Etikett: Tyskland

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

Av , , Bli först att kommentera 4

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol?

Det är frågan i denna veckas lördagskrönika. Plus några rader om en av de mest fascinerande, mäktiga och kompetenta tyska efterkrigspolitikerna, och – trots hans bakgrund och alla hans brister – en av mina favoriter: Herbert Wehner. Här dock i rollen som urförbannad retoriker utan helt kontroll över sina ordval.

Vill ni kommentera krönikan kan ni i vanlig ordning göra det här på www.vk.se/opinion: Stormens öga eller pudelns kärna? – då jag inte kommer att läsa kommentarer över påsk på bloggen:

Trevlig påsk önskas alla läsare.

————————————————–

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

”Vi tillåter väl inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik!”, fräste den legendariske västtyske socialdemokraten Herbert Wehner en gång på 1970-talet.

Med ”rövhålen” syftade Wehner, som då var inflytelserik gruppledare för socialdemokraterna i förbundsdagen, på domarna i den västtyska författningsdomstolen. De mäktiga juristerna med sina omisskännliga röda dräkter (en anspelning på domarnas dräkter i Florens under renässansen och en symbol för oberoende), vilkas utslag alla andra statsorgan är bundna att respektera.

***

Det var när den nya, avspännings- och östpolitiken under kanslern Willy Brandt prövades i författningsdomstolen, som Wehner fick sitt utbrott. Nu var just Wehner – i slutet av andra världskriget omvänd från kommunist till socialdemokrat, alltså från övertygad antidemokrat till principfast demokrat – känd för både sitt fruktade temperament och sin, låt oss kalla det ”målande”, retorik. Så ilskan mot domstolen var bara en i raden av klassiska utskällningar från hans sida mot sådant som störde ritningarna.

Men att några författningsdomare skulle kunna ställa sig i vägen för de historiska förändringar som den socialliberala regeringskoalitionen lotsat fram så mödosamt och under så hårt motstånd från oppositionen, var något för vilket Wehner – som för övrigt kunde svenska efter några år, inklusive fängelsevistelse, i Sverige på 40-talet, hade sommarhus på Öland och var en ofta sedd gäst i Sverige på socialdemokratiska partikongresser – ägde föga tålamod.

Det var dock just för att stå emot politikens hets och brådska, oavsett hur regeringen ser ut eller vilka syften den har, att garantera att grundlagen inte sneddades förbi, som domstolen inrättats.

***

Den västtyska författningsdomstolen inrättades 1951, två år efter att den nya grundlagen antagits. Både grundlagen och domstolen utformades i en ”aldrig mer”-stämning, i ett land där det fysiska och moraliska ruinlandskap som nazisterna skapat – och de ofattbara brott mot mänskligheten som nazistregimen begått – bara låg några år tillbaka i tiden. Hos dem som skulle lägga grunden för återuppbyggnaden rådde en djup misstro mot både karismatiska politiska ledare och uppflammande folkliga stämningar.

Domstolen hade från början uppdraget att nyktert värna grundlagen, sätta gränser och garantera en frihetlig-demokratisk grundordning i samhället. Och även om det funnits mer och mindre ärorika domar på vägen, är det svårt att hävda annat än att domstolen levt upp till förväntningar. Ibland har den uppfattats som progressiv, ibland som bromsande, men respekten för dess motiveringar och utslag har förblivit djup.

Placerad i Karlsruhe har domstolen med tiden, även efter murens fall och Tysklands återförenande, blivit en av världens mest ansedda och respekterade, ett internationellt föredöme i mångas ögon.

Domarna utses av ett utskott med ledamöter från både förbundsdagen och förbundsrådet. De väljs för en period på tolv år, måste vara minst 40 år när de väljs och får inte sitta längre än tills då de fyller 68 år.

***

Med sin orubbliga ställning och balanserade auktoritet – mäktig och tillbakadragen på en och samma gång, självmedveten men utan behov av att skapa rubriker – har den blivit ett argument för dem som skulle vilja se en liknande institution även i Sverige.

Inte minst efter FRA-debatten återkom frågan på nytt i Sverige – där grundlagsfrågor annars är sorgligt försummade – och många efterlyste i samband med det en svensk författningsdomstol med starkare mandat att värna grundlagen än som finns i den nuvarande lagprövningsprocessen.

***

Men domarna i Karlsruhe går också en svår balansgång i förhållandet till medierna och den offentliga debatten.

Å ena sidan kräver deras viktiga roller att de gör sig tillgängliga för diskussioner, syns och hörs, inte blir för anonyma, för att domstolens legitimitet ska upprätthållas.

Å andra sidan bygger dess auktoritet och ställning helt på att den uppfattas som oberoende, utan en egen aktivistisk politisk agenda. Varje framträdande, varje uttalande, varje intervju, utanför domstolens protokoll, tolkas och skärskådas. De ledande politikerna sitter som på nålar om de misstänker att någon av domarna börjat en ”smygkampanj” i en aktuell fråga.

***

Ett aktuellt, positivt utslag om homosexuellas rätt att adoptera barn har exempelvis skapat viss turbulens inom det kristdemokratiska partiet, som velat i frågan, och kan få betydelse för höstens förbundsdagsval.

Och så har det ofta varit. Så respekterad den än är, har den alltid haft ett spänt förhållande till landets ledande politiker, oavsett parti. Redan Konrad Adenauer, den förste västtyske förbundskanslern, hade problem med domstolen.

Och på senare år – med de nya antiterroristlagarna efter 2001 och under den s.k. eurokrisen, där beslut hastats genom riksdagen – har misstron mellan politiken och juridiken ökat på nytt, och domstolen varnat politikerna för att missakta demokratin. Angela Merkel skulle aldrig uttrycka sig som Wehner, men kanske har hon i hemliga ögonblick tänkt liknande tankar om röddräkterna i Karlsruhe.

Det har till och med talats om att förhållandet mellan Berlin och Karlsruhe – det som tidigare var förhållandet mellan Bonn och Karlsruhe – är förstört.

***

Den nuvarande ordföranden Andreas Voßkuhle uppfattas också söka profilera sig mer aktivt än en del av sina föregångare och mer än vad politikerna skulle önska. Domstolen söker hänga med i sin tid och i en ny medieverklighet. Men syns den och tycker dess företrädare för mycket i den allmänna debatten, finns alltid risken att domstolens makt ifrågasätts på ett annat sätt än tidigare. De heliga korna har blivit färre.

***

Författningsdomstolen kan med sitt speciella mandat och sina kompetensresurser sätta gränser för politikens makt och värna grundlag och rättigheter, men de kan också uppfattas få för stor makt på de folkvaldas bekostnad och bortom demokratins kontroll. Motståndarna mot en författningsdomstolen betonar risken för att en politisk värderingsdebatt ska ersättas av juridiska spetsfundigheter.

I Sverige, med en helt annan historisk bakgrund än Tyskland, har det inte funnits samma misstro mot politikens makt och brådska traditionellt sätt. Behovet av en förstärkt lagprövning i form av en ny instans har inte upplevts som stort. Men kanske håller det på att förändras i båda länderna:

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol? Och vilken stad vore förresten Sveriges motsvarighet till Karlsruhe?

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Av , , Bli först att kommentera 5

Läget i tysk inrikespolitik är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i dagens besked att tidigare finansministern Peer Steinbrück blir socialdemokraternas kanslerkandidat och därmed Angela Merkels huvudmotståndare i nästa år förbundsdagsval.

Några tidigare krönikor på liknande tema.

Tonårsrevolt mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

——————————————-

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

En högljudd, uppbrusande, krävande besserwisser som inte gör någon hemlighet av när han tycker att andra inte når upp till hans egen nivå, vilket han väldigt sällan tycker att någon gör. Så beskriver Thorsten Denkler i tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, den tidigare socialdemokratiske finansministern Peer Steinbrück.

En högt intelligent, beläst, kompetent, otålig och ansträngande typ alltså.
I går meddelade de tyska socialdemokraternas att just Steinbrück, 65 år, blir partiets kanslerkandidat och kristdemokraten Angela Merkels huvudmotståndare i nästa års förbundsdagsval. Det är, mot bakgrund av den europeiska skuldkrisen och EU:s kommande institutionella vägval, en nyhet av större relevans för Sverige, än exempelvis vem som blev republikanernas kandidat i USA.

Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni.

Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.

Liknelser åsido, kommer valet nästa år att domineras av två politiker som båda hyser stor skepsis mot kortsiktig populism och frasmakeri, och som i grunden gör samma bedömning av europroblemens orsaker och lösningar. Men också av två som inte har någon större uppsättning ideologiska dogmer med sig när de sätter sig vid ett förhandlingsbord. De söker praktiska lösningar som verkar rimliga och fungerar, oavsett vad som står i eventuella partiprogram (som de knappast brytt sig om att läsa två gånger).

Fördelen med en sådan duell är att galna experiment, virrpannor, populister och panik undviks. Nackdelen är att allt utspelas inom ramen för en gemensam världsbild och samhällsanalys, utan några större kontraster, alternativ och principiella debatter. Det handlar om vem som är den mest kompetenta förvaltaren i en aktuell situation, inte vem som har den intressantaste idén om hur framtiden kan gestaltas.

Tyskands europolitik är i alla väsentliga delar ett gemensamt verk av sittande regering – alltså kristdemokrater och liberaler – och två av oppositionspartierna i förbundsdagen, socialdemokrater och gröna. Klyftan i eurodebatten har ofta varit större mellan Merkel och hennes egna partikamrater, eller mellan Merkel och liberalerna, än mellan Merkel och socialdemokraterna.

Faktum är att Steinbrück och Merkel tycker gott om och respekterar varandra på ett sätt som är ovanligt mellan politiker. Merkel hör till det fåtal som Steinbrück erkänner som en jämbördig när det gäller analysförmåga.

Men så har de också suttit i regering tillsammans som kansler och finansminister under fyra prövande år mellan 2005 och 2009, då kristdemokrater och socialdemokrater regerade i koalition. När finanskrisen bröt ut stod de vid randen till en ekonomisk kollaps och tittade ner i avgrunden. Sånt svetsar samman.

Erfarenheterna från det konstruktiva samarbetet med Peer Steinbrück är ett av skälen till varför de flesta tror att Merkel i hemlighet hellre skulle se en ny stor koalition efter nästa val, än en fortsättning på den hon nu leder.

Steinbrück, som med kraft försvarat de rödgrönas kontroversiella men framgångsrika välfärdsreformer under Gerhard Schröder i början av 2000-talet, har länge haft partiets vänsterfalang emot sig. Och han har med nedlåtande kommentarer om partiets funktionärer gjort sig impopulär internt inom SPD, där han uppfattas som illojal. Det som räddat honom är hans stora popularitet utanför partiet, där hans ses som en ärlig fritänkare.

Det är ingen slump att en av Steinbrücks anhängare och mentorer är tysk politiks okrönte majestät i grenen besserwisseri, den tidigare förbundskanslern, nu 94-årige Helmut Schmidt, som på sin tid hade lika lite till övers för vad han uppfattade som svamliga, verklighetsfrämmande frasmakare i partiapparaten som Steinbrück har.

För många aktiva socialdemokrater i dag är det idealisten Willy Brandt, inte cynikern Schmidt eller butterauktoritäre Herbert Wehner, som är den stora förebilden, men i en jämförelse av hur de fungerande i rollen som förbundskansler får vanligen Schmidt högre betyg än Brandt.

Det var i huvudsak på grund av konflikter med det egna partiet som Schmidt tvingades avgå som förbundskansler 1982, när liberala FDP bröt upp från den socialliberala koalitionen och började samarbeta med kristdemokraterna under Helmut Kohls ledning. När Schmidt i samband med att han förra året gav ut en bok tillsammans Steinbrück, meddelade att han såg medförfattaren som den givna kanslerkandidaten för socialdemokraterna inför 2013, var det inte enbart positivt för Steinbrücks chanser internt i partiet.

Men nu är Steinbrück kandidaten som blivit över

Partiledaren Sigmar Gabriel – dynamisk men odisciplinerad och svajig – har fått närmast katastrofalt dåliga personliga opinionssiffror i mätningar som jämfört stödet för honom med stödet för Angela Merkel. Den senaste visade att 60 procent skulle föredra Merkel framför Gabriel som kansler. Bara 16 procent föredrog Gabriel – som är relativt ung och smart nog att bida sin tid.

Toppkandidaten från 2009, tidigare utrikesministern och nuvarande gruppledaren för SPD i förbundsdagen, Frank-Walter Steinmeier, har sagt ifrån en egen kandidatur och ställer inte upp. Han har redan förlorat en gång mot Merkel, och i ovannämnda mätning låg han under Merkel med 49 – 26.

Mäktiga delstatspolitikern i Nordrhein-Westfalen Hannelore Kraft hela tiden gjort klart att hon inte är intresserad av att ta steget upp i den nationella politiken ännu, och det har varit ett besked få tvivlat på. Hennes tid kommer, om hon själv vill.

Av de tre män som det därför stått emellan och spekulerats kring inom SPD är nu bara Steinbrück kvar som kandidat.

Men inte heller Steinbrück har något chans i förtroendemätningarna mot Merkel, som ibland kallats Tysklands populäraste socialdemokrat. Opinionsläget är entydigt när det gäller kanslerfrågan: de flesta tyska väljare vill behålla Angela Merkel.

Problemet är förstås, att de enligt samma mätningar varken vill behålla den nuvarande regeringskoalitionen eller ersätta den med en rödgrön koalition bestående av socialdemokrater och gröna. För inget av de alternativen ser det ut att räcka till egen majoritet.

Eftersom ingen vill regera med vänsterpartiet Die Linke, och piratpartiet har vissa möjligheter att komma in i förbundsdagen, lutar bedömare alltmer åt att det blir en ny stor, blocköverskridande koalition efter nästa val.
I så fall tillsätter det största partiet regeringschef.

Och eftersom CDU/CSU ligger klart före SPD skulle det betyda att Merkel kan sitta kvar. Samtidigt har Steinbrück gjort klart att han inte står till förfogande för en ny koalition under Merkel. Han vill bli kansler. Dramat tätnar.

Nu är det långt kvar till valet och utvecklingen i Europa kan hinna ta flera dramatiska vändningar innan de tyska väljarna ska bestämma sig. Men enda chansen för socialdemokraterna att bli regeringsbildare, kan visa sig vara i en trepartikoalition tillsammans med gröna och liberaler – två partier som är som hund och katt.
Å andra sidan finns det också gröna mittenpolitiker som inte skulle ha något emot en allians med kristdemokraterna, vilket får den gröna vänsterfalangen att se – tja, rött.

”Den stora bluffen” kallar tidskriften Die Zeit läget i tysk inrikespolitik med blick mot 2013. Merkel talar inte klarspråk om att hon vill leda en blocköverskridande koalition. SPD talar inte klarspråk om att de börjat ge upp hoppet om att få tillsätta regeringschef, och att de leker med tanken på en ny koalition med CDU/CSU. De gröna talar inte klarspråk om att de vill sitta i en ny regering även utan socialdemokraterna om det krävs. Liberalerna antyder både det ena och det andra. Varför berättar ingen, undrar Zeit, om sina avsikter för väljarna?

En teori som framförs är att Steinbrück fått klartecken att leda socialdemokraterna i valrörelsen, för att sedan, om det står klart att Merkel förblir förblir kansler och socialdemokraterna bara får en vicekansler, lämna över ledningen till Steinmeier eller Gabriel igen.

Tyska (fram till murens fall västtyska) regeringsskiften var länge liktydiga med epokskiften:

Den stora koalitionen 1966 när kristdemokraternas tvingades erkänna socialdemokraterna som pålitliga (tack vare ett envetet förarbete av Herbert Wehner).

Den socialliberala koalitionen 1969 när socialdemokrater och liberaler – på Willy Brandts initiativ trots internt motstånd i den egna partiledningen – bildade regering och Brandt tog över efter 20 oavbrutna år med kristdemokratiska regeringschefer.

När den socialliberala eran tog slut, Schmidt tvingades avgå och Helmut Kohl blev kansler 1982.

När socialdemokrater och gröna besegrade Kohl i vad som betecknats som 68-rörelsens ankomst till makten 1998.

Men Angela Merkel är ingen epokskiftespolitiker, mestadels på gott. Och det är inte Peer Steinbrück heller, mestadels på gott. För Tysklands uppträdande i EU, spelar det ingen större roll om kanslern heter Merkel eller Steinbrück.

Men i ett läge när tjänstemän i demokratiskt nästan oåtkomliga institutioner, styr allt mer av den europeiska utvecklingen, är denna enighet inte bara en stabilitetsfaktor, utan också ett växande problem. De seriösa alternativen till den förda politiken, de intellektuella kontraster som behövs, saknas i beslutande församlingar. Det öppnar för helt oseriösa, populistiska partier.

När två möts som tycker ganska lika, tenderar dessutom de olika lägrens retorik att intensifieras i försök att blåsa upp motsättningar som inte existerar. Volymen skruvas upp för att dölja en enighet, inte klargöra ett vägval.

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Av , , Bli först att kommentera 2

Angela Merkel och ett spänt läge tysk politik är ämnet för den här lördagskrönikan, som även har ett genusperspektiv hämtat från min akademiska tid och mitt ofärdiga avhandlingsarbete, som avbröts när jag började på VK, i vilket jag bland annat studerade just Merkel.

Det här är en längre och nördigare version än som fick plats i papperstidningen. Men det är ju inte så ofta jag skriver om utrikesskeenden här. Några av mina tidigare texter om just tysk politik kan läsas här:

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

Och i Liberal Debatt för den som är intresserad, skrev jag förra året om Angela Merkel i det här numret (texten ej på nätet)

————————————————————

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

De brukade, i en blandning av ironi, nedlåtenhet och underskattning, kalla henne för ”das Mädchen” (flickan).

Nu kallar de henne, i en blandning av ironi, respekt och fruktan, för ”Mutti” (morsan).

Det är morsan i betydelsen: hon som bestämmer.

Hur smeknamnen på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, 57 år och Europas viktigaste politiker, förändrats från tidigt 90-tal fram till i dag säger mycket om den politiska karriär hon gjort sedan Berlinmurens fall. Men det säger också mycket om hur svårt omgivning, motståndare och medier haft att förhålla sig till hennes framgångar. Hon har inte passat in i gamla förklaringsmodeller, hon har inte rötterna i sedvanliga kotterier och hierarkier. Merkel är ett politiskt fenomen utan förlaga.

Sedda mot genusbakgrund av en politisk bevakning i medierna med tydlig machoprägel, och ofta med undertoner av sexism i skildringen av unga kvinnliga politiker, får smeknamnen fler nyanser.

En kvinnlig, protestantisk politiker med bakgrund i gamla Östtyskland, naturvetenskaplig utbildning och en lågmäld, försiktig, nästan ursäktande framtoning har steg för steg lyckats manövrera ut alla interna motståndare i ett katolskt präglat kristdemokratiskt parti dominerat av bullriga män fostrade i det gamla Västtysklands nätverk.

Undra på att de politiska journalisterna haft svårt att få gamla kompasser att sluta snurra vilt när de sökt beskriva Merkels väg till den högsta makten.

Länge underskattades hon, under åren som kvinno- och ungdomsminister och sedan miljöminister i Helmut Kohls regeringar på 1990-talet. Nu tvivlar ingen längre på den målmedvetenhet, maktinstinkt och skarpsyn som döljer sig bakom den fortfarande lika återhållsamma framtoningen hos en politiker som aldrig tappar sin självkontroll och fattning.

Hur bilden förändrats genom åren blir extra åskådligt i en ny, läsvärd bok (”Angela Merkel. Die Unerwartete. Wie Deutschlands erste Kanzlerin mit der Zeit geht”) där ansedda tidskriften Die Zeit samlat artiklar de publicerat om Merkel från 1991 och framåt. Urvalet är ärligt, eftersom en hel del av texterna visar hur Merkel fått rätt med tiden. Men antologin illustrerar också hur Merkel själv gradvis vuxit in i varje ny roll, full av motsägelser.

Hon, vars främsta kännetecken som regeringschef är en tålmodig, prestigelös pragmatism, har i rollen som partiledare konsekvent moderniserat och förnyat sitt partis samhällsanalys och uppträdande mer än någon av de berömda föregångarna lyckats med eller velat – en del skulle säga genom att släppa gamla kristdemokratiska dogmer utan att ersätta dem med nya, men förändringsarbetet har haft en klar inriktning.

Det hade ingen trott för tjugo år sedan. 1991, då Merkel var nyutnämnd minister, skrev exempelvis journalisten Margit Gerste i Die Zeit att den unga kvinnan från östra Tyskland inte verkade ha några stora visioner och inte ha ”några ambitioner att reformera partiet med några som helst egna idéer och störande eftertänksamhet”. Så har många underskattat Merkel genom åren, och efteråt undrat vad det var som hände.

I dag tycker inte ens motståndare att det är mödan värt att direkt ifrågasätta Merkels betydelse och ställning, utan angriper hellre politiker i hennes omgivning.

Joschka Fischer, tidigare ledande miljöpartist och utrikesminister 1998-2005, som inför valet 2005 talade om Merkel som en ”sufflé i ugnen” som det bara gällde att sticka hål på, skrev i gårdagens Süddeutsche Zeitung på för honom ovanligt respektfullt sätt – inbäddat i hård kritik av regeringen givetvis – om Merkels höga internationella anseende och inrikespolitiska popularitet, om hur hon symboliserar Tysklands positiva ekonomiska utveckling och stabilitet.

De tyska socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel väckte viss uppmärksamhet tidigare i år när han, vilket han sedan tog tillbaka, antydde att partiet inte tänker bedriva valkamp mot Merkel 2013, utan mot bankerna och finanskapitalismen. Vad han indirekt tycktes erkänna var att om valet blir en förtroendeduell mellan Merkel och socialdemokraternas ledande kandidater (samtliga män), så kommer väljarna att föredra Merkel.

Det måste ha svidit för en oppositionsledare att medge, men det ligger mycket i det som någon skrev för några år sedan, att den genompragmatiska kristdemokraten Merkel också är landets populäraste socialdemokrat. Hon har lyckats lyfta sig över inrikespolitiken, förknippas inte med några låsta positioner och har höga popularitetssiffror över partigränserna trots att hon leder en koalitionsregering mellan kristdemokrater och liberaler, som egentligen varit utskälld och splittrad rakt igenom hela mandatperioden.

Merkel kan tycka en sak ena månaden och en annan nästa – gång på gång, i rader av sakfrågor – och ändå på något sätt framstå som konsekvent och genomtänkt. Där andra skulle avfärdas som principlösa vindflöjlar, ses hon av många väljare som sympatiskt prestigelös och eftertänksam. Och väljarna har sett något väsentligt i hennes politiska gärning.

Smeknamnet ”morsan” har det senaste åren fått ytterligare en dimension, och ytterligare en genusdimension, sedan en grupp yngre män födda på sjuttiotalet ryckt fram till ledande positioner inom liberala FDP – kristdemokraternas regeringskoalitionspartner som brottas med rekordlåga opinionssiffror och den djupaste kris partiet någonsin upplevt – med 39-årige Philipp Rösler som ordförande.

Den nya liberala ledningen har kallats för ”pojkgruppen”, ”tonåringarna”, ”ungdomstriumviratet”.

I beskrivningar av regeringssamarbetet har de i sin relation till Angela Merkel liknats vid barn i baksätet på bilen som bråkar och väsnas lite för att få morsan i framsätet att svänga av och stanna för att köpa glass, men som inte har mycket att säga till om när de vuxna bestämmer.

Merkel har också flera gånger visat dem vem det är som har sista ordet, och hur överraskande effektiv hon kan vara när det gäller att vinna en maktkamp utan höjd röst eller stora gester.

Det är en illa dold hemlighet att Merkel trivdes bättre som förbundskansler för den stora blocköverskridande koalitionen med socialdemokraterna 2005-2009, än i koalitionen med de struliga och krisdrabbade FDP. Underförstått: det var lättare att regera stabilt med andra vuxna än att trilskas med tonåringar.

Men nu råder tonårsrevolt i den tyska regeringen, och källor berättar i tyska medier om något som ovanligt som vredesutbrott med höjd röst från Angela Merkels sida.

Bakgrunden är tidigare förbundspresidenten Christian Wulffs dramatiska avgång i förra veckan – en sorlig historia efter en utdragen affär kring slarvigt redovisade affärskontakter som Wulff hade i sin tidigare roll som ministerpresident i Niedersachsen – som satte tryck på regeringen att snabbt komma överens om en efterträdare med stöd även av socialdemokraterna och de gröna. (Vänsterpartiet Die Linke anses uteslutet som samarbetspartner även i en sådan fråga).

Tyskland följer nämligen den reaktionära och lätt fanatiska principen att statschefen ska tillsättas på demokratisk väg, inte via blodsarv. Och valet av förbundspresident har betydligt större symbolisk betydelse än man skulle kunna tro när det gäller en post som i huvudsak har representativ funktion.

För förbundspresidenten i Tyskland har inte bara representativa uppgifter. Dels finns det en begränsad, men indirekt makt och kontrollfunktion som kräver politiskt omdöme inbyggd i rollen. Men framför allt förväntas han eller hon vara en retorisk vägvisare, lyfta fram och stimulera debatt i viktiga samhällsfrågor, mana till eftertanke och självkritik, dra i gång processer och vara ett slags moralisk auktoritet, stå för något, samtidigt som han eller hon också ska vara ett samlande namn, lyft ovan dagsdebatten.

Det är en svår, för att inte säga omöjlig, roll i modern politik, i synnerhet när de ledande partipolitikerna själva strävar efter en sådan upphöjd men ändå aktiv positiv, lite ovanför alla andra. Men den tas på stort allvar i Tyskland, och efter två misslyckade presidentskap – Wulffs och Horst Köhlers – som slutat i förtida avgångar är kraven nu höga på att nästa president måste återställa respekten för institutionen.

Var en ny förbundspresident står politiskt och med vilkas stöd han eller hon väljs kan därför få stor politisk betydelse.
Förbundssamlingen som väljer förbundspresident består av ledamöter från både den nationella förbundsdagen och de olika delstaternas lokala församlingar. Eftersom Tyskland har skilda valdagar betyder det att förbundssamlingens sammansättning ofta återger en mer aktuell bild av det nationella opinionsläget än förbundsdagen i Berlin.

Flera gånger tidigare i Tysklands och Västtysklands historia har därför valet av förbundspresident gett en föraning om kommande nationella maktskiften och nya regeringskoalitioner. Det anses som ett utmärkt tillfälle för partier som önskar bryta upp från befintliga samarbeten att testa gränserna, provocera fram konflikter och börja förbereda nya koalitioner.

Direkt när Wulff avgick började också samtliga partier i förbundsdagen, förutom vänsterpartiet, misstänka att de andra smidde planer med och mot varandra. Alla misstrodde alla i ett partilandskap där många olika koalitioner är tänkbara efter nästa val 2013, men där en blocköverskridande lösning kan vara Merkels enda chans att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratiska SPD och De gröna sneglade misstänksamt på varandra, i rädsla för att de andra skulle göra upp med kristdemokraterna ensamma. Och FDP sa av samma skäl envist nej till alla kristdemokratiska namnförslag som på minsta sätt skulle kunna tolkas som en utsträckt hand till framför allt de gröna.

När FDP sedan – fortsatt livrädda för att Merkel via förbundspresidentfrågan skulle börja sända ut samarbetsinviter till ett eller flera av oppositionspartierna inför 2013 – mitt under pågående överläggningar och utan att förvarna CDU/CSU gick ut i till massmedia med beskedet att de för sin del tänkte stödja socialdemokraternas och de grönas kandidat, prästen, publicisten och ansedde människorättskämpen under DDR-regimens sista år, 72-årige Joachim Gauck, ska det ha lett till stor och högljudd irritation, en kraftfull reaktion, från Merkels sida.

Gauck, som efter den tyska återföreningen blev chef för myndigheten som hade hand om arkivet med Stasimaterial, och som var SPD och de grönas kandidat redan förra gången när istället Christian Wulff, stödd enbart av CDU/CSU och FDP, valdes med mycket knapp material och efter flera voteringar, är ett mycket populärt namn i Tyskland.

En bred majoritet anser att han vore lämplig och värdig som efterträdare till Wulff, och han var mångas hemliga favorit även inom regeringspartierna senast det begav sig. Bara det tyska vänsterpartiet är direkt motståndare till honom. Dessutom har Merkel själv på det personliga planet en mycket god relation till Gauck, som hon tidvis hyst djup respekt för.

Gauck är samtidigt frispråkig och stridbar, med en vad han kallar liberal-konservativ ideologisk hållning som i grunden ligger närmare regeringspartierna än oppositionen. Hans skicklighet som talare, hans intellektuella drivenhet och hans oräddhet är det som gör honom till en mycket intressant kandidat.

Men han har aldrig tidigare varit politiker – och det väcker frågor om hur han ska klara balansen mellan att vara en moralisk auktoritet och samtidigt hålla sig utanför dagsdebatten.

Hans självständighet kan komma att bli ett irritationsmoment för de sittande regeringspartierna, medan hans tydligt liberala hållning i ekonomiska frågor kan vara kontroversiell inte minst för socialdemokraterna och de gröna. En del bedömare menar att oppositionspartierna, som nominerade honom förra gången, inte längre var så angelägna om att stödja honom utan istället börjat söka andra namn, när FDP plötsligt gjorde sitt utspel och tvingade dem att omedelbart ställa upp bakom sin egen kandidat från senast.

FDP påminde med sitt ovanliga agerande – en riskfylld tonårsrevolt för ett parti med bara två-tre procent i opinionsmätningarna och rekordlågt anseende hos väljarna – om att även de teoretiskt kan samarbeta över blockgränsen, som förr i tiden, när de satt med i socialliberala koalitioner tillsammans med SPD. Sådana tankeexperiment är visserligen inte särskilt realistiska, FDP är ett annat parti i dag. Men oppositionen som på alla sätt söker hitta sätt att underminera Merkels ställning har inget emot att hålla spekulationerna levande.

I det läget, mot bakgrund av eurokrisen och behovet av en pålitlig regering i Tyskland valde Merkel att sammanbitet och med bevarat lugn acceptera en kandidat som hon i grunden har starka sympatier för och tvinga med sitt eget parti på en sådan lösning, hellre än att riskera ett osäkert nyval.

Stämningen i den tyska regeringskoalitionen är efter FDP:s revolt på botten. Ledande kristdemokrater talar öppet om hämnd och att FDP kommer att få betala för sitt öppna brott mot vad som anses vara god sed i ett regeringssamarbete. Liberalerna själva utgår ifrån att de från och med nu kommer att få ännu svårare att få gehör för sina hjärtefrågor.

Angela Merkel är, än så länge, påtagligt tyst i ämnet, undviker det. Det behöver inte vara några goda nyheter för FDP på sikt. Merkel har själv tidigare, återger Süddeutsche Zeitung i en analys, talat intresserat om tystnadens betydelse i all kommunikation, budskapet som finns dolt i det man inte säger. Vad Merkel egentligen anser om FDP:s agerande kanske inte blir tydligt förrän i samband med och efter nästa val, men hon har tålamod och resning nog att vänta.

Mathias Brandt, son till Willy Brandt, svarade eftertänksamt i en tv-intervju en gång på frågan varför Merkel är en bra förbundskansler: ”Hon har hållning. Och frånvaron av testosteron, tilltalar mig ganska mycket". Om man inte tar det bokstavligt, utan som metafor, från en som sett politikens högsta sfärer på nära håll under sin uppväxt, är det ganska tänkvärt.

Även hur ett nederlag hanteras kan säga mycket om en politikers mognad och styrkeposition.

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Av , , 1 kommentar 2

Bara för skojs skull, om det är någon bloggläsare som delar mitt intresse för tysk inrikespolitik (jag brukar mest låta det komma till uttryck på twitter annars), så kommer här är en snabbanalys, trots att alla röster ännu inte räknats, av kvällens delstatsval i Berlin, som jag suttit och följt via tysk tv under kvällen.

Att piratpartiet kommer in i parlamentet med över 8 procent och att FDP åker ut med kanske inte ens 2 procent av rösterna är de stora nyheterna.

SPD (strax över 28) gör ett okej val, trots knapp tillbakagång, och kan regera vidare, men tappar den tidigare majoriteten tillsammans med vänsterpartiet (lite över 11), som också backar lite, och måste nu söka ny samarbetspartner.

Antingen kommer SPD att bilda koalition med de gröna (lite över 17) som gick framåt starkt jämfört med 2006, men som ändå gjorde ett klart sämre val än de och de flesta hade trott för ett halvår sedan, eller så inleder SPD ett samarbete med CDU (lite över 23), som gick framåt något och gjorde ett för Berlinförhållanden bra val som näst största parti. Ett planerat motorvägsbygge är största tvisten mellan SPD och de gröna, som annars ligger närmare varandra i Berlin än SPD och CDU.

Borgmästaren och SPD:s ledare Klaus Wowereit har sagt i kväll att han vill föra samtal med båda de aktuella partierna, och både de gröna och CDU är intresserade av ett samarbete med SPD. Där lär en del list och rackarspel följa de kommande dagarna som ett led i förhandlingarna. En koalition bestående av SPD och gröna är i sak troligast, men det är fortfarande i skrivande stund osäkert om det kommer att räcka till egen majoritet för dem i parlamentet när mandaten fördelas.

För redan problemtyngda CDU/CSU-FDP-regeringen nationellt i Tyskland ökar valresultatet i Berlin och FDP:s fortsatta sammanbrott problemen ytterligare, och spekulationerna om nyval, som krävs av både SPD och gröna, lär tillta. Å andra sidan kan resultatet i Berlin ha en disciplinerande effekt på FDP, som om de jagar fram en regeringskris och ett nyval, hotar att försvinna helt ur förbundsdagen. Här är en intressant artikel i Der Spiegel om varför försiktiga Angela Merkel, som ändå har hyfsade förtroendesiffror i behåll, kanske ändå skulle ha en del att vinna på att våga nyval, om hon skulle tröttna på det panikslagna FDP. För EU är alltså valresultatet på delstatsnivå i Berlin av rätt stor betydelse. FDP:s kris kan knappast överskattas, den är både ideologisk och personell, och deras tidigare socialliberala bas har nog snart helt vandrat över till de gröna, som i Tyskland är ett utpräglat mittenparti numera (något som paradoxalt nog kan ha kostat dem lite lokalt väljarstöd den här gången i relativt vänsterdominerade Berlin).

Vilken roll piratpartiet kommer att spela framöver och om det här var en engångshändelse lär det också spekuleras mycket om framöver. Just Berlin är förmodligen den stad i Tyskland där piratpartiet har bäst förutsättningar att vinna stöd, och att valdeltagandet ligger ganska lågt kan också ha hjälpt, så det är oklart om det betyder något för nästa förbundsdagsval. Men nu får de en ny plattform som de inte haft tidigare i landet och kan deras ledande företrädare övertyga i sina nya positioner kan de säkert få ett ökat stöd även på andra håll.

När det gäller kanslerkandidatfrågan inom SPD är det min gissning att Klaus Wowereits chanser – han räknas som vänsterfalangens kandidat i partiet – trots att han sitter säkert som borgmästare, minskade ikväll, då SPD hoppats på ett lite bättre valresultat trots allt. I synnerhet som Wowereit förlorade i sitt valdistrikt. Och att därför chanserna för tidigare finansministern Peer Stenbrück eller partiledaren Sigmar Gabriel (som jag gillar) ökade.

Man kan även anta att diskussionen kring och inom de gröna om partiet ska sikta på att bli regeringsbildare med egen kanslerkandidat inför nästa förbundsdagsval dämpas i och med Renate Künasts misslyckade försök att utmana Wowereit som borgmästarkandidat i Berlin. Hon går nu tillbaka till förbundsdagen och sin roll som en av partiets gruppledare där.

Inom vänsterpartiet Die Linke, som visserligen hade befarat ett större valnederlag, lär debatten om de internt kraftigt ifrågasatta språkrören Gesine Lötzsch och
Klaus Ernst fortsätta när man nu förlorar sin regeringsställning i Berlin. Det kan även komma att påverka förhållandena mellan de resultatinriktade pragmatikerna i partiet som vill söka regeringsansvar och den mer dogmatiska, yttersta vänsterfalangen.

Det är spännande dagar i tysk politik. Och om nästa förbundsdagsval verkligen dröjer till 2013, mandatperioden ut, återstår alltså att se.

Tyskland avvecklar kärnkraften – igen – och nu är det allvar

Av , , 1 kommentar 5

Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till senast 2021 väcker stor uppmärksamhet även i Sverige, trots att det i sak inte innebär något dramatiskt nytt egentligen sett i ett lite större perspektiv.

Jag har som trogna läsare vet ett specialintresse för tysk politik, och hör ju dessutom till kärnkraftskeptikerna i Sverige, så här kommer en betydligt längre text om det tyska beslutet än som fick plats i papperstidningen; det är en lite pladdrig genomgång med några invävda länkar för den som är intresserad av några reflektioner kring den partipolitiska och samtidshistoriska bakgrunden till beslutet, som trots att jag välkomnar det i sak, uppenbart är framdrivet av inrikespolitiska taktiska skäl, inte av energipolitiska övertygelser.

———————————————————-

Tyskland börjar avveckla kärnkraften – igen

Bara så att vi förstår den historiska dimensionen i beslutet: det är som om kristdemokraterna skulle kräva individualiserad föräldraförsäkring, som om vänsterpartiet i Umeå skulle kräva sänkt kommunalskatt, som om Anders Ågren skulle kräva mer klotter, som om Vilhelmina skulle kräva en nedläggning av sin flygplats till förmån för Gunnarn, som om Jan Björklund skulle kräva fler mobiltelefoner på lektionerna– det är otänkbart, händer aldrig.

Men när den tyska regeringen, bestående av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, i går beslutade om en avveckling av tysk kärnkraft till senast 2021 är det ur ett historiskt, partipolitiskt perspektiv någonting sensationellt.

Kärnkraften har alltid haft trogna vänner i de tyska kristdemokraterna – det har varit en identitetsfråga och en stridsfråga för en hel politisk generation i Tyskland, både inom CDU/CSU och de gröna, medan socialdemokraterna, liksom i Sverige, länge var splittrade och först i och med regeringsbildningen på nationell nivå med de gröna 1998 gradvis tvingades ta ställning mer definitivt mot kärnkraften.

Ur ett energipolitiskt perspektiv är gårdagens besked från regeringen Merkel dock inte särskilt dramatiskt. Redan år 2000 beslutade den dåvarande regeringen Schröder med socialdemokrater och gröna, efter en uppgörelse med energibolagen, om en utfasning av kärnkraften som i praktiken innebar en avveckling i ungefär samma takt och omfattning som den nu beslutade, även om upplägget var ett annat och man inte lade samma tyngd vid ett enskilt årtal.

Först förra hösten upphävde – i en lagteknisk gråzon, i intern oenighet och trots miljöministern och det kristdemokratiska framtidsnamnet Norbert Röttgen – Angela Merkels regering den avvecklingsplanen och beslutade om förlängd kärnkraftsdrift.
Det beslutet för ett halvår sedan, inte gårdagens återställare, var den tyska regeringens stora misstag.

Efter svåra nederlag för regeringspartierna i flera viktiga delstatsval, stora framgångar för de gröna och en växande negativ opinion mot kärnkraften efter händelserna i Fukushima backar nu en hårt pressad Merkel i stort sett tillbaka till det som redan gällde 2000-2010 och som då inte väckte någon större uppståndelse i svensk debatt.

Inte minst nederlaget i den ekonomiskt och industriellt betydelsefulla delstaten Baden-Württemberg, där kristdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1953 men i våras, under ledning av den profilerade kärnkraftsvännen Stefan Mappus, förlorade makten till en koalition av gröna och socialdemokrater där de gröna för första gången någonsin i Tyskland tillsatte en ministerpresident, sågs som en tydlig signal till Berlin i kärnkraftsfrågan från en traditionellt konservativ regional väljarkår.

De gröna i sydvästra Tyskland har en tydlig mittenprofil, en del har till och med kallat den på gränsen till värdekonservativ, och kristdemokraternas försök att skrämmas med den gamla bilden av de gröna som flummiga galenpannor fungerar inte alls längre. Nu konkurrerar partierna om samma väljargrupper, och miljöfrågan har fått både en ny dimension av tillväxtfaktor och teknikoptimism, och en dimension av värdekonservatism, som får väljare att söka sig dit från alla möjliga håll – från de gamla vänsterprotestgrupperna, från pragmatiska socialliberala strömningar och från gamla konservativa, religiöst färgade miljöer  – i en ny koalition som bryter gamla mönster.

Mycket i tysk politik just nu, och sannolikt snart även i svensk politik, handlar om partiernas tävlan att fånga upp de nya strömningarna bortom gammal blockpolitik och 1900-talets partistereotyper.

I flera nationella opinionsmätningar efter valet i Baden-Württemberg under försommaren har de gröna varit näst största parti, större än SPD, och på väg att närma sig CDU. Det viskas redan nu, lite spekulativt, om att de gröna kanske kommer att behöva gå till val med en egen kanslerkandidat nästa gång, som kristdemokraternas huvudmotståndare. Sådant kan förändras snabbt, men det tyska partilandskapet – länge dominerat av kristdemokrater och socialdemokrater – är otvetydigt på väg att förändras.

Drivkraften bakom regeringen Merkels nya kärnkraftsbeslut är därför inrikespolitisk taktik, inte energipolitisk övertygelse. Hon vill dels få bort kärnkraftdebatten från dagordningen en gång för alla, dels öppna dörren för samarbete med de gröna, genom att gå dem till mötes i deras viktigaste fråga.

Men drivkraften var i betänklig grad inrikespolitisk taktik även inför förra höstens motsatta ställningstagande. För redan då, innan Fukushima, pågick en kraftmätning inom CDU mellan en falang, ledd av miljöministern Röttgen – som ville ge kristdemokraterna en tydligare miljöprofil, hålla fast vid den rödgröna kärnkraftsavvecklingen, desarmera kärnkraften som klassisk stridsfråga och istället öppna dörren på glänt till ett framtida samarbete mellan CDU och de gröna inte bara på lokal och regional nivå, utan även i förbundsdagen – och en klassiskt konservativ falang som inte ville ha något alls med de gröna att göra, som ville betona CDU:s klassiska värderingar och i enlighet med det även göra kärnkraften till en avgörande fråga inför kommande delstatsval.

Angela Merkel stod egentligen den förstnämnda falangen närmare, trots att hon länge varit en varm kärnkraftsanhängare, i synen på behovet av ett modernare CDU och fler samarbetsmöjligheter än bara med krisdrabbade liberala FDP.

Men under internt tryck från redan missnöjda konservativa grupperingar i det egna partiet gick hon förra hösten till en för att vara Merkel ovanligt aggressiv offensiv, avfärdade alla tankar på samarbete med de gröna som hjärnspöken och gav demonstrativt stöd åt framför allt kärnkraftsdogmatikern Stefan Mappus, CDU:s ministerpresident i Baden-Württemberg.

Det underliggande budskapet var att valet i B-W skulle bli en konfrontation mellan kristdemokrater och gröna. Socialdemokraterna hamnade helt i skymundan.

Sedan kom katastrofen i Japan och förändrade allt, även i tysk inrikespolitik, när kärnkraften på nytt blev en utslagsgivande fråga – till kärnkraftsförespråkarnas nackdel. Nu är Mappus bortröstad, kärnkraftslobbyn på defensiven, regeringskoalitionens opinionssiffror i botten, liberala FDP i en av sina djupaste kriser någonsin, de gröna större än någonsin och allt fler inom CDU luftar på nytt tanken att ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna trots allt vore värt att pröva. Miljöministern Röttgen ser betydligt gladare och mer övertygad ut nu än i höstas, och har varit pådrivande bakom regeringens nya omsvängning.

Just nu ser ett sådant samarbete med de gröna ut som den enda chans CDU/CSU har att få bilda regering även efter nästa val, även om sargade, liberala FDP försöker locka tillbaka väljare med en ny, mer socialt profilerad partiledning och opinionsmätningar alltid bara är just mätningar.

Så trots att kärnkraftsbeslutet till sin inriktning är välkommet och rationellt, och borde vara en vägvisare även för Sverige, inger regeringens agerande föga förtroende och återstår många frågetecken. Avvecklad kärnkraft innebär inte i sig en omställning till det förnyelsebara och hållbara, i synnerhet inte om utgångspunkten är opinionsmätningar och maktpolitisk desperation.

Tyskland måste visa hur övergången ska gå till, så att inte kärnkraft ersätts av andra miljöskadliga energislag.

Säkra svar finns inte, men som mycket kvalificerade rapporter i Tyskland visat är en sådan omställning fullt möjlig, utan större kostnader än en kärnkraftsutbyggnad skulle medföra och utan att de klimatpolitiska målen äventyras, om bara viljan finns.

Valet behöver inte, som pessimister och teknikkonservativa i Sverige med dålig koll på den tyska debatten gärna hävdar, stå mellan antingen kol/olja eller kärnkraft. Men lika väl som en omställning till det förnyelsebara skulle ge stora, långsiktiga konkurrensfördelar för det land som visar vägen, kommer det att kräva tydliga prioriteringar, stora investeringar och storskaliga satsningar som redan nu utlöser lokala protester där vindkraft, solkraft, elnät och kraftstationer behöver byggas, delvis hos samma grupper som på nationell nivå högljutt kräver att kärnkraften ska bort.

För om inte utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen sker, om inte energiinfrastrukturen som krävs för att alternativen ska kunna bära upp energiförsörjningen byggs och om inte omfattande energieffektiviseringar genomdrivs, kommer inte ekvationen att gå ihop – och då är risken stor att det slutar med att kärnkraften ersätts av kol, olja och gas, och klimatpolitiken går i stå. Här har den tyska regeringen åtskilliga frågor kvar att besvara, och ett bestående trovärdighetsproblem.

Men det ställer inte bara den nuvarande regeringen inför skyldigheten att visa att man inser vad en kärnkraftsavveckling kommer att kräva i form av målmedvetna satsningar på alternativen, utan också de gröna i Tyskland att även på lokal nivå, inför konkreta projekt som storskalig elnätsutbyggnad, sluta med det tvångsmässiga nejsägeri som bromsar utbyggnaden av det förnyelsebara.

Kärnkraftsavvecklingen ställer de gröna inför tvånget att ta ansvar för beslut som de vet är nödvändiga men som ansvarslösa protestgrupper som traditionellt stått partiet nära, och ofta utgjort dess kärna, är kritiska till. De grönas partiledning kommer därför att sättas på betydligt hårdare prov de kommande åren, än de senaste. Med dubbla budskap och ansvarslös inkonsekvens i partiets största profilfråga kommer de nya mittenväljarna inte att ha något tålamod.

Därför är det inte utan skäl som både SPD och de gröna nu initialt har lite svårt att veta hur de ska förhålla sig till regeringens nya avvecklingsbeslut. Man vill å ena sidan behålla initiativet i kärnkraftsfrågan, helst över höstens delstatsval i Berlin, men löper å andra sidan risken att framstå som orimliga om man helt sågar ett beslut som i stort är detsamma som, eller rentav en bättre version av, det man själva försvarat i över tio år.

Här finns också mycket prestige investerad. En av partiets ledande företrädare, Jürgen Trittin, var miljöminister i den rödgröna regeringen 1998-2005 och ansvarig för kärnkraftspolitiken, som trots avvecklingsbeslutet väckte kritik internt inom de gröna. Hans företrädare på miljöministerposten hette för övrigt – just det – Angela Merkel.

Ryck i vilken tråd som helst i tysk inrikespolitik, och kärnkraftsfrågan kommer att sprattla till.

Tysklands avvecklingsbeslut är framför allt en chans att visa att det går att trots kärnkraftslobbyns massiva skrämselstrategier avveckla den dyra, miljöskadliga och riskförknippade kärnkraften i ett stort och exportberoende industriland och ersätta den med förnyelsebara alternativ och energieffektiviseringar, utan att det äventyr jobb eller tillväxt. I jämförelse med att låsa fast stora delar av energiproduktionen i nybyggd kärnkraft för kanske hundra år framåt ter sig Tysklands avvecklingsbeslut betydligt mer miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men framgången är inte given, omställningen går inte av sig självt och hur Tysklands energiförsörjning utvecklas är av intresse för hela Europa. Beslutet i går är omgärdat av ofrånkomlig osäkerhet och ovisshet, precis som en strategi för ny kärnkraft skulle vara.

Nu får de förnyelsebara alternativen chansen, nu får vi se, nu är det allvar.

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Av , , Bli först att kommentera 8

Vildsvin och gurktrupper och kravallmakare och många andra mustiga skällsord, och vilka tankeställare de svenska regeringsalternativen kan få av läget i den tyska inrikespolitiken just nu, handlar min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Om högt uppsatta personer inom ett parti i en regeringskoalition anklagar ledande politiker inom ett av de andra partierna i samma koalition för att ”bete sig som vildsvin”, och vara ”enbart destruktiva” och ”schizofrena” och ha en ledare i behov av ”traumaterapi”, och det andra partiet svarar med att kalla det första partiet för omogna ”gurktrupper” hos vilka ”säkringarna har gått” och anklaga det för att vilja bedriva en ”familjepolitik à la Pinochet”, brukar det tyda på att stämningen inom regeringen är lite smådassig.

Om dessutom en ledande företrädare för det tredje och största partiet i regeringskoalitionen anklagar försvarsministern och den populäraste politikern i det närmaste systerpartiet (det med vildsvinen) för att uppträda som Bullerskaft i bröderna Grimms saga, förstärks inte direkt känslan av intern harmoni och idyll.

Välkomna till tysk regeringspolitik sommaren 2010. Naturligtvis är det här ett koncentrat av de mest spektakulära skällsord som slungats fram och tillbaka inom den sittande koalitionen. Dämpare, försoningsförsök och gosiga presskonferenser med partierna sida vid sida har följt nästan varje gång. Men sällan har en regering präglats av sämre intern stämning och större intern misstro så tidigt under en mandatperiod än den som styr Tyskland sedan förra hösten. De är oense när det gäller skatterna, sjukvården, energipolitiken, budgetunderskottet, familjepolitiken, integritetspolitiken, konjunkturpolitiken, för att bara nämna några områden.

de destruktiva vildsvinen med en Bullerskaft som främsta profil och en ledare i behov av traumaterapi är det kristdemokratiska systerpartiet CSU i Bayern. De omogna gurktrupperna med sprungna säkringar är liberala FDP. Och över alltihop svävar kristdemokratiska huvudpartiet CDU, med en håglös och obeslutsam Angela Merkel som partiledare och förbundskansler, från vilkens egen partiledning det ena tunga namnet efter det andra försvunnit under året genom avhopp, karriärbyten eller valförluster. The Jerry Springer Show skulle kunna te sig fridfull och mysig i jämförelse.

Om, å andra sidan, partiledaren för det största oppositionspartiet i förbundsdagen, anklagar det näst största oppositionspartiet för att vara inkompetent, verklighetsfrämmande, regeringsodugligt, sekteristiskt, för att bejaka sitt ”Stasi-arv” och ha en ledning som blandar ”machiavellismus med betongkommunism”, samtidigt som det partiets nyvalda ledare anklagar det största oppositionspartiets ledare för att vara ”en oberäknelig kravallmakare” och får understöd från partikamrater som talar om det största oppositionspartiet som ”nyliberalt”, är det svårt att tala om en samlad opposition.

Om dessutom en Europaparlamentariker från det minsta oppositionspartiet i förbundsdagen tränger sig in på en presskonferens som en ledande företrädare för det näst största oppositionspartiet just håller, och de två sedan råkar i öppet gräl framför mikrofonerna, kan man dra slutsatsen att den oppositionen inte är riktigt mogen för regeringsansvar.

Om därtill ett språkrör för det minsta oppositionspartiet talar om hur det största oppositionspartiets ”betong-gen” alltid tar över i infrastrukturfrågor, samtidigt som partisekreteraren i det största oppositionspartiet uppmanar sina partikamrater att sluta ”valpbeskydda” det mindre partiet, förstärks känslan av en opposition som nog mår bäst av att förbli just där i opposition.

Välkomna till tysk oppositionspolitik sommaren 2010. Beskrivningen är tillspetsad, men återger hur splittrade socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet är för tillfället. Med vänsterpartiet har varken socialdemokraterna eller miljöpartiet velat ha något att göra på nationell nivå förut heller, men stämningen har försämrats dramatiskt sedan vänsterpartiet vägrade att stödja socialdemokraternas och de grönas gemensamma kandidat, tidigare DDR-kritikern och medborgarrättskämpen Joachim Gauck, i sommarens förbundspresidentval. Att vänsterpartiet därmed indirekt bidrog till att kristdemokraternas och liberalernas kandidat Christian Wulff istället vann, skapade mycket dålig stämning.

Och trots att socialdemokraterna och de gröna satt i regering tillsammans mellan 1998 och 2005, i år enades om en gemensam förbundspresidentkandidat och nu i juli bildat en minoritetsregering i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, rapporterar Der Spiegel i senaste numret om nya spänningar mellan partierna.
En orsak att socialdemokraterna öppet signalerar sin vilja att vinna tillbaka de många väljare som enligt opinionsmätningarna gått till de gröna (som snuddar vid 20 procent) det senaste året.

En annan orsak är konflikten mellan partierna på delstatsnivå i Berlin. Där spekuleras det friskt att ett av de grönas ledande namn nationellt, Renate Künast, ska utmana sittande socialdemokratiske borgmästaren Klaus Wowereit och hans lokala röd-röda-koalition (SPD och vänsterpartiet) i nästa delstatsval. De gröna talar öppet om sina ambitioner att bli större än socialdemokraterna i Berlin.

Så, på vilket sätt är det här relevant för svensk inrikespolitik?

Den tyska kristdemokratiskt-liberala regeringskoalitionens grundproblem är att partierna var uselt förberedda på att regera tillsammans. Regeringsförhandlingarna sköttes slappt och duckade för allt som var svårt. Inför 2005 års nyval ville CDU/CSU och FDP verkligen regera tillsammans. Det fanns en samsyn i sak, man hade ett ”projekt”, precis som SPD och de gröna haft det 1998. Men 2005 fick de inte någon majoritet. Istället bildades en stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och socialdemokraterna under Merkels ledning, den som satt fram till förra valet.

Det hinner hända mycket på fyra år. Att sitta i regering är något helt annat än att vara i opposition. Hösten 2009, när de vann den majoritet de missat 2005, hade kristdemokrater och liberaler egentligen vuxit ifrån varandra. Man ville inte längre samma saker. Nu sitter man där, handlingsförlamade, och kallar varandra för vildsvin och gurktrupper, medan de tidigare så flotta opinionssiffrorna rasar.

Slutsatser: (1) Det regeringsalternativ som inte förberett sig grundligt och har en stabil samsyn om vad det vill med makten, utan försöker leva bara på gamla meriter eller en gemensam aversion mot ”de andra” kommer att få det surt efteråt. Man måste vilja något själv. (2) Historiska motsättningar mellan partier kommer att plåga ett regeringsalternativ extra mycket när partilandskapet förändras och styrkeförhållanden förskjuts från tidigare statsbärande partier till fler och ibland yngre partier. Man måste fungera tillsammans även när det blir allvar och ansvar.

Tysk inrikespolitik sommaren 2010 kan i så måtto ge både alliansen och de rödgröna i Sverige en och annan tankeställare inför 19:e september.

Ett tyskt val med lärdomar för framtiden

Av , , Bli först att kommentera 0

 

 
Plockepinn-nervositeten fick konsekvenser.
 
Den övergripande trenden var otvetydig i dagens förbundsdagsval:
De två stora partier som suttit i en blocköverskridande regering de senaste fyra åren – kristdemokratiska CDU/CSU (sjunker något till strax under 34 procent, historiskt lågt) och socialdemokratiska SPD (störtar till kring 23 procent, historiskt katastrofalt) – har förlorat. 
De tre mindre oppositionspartierna, liberala FDP (lyfter till kring 14,5 procent), De gröna (upp till över 10 procent) och vänsterpartiet Die Linke (upp till kring 12 procent) har samtliga gått framåt och fått sina bästa resultat någonsin.
 
Samtidigt är de tyska väljarnas besked i regeringsfrågan också klart: kristdemokrater och liberaler får tillsammans en stabil majoritet av mandaten. De avgörande faktorerna bakom det lär diskuteras livligt. FDP blev visserligen störst av de tre mindre partierna, ett inte oviktigt skäl till att de tillsammans med kristdemokraterna nu bildar regering.
Men man kan utgå ifrån att det snarare var leda vid den blocköverskridande koalitionen, i kombination med rädslan för ett vänsterparti regering, än längtan till just en CDU/CSU-FDP-allians, som avgjorde för väljarmajoriteten.
 
Att dra slutsatser direkt efter ett val är alltid vanskligt. Och att dra paralleller mellan olika länder är ännu vanskligare. Men några närliggande slutsatser från det tyska valet med relevans inför det svenska valet nästa år kan vara på sin plats:
 
(1) Det alternativ som har den populäraste kandidaten till regeringschefsposten har en klar fördel i kampen om marginalväljare som vacklar direkt mellan de två största partierna.
 
(2) Socialdemokratiska mittenväljare har svårt för tanken på ett ekonomiskt extremt och utrikespolitiskt isolerat vänsterparti med grumligt förflutet i regeringen. (När spekulationerna tilltog sista veckorna att SPD i mitten av nästa mandatperiod kanske skulle lägga om kurs och samarbeta med Die Linke, skrämde det sannolikt en del.)
 
(3) Socialdemokratiska vänsterväljare, å andra sidan, har svårt för en partiledning som försöker övertyga mittenväljare och bestämt säger nej till ett formellt samarbete vänsterut. En del valde att stanna hemma.
 
(4) Ett regeringsbärande parti, i det här fallet CDU, med en aldrig så populär ledare kan inte slumra sig igenom en valrörelse, undvika alla kontroversiella frågor och ligga lågt när det hettar till, utan att riskera förluster.
 
(5) Vilket av de mindre partierna som lyckas bäst hos de ickesocialistiska, ickekonservativa, liberalgröna väljarna kan ha stor betydelse för utgången i ett på förhand jämnt val.
 
Det finns en hel del för både allianspartierna och för den rödgröna oppositionen i Sverige att grunna på efter dagens förbundsdagsval i Tyskland.

 

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål 1958

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Min lördagskrönika den här veckan gör en utrikespolitisk utblick mot några aspekter av den pågående tyska valrörelsen och Angela Merkel:
 
—————————————————
 
Rörigt och spännande i tysk valrörelse
 
…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958. 
Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll. Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände. 
 
Så här ligger det till ett par veckor före det tyska valet, och häng med nu, för det här är rörigt: Den stora blocköverskridande koalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD är inte älskad av någon och utan någon större aning om vad den egentligen vill.
 
…nej, det ser inte mycket ut för världen när Angela Merkel periodvis håller varje jobbig debatt, varje het fråga och varje potentiell konflikt – intern eller extern – på en armslängds avstånd. Det är ibland som vore hon bara en halvt ointresserad åskådare, inte landets mäktigaste politiker. Imponerande är det inte. Men det är bara halva sanningen.
 
CDU/CSU och liberala FDP kan visserligen inte sluta gräla med varandra, utdela ömsesidiga nålstick och kalla varandra fula namn, men vill i alla fall, jodå, absolut, officiellt bilda en koalition tillsammans. Opinionsmätningarna och de senaste delstatsvalen skvallrar om att chansen finns, men att det är långt ifrån säkert att de tillsammans kan få egen majoritet.
Socialdemokratiska SPD och De Gröna håller hyfsat sams och vill bilda en koalition med varandra som under de gamla goda tiderna 1998-2005. Av opinionsmätningar och de senaste delstatsvalen är chansen för dem, med SPD i djup svacka, att tillsammans få stöd av en majoritet nästan noll.
 
…som efterföljare till en lång rad maktmedvetna machomän på förbundskanslerposten – sedan 1970-talet Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl och Gerhard Schröder – står Angela Merkel för en ny ledarstil. Många har haft svårt att rätt tolka och värdera hennes sätt att utöva makt. Men hennes personliga popularitet hos väljarna har under större delen av den gångna mandatperioden varit hög och stabil. De såg tidigt något som de professionella bedömarna missade.
 
CDU (men inte systerpartiet i Bayern CSU) funderar alltmer högt kring ett framtida samarbete med De Gröna av det slag som redan finns på delstatsnivå i exempelvis staden Frankfurt am Main (Hessen) och Hamburg, och som diskuteras i Baden-Württemberg. Men för De gröna är det fortfarande något av ett tabu på nationell nivå, och knappast tänkbart redan efter nästa val.
 
 …med kyla, uthållighet och snabba beslut i rätt lägen har Angela Merkel under sin karriär manövrerat ut antal mäktiga konkurrenter, både i det egna kristdemokratiska partiet och hos det största motståndarpartiet socialdemokraterna. Hon har lugnt inväntat deras avgörande misstag, och när medieröken skingrats har hon stått kvar medan andra fallit bort. Den som inbillat sig att Angela Merkel inte är en utpräglad maktmänniska har förr eller senare fått se på annat. 
 
Om det inte räcker för CDU/CSU och FDP kommer alltså en trepartikoalition att bli nödvändig för att Tyskland ska få en majoritetsregering. Då finns det två i sak bra alternativ:
(1) En koalition mellan CDU/CSU, FDP och De Gröna (den så kallade Jamaica-koalitionen).
(2) En koalition mellan SPD, FDP och De Gröna (den så kallade trafikljus-koalitionen).
 
…Helmut Kohl, Wolfgang Schäuble, Edmund Stoiber, Friedrich Merz, Günther Oettinger, Christian Wulff, Roland Koch, Kurt Beck, Gerhard Schröder: listan är ganska lång över alla som genom åren underskattat Merkel, eller utmanat henne, och på olika sätt fått lomma ut i omklädningsrummen som förlorare – definitivt eller med nya insikter om sina roller i andra ledet – medan Merkel hållit segerintervjuer.
 
Den röd-röd-gröna varianten med SPD, De Gröna och det populistiska missnöjespartiet längst ut på vänsterkanten, Die Linke, faller på att det nuvarande ledarskiktet inom SPD i skarpaste ordalag utesluter varje form av samröre med vänsterpartiet på nationell nivå efter valet som oseriöst och ansvarlöst. Där kan dock saker hända efter valet om SPD åker på ett svidande valnederlag. Bakom kanslerkandidaten Frank-Walter Steinmeier ochpartiledaren Franz Müntefering väntar en ny generation socialdemokrater i kulisserna, utan sådana låsningar och med erfarenheter från exempelvis staden Berlin av röd-röda samarbeten på delstatsnivå, redo att ta över.
 
 …en gång har hon prövat en annan stil. Det var när hon på en partikongress Leipzig 2003 lanserade ett radikalt ekonomiskt och socialt reformkoncept med systemskiftesretorik som hon segersäker gick till val på 2005. Chansningen gick inte hem. SPD hämtade igen ett antal procentenheter de sista veckorna innan valet. Bara med hårfin marginal blev kristdemokraterna blev större än socialdemokraterna så att Merkel överhuvudtaget kunde göra anspråk på förbundskanslerposten.
 
Problemet med Jamaica- och trafikljus-alternativen, som vore de två bästa regeringskoalitionerna ur ett liberalt perspektiv, är att FDP och De Gröna – som egentligen borde kunna samtala på ett sansat sätt – inte tål varandra. För De Gröna är FDP ett extremt skattesänkarparti som vurmar för kärnkraft och saknar social medkänsla. För FDP är De Gröna ett halvsocialistiskt vänsterflumparti som skulle innebär en ekonomisk katastrof. Så där håller de – som tillsammans utifrån något slags socialliberal kompromiss skulle kunna kontrollera tysk inrikespolitik – på och skäller ut varandra. FDP utesluter en trafikljus-koalition. De Gröna utesluter en Jamaica-koalition.
 
 …sedan den erfarenheten aktar sig Merkel mer än någonsin för att provocera eller utmana i sina framträdanden. Hon svävar liksom ovanför dagsdebatten, till motståndarnas frustration. Det har sagts att kristdemokraten Angela Merkel – kanske inte helt olikt Fredrik Reinfeldt i Sverige – är landets populäraste socialdemokrat. 
Mycket talar också för att Merkel förblir förbundskansler även efter valet om ett par veckor. Kanske i en koalition med liberala FDP. Möjligen, om än inte sannolikt, i en koalitionen med FDP och de gröna. Eller – vilket ryktet säger att både hon och SPD:s ledare egentligen skulle föredra – i en fortsatt stor koalition med socialdemokraterna. Så även i det just nu starkt föränderliga tyska partilandskapet kan det bli som vanligt efter valet: när spekulationerna är avklarade, dimman skingras och fakta ligger på bordet är det Merkel som har läget under kontroll.