Etikett: vänsterpartiet

Intressant konflikt växer fram mellan Mp och V

Av , , Bli först att kommentera 2

Partipolitiska konfliktfåror som välter gamla lass går ofta inte mellan regering och opposition, utan mellan mindre partier – nära varandra i sak, men med helt skilda sätt att närma sig politik på. Eller mellan mindre partier långt ifrån varandra i sak, men i dragkamp om vissa profilfrågor.

Folkpartiet och centerpartiet skiljer ett hårstrå av sakmotsättningar, men en ocean av misstro. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har utkämpat några av de tuffaste strider svensk politik sett. Miljöpartiet och centerpartiet har trängts i kamp om arvet efter 70-talets kärnkraftsmotstånd.

En konflikt, som helt kan förändra det politiska landskapet, växer nu fram lite i skymundan, mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. De har länge gnabbat på partiledar- och språkrörsnivå, men konflikten går djupare i dag, är mer principiell, tonen är kyligare. Båda månar om, hoppas vinna på, att markera stor distans till varandra. 

Till Dagens Industri i förra veckan sa Gustav Fridolin att Mp vill bilda regering med S, och sedan hellre vända sig till mitten än till V, för uppgörelser. I sådana uttalanden glimtar ett nytt politiskt landskap fram, nya gränsland. Lyssna på nyanserna i tonläget mellan Mp och V, när oppositionspartierna presenterar sina vårbudgetförslag.
 

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

Av , , Bli först att kommentera 8

Jonas Sjöstedt och Göran Hägglund, vänsterpartiet och kristdemokraterna, stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen. Det talades föga om dem efteråt. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt. Det kan vara ett misstag att räkna ut dem.

Om det, och när förväntningar kommer på skam och outnyttjade, anständiga fält i det svenska partilandskapet, handlar veckans lördagskrönika.

———————————————-

Två doldisar som smider planer i skymdundan

De två som stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen, de två som det talades minst om efteråt, var Jonas Sjöstedt, V, och Göran Hägglund, Kd. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt.

Min tes 1:

Jonas Sjöstedt vill se vänsterpartiet i regeringen efter valet 2014. Han vill det så starkt, att det skär i det politiska bröstet på honom. Han vill bli första vänsterledare att föra sitt parti bort från oppositionsbänkarna, till ministerposter. Han vill det långt mer än Lars Ohly någonsin ville det, innerligare än partikamraterna anar, även till priset av en jobbig, slitig interndebatt.

Målet regeringsmedverkan är den glödande pump som förser Sjöstedts partiledarskap med syre.

Och om det krävs att han döljer den heta viljan ända fram till valet, för att inte riskera att utlösa motreaktioner inifrån vänstern eller från tänkta samarbetspartier, så är han beredd att ligga lågt med regeringspratet. Men han bidar sin tid med målet regeringsmedverkan som polstjärna att navigera efter, och har till skillnad från både socialdemokraterna och miljöpartiet stora möjligheter att göra just det, bida sin tid i regeringsfrågan, navigera i lugn och ro, på lite avstånd från trängseln.

I samband med att han valdes till partiledare talade Sjöstedt flera gånger om möjligheten att tvinga fram ett nyval, att fälla alliansregeringen i förtid. Det lät lite verklighetsfrämmande och hetsigt. Men i det lyste något annat igenom: hans önskan att bryta likhetstecknet mellan vänsterpartiet och oppositionsrollen, så snabbt som möjligt. Innan blockpolitiken löses upp och hotar att lämna vänstern övergiven ute på en kant.

Nu när han blivit varm i kläderna, har han, tror jag, börjat se fördelarna med att ha ett par år på sig. Men det finns knappast någon partiledare som så otåligt, så nästan frustrerat ser fram emot valet 2014 som just Sjöstedt.

Det kan låta som en banal tes. Vilket parti vill inte hamna i regeringsställning? Men för just Vänsterpartiet, som aldrig suttit i regering, vars hela självbild länge var präglad av den eviga tillvaron i opposition, som har en gammal relation med skällsordet ”ministersocialism” och som för tillfället helt saknar samarbetspartier som vill ha med det att göra i organiserad form, är det långt ifrån något självklart.

Vänsterpartiet skulle kunna ha det väldigt bekvämt i fortsatt opposition. Eller i rollen som stödparti på deltid, utan ministerposter. Och förmodligen skulle det öka chansen för en ren S+Mp-regering om vänsterpartiet lovade att hålla sig borta från departementen. Men det är inte Sjöstedts huvudvärk, och knappast hans avsikt.

Uppstår ett parlamentariskt läge där det finns en, om så bara försvinnande liten, chans att ställa S och Mp schack matt i sonderingarna, att brotta fram en rödgrön regeringsmedverkan för V, kommer han, tror jag, att söka ta den, med överrumplande snabbhet och beslutsamhet, och samtidigt söka ruska ut alla gamla förrädiska bekvämliga instinkter ur sitt parti.

Stora förhoppningar knöts inom vänstern till honom när han valdes. Många förväntade sig en Sjöstedt-effekt. Den har helt uteblivit. Vänsterpartiet har det rätt tufft i opinionsmätningarna. Och Sjöstedt var ledaren som valdes under medialt uppmärksammade former, överöst med välvilja från många håll, för att sedan försvinna ur sikte, bli den partiledare det kanske talar allra minst om.

Ingen är sannolikt gladare än Sjöstedt över att den där effekten uteblivit så här långt, och att han inte ägnas för stora rubriker redan nu. Opinionseffekter mitt under en mandatperiod är den säkraste vägen till besvikelser på valkvällen. Nu har han ro att mer subtilt förbereda sitt parti på vad som väntar, i skuggan av partiledarkollegor som slukar löpsedlarna och tvingas ta interna debatter under maximal offentlig uppmärksamhet.

Och att både socialdemokraterna och miljöpartiet är brända sedan det motvilliga samarbetet i förra valrörelsen och livrädda att förknippas för mycket med vänsterpartiet, förvandlas långsamt till Sjöstedts fördel. Han kan leka med dem som han vill, reta dem, besjunga dem, skrämma dem, vädja till dem och ohämmat utnyttja utrymmet som uppstår till vänster när S och Mp söker vinna mitten.

Han kan reta Löfven genom att hålla med och visa sig kompromissberedd i frågor där det är obekvämt för socialdemokraterna, och sedan reta honom genom att angripa från vänster i frågor där Löfven måste förhålla sig till Reinfeldt och alliansen.
Han kan agera insmickrande angelägen och teatraliskt försmådd, som det passar, ända fram till valet.

Han kan ena stunden spela Gullan som trånar att vinna Löfvens hjärta, trots att S-ledaren är irriterat ointresserad och uppslukad av sitt piano. I nästa vara busiga Snobben som rusar fram och snor Fridolins och Romsons snuttefiltar så de blir högröda i ansiktet av ilska. Han kan bli Gullan igen, som lägger upp bollen och rycker undan den.

Ingen partiledare kommer att kunna driva nästa valrörelse så avslappnat och med så stor rörelsefrihet som Sjöstedt. Och råder en oklar parlamentarisk situation på valkvällen, vilket är troligt, kommer han att vara bäst förberedd, ha den mest renodlade strategin, av alla: Utöva största möjliga tryck på S och MP, väcka interna opinioner hos dem, för att förhindra en blocköverskridande regering och istället åstadkomma en rödgrön regering där vänsterpartiet är med fullt ut.

Samma mekanismer som blixtsnabbt tvingade fram ett vänstersamarbete mot Mona Sahlins vilja mitt under förra mandatperioden, kan Sjöstedt försöka utnyttja för att genomdriva en rödgrön regering med vänstermedverkan dagarna efter nästa val i stället. De som underskattar honom, kan komma att bli överraskade.

***

Varje riksdagsval brukar rymma minst en ”effekt”, alltså ett parti eller en partiledare som överträffar förväntningarna och vinner stort stöd sista veckorna av valrörelsen, mot alla odds.

Min tes 2, eller växande magkänsla:

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har betydligt större möjligheter att bli 2014 års valskrällar – i form av ett resultat på kring sex-sju procent – än opinionsmätningarna ger sken av. Och det är just partiets djupa, långvariga opinionskris som gör att dess möjligheter förbättrats, snarare än försämrats, det senaste året.

Oron för att åka ur riksdagen, den hotande interna resignationen, kan ge partiets strateger ovanligt stor frihet att testa något nytt och bryta tidigare mönster, placera Kd på ett något mindre upptrampat fält i åttapartilandskapet, istället för att trängas på en krympande yta inom alliansen där Fp och C dessutom av tradition känner terrängen bättre.

Precis som det finns ett utrymme för en demokratisk vänstersocialism, finns det ett utrymme i svensk politik för en socialt och i solidaritetsfrågor anständig – Kd:s asyl- och flyktingpolitik exempelvis är ofta bra – kulturkonservatism kombinerad med en ”dra åt fanders med era pekpinnar och låt oss leva våra liv i fred”-attityd. Det vore en intressant blandning av respektabel konservatism och leda vid övernitiska, kollektiva uppfostringsprojekt som borde ha potential att vinna visst stöd i ett vanligen socialliberalt, konsensusbetonat Sverige.

Det kan förstås tyckas som en helt orimlig roll att spela för ett Kd som genom sin historia viftat flitigt med utvalda, intoleranta pekpinnar om människors privatliv, ända in i sovrummen. Men väljarna är ofta snabbare än oss bedömare på att registrera när partier förändras, och har alltid förståelse för partier som det slentrianmässigt kletas gamla etiketter på, medan andra rörelser, som råkar ha större status i medierna, lättare kommer undan med sina grovheter.

Göran Hägglund brukar då och då markera att Kd är ett alternativ för dem som tröttnat på att liberala ledarskribenter och kulturvänsterkrönikörer hela tiden talar om precis hur det ligger till. Det bär lite emot att skriva det, men jag tror att det är en strategi, om den hos Kd behåller anständigheten, leendet och glimten i ögat, som kan väcka viss genklang.

Och hur obekväm den än kan vara att ta till sig, så är det en insikt med många bottnar, en del mer problematiska än andra: det finns värre öden att drabbas av för ett uträknat parti som vill överraska med bra valresultat, än att få samfällda pikar på ledar- och kultursidor i den omfattning som Kd brukar skänkas. Nästa år kan det gynna Hägglund. De som räknar ut honom, kan komma att bli överraskade.

Göran Hägglund som comeback kid och Jonas Sjöstedt som regeringssonderings-Karelin på valnatten? Älska eller frukta föreställningarna, men jag skulle inte utesluta någondera.

Sjöstedts chanser i ett kluvet parti

Av , , 5 kommentarer 9

Jonas Sjöstedt och partiledarfrågan inom vänsterpartiet, efter Lars Ohlys besked om att han avgår vid nästa partikongress, är utgångspunkten för den här krönikan, där jag kastar en blick bakåt på partiets historia och jämför kort med den motsvarande situationen inom centerpartiet. Som vanligt i papperstidningen på torsdagar med tänkvärd teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Jonas Sjöstedts chanser i ett kluvet parti

”…redan vid det socialistiska vänsterpartiets bildande förelåg vissa latenta motsättningar mellan den klasskampssocialism, som det gamla ungdomsförbundets män (Höglund, Ström, Nerman, Kilbom) och i stort sett även Vennerström och Carleson företrädde, och Lindhagens humanism, som ville lägga en huvudvikt vid moraliska principer, ”de andliga verkligheterna”, vädjan till människornas ”goda vilja” och ”själarnas kultivering”.
Zäta Höglund i memoarboken ”Revolutionernas år” i kapitlet ”Humanism, demokrati och diktatur”

Vänstersocialistiska rörelser har ju grundmurat rykte om sig att regelbundet splittras i mindre enheter med nya bokstavskombinationer. Men det kan ändå vara värt att påminna om att spänningarna inom vänsterpartiet mellan, slappt uttryckt, dogmatiska testuggare och mer allmänt välvilliga pragmatiker, alltid funnits där.
Zäta Höglund – en av vänsterpartiets grundare, briljant frasradikal, Hjalmar Brantings och Per-Albin Hanssons ärkefiende, som ändå snart nog återvände till socialdemokratin och författade en hyllningsbiografi över Branting men förblev Per-Albins fiende – skriver att motsättningarna i partiets barndom ofta var ”mer fråga om talesätt än om verklighet”, men skildrar samtidigt hur hårt de bröts i synen på revolution och demokrati, våld och humanism.

Partinamn, sakfrågor och verkligheten har förändrats, men konflikterna inom vänsterpartiet mellan mer rätlinjiga hållningar och mer öppna, gentemot det omgivande samhället samarbetsvilliga hållningar, har bestått; även efter det att olika grupperingar brutit sig loss och bildat eget.

Gudrun Schyman var, med sin feministiska framtoning och sin insats för att få partiet att göra upp med kommunismen på 1990-talet, den första vänsterledare som på allvar och med framgång försökta lyfta partiet upp ur de gamla teserna.
Tidigare förnyelseprocesser handlade för det mesta om förhållandet till Moskva och Sovjetkommunismen. Det var försök att skapa en mer fristående linje gentemot diktaturerna i öst, men utan att ifrågasätta partiets idégrund.

Men med Schyman växte vänsterpartiet för en period på allvar ur sina gamla, trånga, vanryktade kläder, som blev remsor som hängde kvar i en del av retoriken men inte längre störde lika många, lika mycket. Hon framstod också, talande nog, som populärare hos vänstersympatisörer i allmänhet än inom det egna partiet.

Lars Ohly var när han tillträdde i mycket en partiledare för dem som varit skeptiska till Schymans förändring och förnyelse av vänsterpartiet. Konflikten var en modern variant på den mellan en exkluderande dogmatism med kommunistiska rötter och en resultatinriktad, mer inkluderande reformsocialism. Försöken att vidga partiets idébas i riktning mot exempelvis miljö, integritet eller feminism har gått trögt på senare år. De gamla teserna idisslas först, och då har alla slutat lyssna när fortsättningen kommer. Och när Ohlys partiledartid summeras är partiet tillbaka på de nivåer som rådde under Lars Werners tid.

Miljöpartiets utveckling (och för övrigt även moderaternas) de senaste åren har varit den motsatta – att öppna upp, undvika dogmatism och söka inkludera fler. Vänsterpartiets kris och miljöpartiets (liksom moderaternas) framgångar, trender som förstärkts ytterligare sedan det rödgröna samarbetet sades upp, visar vad som får människor att lyssna lite mer och vad som stöter bort. Självklart finns det en konstruktiv plats även för ett modernt vänstersocialistiskt, uttalat icke-kommunistiskt, parti i det breda svenska partilandskapet, som kan ligga på i en del frågor andra partier försummar. Men det har varit oklart om vänsterpartiet velat vara ett sånt parti.

I spekulationerna brukar Jonas Sjöstedt lyftas fram som de flestas favorit att bli ny vänsterledare. Men uppslutningen bakom hans kandidatur inom partiet har varit påtagligt ljum om man jämför med hans ställning som ”nästan given” ny partiledare utanför partiet.

Sjöstedt har en lite friare ställning gentemot sitt parti än många partiledarkandidater brukar ha. Han har tagit en del interna fighter som inflytelserika kretsar i partiet fortfarande minns med irritation. Han har varit utomlands en period och grundat sitt genomslag i medierna på egna valframgångar. Han är många utomståendes favoritvänsterpartist. Sånt är inte nödvändigtvis populärt internt.

Det finns en intressant skillnad mellan centerpartiets partiledarrace och vänsterpartiets. I centerpartiet är det, utan att jag vill sätta etiketter på dem, mycket tydligare två olika, öppna falanger som nu argumenterar för Anna-Karin Hatt respektive Annie Lööf.

I vänsterpartiet får jag känslan att det i högre grad handlar om en spänning mellan å ena sidan Jonas Sjöstedt som kandidat för bredare kretsar vänstersympatisörer med lösa eller inga band till partiet och å andra sidan partiets ledande, mest aktivas kretsar. Partiledarvalet inom V präglas kanske därför också av följande motsättning: obundna vänstersympatisörer som hoppas på ett vänsterparti med modernare framtoning och prioriteringar vs aktiva vänsterpartister som är nöjda med det parti de har makten över nationellt och lokalt runt om i landet.

Om jag får gissa så har Jonas Sjöstedt redan från början anat att han trots popularitet hos väljarna kan få svårt att ensam vinna tillräckligt stöd internt. Mot den bakgrunden kan idén om en språkrörsmodell, som skulle möjliggöra att man delar upp ledarskapet på två personer, också ses.

Hans Lindes kandidatur kan vara uppmuntrad av dem i partiet som inte riktigt litar på en förnyelseprocess ledd av Sjöstedt och vill se en motkandidat med samma effektiva genomslag i debatten. Lars Ohlys besked kom också ganska snabbt efter det att Linde meddelade att han ställer upp, som om det gjorde Ohlys position omöjlig till skillnad från de tidigare beskeden från Sjöstedt och Ulla Andersson

Självklart kan Sjöstedt hoppas på att vinna tillräckligt stöd även på egen hand. Men hans bästa chans att bli partiledare är kanske att vänsterpartiet anammar språkrörsmodellen, och att tanken på Sjöstedt som ett av två språkrör inte väcker samma interna skepsis som tanken på honom som ensam partiledare.

Balticgruppen vs vänsterpartiet

Av , , 4 kommentarer 11

På dagens ledarsida skriver jag några rader om bråket mellan Balticgruppen och vänsterpartiet.

————————————————-

Både Balticgruppen och vänsterpartiet borde tagga ner lite

Förvisso: rollfördelningen i bråket mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet är inte direkt dramaturgiskt subtil. Handlar det inte om två världar som kraschar? En framgångsrik entreprenör vs ett socialistiskt vänsterparti. Skulle inte konflikten kunna introduceras av en sådan där vibrerande speakerröst som brukar inleda boxningsgalor: I blå ringhörna, i röd ringhörna, get ready to rumble, osv?

Nej, tack och lov är det inte så enkelt. Demokratin fungerar inte så. Krister Olsson och Tamara Spiric rör sig i samma, komplexa värld, vare sig de vill eller inte. Det är det fina med det kapitalistiska välfärdssamhället: där måste vi kunna umgås över tid, genom skiftande politiska klimat, utan att bryta band, kasta glåpord mot eller sluta tala med varandra. Det finns inga ringhörnor. Både Olsson eller Spiric borde tagga ner lite.

Å ena sidan: det är bra, och sker allt för sällan, att lokala företagare berättar om hur det faktiskt är att driva företag: vardagen, villkoren, problemen. Socialistisk vulgärpropaganda mot entreprenörer har fördummat och förgiftat debattklimatet i decennier, till stor skada.

Det är möjligen en insikt som aldrig kommer att drabba vänsterpartiet, men på fler och växande företag som genererar tillväxt och privata jobb hänger framtidens välfärd. Och utan regionalt förankrade kapitalister med samhällsengagemang som går utöver enbart de egna boksluten dör en kommun snart sotdöden. Att företagare talar om vad konsekvenserna av en socialistisk politik skulle bli för deras möjligheter att satsa och investera, är helt i sin ordning.

Å andra sidan: hur mycket i Krister Olssons uttalande handlar om företagsklimat i allmänhet? Vad han hävdar är att V motarbetat just Balticgruppens projekt i Umeå och att han inte är beredd att acceptera ett sånt arbetsklimat. Nog låter det lite: får vi inte som vi vill tänker vi inte vara med. Okej, men då är det så. För en aktör med Balticgruppens inflytande, som inte haft svårt under vänsterstyren förr, är det olämpligt att recensera ett valutslag innan mandatperioden ens inletts eller någon politik börjat föras.

Krister Olsson syftar väl på ärenden under politisk kontroll. I så fall är det svårt att gråta med, även om man känner stark sympati för Balticgruppens visioner. I demokratiska ärenden kan inga speciella hänsyn tas till om någon har idéer och stora resurser samtidigt. Beslutsfattare måste ha integritet nog att hålla på regelverken – det är också politiskt ledarskap. Det är surt med långbänkarna i Umeå. Men de konservativa krafterna som slår vakt om det bestående är starka, och ännu har ingen majoritet lyckats samla sig kring exempelvis Staden mellan broarna. Att skylla det på den lilla vänsterpartistiska minoriteten i fullmäktige är orimligt.

Balticgruppens förankring, vilja och otålighet att åstadkomma saker är en mycket positiv kraft i Umeå. Vi ska vara glada för att en så stor privat aktör är emotionellt engagerad i stadens utveckling. Det behövs fler, inte färre, som Krister Olsson. Men även han får generöst tåla att inte allt går som på räls, att ibland mycket lite går som på räls. Så måste det vara.

Det kommer nya val i Umeå, det kommer andra majoriteter. Då blir det andra som får visa tålamod och generositet. Men det lokala demokratiska ansvaret bär vi alla tillsammans, i med- som motgång.