Om påsk- och julfiranden förr om åren i byn Degernäs, och om högtiderna och ritualernas betydelse som skådespel till brödet, handlar den här krönikan. Krönikans uppgifter bygger på kapitlet "Livet och årets högtider" i boken "Degernäsboken, byn vid Umeälvens delta",

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————-

Äggkrockning och julgöbba, bröd och skådespel, i Degernäs

”He ji å opp, sola dans på himmeln.”
(Ramsa som de vuxna använde för att väcka barnen på påsken. Ur ”Degernäsboken”.)

Det var brödet och det var skådespelet. Det vi lever av och det vi lever för. Och de stora helgerna, med ritualerna till bords och kyrka, var både brödets och skådespelets högtider. Alla sinnen fick att göra när det dukades fram och kläddes fint. Man bad och busade, i andakt och flams.

Det finns mycket skrivet i återblickar och forskning om högtidernas betydelse för människor, familjer och sociala gemenskaper. Då som nu. Inom teatern, litteraturen, filmen, konsten och musiken fungerar högtiderna ofta som dramats höjdpunkt eller slutpunkt, när allt kokar över eller läks, avslöjas eller fulländas.

Förmodligen är det något med koncentrationen i tid och rum, att människor kommer samman och umgås – eller lämnas utanför i det som kan vara helgernas stora ensamhet för många – som utlöser känslor; fina och tragiska.

Men ett skäl till högtidernas förmåga att överleva från generation till generation har haft med det rent teatrala att göra. Traditionerna, med religionens allvar som en botten, gav en ram och legitimitet åt skoj, förklädnader och upptåg som vardagen inte hade tillåtit. Och det är lätt att glömma bort att helger vi i dag identifierar som ett gammalt kulturarv har förändrats till form och innehåll ganska starkt under bara de senaste femtio åren. Mycket var också lokalt präglat.

***

Nu stundar påskhelgen, år 2013. Hur firade man påsk förr i tiden, runt om i byarna? Hur firade man jul? Ibland är det bäst att låta källorna tala ostört.

En levande beskrivning av hur de olika högtiderna under året brukade gestaltas återfinns i boken ”Degernäsboken, byn vid Umeälvens delta”, som kom för några år sedan. Boken var resultatet av upprepade studiecirklar där material och berättelser från Degernäs historia samlades in och ställdes samman. Först i ett samarbete med Vuxenskolan och Länsmuséet, senare med nykterhetsrörelsen.

Och de verkar ha haft roligt om storhelgerna, där i Degernäs.

***

Påsken:

Påskveckan kallades för den stilla veckan, och i radion läste biskopen ”Jesus Kristi lidandets historia”, varje dag. På bordet fanns lutfisk, skinka och gröt. Och påskdagsmorgonen därtill ”kanske ägg och ansjovis”. En lek, känd under olika namn på olika håll i landet, som hörde till även i Degernäs, var att ”krocka ägg”. Kanske några leker den än i dag. Man krockar hårdkokta ägg mot varandra i omgångar och den som är sist kvar med ett helt ägg vinner.

På dymmelonsdagen ”klädde man in klockklapparna i kyrkklockan med halm så att klangen dämpades.” Det skulle sätta stämningen inför långfredagen och sorgen över korsfästelsen.

På skärtorsdagen begav man sin till kyrkan för nattvardsgång, och på långfredagen skulle ”de som arbetade i offentlig service ha svarta kläder eller uniformer.” Missionsauktionen på påsklördagen var sed. Påskdagen sändes gudstjänsten ut i radio. Annandagen unnade man sig ”dans eller bio”.

Traditionen att barnen klädde ut sig till påskkärringar, och fick påskägg med godsaker, började växa fram från 50-talet och framåt, står det. Barnen gick då runt till grannarna och fick godis eller frukt. ”Man låtsades att det var tuppen som värpte.”

***

Julen:

I Degernäsboken stöter jag för egen del för första gången på uttrycket ”att julgöbba”. Det handlade, berättar återblicken, om att ”vuxna karlar klädde ut sig i vad de hade till oigenkännlighet och gick runt i byn. De delade ut julklappar och penninggåvor som släktingar hade skickat varandra.” Till traditionen hörde att de utklädda vid gårdarna skulle trakteras, underförstått ofta med en sup. Det var viktigt att inte bli igenkänd.

Det hårdaste jobbet kom, då som nu, före själva firandet. Julgranen kläddes på julaftonen eller dagen innan, med ”flaggor och figurer av kristyr, samt några glasbollar. I toppen sattes en stjärna eller en spira.” Fram till mitten av 1900-talet var det vanligt med levande ljus i granen. Sedan började de elektriska ljusen att ta över.

Huset skulle storstädas förstås. Grisar och kalvar slaktas. Bröd, både hårt och mjukt, bakas. Julkärve skulle ordnas till fåglarna. Och så rena gardiner. ”På julaftons morgon lyssnades det på radion. Vid morgonandakten berättade prästen J.W. Jonsson om Lill-Pers julafton”.

Bland maten var lutfisken given. ”Den skulle läggas i blöt på Anna-dagen. Vid julmiddagen åt man risgrynsgröt. På morgonen åt många ”blöta”, dopp i grytan, ljust bröd som doppats i kokande skinkspad med skinka till.”.
Djuren fick julmys de med, sköttes om extra med mat. Havregiva till hästen, mjöl till korna. Efter lagårdsbestyren på julaftonen bytte man om till middag och julklappsutdelning, ”en klapp var”.

Traditionen att fara till julotta fanns länge inte i Degernäs eftersom det var så långt till Backens kyrka. Men ”Ebba Mattsson berättar att man en gång hade julotta i Degernäs missionshus 1952”.

På trettondagen avslutades firandet. Då kom ”ofta ungdomar från andra byar och spelade upp en teater.” Utklädda till olika figurer ur bibeln – som de vise männen eller Judas – knackade de på och frågade: ”Får stjärnan komma in och sjunga?” Stjärnan var av papper med ett brinnande ljus i mitten. När de spelat färdigt fick ungdomarna en slant.

”Haven tack, haven tack, denna rederliga skänk skall varda hos Gud i betänk”.

På tjugondagknut till slut slog man i hörnen (knutarna) på husen med träklubba, och så var julen slut.

***

Ja, se det var jular och påskar att minnas det, med brödet och skådespelet, i Degernäs.