Etikett: välfärden

Höj taket i a-kassan och gör den obligatorisk

Av , , Bli först att kommentera 4

Om att taket i a-kassan bör höjas och a-kassan göras obligatorisk handlar den här krönikan. I papperstidning i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

——————————————-

Höj taket i a-kassan och gör den obligatorisk

Att göra ingenting kan vara att göra väldigt mycket, utan att medge det.
Regelbundet höjda ersättningstak i socialförsäkringarna är en grundbult i ett generellt välfärdssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Om taken inte höjs i någorlunda takt halkar ersättningsnivåerna hela tiden efter den övriga ekonomiska utvecklingen. Det håller på att ske.

Alldeles för få kan i dag vid arbetslöshet få ut 80 procent av sin tidigare lön i a-kasseersättning. Systemet håller inte längre vad det lovar. Att vägra höja taken blir så småningom ett sätt att i smyg, och utan att ta debatten eller meddela avsikten, gå över till en grundtrygghetsmodell, där privata tilläggsförsäkringar krävs över en bestämd grundnivå.

Självklart kan man argumentera för den sådan modell. Och det är inte så att det går något slags moralisk avgrund mellan argumenten för generell välfärd kontra grundtrygghet. De skiljer sig framför allt starkt åt i bedömningen av vilken modell som fungerar bäst ur olika perspektiv.
Men det är politiskt ohederligt och socialt ansvarslöst att söka genomdriva ett sådant systemskifte utan att göra det till föremål för en omfattande debatt i en valrörelse.

en vanlig missuppfattning är att den generella välfärden är ett särskilt generöst socialförsäkringssystem vars upprätthållande på något sätt står i motsättning till exempelvis arbetslinjen. Gång på gång antyds att ett höjt tak i a-kassan skulle bromsa annat, och att en förskjutning av maxersättningen uppåt vore att göra försäkringen mer förmånlig. Men så är det inte. Att justera maxnivåerna uppåt med jämna mellanrum är inte att göra socialförsäkringssystemet generösare, utan att i realiteten hålla det på samma nivå som tidigare.

Alliansen har fortfarande, efter snart sex år vid makten, ingen aning om vad den vill i frågan. I synen på socialförsäkringarna skiljer mycket mellan folkpartiet, som tillsammans med socialdemokraterna brukar hålla på inkomstbortfallsprincipen, centerpartiet, som av tradition argumenterar för ett grundtrygghetssystem och moderaterna, som nog tycker att det kvittar lika och agerar som att passivititet vore liktydigt med att inte förändra något.

Allt tyder på att det finns ett starkt stöd i Sverige för ett fortsatt generellt välfärdssystem. Argumenten är inte enbart att ett sådant mest effektivt håller samman en solidarisk riskfördelning mellan medborgarna, utan också att det underlättar flexibilitet och återhämtning på arbetsmarknaden. Inkomstbortfallsprincipen hindrar att omställningar får alltför drastiska konsekvenser. Nödvändiga strukturomvandlingar går socialt lindrigare, och kompetensutveckling och livslångt lärande lönar sig bättre. Trygghetssystemens stabilitet blir viktig för alla tillsammans.

En sådan sammanhållning att föredra framför grundtrygghetsmodeller, som riskerar att höja kostnaderna för utsatta grupper, minska andras intresse för de gemensamma systemen och bryta upp det breda ansvarstagandet för socialförsäkringarna.

De generella välfärdslösningarna visar sig därför också fungera utmärkt som träffsäkra krisdämpare vid lågkonjunkturer, och onödiggöra kostsamma, grovhuggna och ineffektiva krisprogram av det slag som länder med svagare välfärd tvingas till.

En förutsättning för att ett sådant system ska vara långsiktigt hållbart är emellertid att dess försäkringskaraktär betonas, att regelverket upprätthålls och att det är glasklart att det handlar om övergångsersättningar. Alla som vet något enda om arbetarrörelsens historia vet att framväxten av välfärdssamhället gick hand i hand med en ganska strikt moralism i attityden till människors skyldigheter och rättigheter. Höga ersättningsnivåer och klara regelverk hör ihop, om systemen ska vara redo i kristider.

För ett regeringsunderlag som vill söka väljarnas förtroende tillsammans en tredje gång, duger det inte att inte ha några genomtänkta besked om socialförsäkringarnas ideologiska utgångspunkter. Försöken att stoppa frågan i frysboxen håller inte längre. Regeringen måste börja ge besked om vilket välfärdssystem den egentligen förespråkar.

Men inte bara regeringen har problem med a-kassan, utan även socialdemokraterna, som av rädsla att stöta sig med fackliga intressen inte vill göra a-kassan obligatorisk (utan direkt koppling till fackligt medlemskap). Revorna i a-kassan accepteras som ett sätt för fack att binda medlemmar till sig; fack som varit dåliga på att förklara varför de finns och dåliga på att inse vad som inte är deras uppgift, exempelvis propaganda åt enskilda partier som många medlemmar inte stödjer. Därför säger S nej till en obligatorisk a-kassa, trots att en sådan ligger i linje med den generella välfärden.

Det är en inkonsekvens på de i dag oförsäkrades bekostnad, och till nackdel för fackföreningar som rimligen har så viktiga uppgifter att fylla att de borde klara medlemsrekryteringen på egna meriter.

Taket i a-kassan måste höjas, och a-kassan borde göras obligatorisk. Hur vore det med en bred uppgörelse över block- och partigränserna om att värna den generella välfärden?