I en krönika på dagens ledarsida funderar jag lite vidare kring Fredrik Reinfeldts tal på universitetet i Umeå i går. (David Lloyd George-citatet är inom parantes sagt hämtat från Herbert Tingstens essä-bok "När Churchill grep makten" och så bjuder jag på en fotnot också som inte fick plats i papperstidningen):

—————————————————

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Walesare – lär den brittiske liberalen David Lloyd George ha svarat en gång när han i underhuset 1940 uppmanades att tala högre så att han hördes bättre – talar lågt i början men brukar sedan höja rösten.

Hade inte Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt haft mikrofon och högtalarteknik till sin hjälp skulle samma uppmaning kunnat riktas till honom också: tala högre. Åtminstone i retoriskt avseende.

Liksom David Lloyd George, inga jämförelser i övrigt, behöver Reinfeldt en viss startsträcka.

Statsministern började gårdagens anförande på universitet lite som vore det en samhällsvetenskaplig föreläsning mitt under en hösttermin: Hej, trevligt att vara här, i dag ska vi tala om hur bolånekrisen uppstod i USA, fram med anteckningsblocken; typ.

Man spärrar inte upp ögonen direkt. Man kastar sig inte på mobilen för att ladda upp något klipp på YouTube. Men faktum är att Reinfeldts metodiska, pedagogiskt överskådliga steg-för-steg-beskrivning av finanskrisens tidiga förlopp var riktigt träffsäker. Även hans beskrivningar av psykologin bakom klimatförhandlingarna inför Köpenhamnmötet i december var intresseväckande.

I förra veckan var det miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som höll ett tal på universitetet. Hon ägnade sig nästan uteslutande åt klimatfrågan, med samma blick fram mot toppmötet i Köpenhamn som Reinfeldt. Inte heller Wetterstrand lägger någon större vikt vid det teatrala och retoriska*, men har likt Reinfeldt en pedagogisk talang i sakliga genomgångar av stora, komplicerade förlopp.

En jämförelse mellan Reinfeldts och Wetterstrands framträdanden på universitetet ger några ledtrådar om kanske framför allt Reinfeldts strategi inför nästa års val:

Språkröret talade som nationell oppositionspolitiker i polemik mot den inhemska regeringen. Statsministern talade som EU:s ordförande lyft högt över inrikespolitikens vardag, som till en global publik, utan polemik.

Det kan tyckas orättvist att Reinfeldt nu får spela denna roll av ett slags europeisk talesman för höga klimatambitioner. Han vaknade för egen del sent till insikt. Långt in i förra valrörelsen förklarade han aningslöst och omodernt att miljöfrågan inte var någon prioritet för honom, som vore den ett område isolerat från övriga frågor om tillväxt, jobb, företagande och välfärd. Verkligheten tvingade honom att lära om fortare än kvickt. Fortfarande håller han sig egentligen till klimatpolitikens standardformulär för ledare som vill framstå som handlingskraftiga utan att riskera för mycket. Maria Wetterstrand har en poäng i att en hel del av det som regeringen skryter om i klimatpolitiken på global nivå kan hänföras till tidigare regeringar.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt i alla fall visat förmågan att flytta fokus och sätta sig in i ett nytt, tidigare ignorerat område.

Det är en kvalitet som inte ska underskattas. Oppositionen har svårt att vinna poäng i klimatdebatten. Frågan uppfattas inte som partiskiljande. Reinfeldts personliga popularitet hos medborgarna har förstås mer med den ekonomiska krishanteringen och hans ledarstil att göra, än med trovärdighet i klimatfrågan. Men genom statsmannaframtoning och Sveriges ordförandeskap i EU försöker han neutralisera sina svagare områden – som miljö och hållbar utveckling – samtidigt som han söker behålla greppet om områden där han åtnjuter högt väljarförtroende – som arbetslinje och värnandet av kvaliteten i välfärdens kärna.

Gårdagens tal visade ganska bra hur Reinfeldt hoppas kunna styra dagordningen inför nästa års val för att inte bjuda oppositionen på några blottor. Hans strategi i klimatfrågan – att tona ned och dämpa debatten som vore alla redan överens – påminner inte så lite om den som nu gett den lågmälda föreläsartypen Angela Merkel en andra mandatperiod

Det blir inte helt lätt för oppositionen att hitta en motstrategi.

———————————————–

Fotnot: Det är inte helt sant. Wetterstrand skickade i början av sitt tal ut en Rubiks kub till publiken, som någon fick snurra till och vrida fel. Mot slutet av sitt anförande bad Wetterstrand att få kuben tillbaka. Sista tio minuterna trixade hon den sedan långsamt och metodiskt rätt medan hon fortsatte att tala flytande och utan avbrott som förut om miljöpartiets syn på klimatutmaningarna. När alla färgerna stämde och kuben var löst, avslutade hon sitt tal med några ord om att fatta rätt beslut för att allt ska bli bra till slut. Sannolikt lyssnade inte åhörarna lika koncentrerat på vad hon sade de där sista minuterna, när kuben fångade en del av uppmärksamheten; å andra sidan var det en lekfull demonstration av koncentrationsförmåga.