Om trädgårdsodling och äppelträd i Västerbotten och Myckle by, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

När äppelträden kom till byn

Man regerar med potatis, men kampanjar med äppelträd, skulle ordspråket kunna lyda. Om potatisen är den jordiga, knöliga vardagsprosan, är det blommande äppelträdet den förföriska sommarpoesin.

Trädgårdar i Västerbotten var, när det begav sig, både fritidspassion och politik, både privata projekt och ett landskaps önskan om erkännande om odlingsbarhet och livskvalitet.
Genom att odla sin trädgård, hjälpte man också till att odla en ny bild av en misskänd del av landet.
Åtminstone ansåg entusiasterna det.

***

Gustav Rosén ägnade ett helt kapitel i sina memoarer åt möjligheterna till trädgårdsodling i Norrland. Han arbetade som redaktör och landshövding hårt under första halvan av 1900-talet på att motbevisa myterna om att det var lönlönt att satsa på odling i norra Sverige.

”I allmänhet”, skrev han ”, råder nog den föreställningen, att odlingsmöjligheterna i Norrland äro mycket begränsade. Talet om ”trädgårdsintresset i Västerbotten” måste därför förefalla den oinvigde en smula besynnerligt.”

Ett sådant intresse finns dock, försäkrade Rosén. ”Det fanns redan i äldre tider. Kyrkoherden d:r Pehr Högström, som verkade i Skellefteå från mitten av 1700-talet till 1785, ivrade mycket för trädgårds- och fruktodling. Med gott resultat odlade han äppel-, plommon- och körsbärsträd. Frukträden dogo dock ut efter 1784-85 års mycket hårda vintrar, då tjälen gick ur jorden först långt fram på sommaren. Det finns ett gammalt knotigt äppelträd vid prästgården. Enligt vad en jägmästare efter undersökning uttalat, är det intet som motsäger antagandet, att detta träd är en kvarleva från högströmska fruktträdgården under 1700-talets senare hälft.”

Rosén berättar också om hur han genom Västerbottens läns hushållningsssällskap en gång sände några lådor med frukt söderut som smakprov, till regeringen och till tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. ”Sällan har jag”, konstaterar Rosén, ”fått så god press som när tidningarna kommenterade frukten (…) Partigränserna försvunno med ens.”

Dagens Nyheter kallade äpplena för ”härliga”, och lovordade i synnerhet Charlamovsky. Social-Demokraten fann att äpplena hade ”syrligare och friskare smak” än dem i södra och mellersta Sverige. Svenska Dagbladet ansåg att äpplena ”vittnade gott om de västerbottniska fruktodlarnas förmåga”. Svenska Morgonbladet tyckte att frukten var full av ”saft och sötma och aromen kan inte gärna bli bättre.” Rosén avslutar med Nya Daglig Allehandas rubrik: ”Praktäpplen mogna i Norrland”:

***

Men som så ofta, är det i byahistorikerna det känns på riktigt. Seklet var ungt när syrenerna började spridas från gård till gård i Myckle by i Skellefteå, berättade Martin Höög 1973 i boken ”Förr och nu i Myckle by”. Man kan riktigt ana hur det doftade på nya sätt när trädgårdarna kom till byn.

Intresset för trädgårdsodling och köksväxter hade varit blygsamt, ”för att inte säga obefintligt”, konstaterade Höög. ”Allt det där skulle komma från husmoderssidan och dessa hade nog att svara för ändå”. Men in på 1900-talet, efter olika initiativ, började mindre trädgårdsodlingar bli vanliga med bland annat morötter, rödbetor, ärtor, charlottenlök. Bland blommorna fanns vallmo, reseda och ringblommor. Till prydnadsväxterna hörde även rabarber. Röda och svarta vinbär odlades, liksom krusbär och jordgubbar för husbehov.

Och 1918 planterades de första äppelträden i Myckle by, på fyra olika gårdar. Sorterna var Charalamovsky, Sävstaholm, Astrakan stor klar, samt Klaräpple, senare kom även Transparant Blanche.

Det blommade, och det blommar. Och med äppelträd är det fortfarande något speciellt.