Etikett: vinter

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Av , , 2 kommentarer 5

Cyklandets nya betydelse i städerna, cyklisternas nya roll och ansvar i trafiken och det faktum att många umecyklister fortfarande inte tänder lysena om kvällen, är ämnet för den hör fredagskrönikan.

Det knyter an lite till det jag skrev för en dryg månad sedan på liknande tema.

————————————————-

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret, som skuggor man inte hinner reagera på: cyklisterna som envisas med att köra omkring utan lyse, även mörka senhöstkvällar i Umeå. De ser andra och kan agera utifrån det. Men medtrafikanterna ser inte dem och är därför chanslösa att förutse situationer och planera i tid. De nedsläckta utnyttjar andras ansvarstagande, för om alla körde släckt skulle det inte fungera längre – och olycksrisken ligger inte enbart i att de inte syns på håll, utan också i överraskningen när de plötsligt bara rusar förbi.

Jag tror vi är många som missar att tända lysena den där första mörka höstkvällen, när man startar i dagsljus men kommer fram i dunkel. Det är lätt hänt, men så inser man vilken årstid det är och ändrar beteende. Dessvärre är det många som inte råkar missa det en enstaka gång, utan som kör utan lyse permanent – hela vintern.

Kanske märks det inte i olycksstatistiken, men cyklister som inte tänder sina lysen är ett stort problem i Umeå. Allra mest den här tiden på året, när det är som mörkast, och snön ännu inte kommit som lyser upp och bromsar hastigheterna. Av samtal och reaktioner vet jag att det är en utbredd uppfattning i stan, inte minst bland andra cyklister. Irritationen över cyklister som inte tar hänsyn tävlar med ilskan över machostinna bilförare som kör för fort, bilförare som inte håller avstånd och bilförare som inte blinkar i rondeller.

Jag cyklar i princip varje dag genom olika delar av Umeå. De nedsläckta cyklisterna som bara dyker upp i mörkret är ingen myt. Ibland tror man inte sina ögon. Vissa kvällar kan det kännas som åtminstone var tredje medcyklist slarvar på den här punkten – och värst är det faktiskt inte för bilister, utan för gångtrafikanter och andra cyklister.

Självklart är det så att de flesta visar trafiksolidaritet och kör ansvarsfullt, och självklart kan även dem med tända lysen köra som galningar i alla andra avseenden. Men att så många struntar i just lysena är intressant, och en fråga större än bara trafiksäkerheten. Cykelkulturens utveckling är just nu ett pågående experiment i stadsliv. Cykelns ställning håller på att förändras radikalt – till det bättre. Men med det kommer också nya krav på trafikmognad.

Länge har vi cyklister känt oss undanskuffade, nedprioriterade, inte tagna på allvar i jämförelse med andra trafikanter. Både stora och små orter har under många år planerats för bilar; och cykeln som transportmedel har haft lite töntstämpel. Den har av omgivningen setts som något för käcka hurtbullar, lidande miljömuppar och förvirrade humanoriastudenter i ohelig allians på cykelstråken – och det har liksom sagt allt, men också skapat ett frirum.

Cykeln har stått utanför och lite över övriga trafikregler och trafikhänsyn. Man har kört och tagit sig fram lätt anarkistiskt. Det har varit en tjusning och en frihet med cykling, att det inte finns några regler och kontroller, att man kunnat göra lite som man vill, att man varit en outsider från början i trafiklivet – och eftersom antalet cyklar varit någorlunda begränsat har det inte varit något stort problem att cyklister tagit sig de friheterna.

Men i takt med att miljö-, hälso- och kostnadsaspekter även för vuxna har börjat förvandla cykeln från ett fritidsintresse och transportmedel för picknickutflykter om sommaren, till ett reellt, praktiskt och nödvändigt alternativ till bilen året om för kortare transporter och kortare jobbpendling inom en stad, så har cykelns status och ställning förändrats. Insikten om att det kan vara smartare att snöröja cykelbanor före andra vägar har vuxit fram och påverkat hur kommuner prioriterar. Cykling som åretruntfenomen sprider sig över landet. Modern stadsplanering börjar inte längre automatiskt med att fundera över bilarna, utan tar allt oftare sin utgångspunkt i cykelmöjligheter och kollektivtrafik istället.

Det har förmodligen aldrig varit lättare att vara urban cyklist än i dag. På sikt kommer säkert e-cykeln att slå igenom och bli ett alternativ för pendlingsdistanser som i dag är för långa för cykel men onödigt korta för bil. Och finfolket – personer i traditionellt höga ställningar – har börjat svinga sig upp på hojarna, utan att skämmas och utan att förlora i anseende. En del portföljer har flyttat från framsätet till pakethållaren. Att kedja fast cykeln runt en stång ger snart lika mycket status som att nonchalant fjärrlåsa bilen.

Vi är inte där ännu, och för det oundvikligt bilberoende norra Sverige – på landsbygden står bilen för livskvalitet och frihet, och är nödvändig, till skillnad från i storstaden – är det kanske inte lika påtagligt, men vi kan vara på väg in i cykelns århundrade. Det vore goda nyheter.

Men om cykeln blir ett mer dominerande transportmedel i städer – tack vare teknikutvecklingen och bättre planering i allt högre hastigheter – måste också en delvis ny cykelkultur utvecklas, på samma sätt som bilismen sedan länge lämnat pionjärårens lätta anarki.

För det som några hundra cyklister kunde tillåta sig förr, kommer inte flera tusen att kunna tillåta sig i morgon. Vi kan ana det i spänningarna mellan cyklister och gående på gångstråket längs Kungsgatan i Umeå. Det finns ett antal övergångspassager i centrala Umeå där vilda västern, godtycke och chicken race råder mellan cyklar och bilar. Och det är uppenbart när de bara dyker upp i mörkret, att inte alla cyklister inser att de i dag är trafikanter fullt ut.

Det är populärt att skälla på bilister. Men även cyklister måste börja leva upp till cykelns nya ställning och betydelse. Vi är inte undanskuffade outsiders längre, inte ens om vi läst humaniora, utan lite av ett trafiketablissemang i vardande, en maktfaktor i trafik- och stadsplanering. Med det kommer ansvar. Att tända lysena mörka kvällar, att visa lite grundläggande trafiksolidaritet, kan inte vara alltför svårt.

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Av , , 1 kommentar 6

Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:

————————————

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.

De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.

Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?

Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?

Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.

Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).

Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.

Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.

Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.

Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen – inte att underskatta.

För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.

Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.

Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:

(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.

(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.

(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.

(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.

Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.