Etikett: Valet

Ett privilegium att få rösta i en fri demokrati

Av Ola Nordebo, 18 september 2010 kl 06:57, Bli först att kommentera

I min sista ledarkrönika innan valet motiverar jag varför jag efter moget övervägande, efter en turbulent mandatperiod med inte minst vanskötta integritetsfrågor, ändå ger mitt socialliberala stöd åt alliansen i årets val.

——————————————————

Privilegium att få rösta i en fri demokrati

Jag är gammeldags och röstar på valdagen. Det är en högtidsstund och ett privilegium att få göra det som fri medborgare i en demokrati. Man bör påminna sig om det, när gnället mot politik, politiker och valrörelse blir till stereotyp jargong så här de sista dagarna inför ett val. På söndag har vi ett antal i grunden anständiga och kompetenta partier att välja mellan, med många hårt arbetande och eftertänksamma politiker på de olika listorna som vi kan kryssa och två regeringsalternativ med någorlunda sammanhängande föreställningar om vad de vill för de kommande åren som vi kan ta ställning till.

Jag kommer, i regeringsfrågan, att ge alliansen mitt stöd i årets val. Det har under mandatperioden inte alltid varit en självklarhet. Alliansen är fortfarande inte en regering som får mig att jubla. Delvis väcker den min frustration. Det har funnits ögonblick under den här mandatperioden när jag gett upp hoppet om den.

Men den är utifrån ett socialliberalt perspektiv det bästa av de existerande regeringsalternativen när det gäller att värna de ekonomiska förutsättningarna för välfärd genom en bättre politik för jobb och småföretagande, bryta ned gamla, stelbenta byråkratiska system inom vård och omsorg genom valfrihetsreformer och skapa en skola där utrymmet för individanpassad pedagogik är större, läraryrket stärks, mobbing motverkas och elever med särskilt behov av stöd får det så tidigt som möjligt. Ur ett norrländskt perspektiv har de reformer som alliansen genomfört för investeringar och nya näringar varit framåtsyftande och nödvändiga för landsbygdens tillväxt.

Men alliansen har också varit en besvikelse på flera områden sedan den tog över. För egen del vill jag framför allt lyfta fram två där jag tycker att regeringen varit usel respektive cynisk: integritetsfrågorna och asyl- och flyktingpolitiken.
FRA-lagen, Ipred-direktivet, Datalagringsdirektivet, drogtestpopulism, övervakning, rigida säkerhetskontroller, registervansinne – den personliga integriteten har varit dörrmatta i hela västvärlden de senaste åren. Ändå har integriteten varit valets bortglömda fråga nummer ett. Varken FRA-lag eller Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet blev någon väckarklocka för de etablerade partierna. Det är bedrövligt. Skulle jag välja ut en fråga som den allra viktigaste, och kanske också mest komplexa, för det fortsatta 2010-talet blir det just den personliga integritetens ställning.

Innovationer inom kommunikation och teknik bryter ner gränser och hierarkier, frigör kreativitet, ökar tillgängligheten och förenklar möten mellan människor. Men utvecklingen skapar också – samtidigt – ökade möjligheter till övervakning, informationslagring och integritetskränkningar. Det är inte ett argument mot innovationerna, utan mot de politiska reaktionerna.

Vi lever i en fantastisk tid. Men som alla epokskiften där sociala och kulturella mönster förändras, lever vi också i en tid med många fallgropar om inte mänskliga rättigheter värnas. Där har inget av regeringsalternativen i mina ögon haft särskilt mycket intressant att säga, och båda har haft en hel del förfärligt att anföra. Det bådar inte gott.

Enfrågepartier är inget för mig, definitivt inte i ett riksdagsval där alldeles för mycket står på spel när det gäller ekonomin, välfärden, företagsklimatet och utbildningssektorn. Enfrågeperspektivet motsvarar inte heller min syn på hur ett parlamentariskt ansvarsutkrävande för en politisk helhet ska gå till. Men jag har, trots att partiet har en sämre ledning än det förtjänar och jag i efterhand är tveksam till om det var så klokt av dem att verkligen kandidera till riksdagen, respekt för Piratpartiet. Det kommer av allt att döma även fortsatt att ha en viktig roll att spela som opinionsbildare och påtryckare i frågor som det politiska etablissemanget skuffat längst ned på alla prioriteringslistor och inte riktigt verkar ha kompetens för att hantera.

Jag erkänner gärna också, på temat småpartier, en svaghet för feministiskt initiativ som inte förlorat sin legitimitet som viktig påtryckare i den under hela valrörelsen nedtonade jämställdhetsfrågan (trots att partiet gjorde bort sig när de helt slöt upp bakom det rödgröna ”hylla ROT, hata RUT”-patriarkala regeringsalternativet). Varken Piratpartiet eller Fi lär ha någon chans att komma in i riksdagen, men debatten skulle vara fattigare utan dem och det ska de ha eloger för.

I asyl- och flyktingpolitiken har den här regeringen bara varit marginellt bättre än den tidigare socialdemokratiska, och det är inget högt betyg. Nästan varje gång som känslan för solidaritet och medmänsklighet på det området satts på prov – vid utvisningsärenden, i diskussionen om papperslösas rätt till vård, i frågan om anhöriginvandring – har allianspartierna reagerat med tvehågsenhet, harklanden och då och då med upprörande lagförslag. Den efterlängtade reformen för mer arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet ger stora plus. Men när det gällde i övrigt betedde sig alliansregeringen vanligtvis som sina socialdemokratiska föregångare 1994-2006, och det var trist att se.

De rödgrönas kritik av sjukförsäkringsreformernas syften och principer, aktuellt de senaste dagarna, betraktar jag däremot som ren och cynisk förljugenhet. Oppositionens ledande företrädare talar mot bättre vetande och använder enskilda fall av oacceptabla, grymma och felaktiga tillämpningar – som måste upphöra oavsett regering – från Försäkringskassans sida, trots att man själva försökte gömma undan sådana fall när man själva hade makten. Det är ett ynkligt sätt att bedriva valrörelse på.

Alliansen har börjat reformera ett systematiskt utanförskap som var omänskligt i ordets rätta mening. Mer behövs göras. Upprörande fall av felaktig lagtolkning måste uppmärksammas, men de är inget som Fredrik Reinfeldt kan lastas mer för än Göran Persson kunde det när liknande idiotier förekom under S- regeringar.
Men de rödgrönas kritik mot alliansen för att långsamt frångå den generella välfärdens principer i ersättningsnivåerna och taken inom socialförsäkringarna, även sjukförsäkringen, saknar inte grund. Där har alliansen helt enkelt inte förmått svara på vad den vill på sikt. Det är svagt.

Och så är det ju, att det växlar från område till område. Det finns inget svart och vitt. De som alltid håller på bara ett lag, och alltid hånar allt vad motståndarna gör, som alltid bara vantolkar, smutskastar, slänger tillmälen omkring sig, har inget förstått.

till sist handlar ett val dock om att välja, att väga för och emot och komma till en slutsats. Jag tror inte att alliansen i nuvarande form har inneboende energi, samhällsanalys och idékraft för mer än högst en mandatperiod till. De mest spännande koalitionerna för kommande decennier hoppas jag ser annorlunda ut. Jag skulle välkomna socialliberala partisammanslagningar i mitten mellan folkpartiet och centerpartiet, ett mer fristående miljöparti, en nytänkande socialdemokrati och nya moderater, kanske sammanslagna med Kd, som inte fastnar i fällan att söka ta över de gamla socialdemokraternas grötmyndiga roll i svensk politik.

Men nu är det 2010 och det inte läge för drömmerier. Ett antal länder har under finanskrisen visat hur snett det kan gå om inte regeringsutövandet sköts kompetent och ekonomin hålls under kontroll. Alliansregeringen hanterade finanskrisen på ett föredömligt sätt. De rödgröna, trots bekväm oppositionsställning, agerade under finanskrisens hetare fas däremot panikslaget. Hade deras infall omsatts i regeringspolitik hade Sverige farit ned i en långt djupare kris. De bestod inte testet.

I de rödgrönas Sverige finns – inte för att de önskar det, men för att deras politik är slarvig i sin analys – risken att vi halkar tillbaka i likgiltighet inför socialt utanförskap, i axelryckningar inför mobbing på skolgårdarna, i acceptans av sociala klyftor i klassrummen, i en pessimistisk syn på landsbygden, i en återbyråkratisering av vården, i en socialistiskt färgad syn på företagare som ”motståndare” och i en negativ attityd till tjänstesektorn. Miljöpolitiken, där oppositionen är bra, väger inte upp detta för mig.

Vikten av att hålla ihop Sverige ekonomiskt, socialt och regionalt, i en humanistisk känsla för att alla människor är unika, att vi ska respektera varandra, att vi ska lyssna på varandra och att ingen människa kan reduceras till en anonym kugge i ett maskineri, är ett tungt vägande skäl för mig när jag ger alliansen en chans till.
Det sker utan entusiasm, i väntan på för framtiden mer spännande alternativ, men också i stark önskan om att Sverige ska få en stabil majoritetsregering där inga främlingsfientliga krafter har några möjligheter till inflytande över ett land som sedan urminnes tider varit som bäst, rikast och mest framgångsrikt när det bejakat öppenhet, invandring, nyfikenhet och mångfald.

Kom upp hit och hälsa på

Av Ola Nordebo, 16 september 2010 kl 06:53, Bli först att kommentera

I min ledarkrönika i dag reflekterar jag lite kring ett par aspekter av den Stockholmscentrerade valrörelsen och synen på Norrland.

————————————————–

Kom upp hit och hälsa på

Varken statsministern eller oppositionsledaren kommer till Västerbotten under valrörelsens sista vecka. Reinfeldt och Sahlin prioriterar annat.
Valmatematiskt är det säkert ett rationellt beteende. En pliktskyldig presskonferens med regionalmedia och ett torgmöte i Umeå – framför utkommenderade ombudsmän, partianhängare och några förbistrosande fotgängare – ger långt sämre genomslag i de storstadscentrerade riksmedierna än en avstickare till något stockholmskt eller göteborgskt förortstorg.

Ändå säger det mängder om hur den politiska debatten och den mediala bevakningen förskjutits på några år.

Genomoppositionens omstridda förslag om kilometerskatt och höjd bensinskatt, genom allianspartiernas förslag i sitt gemensamma valmanifest om en investeringsfond för Norrlands inland och genom diskussionerna om energipolitikens och elförsörjningens betydelse för basindustrins konkurrenskraft, har landsbygdens villkor förvisso funnits med även i de nationella utfrågningarna.

Men till och med då är det ofta om Norrlands förutsättningar relativt okunniga storstadsjournalister som bestämmer dramaturgin. Alltid samma sak: Norrland får i ”stackars er”-klappar på axlarna och utmålas ibland som ett ”Eländes-Sverige” i kontrast till ett liberalt ”Tillväxt-Sverige”. En del reportage i riksmedia från landsbygden är så klichéartade att man tvivlar på om en ens det nedlåtande medlidandet är ärligt menat.

Delvis är det resultatet av en gammal självbild som funnits i många landsbygdskommuner. Det har funnits tendenser till lokala vädjanden om just ett sådant medlidande som fått debatten om Norrland att under decennier kännas passiv och pessimistisk och kretsa alldeles för mycket om stöd, bidrag och kompensationer. Men det är en gammal bild, som i dag i hög grad är missvisande och orättvis. Vi borde vända på perspektiven. Vad kan storstadsregionerna lära av landsbygden? En hel del.

Storstadsperspektivet är, tror jag, en av orsakerna till att valrörelsen varit så trist fokuserad på kortsiktiga plånboksfrågor. För det är snarare i Norrlandsregioner, både i kuststäderna och i inlandet, än i Stockholm som de stora, strukturella framtidsfrågorna diskuteras som mest ingående och upplevs innerligast av medborgarna:

Behovet av en ny postindustriell tillväxt företagande inom nya branscher. Nödvändigheten av en kunskapsskola med bildningsideal för att värna social rörlighet, rättvisa chanser och en någorlunda välavlönad arbetsmarknad.
Det ekonomiska värdet av ledande innovationer för en både förnyelsebar och konkurrenskraftig elförsörjning. Vikten av entreprenörskap inom den offentligfinansierade sektorn för en medborgarnära social service och större jämställdhet på arbetsmarknaden. Den chans att klara en långsiktig finansiering av trygghetssystemen som ökad arbetskraftsinvandring innebär. Värdet av regionala samarbetsformer för att samla resurser och kunna tävla om framtidens etableringar.

Allt det är ödesfrågor för många Norrlandsorter. Att sänka trösklarna för ungdomar och utsatta grupper till arbetsmarknaden och samtidigt behålla robusta, generella trygghetssystem som uppmuntrar flexibilitet och möjliggör nödvändiga strukturomvandlingar – någon form av flexicurity för 2000-talet – är ännu viktigare i mindre kommuner än i de allra största städerna. I flera Norrlandskommuner förs långt mer än i de största städerna, intressanta, konkreta diskussioner om kulturlivets, föreningslivet och hela det civila samhällets roll som kraft för identitet, kreativitet, mångfald och tillhörighet i lokalsamhällena.

Men allt det här är också ödesfrågor för Sverige, och flera av dem hör till valrörelsens mest bortglömda, när så mycket av debatten handlar om hur befintliga resurser används och så förhållandevis lite om hur nya resurser skapas. Mer riksfokus på Norrland skulle berika den diskussionen.

Det finns en socialliberal framåtanda och ett nytänkande i Norrlandsregionerna som riksmedia, och stundom regionalmedia, vägrat att skildra eftersom den bryter mot de inlärda snyftvalserna och Stockholmsredaktionernas formulär A för Norrlandreportage. Det är synd, för det skadar både omgivningens bild av Norrland och den lokala politiska självbilden.

…när Bill Clinton höll sitt tal till det demokratiska konventet 1992, sade han några ord om fördomarna i Washington mot hans hemstat Arkansas. Kom ner och hälsa på, sa han, i synnerhet om ni är från Washington, visst vi kämpar med problem, men ni kommer också att se väldigt många människor uträtta fantastiska saker. Hälsa på, ni kanske till och med lär er något.
Uppmaningen kan riktas rakt ut i den Stockholmscentrerade svenska debatten. Kom upp och hälsa på, ni skulle kunna lära er ett och annat.

Vem trivs med vem i Umeå efter valet?

Av Ola Nordebo, 7 september 2010 kl 06:17, Bli först att kommentera

Ibland skiljer man skämtsamt mellan ”oppositionen” å ena sidan och ”fienden” å andra sidan. Den förstnämnda är formell, den senare reell. När mikrofoner stängts av och anteckningsblock lagts undan kan samtalsklimatet vara betydligt hjärtligare över parti- och blockgränserna än inom dem. Bilden är träffande även för svensk politik. Alldeles särskilt relevant verkar den vara för Umeå.

Vem som är vem, opposition och fiende, för socialdemokraternas Lennart Holmlund inför valet är inte alldeles lätt att säga. Det meningsutbyte som utbröt i slutet av förra veckan mellan Holmlund och miljöpartiet i Umeå avslöjade en del gnissel i relationerna.

”Jag tycker inte att Miljöpartiet har gjort något i kommunpolitiken i Umeå”, sade Lennart Holmlund i lördagens VK, där han slog fast att han inte ser några möjligheter att regera med miljöpartiet efter valet. ”Det finns ingen gemensam syn i planerings- och utvecklingsfrågor.” På sin blogg avfärdar han miljöpartiet lokalt som ett ”högerparti” utan ideologi som är mer suget på makt än intresserat av politikens innehåll.

På detta svarade Nanny Ålander och Alireza Mosahafi från miljöpartiet direkt samma dag: ”Lennart Holmlunds påståenden i hans blogg om att Miljöpartiet är ett högerparti eller att Miljöpartiet i Umeå har bestämt sig för att stödja Alliansen i Umeå är inte sant. Det är synd att ett kommunalråd ägnar sig åt lögner. Vi i Miljöpartiet De Gröna har inte än tagit ställning i formfrågor som har med eftervalet att göra. Vi vill dock redan nu deklarera att vi inte stödjer något parti oreserverat.”
Och i lördagens VK sade Alireza Mosahafi att miljöpartiet i Umeå ”avvaktar valresultatet” och att ”alla dörrar hålls öppna”.

Om det här vore tonläget mellan partierna på riksplanet skulle det förstås ha varit katastrofalt för deras trovärdighet som regeringsalternativ. Men kommunpolitik har andra konstitutionella utgångspunkter – med sin form av samlingsstyre – än rikspolitik.

Regeringsfrågan har där automatiskt lösare konturer.

Det ger ofta det största partiet samarbetsfriheter av det slag som socialdemokraterna i Umeå brukar unna sig. Men bara under en förutsättning: att valresultatet inte förvandlar styrkeförhållandena i fullmäktige från en buffé där det stora partiet kan plocka som det vill, till en meny där det får lov att bestämma sig för en bestämd rätt – eller där rentav en annan majoritet bestämmer sig för en rätt som helt utesluter det största partiet.

Vad Lennart Holmlund i praktiken säger – med stöd i den kommunpolitiska traditionen – är att han inte resonerar i termer av regering och opposition som två väldefinierade enheter på det sätt som man gör i rikspolitiken.
Fördelningen av poster i nämnder och styrelser efter valet, och senare budgetarbetet, kräver vissa ställningstaganden kring samarbete och rollfördelning. I övrigt är det kommunpolitiskt inget märkvärdigt när Holmlund talar om att inte ”regera” med någon, utan att ”samarbeta” från fråga till fråga med dem som ställer upp.

Politiskt kan dock en sådan hållning vara dubbeltydig, eftersom den är lite oklar och kräver att valet inte öppnar upp för andra att gå ihop i egna, fasta majoriteter. Där kommer stämningen mellan enskilda partier in i bilden.

Å ena sidan tilltalar Holmlunds linje säkert många som tycker att blockpolitiken är förlegad och gärna ser breda samarbeten som håller ytterkantspartier marginaliserade. Den lokala opinionsundersökning som VK redovisade för i lördags – där M och Mp går framåt enligt rikstrenden, men S undviker raset partiet är inne i nationellt – talar för en sådan tolkning.

Å andra sidan: skulle stämningen te sig alltför infekterad kan både mittenväljare och vänsterväljare som stöder socialdemokraterna lokalt välja att för säkerhets skull söka förskjuta samarbetets tyngdpunkt i olika riktningar genom att rösta på ett alliansparti, miljöpartiet eller vänsterpartiet i stället. Även väljare som tycker att det gått stå i kommunen på vissa områden kan bli benägna att rösta på ett mer enhetligt alternativ.
VK:s opinionsundersökning gav klart besked om att den tydliga, strukturella rödgröna majoriteten ser ut att bestå i Umeå. Men det betyder inte att valet saknar spänningsmoment, eller att det är oviktigt vilka partier som går framåt respektive bakåt i valspurten. Det finns ett antal intressanta frågor som avgör nyanser, öppningar och låsningar i umepolitiken de närmaste fyra åren:

* Vilka blir störst av socialdemokraterna och allianspartierna?

* Får socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får allianspartierna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans en majoritet?

* Vilket blir tredje största parti av Mp, V och Fp?

För osäkra väljare i Umeå finns en hel del att grubbla över.

Vad får pendeln att slå, och åt vilket håll, 2010?

Av Ola Nordebo, 4 september 2010 kl 06:00, Bli först att kommentera

I sin nyutkomna och synnerligen läsvärda Palme-biografi tar Henrik Berggren upp hur Olof Palme under sitt sista år i livet intresserade sig för den amerikanska historiken Arthur Schlesingers tes om ”vågrörelser i historien”.

Schlesinger, skriver Berggren, ”menade att det sker en pendelrörelse mellan radikala och konservativa perioder i historien med ett intervall på ungefär femton år. Enligt detta schema hade en radikal topp kommit på sextiotalet för att följas av en konservativ våg på sjuttiotalet. Men det som framför allt intresserade Palme var det faktum att den amerikanske historikern – som arbetat åt John F Kennedy – förutspådde att förändringens vind skulle börja blåsa igen i slutet av åttiotalet. Det stämde också med Palmes egen bedömning. ” Om Schlesingers vågrörelseteori slog in kunde slutet av åttiotalet för Palme bli en “perfekt tid för att engagera sig i den intellektuella debatten”, skriver Berggren.

Jag är ingen större anhängare av schematiska modeller, tvivlar allt mer på tillämpligheten av grovhuggna ideologiska skalor när det gäller praktisk politik och anser just begreppen radikal och konservativ vara två av de mest missförstådda i samhällsdebatten.
Men vågrörelseteorins användbarhet, befriad från allt för skrikiga etiketter och med viss flexibilitet när det gäller tidsintervallen, bekräftas egentligen av de flesta demokratiska länders politiska utveckling.
Och faktum är att söker man de svenska val som ligger närmast vändpunkterna i Schlesingers vågrörelseteori under de senaste tjugo åren landar man på 1991 och 2006, de två senaste tillfällen som socialdemokraterna – det fram tills för några år sedan normbildande och statsbärande partiet – förlorat regeringsmakten i Sverige.

Nästa vändpunkt skulle, om man blickar framåt, komma någon gång kring valet 2018. Det är förstås onödigt, och kanske ogörligt, att spekulera i just nu, ett par veckor före ett fortfarande ovisst och öppet val 2010. Men vågrörelseresonemanget kan ändå med fördel tillämpas på den hittillsvarande svenska valrörelsen.

Om opinionsmätningarnas trender och majoritetens bedömning slår in, att alliansregeringen får förtroendet en mandatperiod till, så skulle det följa ett gammalt, etablerat mönster i den svenska demokratins historia. Men samma mönster talar också för att den extremt blockpolitiskt präglade valrörelse som vi nu upplever inte ger särskilt mycket vägledning för kommande mandatperioder därefter.

Vill man först vidga perspektivet kan man se ännu mer övergripande vågrörelser i 1900-talet. En stor vändpunkt kom med Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, som markerade ett definitivt avsked, för decennier framåt, till primitiv klasskampsretorik, marxism och vi mot dem-tänkande inom svensk socialdemokrati. Folkhemmet var ett över blockgränser och samhällsgrupper inkluderande projekt, inte ett konfrontatoriskt, exkluderande projekt.
Det i kombination med den strategiska fingertoppen till bondeförbundet lade grunden för ett flera decennier långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, med stabilt stöd hos vad vi ibland kallar marginalväljare.

Utrikesläget gjorde de kommande tjugo åren speciella. Men i det första normala efterkrigsvalet 1948 – när socialdemokraterna uppvisade tecken på att vilja gå i socialistisk riktning med planekonomiska inslag – markerade väljarkåren genom att nästan halvera kommunisterna, försvaga socialdemokraterna något och skifta tyngdpunkten inom oppositionen till den mest principfasta försvararen av en fri, social marknadsekonomi, folkpartiets Bertil Ohlin.

En tredje vändpunkt kom vid slutet av femtiotalet, med ATP-frågan. Den icke-socialistiska oppositionens, och framför allt Bertil Ohlins, övertaktiska uppträdande återgav en då ganska tröttkörd socialdemokrati initiativet i den ständigt pågående reformstafetten med liberalerna. ATP-frågans moraliska dimension (ett försök till anständig, social rättfärdighet), inte dess tekniska aspekt (en långsiktigt ohållbar konstruktion) vägde i slutändan tyngst för väljarmajoriteten. Att liberalerna uppfattades fastna i den sistnämnda, medan socialdemokraterna betonade den förstnämnda, bidrog till ytterligare ett drygt decennium av socialdemokratiskt styre.

Sedan kom sjuttiotalets omvälvningar, maktskiftet som en logisk följd av socialdemokratins nya, socialistiska tongångar och sedan allt som hänt därefter. Ett större mönster går igen: när socialdemokratin blir för socialistisk, aggressiv och introvert söker marginalväljarna andra, liberalare alternativ. När de partier som utgör alliansen uppfattats som för stelbenta, borgerliga och socialt okänsliga, har marginalväljare gått till den pragmatiska socialdemokratin. Den pendelrörelsen brukar avgöra svenska val.

Vad som i historiens ljus kommer att ses som vår tids pendelutlösande frågor är inte lätt att säga. Integritetsfrågan är den kanske på sätt och vis allra viktigaste, men den spelar en begränsad roll i valrörelse, tyvärr. Därför finns andra kandidater, som förmodligen får större betydelse:

Skiftet från en storskalig industriekonomi till en mer småföretagarbetonad tjänsteekonomi, med de konsekvenser det har för behovet av gott företagsklimat och mångfald på tidigare monopoliserade, byråkratiserade områden.

Den demografiska utmaningen när trycket på välfärdssektorn hotar bli ohållbart om inte fler privata jobb och ökat välstånd tillför resurser.

Omställningen till en klimatsmart och förnyelsebar tillväxtekonomi där smutsiga och ändliga energikällor fasas ut till förmån för förnyelsebar energi och ny teknik, med de chanser för exportinriktat entreprenörskap det kan ge ett land som vågar gå före.

Behovet av högklassig, individanpassad och tydligt kunskapsinriktad undervisning inom både skola och högre utbildning för att som litet, exportberoende land kunna möta en allt starkare global konkurrens.

Behovet av ett gyllene möte mellan en snabbrörlig arbetsmarknad och robusta, generella, solidariska sociala försäkrings- och trygghetssystem som uppmuntrar till just rörlighet, flexibilitet och vidareutbildning under längre yrkeskarriärer och ett livslångt lärande, som ger människor nya chanser när det går åt helvete och som garanterar att en plötslig arbetslöshet eller sjukdom inte på kort tid kastar livet över ända.

Behovet av en human, öppen inställning till arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande, som närmar sig integrationsproblemen på ett konstruktivt, inte misstänkliggörande, sätt och som gör upp med de skamliga asylavvisningar som fortsätter nu precis som under den tidigare regeringen.

Alliansen har en mer övertygande berättelse om hur resurser till framtidens välfärd ska skapas genom arbetslinje, bättre företagsklimat, satsningar på valfrihet och nya jobb i framtidens tjänstebranscher och en kunskapsbaserad skola och kvalitetsinriktad högre utbildning. De rödgröna har mer brinn i ögonen när det gäller klimat- och miljöomställningen som en chans att skapa en förnyelsebar tillväxt och en svensk exportbransch, liksom ett principiellt tydligare budskap när det gäller framtidens socialförsäkringar och det livslånga lärandet.

Vilka av dessa stora områden som väljarmajoriteten anser kräver särskild uppmärksamhet de närmaste fyra åren, tillsammans med de klassiska frågorna om regeringsduglighet och ekonomiskt ansvarstagande, avgör sannolikt valet.

Sverige har sin bästa tid framför sig

Av Ola Nordebo, 10 juli 2010 kl 06:34, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det inrikespolitiska läget inför valet så här i Almedalsveckans slutskede:

—————————————————

Sverige har sin bästa tid framför sig

”Drömmarna, de som gäcka vår själ med fladdrande skuggor, stamma ej ovanifrån, från gudarna i höjden – var och en gör de drömmar han har. När kroppen är insövd, leker själen helt ostört och fritt och övar i mörkret allt vad om dagen den tänkt på i ro.”(Petronius, övers. Tryggve Lundén)

Ibland när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin debatterar med varandra kan det kännas som om valet i höst står mellan att stanna klockan och att vrida den tillbaka, mellan 2010 och 2006, mellan ”som precis nu och för alltid” och ”som då och ständigt samma till evigheten”.
Problemet är att båda, å sina partiers vägnar, låter som om deras dröm vore att få bli Tage Erlander, och som om Sverige redan har sett, eller ser, sina bästa dagar. Det i en tid när stora och globala förändringar äger rum och när en statsminister som sitter i över 20 år varken är möjlig eller önskvärd.
Det ligger i statsbärande partiers natur att de förvaltar och vårdar mer än de tänker nytt och går före, att de är mer nöjda med vad som är (eller nyss var), än oroade över eller nyfikna på vad som kan bli. Framtiden intresserar dem inte så mycket.

Socialdemokraterna, för att börja med dem, dröjer kvar i längtan att återfå en statsbärande position utvecklingen sprungit förbi och man inte längre tilltros av väljarna. Nostalgin återspeglas i val av sakfrågor, prioriteringar och retorik. Demoniseringen av motståndares avsikter och drivkrafter tilltar i takt med att opinionssiffrorna sjunker, utan att partiet verkar förstå skillnaden mellan vad som kittlar sekteristiska instinkter hos redan övertygade och vad som inger förtroende hos sansade, eftertänksamma väljare.

Det är ett slöseri av ett partiledarskap som i Mona Sahlins första tal ingav förhoppningar om något helt annat och mer öppensinnat. I mina ögon stod hos för mandatperiodens skickligaste strategiska drag alla kategorier när hon hösten 2008 annonserade sin vilja att samarbeta med miljöpartiet kring en rödgrön mittenpolitik, utan vänsterpartiets socialism. Det var förnyaren Mona Sahlin när hon är som bäst och bryter mönster. Men partiet och LO följde henne inte, och hon vågade inte sätta sitt partiledarskap på spel för ett epokgörande vägval som hade gett alliansen en ordentlig huvudvärk och som hade haft bärkraft för flera val framåt och bortom blockpolitiken.

Det hade sannolikt hindrat något av moderaternas kraftiga tillväxt, dämpat socialdemokraternas nedgång och hade kunnat ge S och Mp en strategisk kontroll över regeringsbildandet i Sverige för hela 2010-talet. Man kan åtminstone spekulera i den riktningen. Men så blev det inte, och sedan dess har Mona Sahlin, med en alltmer bakåtblickande retorik och påtvingad ett annat men för mittenväljare mindre tilltalande epokskifte, haft det jobbigt att återvinna initiativet.

Jag tror att det stämmer som Martin Ådahl skriver i Fokus att just de dagarna innebar en avgörande, negativ vändning för Sahlin: ”Brytpunkten kom (…) den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.” Förlorar de rödgröna valet kommer historieböckerna kommer att peka på den eftergiften som nederlagets början.

Moderaterna, å sin sida, när förhoppningen om att ta över den statsbärande position socialdemokraterna förlorat, trots att det mesta tyder på att de statsbärande partiernas era – tack och lov – är över, och trots att ytterligare moderat tillväxt på de övriga allianspartiernas bekostnad skulle kapsejsa det egna regeringsalternativet. Hos moderaterna återspeglas statsbärarkomplexet framför allt i vad man inte talar om. Moderaternas ledning är just nu den populäraste, men också fegaste bland riksdagspartierna. Det finns ett samband.

De nya moderaterna vill ”lyssna” så mycket på väljarna att de glömmer bort att väljarna faktiskt lyssnar de också. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvaltar väl och är exemplariska krishanterare. Men söker man perspektiv, inpass och reflektioner kring framtidens utmaningar på arbetsmarknaden, inom välfärdssektorn eller för Sverige som företagarnation, är det ganska tunt.
Socialförsäkringarna förstår man sig inte riktigt på – det är fortsatt oklart om moderaterna vill värna den generella välfärden eller smygtittar mot ett grundtrygghetssystem. Orsakerna till den strukturellt betingade höga arbetslösheten bland unga och invandrare vågar man inte närma sig. Småföretagarklimatet får gärna bli bättre så länge det inte kostar eller enskilda förslag riskerar att provocera. Man överlåter åt folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att ta idédebatterna för alliansens räkning, men bromsar ofta, när det börjar bli konkret.

Reinfeldt, en politiker med stora förtjänster, seglar ovanför och kammar hem förtroende. På det sättet kan man nå höga popularitetssiffror, genom att inte provocera någon. Men slappt förarbete straffar sig när det blir allvar. Moderaterna gjorde hemläxan ordentligt inför 2006 års val. Inför årets val har de inte gjort den.

Både socialdemokraterna och moderaterna börjar tappa de stora, strukturella framtidsfrågorna om framtidens jobb och välfärd ur sikte. Ändå finns det, om man håller sig vid jobb-skola-omsorg-spåret, en socialliberal källåder, närmare alliansen men inom räckhåll även för socialdemokraterna och miljöpartiet, som väntar på att erbjudas väljarna av ett samlat alternativ

Välfärdssektorn kommer att utsättas för stora påfrestningar de kommande decennierna när de demografiska förutsättningarna förändras. Mer arbetskraft och längre yrkesliv kommer att behövas (genom invandring, minskat utanförskap, livslångt lärande och resurstark yrkeshälsovård). Fler jobb inom privat sektor är avgörande för att den sociala tryggheten ska kunna finansieras på lång sikt.

Generella, generösa och solidariska socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen i kombination med mer flexibla arbetsmarknadsregler som ger småföretag mod att anställa oftare och som möjliggör större rörlighet sett över ett yrkesliv är en tilltalande flexicuritymodell som bara väntar på att anammas i sin helhet av något av regeringsalternativen. Sänkta kostnader och mindre krångel för små och nya entreprenörer skulle innebära en politisk erkänsla av småföretagares hårda vardag.
En kunskapsbaserad skola som inte stöper alla i samma form, moderna yrkesutbildningar och en högre utbildningssektor mer inriktad på kvalitet är något som nu så smått vinner gehör hos de flesta. Satsningar på framtidens rena och förnyelsebara energi- och transporttekniker coh exportinriktat entreprenörskap på det området, bort från beroendet av ändliga och smutsiga resurser som olja och uran, är både miljö- och tillväxtpolitik.

En del av dessa saker förenar regeringsalternativen. Många av ansatserna finns framför allt hos alliansens mindre partier, folkpartiet, centerpartiet och i viss mån kristdemokraterna. Och ett par finns i högre grad hos miljöpartiet. De finns även hos självständiga tänkare inom de två största partierna men utan att riktigt ges utrymme i den försiktighet som alltid präglar partier som drömmer om att bli statsbärande. Därför är regeringsalternativen sämre än de har potential att vara. Den här valrörelsen är en illustration av hur blockpolitiken hämmar Sverige.

Det är hedervärt att dra lärdom av historien. Men när historien beskrivs som den mjuka, trygga madrassen där det vore skönt att landa, snarare än en inspiration och språngbräda framåt, då hotar stagnationen. Sverige ser inte, och har inte sett, sina bästa dagar. De kommer.

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Av Ola Nordebo, 20 februari 2010 kl 00:22, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Kandidater kliver upp på scenen

Av Ola Nordebo, 6 november 2009 kl 09:42, 2 kommentarer

Jag bodde inte själv i Västerbotten när partiernas nomineringsprocesser befann sig i det här skedet inför förra valet 2006, så jag vågar mig inte på någon djupare regional jämförelse.

Men man har ändå, tror jag, kunnat se under hösten här på vk.se:s bloggportal – där ett antal politiker från flera olika partier annonserat sina avsikter att kandidera på olika nivåer inför nästa års val, antingen i mer personligt tilltal (senast här i dag) eller genom att återge sina partiers nomineringsresultat – att de nya kommunikationskanalerna ökar både viljan till och kraven på politiska kandidater att träda upp på scenen som enskilda kandidater.

Det är en mycket positiv utveckling, framför allt för väljarna, men även för de politiska partier som hänger med i och bejakar den utvecklingen.

Valet 2010 kommer att skilja sig markant när det gäller kommunikationen mellan kandidater och väljare, och när det gäller medias roll i valbevakningen. Det blir ett nytt flöde att förhålla sig till för alla aktörer.

Och att vara med i de nya kommunikationskanalerna är inte samma sak som att vara skicklig på det. I hög grad tror jag att egenskaper som gjort politiker skickliga i mediala sammanhang, och på torgmöten, arbetsplatsträffar, företagsbesök eller skoldebatter genom åren, sammanfaller med dem som kommer att krävas även i framtiden. Men det tillkommer även nya dimensioner i det politiska samtalet, och en del gamla villkor tynar bort, när kommunikationshierarkierna förändras.

Det gör att en del nya kvaliteter kommer att krävas för den som vill nå ut till medborgarna, och att en del tidigare viktiga kvaliteter kommer att minska i betydelse.

Om det sedan leder till en ökad mångfald i den politiska debatten och de partipolitiska valrörelserna, om partiernas och kandidaternas ekonomiska förutsättningar får ökad eller minskad betydelse, om det får konsekvenser för hur valsystemet ska vara utformat och om medierna får radikalt nya roller – allt sådant återstår att se.

Jag är övertygad om att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Valet 2014 lär vi häpna igen, över hur mycket som kan hända på bara fyra år.

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Av Ola Nordebo, 29 september 2009 kl 08:38, Bli först att kommentera

I en krönika på dagens ledarsida funderar jag lite vidare kring Fredrik Reinfeldts tal på universitetet i Umeå i går. (David Lloyd George-citatet är inom parantes sagt hämtat från Herbert Tingstens essä-bok "När Churchill grep makten" och så bjuder jag på en fotnot också som inte fick plats i papperstidningen):

—————————————————

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Walesare – lär den brittiske liberalen David Lloyd George ha svarat en gång när han i underhuset 1940 uppmanades att tala högre så att han hördes bättre – talar lågt i början men brukar sedan höja rösten.

Hade inte Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt haft mikrofon och högtalarteknik till sin hjälp skulle samma uppmaning kunnat riktas till honom också: tala högre. Åtminstone i retoriskt avseende.

Liksom David Lloyd George, inga jämförelser i övrigt, behöver Reinfeldt en viss startsträcka.

Statsministern började gårdagens anförande på universitet lite som vore det en samhällsvetenskaplig föreläsning mitt under en hösttermin: Hej, trevligt att vara här, i dag ska vi tala om hur bolånekrisen uppstod i USA, fram med anteckningsblocken; typ.

Man spärrar inte upp ögonen direkt. Man kastar sig inte på mobilen för att ladda upp något klipp på YouTube. Men faktum är att Reinfeldts metodiska, pedagogiskt överskådliga steg-för-steg-beskrivning av finanskrisens tidiga förlopp var riktigt träffsäker. Även hans beskrivningar av psykologin bakom klimatförhandlingarna inför Köpenhamnmötet i december var intresseväckande.

I förra veckan var det miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som höll ett tal på universitetet. Hon ägnade sig nästan uteslutande åt klimatfrågan, med samma blick fram mot toppmötet i Köpenhamn som Reinfeldt. Inte heller Wetterstrand lägger någon större vikt vid det teatrala och retoriska*, men har likt Reinfeldt en pedagogisk talang i sakliga genomgångar av stora, komplicerade förlopp.

En jämförelse mellan Reinfeldts och Wetterstrands framträdanden på universitetet ger några ledtrådar om kanske framför allt Reinfeldts strategi inför nästa års val:

Språkröret talade som nationell oppositionspolitiker i polemik mot den inhemska regeringen. Statsministern talade som EU:s ordförande lyft högt över inrikespolitikens vardag, som till en global publik, utan polemik.

Det kan tyckas orättvist att Reinfeldt nu får spela denna roll av ett slags europeisk talesman för höga klimatambitioner. Han vaknade för egen del sent till insikt. Långt in i förra valrörelsen förklarade han aningslöst och omodernt att miljöfrågan inte var någon prioritet för honom, som vore den ett område isolerat från övriga frågor om tillväxt, jobb, företagande och välfärd. Verkligheten tvingade honom att lära om fortare än kvickt. Fortfarande håller han sig egentligen till klimatpolitikens standardformulär för ledare som vill framstå som handlingskraftiga utan att riskera för mycket. Maria Wetterstrand har en poäng i att en hel del av det som regeringen skryter om i klimatpolitiken på global nivå kan hänföras till tidigare regeringar.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt i alla fall visat förmågan att flytta fokus och sätta sig in i ett nytt, tidigare ignorerat område.

Det är en kvalitet som inte ska underskattas. Oppositionen har svårt att vinna poäng i klimatdebatten. Frågan uppfattas inte som partiskiljande. Reinfeldts personliga popularitet hos medborgarna har förstås mer med den ekonomiska krishanteringen och hans ledarstil att göra, än med trovärdighet i klimatfrågan. Men genom statsmannaframtoning och Sveriges ordförandeskap i EU försöker han neutralisera sina svagare områden – som miljö och hållbar utveckling – samtidigt som han söker behålla greppet om områden där han åtnjuter högt väljarförtroende – som arbetslinje och värnandet av kvaliteten i välfärdens kärna.

Gårdagens tal visade ganska bra hur Reinfeldt hoppas kunna styra dagordningen inför nästa års val för att inte bjuda oppositionen på några blottor. Hans strategi i klimatfrågan – att tona ned och dämpa debatten som vore alla redan överens – påminner inte så lite om den som nu gett den lågmälda föreläsartypen Angela Merkel en andra mandatperiod

Det blir inte helt lätt för oppositionen att hitta en motstrategi.

———————————————–

Fotnot: Det är inte helt sant. Wetterstrand skickade i början av sitt tal ut en Rubiks kub till publiken, som någon fick snurra till och vrida fel. Mot slutet av sitt anförande bad Wetterstrand att få kuben tillbaka. Sista tio minuterna trixade hon den sedan långsamt och metodiskt rätt medan hon fortsatte att tala flytande och utan avbrott som förut om miljöpartiets syn på klimatutmaningarna. När alla färgerna stämde och kuben var löst, avslutade hon sitt tal med några ord om att fatta rätt beslut för att allt ska bli bra till slut. Sannolikt lyssnade inte åhörarna lika koncentrerat på vad hon sade de där sista minuterna, när kuben fångade en del av uppmärksamheten; å andra sidan var det en lekfull demonstration av koncentrationsförmåga.

Etikett: Valet

Ett privilegium att få rösta i en fri demokrati

Kom upp hit och hälsa på

Vem trivs med vem i Umeå efter valet?

Vad får pendeln att slå, och åt vilket håll, 2010?

Sverige har sin bästa tid framför sig

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Kandidater kliver upp på scenen

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv