I dag kom det tråkiga beskedet av Sören Wibe gått bort alldeles för tidigt vid 64 års ålder. Han var en orädd, djupt påläst och konsekvent debattör som väckte respekt i många olika läger, även hos dem som inte alltid höll med honom. Wibe företrädde i både EU-frågan och exempelvis kärnkraftsfrågan helt andra ståndpunkter är mina, men i en demokratisk gemenskap betyder inte sånt något för uppskattning av och respekten för en med- eller motdebattör.

Jag kände inte Sören Wibe, men hade förra året förmånen att leda en debatt här i Umeå inför Europaparlamentsvalet där han deltog. Publiken var inte stor, men Sören Wibe gav järnet, frustade som en ångpanna i replikerna och efteråt berättade han en rolig anekdot från någon av sina många tv-debatter.

Det andra tillfället jag minns när jag hörde honom live var när han talade inför en grupp ledarskribenter som nyvald ledare för Junilistan och funderade högt och initierat, med en del roligt skvaller från Bryssel, om det mesta som rörde EU.

Vi behöver de orädda, frustande personligheterna i politiken som får människor att lyssna, som sätter sig in i sina sakfrågor på djupet, som ger fanken i hur vindarna blåser och som drivs av övertygelser först och främst, och sedan söker olika forum, sammanhang och möjligheter att driva de övertygelserna. Sören Wibe var en sån politiker.