Min första lördagskrönika efter en semesterpaus försöker resonera lite kring om varför humanistisk bildning, rikt språk, individualism, kultur och konkurrens behövs som motvikt till stereotyp människosyn, kollektivism, kontrollsamhälle, målgruppstänkande och monopol, även i IT-åldern. Ena foten i upplysningen, den andra i romantiken.

…………………………………………………………….

Friheten och Frankenstein i IT-åldern

”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.”
Upplysningsfilosofen Immanuel Kant

”Skald, som ströfvar kring på bergen, / Glad och gagnlös, du som vi, / Dig, jag vet, behagar färgen / Af vår fägring, klar och fri. / Men der sitter, tung och trumpen, / På sitt stenrör Nyttans son, / Räknar oss, och pipnubbs-stumpen / Slår i kras med vredens dån.”
Romantikern P.D.A Atterbom, ur Blåklinten

Om man häller ned upplysningen (tänk typ sent 1700-tal och förnuftstro) och romantiken (tänk typ tidigt 1800-tal och flum) i en mixer och vrider på högsta effekt blir resultatet Mary Shelleys Frankensteins monster.

Det är en roman som förblir aktuell så länge människor funderar över sitt förhållande till vetenskap och natur.

Men, vill jag hävda, på arven från det bästa i upplysning och romantik, gradvis sammansmultna i kanterna över tid, vilar många av de finaste idealen för ett modernt, demokratiskt samhälle: Frihetspatoset. Rättighetskraven. Solidaritetstanken. Bildningsambitionerna. Folkrörelsemodet. Jämlikheten. Förnuftstron. Internationalismen. Den kreativa fantasin. Pedagogikens utveckling. Teknikvurmen. Miljömedvetenheten. Det fria kulturskapandet. Individualismen. Utvecklingsoptimismen. Livstilsmångfalden. Toleransen.

Många motsägelsefullheter som skaver mot varandra, men det fria samhället är aldrig ensidigt eller rätlinjigt. Och vi gör klokt i att minnas att friheter och rättigheter inte ramlat från himlen, utan vunnits till högt pris, och därför bör värdesättas därefter. Det gäller även i IT-åldern.

Internets, informationssamhällets och de sociala mediernas sammantaget positiva, demokratiserande, bildande, aktiverande och frigörande kraft står väl för de flesta utom tvivel. Möjligheterna och fördelarna överväger riskerna och nackdelarna på ett sätt som sällan skådats med samma entydighet vid andra stora tekniksprång i historien.

Men att, i det här fallet, teknikutvecklingen i sig kan hälsas med ogrumlad glädje, betyder inte att allt i utvecklingen runt omkring den, eller varje enskild tillämpning, är oproblematiskt eller utan fallgropar. Det gäller, nu som alltid, för människor och samhället att hävda sig i, hänga med och behålla kontrollen intellektuellt, etiskt och ideologiskt över teknikutvecklingen, inte att kontrolleras och passiveras av den.

Den tyska journalisten och författaren Frank Schirrmacher, aktuell med den omdiskuterade boken ”Payback”, om faror och utmaningar i informationssamhället, har blåst nytt liv i debatten (en välformulerad motbild ges exempelvis här av Sascha Lobo) om människans ställning i ett datoriserat samhälle. Jag har, delvis starka, invändningar mot Schirrmachers bitvis pessimistiska verklighetsuppfattning, men han ställer några av de viktigaste frågorna.

Han varnar för att det självständiga tänkandet kommer att gå förlorat om vi fastnar i tvånget att oupphörligt konsumera information bara för att den finns tillgänglig. Om vi inte längre förmår sortera och värdera flödet, skilja viktigt från oviktigt ­– eller överlåter helt åt nyttiga dataprogram att sortera och värdera åt oss. Och om vi underkastar oss föreställningen att livsöden och människor är kalkylerbara.

När dataprogram värderar resultaten av olika sök- och mätresultat utifrån registerade ord, sökningar och klick på nätet och ställer samman profiler och analyserar enskilda användares intressen, vanor och preferenser utifrån avancerade beräkningsmodeller, riskerar också människors självbild att förändras. Vi släpper en del av det egna tankearbetet, den egna analysen. Vi ger datorprogrammen förtroende att sköta det åt oss. Någonstans inleds ett sluttande plan.

Utvecklingen förstärks av det genomkommersiella och kollektivistiska målgruppstänkandet – även riktat mot barn – där människor förväntas agera, tycka och känna på ett visst sätt utifrån uppgifter som går att bearbeta statistiskt i försäljningsstrategier – ålder, kön, bostadsort, registrerade vanor.

Samma mönster går förstås igen i många länder när hotbilder av olika slag används för att politiskt motivera ökad övervakning utifrån speciella riskprofiler, personlighetsanalyser, beteendemönster och språkbruk.

I kombination med faran att den ledande tekniken på sikt riskerar att kontrolleras av några få mäktiga, slutna och nästan statsliknande bolag med monopolställning, som Apple eller Google, är det en hotbild att ta på allvar.

”Men”, skriver Schirrmacher, ”i internet och den digitala tekniken ligger också en enorm chans. För det finns en väg ut, som sällan framstod som så möjlig som i dag: perfektionen hos de nya systemen hjälper oss bara om vi tillåter oss att vara mindre perfekta, ja att utifrån våra brister och vår ofullständighet stärka något som datorer inte har och vad de måste avundas oss: kreativitet, tolerans och medvetenhet.”

Just så. Och då handlar det om något så klassiskt som humanistisk bildning, levande språk, kultur och en grundläggande historiemedvetenhet. Att nyanserat kunna formulera känslor, ståndpunkter och frågor, att kunna berätta om erfarenheter på ett personligt sätt utan att behöva fly till stereotyper, att kunna sätta saker i perspektiv och kritiskt granska påståenden och suggestioner – kanske har det aldrig varit viktigare. Det är nyckeln till konfliktlösning, nyfikenhet och dialog mellan individer och grupper. Och kultur och konst hjälper oss att hålla vår människosyn komplex och nyanserad.

Kolumnisten David Brooks skrev en mycket läsvärd artikel i New York Times i veckan till försvar för humanioras och konsternas ställning inom högre utbildning och på arbetsmarknaden, om deras betydelse för människors förmåga att förstå sammanhang och beteenden: ”Under det senaste seklet eller så har människor byggt olika system för att hjälpa dem förståmänskligt beteende: ekonomi, statsvetenskap, spelteori och evolutionär psykologi. De systemen är användbara i många sammanhang. Men inget av dem förklarar beteenden fullt ut, för djupt inne har människor passioner och drivkrafter som inte går att sammanfatta med systematiska modeller.”

Det var en drivande insikt bakom 1900-talets folkbildningsarbete, bakom kulturpolitikens framväxt och flera epokgörande skolreformer. Den har inte förlorat sin relevans. Tänk om en gnutta av den upphetsning och de överord som ägnas åt marginella skillnader i ekonomiska procentsatser och budgetdetaljer under valrörelsen kunde ägnas åt en diskussion om bildning, kultur, demokrati, frihet och människosyn i det nya informationssamhället. Debattörer från flera olika ideologiska läger har anledning att känna sig manade, flera har här stolta idéarv att värna och fullfölja.

…för övrigt: Umeå är både IT-driven universitetsstad, (blivande) kulturhuvudstad med ”öppen källkod” som tema och växande dataspelsstad. För den norrländska landsbygden är internets framväxt och individualiserade livsstilar den stora, oväntade chansen till demografisk återhämtning. Och hela Västerbotten är utpräglad folkrörelsebygd med berättartraditioner där egensinniga, motsträviga gestalter utan rädsla för normer, överhet och centralmakt utgör urtyperna. Det är en spännande och unik regional mylla för 2000-talets frihetsdebatt.