Etikett: Svt

Sveriges televisions vinklade historieskrivning

Av , , 3 kommentarer 5

I kväll började Sveriges television reprisera en dokumentärserie om Sveriges 1900-tal – Hundra svenska år ­– som blev kritiserad för förljugen historieskriven första gången den sändes 1999. Jag har tidigare kommenterat den här på bloggen, historielösheten och mytbildningarna i svensk debatt kring den svenska 1900-talshistorien.

Dokumentären gav, vad den övergripande politiska och ekonomiska utvecklingen anbelangar, en historiebild klippt och skuren för socialistiska syften, där nästan alla liberala inslag – politiska och ekonomiska – systematiskt hade suddats ut. Problemet var inte det som skildrades, utan det som förtegs. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström sammanfattade det bra:

”Teveseriens första del om svensk inrikespolitik och samhällsomvandling var däremot medvetet socialistisk i hela sitt perspektiv. Häger-Villius lyckas till och med beröra parlamentarismens genombrott utan att nämna Karl Staaff och dennes strid med kungamakten, rösträttsrörelsen utan att nämna liberalerna och kvinnornas intåg i riksdagen utan att nämnda Kerstin Hesselgren. Det rör sig om ett konsekvent och skickligt genomfört utplånande av alla liberala spår i svensk historia. (?) Detta är inte historieskrivning utan propaganda. Ändå är det märkligt att två årtionden av ny ekonomisk-historisk forskning har gått spårlöst förbi dem som nu gör program och utställningar om Sveriges moderna genombrott."

Den som hoppats på åtminstone ett försök till en bred, begriplig och fördjupande bild av Sveriges väg till demokrati och välfärd, den som ville förstå det moderna Sveriges framväxt, fick dålig hjälp av SVT; tyvärr, då ambitiösa svenska historiedokumentärer är en bristvara.

En utmärkt sammanfattning av kritiken finns i Håkan Holmbergs och Anders Johnsons skrift ”Man märker avsikten. Om historieförfalskarna på Sveriges Television”, från år 2000.

SVT gör mycket bra, men ibland framstår public service faktiskt som en lysande idé, trots SVT och licensbyråkratin. Med lite mindre energi på kungafjäsk, melodifestivaler, märkliga felsatsningar och förljugna propagandabrev till försvar för ett politiskt, tekniskt och moraliskt förlegat licenssystem, och lite mer genomtänkta och genomarbetade programidéer, skulle SVT mer sällan påstås vara ett dåligt exempel för oss public service-vänner att hänvisa till.

* Och för övrigt bör monarkin avvecklas.

Låt politiker debattera om Ingen bor i skogen

Av , , Bli först att kommentera 14

TV-serien "Ingen bor i skogen" är utgångspunkten för en ledarkrönika av mig på dagens ledarsida:

—————————————————-

Låt politiker diskutera "Ingen bor i skogen"

Jag har ett förslag till debattupplägg inför valet: Bjud in aktiva kandidater från de politiska partierna för att tillsammans kolla in alla avsnitt av ”Ingen bor i skogen” på SVT Play.
Uppmana sedan var och en att diskutera och reflektera kring vad programmet och dess karaktärer utlöser för associationer och spontana politiska funderingar, hitom grälsjuka och retoriska rollspel.
Jag tror att en enda sådan politisk diskussion skulle vara värd tio andra slagväxlingar där alla repliker är kända från början och förutsägbarheten stor.

För av reaktionerna att döma är det något med ”Ingen bor i skogen” som gör att det träffar djupare nerver i samtiden än det mesta annat som sänds och skrivs. Det säger oss något, men det är inte omedelbart uppenbart vad.
Där kan den politiska debatten känna kallelsen, störta in och fortsätta diskussionen.

Två saker saknas ofta i svenska valrörelser: det historiska perspektivet och kulturella referenser till teater, litteratur, musik, drama, konst. Så har det inte alltid varit. Många generationer svenska politiker – i alla tider, men inte minst sedan demokratins genombrott – har fått sina intellektuella och ideologiska världsbilder formade, skärpta och ifrågasatta av kulturskaparna.

Så är det förstås fortfarande. Men det syns inte i debatten på samma sätt längre. De offentliga referenserna till och utblickarna mot kultur och historia saknas ofta, ingår inte i den politiska standardrepertoaren och efterfrågas inte av ”stoppuret i högsta hugg”-medierna. Varifrån kommer beröringsskräcken?

Politikers intellektuella horisonter verkar intressera mindre än deras designsmak, matvanor, bilmodeller och semestermål. Jag tror att det har med både hur politiken och medierna utvecklats att göra. Men det är en olycklig och onödig torftighet. Vi kan bättre.

För övrigt är ”Ingen bor i skogen”, inspelat i Umeå, ett skäl att påpeka hur bra det vore om SVT bröt med sin snuttifierande, begränsande och tämligen enkelspåriga fixering vid Stockholm, och istället satsade mer på rejäla kvalitetsproduktioner runt om i landet. Och hur bra det vore om SVT lade ner större resurser på kvalificerat dramamaterial och mindre på melodifestivaler, kungabröllop och det som kommersiella aktörer kan ta hand om lika bra.

Ingen bor i skogen sällar sig till raden av värdefulla SVT-dramaprogram som genom åren på olika sätt greppat tag i, gestaltat och stimulerat samtal om vår tid och vägen dit. Med tanke på SVT:s resurser borde sånt ske oftare.

SVT och monarkifjäsket

Av , , 2 kommentarer 7

Sveriges Television, som överhuvudtaget kämpar med sin självbild och uttolkningen av sitt uppdrag, verkar ladda upp för ett svårartat monarkifjäsk under 2010.

Ohämmad populism tycks bli ett bärande tema för omfattningen av och inriktningen på bolagets bevakning av det stundande bröllopet.

Oberoende?

Argumenten för att avskaffa den förlegade licensbyråkratin och ersätta det med finansiering över fonder och skattesedel blir allt starkare.

Att lära av det förflutna

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att vi kan lära av historien:

———————————————————

Svensk politisk historia är en guldgruva

Att veta lite mer om varifrån vi kom, underlättar när vi söker treva oss framåt eller vill rusa häftigt åstad.

Det är ett av skälen till varför mänsklighetens kulturhistoria präglas av ett oupphörligt berättande – muntligt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt, kroppsligt, skriftligt, nu även filmiskt och i digital form. 

Det är förklaringen till den nästan tvångsmässiga vilja människan haft och har att hela tiden gestalta, tolka och dramatisera självupplevda eller av andra återberättade erfarenheter.

Vad som på det sättet berättas och gestaltas avslöjar mycket om en tid och en epok.

Och det som inte berättas kan ibland säga ännu mer.

Om det hade varit någon tåga, bildning och anamma i svensk drama- och dokumentärproduktion hade vi haft långt fler, och långt bättre, moderna gestaltningar i teve (och på teater) av svensk politisk historia från de senaste två århundradena.

Sveriges politiska historia sedan revolutionen 1809 rymmer inte, jämfört med vad  andra länder upplevt under samma period, de stora krigen, de stora revolutionerna eller de stora katastroferna.

Men Sveriges politiska historia sedan 1809 är lika fullt en storslagen guldfyndighet för potentiella berättare.  Där finns en rikedom av politiska, sociala, kulturella och ekonomiska historier och öden – kollektiva och individuella, omvälvande och anekdotiska – som bara väntar på att bli nyupptäckta, tolkade, omdebatterade och belysta.

Var finns dokumentärerna om och dramatiseringarna av dem när vi slår på teven i dag?

Sällan har en så lättillgänglig och potentiellt räntabel guldgruva blivit så medvetet ignorerad – eller förvanskad – som Sveriges historia blivit av svensk drama- och dokumentärproduktion på senare år.

Ett antal glimrande undantag, nästan alltid lossbrutna av enskilda eldsjälar, ändrar inte den dunkla helhetsbilden. Djärvare ambitioner tidigare i SVT:s historia är ingen ursäkt för senare, tunnare utbud.

Sådant skapar historielöshet i debatten, en brist på gemensamma referenser, en frånvaro av tidsperspektiv, som historiska kungareportage av kändisjournalistikkaraktär bara förvärrar.

Bilden av Sveriges politiska väg från djup fattigdom, orättfärdighet och förtryck till demokrati, välstånd och välfärd under 200 år av tillkämpade politiska reformer, sociala omvälvningar, tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt, är för de flesta svenskar nog tämligen diffus.

Vi talar sällan om den på ett mer ingående sätt. Inte ens förloppet bakom demokratins genombrott under 1900-talets första decennier är särskilt känt, trots att det bjuder filmiskt material så det står härliga till.

När den historiska bakgrunden till både demokratin och välståndet i ett land är svagt belyst, och diskussionerna om den ibland helt isolerade till akademiska sammanhang, blir det offentliga samtalet oundvikligen torftigare, och mer sårbart för populism, mytbildning och extrema stereotyper.

Det är inte utan skäl som historia är, och borde betraktas som, ett av skolans viktigaste ämnen. Men även kulturen är en viktig och kritisk bildningskälla i ett samhälle. Här går det inte att komma ifrån att svensk television underpresterar.

Skillnaden jämfört med USA i just det avseendet är påtaglig. När nu den utmärkta HBO-serien om John Adams och USA:s första decennier sänds i Sveriges television kan det vara på sin plats att reflektera kring hur så stora summor som skickas in i public service varje år kan ge så på det området betänkligt svagt resultat.

Om vi bara har en vag, dunkel aning om varifrån vi kom, försämrar det våra möjligheter att hitta bra vägar framåt och undvika irrvägar.

 

Historien håller aldrig andan, men blir ibland så stilla att vissa år i efterhand framstår som en  andhämtningspaus i övergången från en epok till nästa.

En brytningstid och en parallell:

När Adolf Hedin i mitten av 1860-talet skrev sina berömda ”Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”, utgivna som broschyr 1867, blåste det symboliskt igång en ny epok i svensk politisk historia, efter en kort andhämtning.

Tillväxten var redan på gång. Ekonomiska reformer för ett friare, mer avreglerat  och jämlikare näringsliv, institutionella reformer för bättre rättsordning och bättre utbildning och strategiska investeringar i infrastruktur för tillvaratagande av naturresurser och bättre transporter inom landet och inom regioner, skulle sakta börja lyfta Sverige mot välstånd.

Politiskt var läget oklarare: Ståndsriksdagen var just avskaffad och ersatt av tvåkammarriksdag. Det tidigare partisystemet befann sig i förändring och oreda (”gråaktigt kaos” som Hedin skrev), med stort behov av nya formationer som kunde fånga upp tidens stämningar och reformkrav. För reformarbetet var ännu bara halvt och ofullgånget.

De pusselbitar som fattades och återstod i det svenska välståndsunder som inletts handlade i hög grad om demokratin, medborgarrätten, rättssäkerheten och den sociala tryggheten. Det skulle ta över ett halvt sekel innan ett genombrott kom till stånd där.

Adolf Hedin (1834-1905) var en av den svenska socialliberalismens föregångare – och formades till det av de lottlösa människor vilkas öden, olyckor och förtrampade rättigheter han gjorde till sin politiska utgångspunkt.  Som liberal ”folktribun” i riksdagen och talesman där mot sociala missförhållanden, byråkrati, statlig maktkoncentration, statligt maktmissbruk och övergrepp i arbetslivet beredde han väg för det som skulle följa när bredare och fastare partibildningar fått form och fart.

Hedins motioner om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar på 1880-talet pekade fram mot det välfärdssystem uppbyggt kring socialförsäkringar om vilken sedan länge konsensus råder i Sverige. Hans vakthållande kring grundläggande medborgerliga rättigheter förblir en liberal inspirationskälla, och har snarast fått ökad relevans som historisk förebild de senaste åren.

"Femton bref från en demokrat…” var hans stora programförklaring, på tröskeln till den nya tiden. En lika betydelsefull som i dag bortglömd debattskrift i svensk historia. På ett ställe ger Hedin några råd som även dagens riksdagspartier kan lära av. Och som väljarna borde låta vägleda sina val nästa höst. Det är vad man gör och har på fötterna i sak, vad man kan förverkliga och leva upp till i handling, som räknas – inte vidlyftiga men tomma löften, falska förespeglingar eller populistiska förenklingar. Hedin talar som liberal, men råden är allmängiltiga:

”Med ett ord: man skall ej uppställa ett program, där man är liberal i allmänhet, i teorin, i ordalagen, för att sedemera ha tillfälle att vara räddhågad och konservativ i hvarje särskildt fall af den praktiska tillämpningen.

Å andra sidan skall man ej yrka mer, än hvad man verkligen menar och vill. (…) Det är en dåraktig inbillning, att man bör fordra mycket, för att få något; man skrämmer onödigtvis sådana, som man bort och kunnat vinna. Uppriktigheten är här, som alltid, bäst. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan.”