

(Hur kan man debattera Norrbotniabanan utan att ta sats från Gripenstedts blomstermålningar om järnvägens betydelse?)

Miljöperspektivet och jämställdhetsfrågan är kanske de två viktigaste som tillkommit senare.

Kihlberg skriver om de femton breven, att: ”vår politiska 1800-talshistoria har icke ett personligt aktstycke med liknande bredd och opinionsbildande kraft, Erik Gustaf Geijers programmatiska inlägg efter ”avfallet” undantagna.”

Han berättar om hur August Strindberg i brev till Albert Bonnier ber att få dem skickade till sig för närmare studier. Hedins kampanj fanns alltså med som en tidig bakgrundsklang även i Strindbergs skildringar av dåtidens Sverige.

Hedins skrift kom i ett läge när liberaliseringarna av ekonomin – som skulle lyfta Sverige ur djup fattigdom – redan grundlagts. Men hans brandfackla utgjorde ett startskott för den nya epok när demokratisering och socialpolitiska reformer – utan vilka den positiva utvecklingen och den senare samförståndsandan på arbetsmarknaden inte skulle ha varit möjlig – hamnade i centrum för politiska strider. Han fick inte igenom särskilt mycket själv, men stimulerade reformer för decennier framåt.

Det Adolf Hedin sade i de femton breven är att politiken inte var färdig, att representationsreformen inte var ett målsnöre utan ett startblock, att det finns en lång rad samhällsproblem och nya samhällsfrågor som kräver stora insatser.

När han dog 1905 försökte både liberaler och socialdemokrater lägga beslag på honom.

Hjalmar Branting skrev i sin dödsruna i Socialdemokraten över Hedin, som kallat socialismen för en frihetsfientlig lära, men som låg nära socialdemokraterna i många praktiska frågor:

”Stående i brytningsskedet mellan liberalism och socialism tillhör Adolf Hedin ingendera helt, men för de bästa idealen hos bägge riktningarna har hans blick varit öppen, och från båda kommer nu, då hans grav skall redas, ett ärligt menat tack för allt vad han verkat, för allt vad han lärt oss, för allt vad han givit åt vårt folk och åt dess framtid.”

Valfrid Spångberg skrev i sin Hedin-skrift 1925 om Hedins svåra humör och temperament, hur han aldrig kunde anpassa sig till något parti utan ”förblev ett parti för sig själv” och om hur han självständiga, kompromisslösa väsen var framsidan av ett mynt vars baksida var hans svaghet som organisatör: ”…var han dock alltför stelt rätlinig för att samla och sammanhålla ett parti eller överhuvudtaget en organisation, hade därtill också för litet praktiskt handlag samt var för självrådig och för hetsig.”

(Inom parentes kan nämnas att den hätska, obalanserade kritik han, som var tidigt ute att arbeta för kvinnors frigörelse och rösträtt för kvinnor, på äldre dagar i brev till vänner riktade mot Ellen Keys insatser är ett intressant exempel – oavsett vad man i övrigt anser om Keys speciella, av dåtidens kvinnorörelse ifrågasatta syn på kvinnan – på hur hans politiska, sakfrågeorienterade jämställdhetsanalys, som var modern för sin tid men fördes fram i en politisk värld helt dominerad av män, i privat kommunikation fick vika för en puritansk, moralistisk kvinnosyn som var föråldrad redan då.)

Författaren, journalisten och akademiledamoten Gustaf Hellström, i dag minst bortglömd som författare till romanen ” Snörmakare Lekholm får en idé”, skrev i sin bitvis lite slarviga, men välskrivna Hedin-biografi från 1948 träffande:

”Adolf Hedins plats i vår folkrepresentation framstår som så mycket mera anmärkningsvärd, när man betänker hans position i riksdagen. Han var aldrig kallad till kungens rådsbord. Han intog aldrig en ledande plats i något livsdugligt politiskt parti. Han kunde inte ens, enligt nutida uppfattning, anses som en partipolitiker i egentlig mening. Ändå stod han under mer än trettio år i de politiska händelsernas och den offentliga debattens centrum.”

Man skulle, skriver Hellström, ”kunna betrakta honom som, om inte vår förste, i varje fall främste demokratiska idépolitiker i modernare mening. Den intensitet, vaksamhet och skärpa varmed han kämpade för sin demokratiska samhällsuppfattning och för människovärdets förverkligande gav honom den enastående ställning ha intog i tidens politiska liv som den älskade, beundrade, fruktade, hatade och förtalade ”riksadvokaten och folktribunen”.”

Övervilden bland vildar, har han kallats. Kontrasten är stor till ängsliga partier som tävlar om att ”lyssna in” samtiden för att inte riskera att missa ett vinddrag och uppfattas som irrelevanta, istället för att slå fast och driva en linje, vars eventuella trovärdighet sedan väljarna får ge besked om i nästa val.

Alla talar om att lyssna i dag, partier tävlar om att kvantifiera hur många människor de ska hinna prata med. De agerar som om det fanns ett facit där ute att hitta. Det faller dem inte in att medborgarna kanske hellre vill ha partier med egna övertygelser att välja mellan. Lyssnandet som fix idé riskerar att göra partierna opålitliga i viktiga principfrågor som råkar ligga längre på väljarnas prioritetslista och relativt ointressanta och handlingsförlamade i stora frågor där en övertygelse, en insikt, en definitiv prioritering, en epokgörande opinion i samhället väntar på att skapas snarare än upptäckas i färdigförpackning.

Hedin var alltså på sätt och vis den förste professionella politikern i modern tid, och samtidigt den sista parlamentariska ensamvargen från en svunnen tid innan fasta partibildningar, dominerande ledningar och en betoning av en stark regeringsmakt tog över.

Han dog vid en brytpunkt när hans politikerstil började bli omöjlig att sammanföra med vad det demokratiska genombrottet verkade kräva i form av disciplinerade partier och organisationer. Men i dag är det Hedins friare position som känns fräschast och mest angelägen att påminna om. Det välstrukturerade partiväsendet mår inte bra. Går det att blåsa nytt liv i de gamla formerna? Orkar eller vågar partierna öppna sig för det lite mer oförutsägbara krångel som starka individuella politiker som söker och får mandat för egna agendor medför?

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan:

Vart tar dagens Hedinare vägen i svensk politik? Var får de plats, har de någon framtid alls i de långsamt övermogna, inlyssnande partierna? Vem skriver femton brev i dag som tränger ut ur det gråaktiga tuggandet på utnötta fraser med obändiga, egna övertygelser och nya perspektiv som går bortom det redan uppnådda?

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Av Ola Nordebo, 7 mars 2012 kl 21:03, 1 kommentar

Ekots avslöjande i veckan med nya uppgifter om det svenska militära samarbetet med Saudiarabien är utgångspunkten för den här krönikan, som handlar om en gammal tradition i svensk politik av hyckleri och förljugen självbild och om de partipolitiska koalitioner som gör att hyckleriet går som en stafettpinne från en regering till nästa.

I papperstidningen som vanligt på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

När hjärtat bultar för hårt av fel orsaker

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

När världens blickar vändes mot New York

——————————————————-

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Hyckleriet är måttlöst, men inte nytt. Cynismen och principlösheten löper från en regering till nästa, som en stafettpinne gömd i det finstilta. Växlingarna är väl inövade och löper smidigt. Och så plötsligt sker något i världspolitiken som förvandlar den gamla vanliga dubbelmoralen från vardagssjask få orkar uppröras över, till praktskandal. Det finstilta blir det pinstilta, när avgrunderna i uppgörelserna, frånvaron av samvete när stora inkomster hägrar, avslöjas.

Många, även i beslutens närhet – politiker, organisationer och medier – vaknar till och undrar yrvaket hur detta kunde fortgå så länge, utan annat än isolerade invändningar och granskningar i debatten. Varför förklingade de ohörda i jämförelse med alla banala indignationsfestivaler som fick folk att dansa krigsdans över skitsaker? Kritiken för yrvakenhet träffar de flesta.

Sveriges Radios avslöjande om djupet i det svenska militära samarbetet med regimen i Saudiarabien, som inleddes av den socialdemokratiska regeringen 2005 och som fullföljts och förlängts av den sittande alliansregeringen, får naturligtvis ny laddning mot bakgrund av den arabiska våren.

Upproren mot gamla förtryckare i Nordafrika och Mellanöstern sedan slutet av 2010 har avslöjat hur västvärlden under en lång rad av år svikit sina ideal, saknat varje spår av anständighet och när helst det passat samarbetat med några av världens värsta förtryckare i namn av den heliga stabiliteten. För att inte riskera höga oljepriser och stora flyktingströmmar. För att slippa anpassa sig till en ny situation med folkstyren i regionen.

Man har stått upp för principer bara när de inte stört affärerna och bekvämligheten i övrigt. Demokrati och mänskliga rättigheter är ett argument som används väldigt selektivt, och först när plånboken är i tryggt förvar.

Oviljan att ta egna principer på allvar återkommer även inom exempelvis EU. Europeiska unionen var alltför länge tystlåtet om den mycket oroväckande utvecklingen i Ungern, precis som Silvio Berlusconis styre i Italien under flera år var en pinsamhet för det europeiska samarbetet. Oviljan att ta konflikt för den typen av principer är en djupt sittande instinkt, rädslan att äventyra den inbillade stabiliteten är förhärskande.

Att det hos de som rest sig i Nordafrika och Mellanöstern finns en utbredd försiktighet, en underliggande misstro, i synen på västvärldens högtidstal, så här i eftertankens kranka blekhet, är inte särskilt konstigt. Det är inget skäl för omvärlden att upprepa gamla misstag genom att inte ställa de nya krafter som tar över inför krav på demokrati och mänskliga rättigheter för stöd och samarbete, men det är ett skäl till djup självkritik och ödmjukhet.

Det förtryck Saudiarabiens regim utövar mot sin befolkning är sällsynt vidrigt. Saudiarabien är en av världens grymmaste diktaturer. Om det råder varken tvivel eller okunskap. Varför ska Sverige samarbeta med en sådan regim i någon som helst form?

Vill man för övrigt testa ryggraden i svenska politikers engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter på internationella kvinnodagen ska man inte ställa första frågan om svensk inrikespolitik, utan om de regioner i världen där det mest brutala och systematiserade förtrycket av kvinnor pågår. Hur ställer man sig till regimer, rörelser och aktörer där? Vilka ger man sitt stöd, vilka undviker man att kritisera? Det är ett bra mått av hur konsekvent engagemanget för kvinnors rättigheter är.

Sverige ska bara exportera vapen till demokratier som respekterar mänskliga fri- rättigheter. Det får inte vara en fråga om en avvägning mellan intäkter och värderingar – utan en orubblig princip. Avtalen följer regelverken, sägs det. Vilket eländigt regelverk.

Grundproblemet är förstås att socialdemokraterna och moderaterna är ense om att reglerna är bra. Mönstret går igen, gång på gång. Koalitionen S-M är en av de slitstarkaste som finns i den typen av värderingsfrågor.
Under andra halvan av 90-talet och första halvan av 00-talet gick socialdemokrater och moderater samman i riksdagen för en hårdare asyl- och flyktingpolitik. Hyckleriet kring vapenexporten följer i samma mönster.

Ändå är det svårt att inte känna förundran över de övriga partiernas mesighet. De har ju makten, om de vill, att dra gränser, men gör det inte.

Vänsterpartiet och miljöpartiet var socialdemokratiska stödpartier 2005. Det hade kunnat ge dem en mycket stark förhandlingsposition, om de utnyttjat den fullt ut. Det skedde inte.

Inte heller folkpartiet och kristdemokraterna, som anger att de i regeringsförhandlingar försökte få avtalet upphävt 2010, kan i efterhand frånsäga sitt ansvar. De ställde inte ultimatum.

Men är Fp, Kd, Mp och V verkligen principiella motståndare till avtal av det här slaget kan ingen svensk regering rimligen driva igenom dem. Det är upp till bevis som gäller på många håll. De mindre partierna måste samla mod och tuffa till sig, börja ställa kabinettsfrågor, ta det till votering, tillfoga S-M-koalitionen konkreta nederlag.

Saudiarabien är ett av länderna som sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Kring FN:s helighet råder det en monumental och till stora delar helt okritisk uppslutning i Sverige. Om detta kan man säga mycket, också till förklaring. Men även om hyckleriet och cynismen i de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien är värre, så är det inte nödvändigtvis någon isolerad företeelse. Kanske kan de senaste avslöjandena få fler att inse behovet av starka demokratikriterier i alla sådana här sammanhang.

Och sedan måste den här skandalen sättas in i ett större, historiskt perspektiv, den långa traditionen av svenskt hyckleri i synen på demokrati och diktatur: löperiet med nazisterna under andra världskriget, lögnerna som bar upp den så kallade neutralitetspolitiken under kalla kriget, den tvehågsna synen på frihetskampen i Baltikum innan murens fall, ointresset för demokratifrågor som präglat biståndspolitiken, det utbredda revolutionsromantiserandet av utvalda, trendiga förtryckare i den svenska debatten.

Sveriges politiska favoritgodnattsaga om ”den svenska rösten i världen” har i över ett halvt sekel byggt på principlöshet, dubbelmoral och självbedrägeri; en, för att låna Tingstens ofta citerade ord, ”smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort”.
Den sagan får nya, förljugna kapitel hela tiden.

Varken bluff eller trollstav

Av Ola Nordebo, 3 februari 2012 kl 22:04, 3 kommentarer

Varför går det bra för Sverige? Den frågan är utgångspunkten för veckans lördagskrönika, som föranleds av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".

Det handlar om en resultatet av konkreta reformer från flera decennier.

———————————————-

Varken bluff eller trollstav

”Det är viktigt att beakta att ekonomisk tillväxt uppstår när vi genom innovationer som ökar produktiviteten kan producera allt mer utan att använda mer av våra knappa resurser, ibland till och med mindre av dessa. Långsiktig ekonomisk tillväxt är därför fullt förenlig med exempelvis långsiktigt hållbar utveckling ur miljöperspektiv. En annan konsekvens av att vi blir bättre på att producera mer med allt mindre resursinsats är att tid frigörs till annat. Tillväxt skall alltså inte bara ses i ljuset av möjligheten att köpa fler tv-apparater, hushållsmaskiner eller bilar, utan också som något som ger utrymme att kunna ägna mer tid åt saker som konst, litteratur och fritid samtidigt som man behåller en hög ekonomisk standard.”
(Ur Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".)

Det går förhållandevis bra för Sverige. Även internationella betraktare lyfter ofta med respekt fram Sverige som ett av få undantag i den djupa europeiska krisen. De brukar, av olika skäl, låta lite förvånade. Som om Sverige bröt mot åtminstone ett par av universums oskrivna lagar.

En del, utgående från gamla fördomar om Sverige, gör det med irriterad förundran. Hur kan det där socialistiska grånästet i norra Europa, där människor monterar ihop sina Ikea-hyllor, skjuter isbjörnarna utanför husknuten, tömmer plånböckerna för skattefogden, super sig fulla för sista slanten och sedan tar livet av sig för att slippa eländet, lyckas åstadkomma uthållig tillväxt och hög levnadsstandard, trots tyngande skatter, statliga trygghetssystem och stor offentlig sektor?

”Vakna Sverige, ni lever i en socialistisk mardröm!”, löd utropet i ett satiriskt Sverige-reportage i det amerikanska tv-programmet The Daily Show with Jon Stewart för några år sedan, som drev med fördomarna i USA om livet i Sverige. Även i årets amerikanska presidentvalskampanj lyfts stundom de europeiska välfärdssamhällena på paranoida sätt fram som ett socialistiskt hot mot frihet och välstånd från republikanskt håll.

Andra, utgående från gamla, omhuldade myter om det lyckliga Bullerby-Sverige med röda knutar, gör det i orubblig beundran över det jämställda, socialt trygga lilla landet där politikerna utreder saker i evighet för att sedan komma överens i långsiktiga, sansat liberala uppgörelser och som verkar lyckas med precis allt från IT-under och deckare, över bilindustri (nåja) och popexport till modern familjepolitik och tandvård utan att varken seder, flit eller budgetdisciplin rasar ihop.

Det finns knappt en politisk debatt om ett enda samhällsproblem i exempelvis Tyskland där inte Sverige eller Finland nämns av experter som länder som kommit längre, redan genomfört nödvändiga reformer och borde studeras närmare av tyska beslutsfattare. Känner man till båda länderna rodnar man ofta över den förskönade Sverigebilden, och får förklara för bekanta att riktigt så idylliskt är det inte.

Men vare sig man utgår från en fördom om Sverige som hotfull samhällsmodell som inte borde fungera eller en myt om Sverige som ett land där allt är möjligt, så odlar man missuppfattningar. Sveriges ekonomiska utveckling är varken en bluff eller ett resultat av en magisk trollstav, utan en logisk följd av genomförda, konkreta reformer.

Historien om det svenska välståndet kan grovt delas in i tre epoker – två framgångsrika och en präglad av stagnation.

Grunden lades från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt när det demokratiska genombrottet förbereddes, inleddes och fullföljdes, samtidigt som en lång rad reformer för liberalisering och avreglering av ekonomin, ny infrastruktur, förbättrad utbildning, sociala trygghetssystem och samförståndsanda på arbetsmarknaden genomfördes.

En kapitalistisk välfärdsstat har det kallats. Kombinationen av relativt fri, liberal marknadsekonomi och ambitiösa välfärdsreformer lyfte Sverige från djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste, mest välmående länder.

En bit in på 1970-talet bröts den positiva utvecklingen när politikerna började gripa in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och verkningslösa subventioner för krisbranscher. Marginaleffekterna i skattesystemet blev hämmande stora. Lönebildningen fungerade sämre. Respekten för den privat äganderätten hotades. Devalveringar ersatte nödvändiga strukturreformer. Och de allmänna drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades. Sveriges relativa välstånd började sjunka och ojämlikheten öka som en följd av dessa faktorer. Till slut kom kraschen.

Sedan tidigt 1990-tal har, som välfärdsforskaren Andreas Bergh och nationalekonomen Magnus Henrekson visar i den inledningsvis citerade boken, en hel del av det som gick snett på sjuttiotalet rättats till igen.

Skattereformer har sänkt skattetrycket och effektiviserat skattesystemet (även om ett nytt lapptäcke och en ny avdragsdjungel börjar hota igen). Globalisering och liberaliseringar har stimulerat handel och företagande. En oberoende riksbank, kloka budgetregler, förlängda mandatperioder för ökad politisk långsiktighet, socialförsäkringsreformer, ny valfrihet i välfärdssektorn och ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har allt bidragit till att gynna politisk långsiktighet, ekonomisk tillväxt och fortsatt välfärd.

Trots att Sverige har ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, är alltså ekonomin effektivare och friare än i många andra länder. Balansen fungerar, tack vare hög social tillit i befolkningen, välfungerande institutioner och, som Bergh och Henrekson skriver, åtgärder “som ökat den ekonomiska friheten och ökat lönsamheten att arbeta, utbilda sig och driva företag”.

För det kan politiska regeringar av olika färg gemensamt ta åt sig äran, och för de misskötta åren tvingas många dela ansvaret. Sett över tid är Sverige ett av de bästa exemplen på en välskött social marknadsekonomi.

Men det går inte att leva på gamla meriter. Astra Zenecas hårda besked häromdagen att de tänker lägga ned forskningsenheten i Södertälje är en allvarlig påminnelse om att välstånd inte uppstår av sig självt. Det måste grundläggas genom kunskapsskola, konkurrenskraftig forskning, fungerande arbetsmarknad, generell välfärd och goda villkor för företagande. Och tecken på idétorka finns i inrikespolitiken.

De inledda reformerna inom skola och högre utbildning måste fullföljas, klimatet för riskkapitalinvesteringar och nyföretagande förbättras, skattesystemet hållas rakt och rationellt – helst genom större, blocköverskridande uppgörelser – arbetsmarknaden fås att fungera mer flexibelt för utsatta grupper, invandring bejakas, socialförsäkringarna hållas generella och pålitliga och valfriheten i välfärden försvaras. Och som ny utmaning har kommit behovet av en skyndsam omställning till en förnybar, hållbar energiproduktion, bort från ändliga och smutsiga energikällor.

En historisk återblick förklarar varför det går bra för Sverige. Lär vi av historien?

En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given

Av Ola Nordebo, 26 november 2011 kl 08:19, 1 kommentar

Anders Borg har blivit utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times. Det är inte oförtjänt. Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och inte alla de besluten som bäddar för långsiktigt hållbar välfärd är populära eller oomstridda när de fattas.

Hur ett lands ekonomi klarar sig i en svår lågkonjunktur avgörs av hur långsiktig politiken varit decennierna dessförinnan. Anders Borg bär en stafettpinne som han fått av tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar. Vad drar alliansen för slutsatser av det, och vad drar oppositionen för slutsatser? Om det handlar den här lördagskrönikan.

——————————————

En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given

Att Financial Times i veckan utsett Anders Borg till Europas bästa finansminister och gett honom epitetet “trollkarl” har fått stor uppmärksamhet senaste dagarna. Det har utlöst lite av politikens motsvarighet till de stämningar som svenska internationella idrottsframgångar brukar ge.

Bortsett från de som ockuperar de bittraste, partipolitiska skyttegravarna – och den tröttsamma bitterheten är lätt att bortse ifrån – har de flesta välkomnat nyheten som ett gott tecken på att Sverige har en hyfsat stark och välskött ekonomi, som står relativt robust trots den globala finanskrisen. För det är givetvis det utmärkelsen honorerar: landets ekonomi och statsfinanser i stort.

Lite nesligt förstås att Bloomberg, i sin tv-intervju med Borg efter utmärkelsen, geografiskt markerade Schweiz i stället för Sverige på Europakartan. Aldrig får man vara riktigt glad. Men man kan ju inte få allt.

Tvåa på Financial Times lista ligger Tysklands kristdemokratiske finansminister Wolfgang Schäuble. Han har en längre och mer dramatisk politisk karriär bakom sig än nästan alla andra nu aktiva europeiska politiker, och håller emot både slarviga utgiftsökningar och lättfärdiga intäktsminskningar för allt vad tygen håller, till stor irritation även inom den egna regeringen – och utan att alltid lyckas.

Jag kan inte se annat än att både Borg, som övriga EU lärt känna som han med hästsvansen, och Schäuble, som är en av toppolitikens fortfarande mycket få rullstolsbundna politiker (följden av ett attentat mot honom i början av 90-talet) förtjänar det beröm de får som representanter för två länder som visat mer inrikespolitisk framförhållning och långsiktighet än de länder som nu krisar värst.

Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och det är talande att det är just Sverige och Tyskland som nu får beröm för sina någorlunda välskötta ekonomier. Det har något gemensamt, som kanske både de nuvarande regeringsallianserna i respektive land, och en del av deras motståndare inom respektive opposition, har svårt att riktigt erkänna.

Både Borg och Schäuble kan nämligen skänka några tacksamma tankar till tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar som trots högljudd kritik och stora demonstrationer, stod upp för behovet att göra nödvändiga reformer för ekonomisk balans, hållbara trygghetssystem och en välfärd där ekvationerna går ihop på lång sikt.

I Sverige var det Göran Persson som på 90-talet under mottot “den som är satt i skuld är inte fri” genomförde en del av de åtgärder som var nödvändiga efter tjugo års försummelser i svensk inrikespolitik, efter en steg för steg undergrävd ekonomi från tidigt sjuttiotal och framåt.

I Tyskland var det den rödgröna regeringen (socialdemokrater och gröna) under Gerhard Schröders ledning som med sitt reformprogram Agenda 2010, lanserat 2003, rättade till allvarliga strukturproblem i den tyska ekonomin.

Allt blev inte bra, det kostade dem väljarstöd och till slut regeringsmakten, och Schröder lär aldrig få förlåtelse hos vänsterfalangen inom sitt parti. Men i dag är ändå de flesta bedömare överens om att Agenda 2010 är en viktig förklaring – det finns givetvis flera – till att Tyskland klarat sig bättre ekonomiskt och med lägre arbetslöshet genom krisen än exempelvis Frankrike, Italien och Storbritannien.

Modet som de tidigare regeringarna hade att genomföra reformer i tid, och stå för det trots att de reformerna var impopulära hos en del interna partifalanger, visar sig nu ha varit en räddning för jobb, välstånd och välfärd på längre sikt.

Borg och Schäuble för stafettpinnar vidare som burits fram på båda sidor om blockgränsen, och som flera olika partier kan ta åt sig äran för.

Men förmår alliansen och socialdemokraterna i Sverige att var för sig dra rätt slutsatser av den långa historien bakom guldet för Sverige i Financial Times ranking? Det finns en del tecken som tyder på att svaret är nej i båda fallen.

Jag tror att det var det sambandet mellan regeringsduglighet, kraft att stå emot interna frasradikaler med förlegade fiendebilder och möjligheten att faktiskt vinna väljarnas förtroende att leda regeringar som Thomas Östros sökte betona för sitt parti via den omdiskuterade Agenda-intervjun tidigare i veckan. För politiskt trovärdighet krävs orken att prioritera och välja. Det var hans angelägnaste budskap i intervjun, inte den förtäckta kritiken av Håkan Juholt.

Väljarmajoriteten befinner sig ungefär där i mitten där den alltid befunnit sig, ofta långt från de demonstrationer som i medierna framställs som "folket". Försvinner ett parti ut i ett falanghörn och tuggar teser, tar andra över. Börjar några framstå som slapphänta och utan kurage att faktiskt utöva regeringsansvaret, ger väljarna andra chansen. Det var huvudförklaringen till de gamla moderaternas problem och socialdemokratins styrka förr, och det är huvudförklaringen till de nya moderaternas och miljöpartiets tillväxt på socialdemokratins bekostnad i dag.

Orkar inte Juholt stå emot intern falangpopulism, kommer han aldrig att kunna växa till statsministerkandidat. Det är den kanske största utmaning som han och Tommy Waidelich står inför, att våga lita mer på vad osentimentala väljare försöker berätta om partiets relevans än på vad nostalgiska partifrälsta önskar vore verkligheten. Juholt härdas nu, men ska han klara sig gäller det att han i den processen härdas också mot interna floskler och introvert partijargong.

Alliansen, å andra sidan, med Reinfeldt och Borg i spetsen har förvaltat Sverige genom finanskrisen på ett kompetent sätt. Men har de idéer, kraft och långsiktighet nog, efter fem år i regeringsställning, att ta tag i vår tids stora strukturproblem, att rikta in politiken på strategiska investeringar i infrastruktur, företagsklimat, forskning, utbildning och energiomställning? Har man vilja att göra en djupare analys av den moderna arbetsmarknaden med dess nya typer av missförhållanden och möjligheter? Har man några ambitioner att börja en upprensning i skattesystemets lapptäcke?

Var Sveriges finansminister hamnar på rankingen om 20 år, avgörs av hur långsiktig och förutseende politiken är i dag.

För var den där mitten i samhällsdebatten ligger avgörs av hur perspektiven och värderingarna i samhället förändras och förskjuts, i mer långsiktiga processer. Det är därför opinionsbildning och idéarbete bortom opinionsmätningar och enskilda valresultat är så viktigt.

Det är därför det är nödvändigt med politiker och partier som vågar stå för något även när de åsikterna inte har högkonjunktur – och inte bara anpassar sig utifrån dagskonjunkturen. Det är därför regelbundna maktskiften för samhället framåt – när olika politiska sidor över tid både får lära sig nödvändigheten av var regeringsansvar innebär i praktiken och tid utan tyngden av dagligt regerande att utveckla idéer, se djupare på och förutse framväxande problem i samhället.

Orkar alliansen längre göra något som förändrar och förskjuter perspektiven, som innebär ett politiskt risktagande, som förutser mer än reagerar? Orkar något av oppositionspartierna?

————————————

Till sist…ljusfestivalen i Umeå kommer i rätt ögonblick varje år. Men den påminner, i sin fina knapphet, också varje år om hur mörkt det är i övrigt i stan om vintern, och väcker en längtan efter fler ljusinstallationer, hela vintern lång.

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Av Ola Nordebo, 22 juni 2011 kl 22:32, Bli först att kommentera

Baylan, Eriksson, Olofsson – en rad nationellt ledande politiker med något slags Norrlandsförankring har lämnat eller beslutat lämna sina uppdrag det senaste året. Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan? Kring det resonerar jag ur några olika aspekter i den här krönikan, i papperstidningen med talande teckning av Niklas Eriksson.

————————————————-

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Ligger Norrland pyrt till nu, när den ena ledande politikern med något slags Norrlandsförankring efter den andra lämnar eller tvingas lämna sina uppdrag? Skiften sker alltid efter ett val, men när Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Peter Eriksson och Maud Olofsson går samtidigt på kort tid från sina olika uppdrag är det onekligen markant färre av landets absoluta toppolitiker som har egna, djupare erfarenheter från de nordliga länen.

Visserligen har en del ryckt fram efter valet. Stefan Attefall (Kd), ursprungligen från Lycksele har blivit civil- och bostadsminister och hans brorsa Andes Sellström (också Kd) har blivit sitt partis ekonomisk-politiske talesman. Och Jonas Sjöstedt har förstås fortfarande utsikter att bli ny partiledare för vänsterpartiet. Men sammantaget har Norrlandsförankrade politiker tappat i inflytande under det senaste året.

Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan?

Det är överhuvudtaget tämligen omöjligt att mer i detalj definiera vad som utgör en regional tillhörighet och vad den betyder i enskilda fall, avgränsningsproblematiken är egentligen hopplös. En diskussion på temat är dömd att bli lite grovkornig och generaliserande. Intressant kan den vara lika fullt.

Svensk politisk historia bjuder många exempel på Norrlandspolitiker som nått ledande positioner nationellt – en lista över bara de viktigaste skulle redan den uppta hela sidan och bland annat rymma tre statsministrar sedan demokratisering – utan att det haft vare sig positiv eller negativ betydelse specifikt för regionerna här.

Samtidigt är det otvetydigt så att politiker Som Gustav Rosén (född i Sävsjö, Jönköpings län) och Gösta Skoglund (född i Hudiksvall, Gävleborgs län), och flera andra, genom sina dubbla roller som lokalt starkt förankrade och nationellt inflytelserika politiker genom vad man i dag skulle kalla intern lobbyverksamhet haft en avgörande betydelse för Västerbottens utveckling. De drev på för etableringar, investeringar och satsningar som gjordes här men inte på samma sätt och lika tidigt i andra Norrlandslän.

Men de politiska förutsättningarna och utmaningarna har förändrats under de senaste femtio åren. Under 1900-talet handlade det för Norrlandskommuner mycket om just etableringar, allra helst stora, enskilda statliga etableringar och satsningar, om lobbying för konkreta projekt.

Självklart finns den dimensionen kvar även i dag – när det gäller motstånd mot neddragningar av den service som finns kvar på landsbygden, när det gäller en del statliga lokaliseringar och när det gäller exempelvis förståelsen för det nationella behovet av färdigbyggd järnväg längs Norrlandskusten.

Men jämfört med mitten av 1900-talet är det i dag helt andra typer av frågor som borde uppta landsbygdsförkämpar till vardags: generellt goda förutsättningar för småföretagande och näringar, utrymme för lokalt självstyre, flexibla servicelösningar, kvalitet i skolan och modern infrastruktur, i en tro på Norrlands inneboende konkurrenskraft.

Lobbydimensionen är inte lika viktig längre, och kan vara direkt skadlig om den bygger på en förlegad och uppgiven Norrlandsbild, med för företagande, jobb, social service och miljö destruktiva utgångspunkter.

(Det knyter an till varför försök att mäta riksdagsledamöters aktivitet i riksdagen genom att räkna antalet motioner de skrivit och anföranden de hållit är så missvisande. Ett rimligt antagande är att om en riksdagsledamot skriver ovanligt många motioner är det snarast ett tecken på att vederbörande har svagt inflytande i övrigt och när det gäller.)

En politiker med övergripande nationellt ansvar ska inte representera sin region som lobbyist. Det har varit ett av de mest korkade inslagen i kritiken mot Maud Olofsson, att hon borde kämpa för just Västerbotten i regeringen, eftersom hon är härifrån.

Om det blev norm i politiken, att nationellt ledande politiker agerade på det sättet utifrån sina regionala hemhörigheter skulle Norrland givetvis bli ännu mer marginaliserat än det är, och politiker med tydlig Norrlandsprofil skulle få ännu svårare att nå ledande uppdrag. Den typen av lokalpatriotism – allra vanligast i Stockholm för övrigt – i kraven på rikspolitiken är kanske begriplig, men kontraproduktiv och osympatisk. Så håller man inte ihop ett land.

Men det betyder inte att den regionala förankringen genom erfarenheter från en ny ort dit man flyttat som vuxen eller genom erfarenheter från uppväxten på en ort man lämnat – både invandraren och utvandraren bär viktiga erfarenheter med sig, de inflyttade har inget att be om ursäkt för – är betydelselös. Erfarenheter och vad man ser omkring sig färgar och ger nyanser åt ens världsbild och samhällsanalys. Det är därför mångfald av alla möjliga olika slag i politiken är så värdefull.

När Chris Heister, från Stockholm med blott vaga kunskaper och säkert en och annan fördom om länet, utsågs till ny landshövding för Västerbotten rynkade en del på näsan. Säkert fanns många som hellre hade sett någon sedan barnsben regionalt förankrad politiker med sin uppfattning om länet färdigformulerad sedan decennier.
Med Heister kom en helt annan attityd in i matchen.

Hon har lärt och lyssnat, men också blåst värdefullt liv och mod i den gängse dystervalsen. I dag är det mitt intryck att Heister, med den inflyttades dubbla erfarenheter, bidrar till att fördjupa och modernisera bilden av Västerbotten och är på god väg att bli en av de i alla läger mest uppskattade landshövdingar Västerbotten haft. Och det hon tillfört Västerbotten, kan Norrlandspolitiker tillföra den nationella debatten, som en insiktsfull del av en nyanserad helhet.

Så är det ett problem för Norrland att politiker med förankring här tappar i inflytande som nu sker? Ja, men inte för att Norrland får färre interna lobbyister i maktens korridorer, utan för att erfarenheter och insikter – om norra Sveriges betydelse för hela samhällsekonomin, om landsbygden, om entreprenörskap, miljö och industri i olika situationer, om folkrörelseliv, lokalt ansvarstagande och uthålligt civilsamhälle, om regionalt samarbete över nationsgränser – riskerar att gå förlorade; erfarenheter som är till nytta för hela landet när de i en mångfald av perspektiv präglar debatt och beslut.

Norrlands marginalisering skulle vara hela landets förlust.

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Av Ola Nordebo, 15 oktober 2010 kl 22:05, 14 kommentarer

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Av Ola Nordebo, 24 juli 2010 kl 06:14, Bli först att kommentera

Vildsvin och gurktrupper och kravallmakare och många andra mustiga skällsord, och vilka tankeställare de svenska regeringsalternativen kan få av läget i den tyska inrikespolitiken just nu, handlar min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Om högt uppsatta personer inom ett parti i en regeringskoalition anklagar ledande politiker inom ett av de andra partierna i samma koalition för att ”bete sig som vildsvin”, och vara ”enbart destruktiva” och ”schizofrena” och ha en ledare i behov av ”traumaterapi”, och det andra partiet svarar med att kalla det första partiet för omogna ”gurktrupper” hos vilka ”säkringarna har gått” och anklaga det för att vilja bedriva en ”familjepolitik à la Pinochet”, brukar det tyda på att stämningen inom regeringen är lite smådassig.

Om dessutom en ledande företrädare för det tredje och största partiet i regeringskoalitionen anklagar försvarsministern och den populäraste politikern i det närmaste systerpartiet (det med vildsvinen) för att uppträda som Bullerskaft i bröderna Grimms saga, förstärks inte direkt känslan av intern harmoni och idyll.

Välkomna till tysk regeringspolitik sommaren 2010. Naturligtvis är det här ett koncentrat av de mest spektakulära skällsord som slungats fram och tillbaka inom den sittande koalitionen. Dämpare, försoningsförsök och gosiga presskonferenser med partierna sida vid sida har följt nästan varje gång. Men sällan har en regering präglats av sämre intern stämning och större intern misstro så tidigt under en mandatperiod än den som styr Tyskland sedan förra hösten. De är oense när det gäller skatterna, sjukvården, energipolitiken, budgetunderskottet, familjepolitiken, integritetspolitiken, konjunkturpolitiken, för att bara nämna några områden.

de destruktiva vildsvinen med en Bullerskaft som främsta profil och en ledare i behov av traumaterapi är det kristdemokratiska systerpartiet CSU i Bayern. De omogna gurktrupperna med sprungna säkringar är liberala FDP. Och över alltihop svävar kristdemokratiska huvudpartiet CDU, med en håglös och obeslutsam Angela Merkel som partiledare och förbundskansler, från vilkens egen partiledning det ena tunga namnet efter det andra försvunnit under året genom avhopp, karriärbyten eller valförluster. The Jerry Springer Show skulle kunna te sig fridfull och mysig i jämförelse.

Om, å andra sidan, partiledaren för det största oppositionspartiet i förbundsdagen, anklagar det näst största oppositionspartiet för att vara inkompetent, verklighetsfrämmande, regeringsodugligt, sekteristiskt, för att bejaka sitt ”Stasi-arv” och ha en ledning som blandar ”machiavellismus med betongkommunism”, samtidigt som det partiets nyvalda ledare anklagar det största oppositionspartiets ledare för att vara ”en oberäknelig kravallmakare” och får understöd från partikamrater som talar om det största oppositionspartiet som ”nyliberalt”, är det svårt att tala om en samlad opposition.

Om dessutom en Europaparlamentariker från det minsta oppositionspartiet i förbundsdagen tränger sig in på en presskonferens som en ledande företrädare för det näst största oppositionspartiet just håller, och de två sedan råkar i öppet gräl framför mikrofonerna, kan man dra slutsatsen att den oppositionen inte är riktigt mogen för regeringsansvar.

Om därtill ett språkrör för det minsta oppositionspartiet talar om hur det största oppositionspartiets ”betong-gen” alltid tar över i infrastrukturfrågor, samtidigt som partisekreteraren i det största oppositionspartiet uppmanar sina partikamrater att sluta ”valpbeskydda” det mindre partiet, förstärks känslan av en opposition som nog mår bäst av att förbli just där i opposition.

Välkomna till tysk oppositionspolitik sommaren 2010. Beskrivningen är tillspetsad, men återger hur splittrade socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet är för tillfället. Med vänsterpartiet har varken socialdemokraterna eller miljöpartiet velat ha något att göra på nationell nivå förut heller, men stämningen har försämrats dramatiskt sedan vänsterpartiet vägrade att stödja socialdemokraternas och de grönas gemensamma kandidat, tidigare DDR-kritikern och medborgarrättskämpen Joachim Gauck, i sommarens förbundspresidentval. Att vänsterpartiet därmed indirekt bidrog till att kristdemokraternas och liberalernas kandidat Christian Wulff istället vann, skapade mycket dålig stämning.

Och trots att socialdemokraterna och de gröna satt i regering tillsammans mellan 1998 och 2005, i år enades om en gemensam förbundspresidentkandidat och nu i juli bildat en minoritetsregering i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, rapporterar Der Spiegel i senaste numret om nya spänningar mellan partierna.
En orsak att socialdemokraterna öppet signalerar sin vilja att vinna tillbaka de många väljare som enligt opinionsmätningarna gått till de gröna (som snuddar vid 20 procent) det senaste året.

En annan orsak är konflikten mellan partierna på delstatsnivå i Berlin. Där spekuleras det friskt att ett av de grönas ledande namn nationellt, Renate Künast, ska utmana sittande socialdemokratiske borgmästaren Klaus Wowereit och hans lokala röd-röda-koalition (SPD och vänsterpartiet) i nästa delstatsval. De gröna talar öppet om sina ambitioner att bli större än socialdemokraterna i Berlin.

Så, på vilket sätt är det här relevant för svensk inrikespolitik?

Den tyska kristdemokratiskt-liberala regeringskoalitionens grundproblem är att partierna var uselt förberedda på att regera tillsammans. Regeringsförhandlingarna sköttes slappt och duckade för allt som var svårt. Inför 2005 års nyval ville CDU/CSU och FDP verkligen regera tillsammans. Det fanns en samsyn i sak, man hade ett ”projekt”, precis som SPD och de gröna haft det 1998. Men 2005 fick de inte någon majoritet. Istället bildades en stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och socialdemokraterna under Merkels ledning, den som satt fram till förra valet.

Det hinner hända mycket på fyra år. Att sitta i regering är något helt annat än att vara i opposition. Hösten 2009, när de vann den majoritet de missat 2005, hade kristdemokrater och liberaler egentligen vuxit ifrån varandra. Man ville inte längre samma saker. Nu sitter man där, handlingsförlamade, och kallar varandra för vildsvin och gurktrupper, medan de tidigare så flotta opinionssiffrorna rasar.

Slutsatser: (1) Det regeringsalternativ som inte förberett sig grundligt och har en stabil samsyn om vad det vill med makten, utan försöker leva bara på gamla meriter eller en gemensam aversion mot ”de andra” kommer att få det surt efteråt. Man måste vilja något själv. (2) Historiska motsättningar mellan partier kommer att plåga ett regeringsalternativ extra mycket när partilandskapet förändras och styrkeförhållanden förskjuts från tidigare statsbärande partier till fler och ibland yngre partier. Man måste fungera tillsammans även när det blir allvar och ansvar.

Tysk inrikespolitik sommaren 2010 kan i så måtto ge både alliansen och de rödgröna i Sverige en och annan tankeställare inför 19:e september.

En inskränkande Stockholmsfixering

Av Ola Nordebo, 1 juli 2010 kl 07:53, Bli först att kommentera

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

————————————————

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.