Etikett: Umåker

Det började på de frusna sjöarna

Av , , 1 kommentar 9

Travsporten som speglar historien och samtiden är ämnet för den här torsdagskrönikan, med anledning av V75-tävlingarna på Umåker på lördag. Som vanligt med snitsig teckning av Niklas Eriksson på temat i papperstidningen.

Det här blir sista krönikan på några veckor för min del, semesterpaus på bloggen också alltså.

————————————————

Umåker, drömmar och drama

Det började på de frusna sjöarna, i blek vintersol.

Hästarnas andedräkter ångande i kapp med åskådarnas; rop, skratt och någon svordom, det omisskännliga ljudet i landskapet av dussintals hovar som mullrar fram, krängande, oslipade stilar som skulle ge moderna tränare – Sören Nordins andliga arvtagare – sömnlösa nätter. Och så någon pålle med ren, effektiv, poff-poff-poff-aktion, i överlägsen ledning och före sin tid.

För över ett sekel sedan började generationers samlade, kluriga, kärleksfulla och även hårdhänta hästkunnande från arbetet i skog och på åker tillämpas i alltmer organiserade kapplöpningar. Prestigen, var så säkra, sprutade ur öronen på inblandade, när människor samlades för att titta på. Hästens roll var på väg att omvandlas från arbete till tävlan och fritid.

Travtävlingarna på svenska vintersjöar, säkert utdömda av en del konservativt sinnade – åsikten att det gamla var gott nog och det nya aldrig bör prövas, har alltid haft företrädare – förebådade och symboliserade ett kommande skifte från en hästkultur till en annan. Travsporten växte fram parallellt med andra samhällsförändringar i industrialismens spår i växande städer och på en landsbygd i omvandling. För en del som flyttat från byarna till jobben i städerna blev travbanan även en påminnelse om ett ursprung.

Travets historia har många enskilda banbrytare, lätta att identifiera i efterhand: de geniala hästkarlarna, de sluga hästhandlarna, de stormrika investerarna och de skarpsynta entreprenörerna/organisatörerna. Men överlägset störst betydelse för travets modernisering och utveckling hade dess folkrörelsekaraktär, dess förankring i lokalsamhällena. Vardagstravet var elittravets förutsättning, inte tvärtom.

”I gårdarna runt morfars torpstuga i Backmo fanns det gott om arbetshästar. Någon enstaka ardenner, men mest grova nordsvenskar med obetydliga inslag av travstam. På kvällarna smög jag gärna in till en spilta i grannskapet. Hade vid det laget hunnit konstatera att hästarna var snälla och ofarliga djur, så jag kände mig trygg när jag satte mig i krubban för att komma så nära som möjligt. Där kunde jag sitta i timmer. Jag njöt i fulla drag av att bara titta på hästen, klappa den på huvuden, prata med den och lyssna på det trivsam knaprande ljudet när den tuggade hö.”
Stig H Johansson i ”Mitt spår”

Utan hästkulturen, det breda publikintresset och möjligheterna för människor att alltid identifiera sig med något av ekipagen, med ett öde och en story, hade travet aldrig blivit vad det blev i Sverige. Mer värt än någon reklamkampanj har insikten varit, från hembyn eller besöket på stallbacken – eller kanske från äventyret att själv ha ägt en häst – om hur mycket planering och slit, hur många besvikelser och nya tag och hur mycket sabla bondtur eller missröta det är som kulminerar på upploppet, varje tävlingsdag, varje lopp, året om.

”Oj, det är så mycket jobb och många bekymmer innan en häst ens kommer ut till start. Jag tror knappt att folk kan förstå det. Tänk sedan nästa steg, till att den finns med bakom startbilen när Kriteriet avgörs…Ja, herre gud…”
Timo Nurmos i Travrondens vinternummer, 2007

Jag är övertygad om att travet fortfarande står och fallet med sin folkrörelsekaraktär, sin förankring och närvaro i lokalsamhällena runt om i landet.
Drömmen att det går även för människor utan stora plånböcker att någon gång vara med på en häst, med enkel bakgrund och tränad i ett litet stall, som blir årgångens stjärna, är en överlevnadsfråga för travet.

Travsportens historia speglar viktiga aspekter av det moderna Sveriges framväxt, än i dag. Frågeställningarna i framtidsdebatten känns igen.
Det handlar om svårigheterna med att få publiken, allt äldre, att fortsätta komma till banorna, med de möjligheter som finns att spela via internet. Det handlar om dåliga förutsättningar för småägare, småtränare och mindre uppfödare att verka på rimliga villkor, om den tynande folkrörelsen.

Det handlar om jämställdhet. Könsfördelningen bland eliten är fortfarande pinsamt sned. Orsakerna är flera, men de som inte vill se att det finns en patriarkal struktur inom travsporten som missgynnar kvinnor som vill etablera sig som tränare eller kuskar, har stallbackens största skygglappar och fetaste öronproppar.

Det handlar, en annan ödesfråga för travets trovärdighet och förankring i det omgivande samhället, återkommande om djurskydd och djurvård, om kontroll, attityder och stränga regelverk, som alltid måste komma först och kring vilka kritiska frågor aldrig får viftas bort. För många av oss är det ett villkor för traventusiasm.

Det handlar om travtränarens nya roll, där uppgiften inte längre enbart är att träna häst, tjurigt och fåordigt i skogen, utan om att bjuda på ett helt upplevelse- och servicekoncept, uppdaterat till 2000-talets ekonomi.

”Det är så hårt, det är bara en liten procent som klarar sig ekonomiskt. Men de är så roade av att köra och träna hästar de här grabbarna och flickorna. Jag avrådde mina egna söner från det, å det bestämdaste. Men de tog sina studenter och sedan skulle de absolut köra hästar. Olle Goops son, Svanstedts son, Untersteiners son. Det går vidare i arv på många håll.”
Sören Nordin i en av sina sista intervjuer, 2007, i Aftonbladet

Det handlar om klyftor mellan stad och land, mellan storbanor och småbanor, om regionala prioriteringar. Det handlar om huruvida det viktigaste på längre sikt är antalet aktiva, publiksiffrorna eller de rena spelintäkterna, och hur de storheterna hänger ihop med varandra.
Travet fortsätter att spegla sin samtid.

Travsporten har utvecklats mycket de senaste decennierna, och är i flera avseenden mer tilltalande i dag än någonsin – men känslan i magen när det ropas ut till start, måste förbli sig lik.

När Maharajah, världsstjärnan som kämpat mot bjässarna i Paris under vintern, vänds upp till start på lördag i gulddivisionen kommer det att uppstå en alldeles speciell stämning bland publiken på Umåker, ett laddat sorl över besöket i Norrland.

Men för några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.
I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid.

Det finns rationellare spelformer, mer tidseffektiv underhållning och mindre komplicerade tävlingsnöjen, men det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. Travbanor, likt teatersalonger, är laddade av minnen från dramatiska ögonblick och emotionella urladdningar, lagrade genom åren.

När speakern ropar till start vaknar de till liv igen och hjärtat börjar bulta av gammal vana. Åk ut till Umåker på lördag och känn efter.