I en lite längre måndagskrönika resonerar jag kring påståendet att riksdagsvalet avgörs i storstäderna och lanserar den alternativa tesen att riksdagsvalet 2010, om det blir väldigt jämnt och små väljarströmmar i någon riktning blir utslagsgivande, nog avgörs i Västerbotten. Åtminstone blir Västerbotten ett av de intressantaste länen att studera under valrörelsen, även ur ett nationellt perspektiv:
——————————————————
Valet 2010 avgörs nog i Västerbotten
Valet 2010 avgörs i de tre storstäderna, heter det allt oftare i riksdebatten. Ibland framförs tesen i tillspetsad form: valet 2010 avgörs iStockholm.
Det är delvis sant, att hävda något annat vore löjligt. Om inte annat ger befolkningsutveckling och befolkningsfördelning över landet stöd åt påståendet. I och kring de tre största städerna – Stockholm, Göteborg och Malmö – bor väldigt många människor. Äger förskjutningar i opinionen rum där ger det rejält utslag i de politiska styrkeförhållandena.
Vill man förstå varför alliansens strateger inte verkar vara helt nervösa över dagsläget, trots ett antal negativa opinionsmätningar, måste man anlägga ett sådant storstadsperspektiv. Alliansen håller ställningarna och har goda utsikter att vinna i alla de tre storstadsregionerna. Om arbetshypotesen är att valet 2010 avgörs där väger sådana detaljer i statistiken upp den nationella helhetsbild, med bakslag i andra regioner, som förmedlar ett kärvare budskap.
Vill man förstå varför socialdemokraterna inte verkar helt tillfreds över läget trots ett nationellt opinionsövertag för oppositionen, måste man betrakta även deras situation ur ett storstadsperspektiv. Socialdemokraterna har stora problem i framför allt Stockholm.
Det finns en oro inom socialdemokratin, inte minst utifrån erfarenheterna från de senaste svenska och amerikanska valen, där skillnaderna i partisympatier mellan stad och land varit påtagliga, att man är på väg att bli ett renodlat landsbygdsparti. Nervösa paralleller har dragits till republikanerna i USA, med farhågor om allt sämre kontakt till de ”urbaniserade tillväxtområdena”. Och ser man till de rödgrönas opinionsläge verkar det vara miljöpartiets popularitet hos mittenväljare i städerna som förklarar uppgången sedan valet.
Om även socialdemokraternas arbetshypotes är att regeringsmakten vinns i storstäderna, får sådana trender mungiporna att gå nedåt, trots sammantagna opinionssiffror som placerar Mona Sahlin i Rosenbad.
Så där kan man hålla på, och av bara farten måla upp en stereotyp och missvisande bild av det partipolitiska landskapet, där allt utanför Stockholm, Göteborg och Malmö bländas ut som irrelevant.
Som jag varit inne på i ett antal krönikor här på ledarsidan under året är bilden av landsbygden som obenägen till förändring, konservativ och nejsägande, inte bara fördomsfull och okunnig ur ett dagsaktuellt perspektiv, utan den saknar även förankring i traditioner och historiska erfarenheter. Norrland är inte mer eller mindre konservativt, inte mer eller mindre förändringsobenäget, än Stockholm.
Norrland visar, nu som förr, inte alltid men ofta, vägen framåt. Här finns en nyfikenhet och problemlösariver som även Stockholm kan lära av. Partisympatier som följer geografiska mönster kan lätt vantolkas, betraktade genom kikare på långt håll.
Känslan av en motsättning mellan Stockholmsperspektiv och landsbygdsperspektiv, för att förenkla rejält, har dock funnit länge och inom de flesta partier. Och det är inte sällan som landsbygden lett utvecklingen och satt igång genomgripande, praktiska förändringsprocesser inom partierna.
Socialdemokratins tidigare historia av osentimental, kontinuerlig, pragmatisk korrigering och förändring av stelnade, ideologiska dogmer går inte att förstå utan ett kommunalt landsbygdsperspektiv. I de lokala miljöerna har man ofta öppnat sig långt innan den officiella retoriken, och de som satt dagordningen nationellt, vågat erkänna det. Det är den process som förklarar partiets långa maktinnehav och som Kurt Samuelsson i en vänbok tillTage Erlander 1969 lite omständligt beskrev som ”allmänna målsättningar, vilkas inbördes prioritering och inbördes kompromisser och överensstämmelser med människors önskemål och med de reella förutsättningarna ständigt måste kontrolleras”.
Inom den organiserade liberalismen har frisinnet och socialliberalismen genom, som Ingemar Eliasson formulerat det, ”sin folkrörelseträning, sin lojalitet och sin erfarenhet” varit folkpartiets ryggrad ”i det slitsamma vardagsarbetet och i krissituationer”, medan formuleringsprivilegiet trots det oftast tillhört de i debatten inflytelserikare stadsliberalerna. (citatet från Sven Lundkvists bidrag i ”Fritt sinne. Om liberalism och frisinne, kultur och kyrkoliv, folkrörelser och massmedier” 1992).
Centerpartiet av i dag är ett parti mitt uppe i samma intressanta process där försök att hitta förankring i huvudstaden bryts mot en kamp om att hålla ställningarna på landsbygden.
Och de nya moderaternas pragmatiska hållning till tidigare ideologiska käpphästar verkar i mycket färgad av de mindre städernas och landsbygdskommunernas politiska vardagserfarenheter. Det är knappast någon slump att Fredrik Reinfeldt börjat lyfta fram just Erlander som en förebild i sina tal. Partier lär av varandra.
Valet 2010 ser ut att bli mycket jämnt. Små, små väljarströmmar kan avgöra vilket av regeringsalternativen som får störst stöd. Jag vill hävda att möjligheterna till sådana väljarströmmar (utifrån dagens skeva styrkeförhållanden regionalt) – både till förmån för de rödgröna och till förmån för alliansen – är stora i Västerbotten.
Här är pågår många förändringsprocesser som gör det politiska läget oklart, rörligt och spännande. Länet rymmer, från kust till fjäll, alla typer av samhällsmiljöer som valforskare brukar fokusera på.
I själva verket finns det goda skäl för påståendet att det kontrastrika och ändå sammanhängande Västerbotten även ur ett nationellt perspektiv blir ett av de intressantaste länen att studera i valrörelsen nästa år.
Här kommer ett antal dragkamper att äga rum som har stor symbolisk betydelse för utgången av regeringsfrågan och som kan avgöra ett jämnt riksdagsval.
Några exempel:
1. Centerpartiet vs Socialdemokraterna
Vem företräder landsbygden bäst, vem har bäst regionalpolitik för glesbygdskommuner? Den frågan kommer att prägla och avgöra mycket i Västerbotten nästa år, och lär inte debatteras så ofta i riksmedia.
2. Folkpartiet vs Miljöpartiet (vs möjligen Piratpartiet)
Vem vinner dragkampen om de socialliberala, grönliberala, valfri kaffesort-liberala väljarna i växande universitetsstäder? Duellen folkpartiet vs miljöpartiet i Stockholm utmålas som en av valets viktigaste. Den äger i koncentrerad form rum även i Umeå.
3. Moderaterna vs Socialdemokraterna
Inom vilket av statsministerkandidatpartierna har de regionala företrädarna iVästerbotten bäst kontakter till sina högsta partiledningar och störst möjligheter att få gehör i sakfrågor? Lita på att det blir ett tema på VK:s politikerbloggar 2010.
4. Jonas Sjöstedt vs Resten
Potentiella personröstmagneten Sjöstedts namn på vänsterpartiets lista lär få socialdemokraterna att darra lätt i knävecken. Men om Sjöstedt snor röster från S spelar för regeringsfrågan mindre roll (om man inte spekulerar i att V annars riskerar att åka ur riksdagen). Men kan Sjöstedt, med sin speciella valhistoria i länet, locka personvalsröster även från alliansen?
5. Vänsterpartiet vs Feministiskt Initiativ
Fi gick ganska starkt i Europaparlamentsvalet i Umeå, och satsar på riksdagsvalet. Hur många vänsterröster tar Fi, med av GudrunSchyman uttalat mål att ingå i ett rödgrönt regeringsunderlag, i Umeå 2010?
6. Kristdemokraterna vs Socialdemokraterna
Göran Hägglunds slogan ”Verklighetens folk” riktar udden mot tyckareliter i Stockholm och medierna (inklusive sådana här ledarsidor). Uppfattas Kd som mer verkliga än socialdemokraterna, som traditionellt velat definiera verkligheten? En udda duell, med amerikanska motsvarigheter, vars betydelse på marginalen för valutgången inte ska underskattas.
