Igår gjorde jag min sista dag på Dosen. Jag saknar dem redan, ändå är det knappt ett dygn sen jag gjorde den sista månadsstädningen på Toshon och den sista dagliga städningen på Toshon bredvid.

På måndag börjar skolan, och det ska bli kul och spännande. Jag har tjuvkikat lite och jag tänkte att jag skulle lägga upp en plan så att jag inte halkar efter. Det är dock ett ganska lugnt tempo, så risken är större att jag hinner före, men det gör ju inget alls.

Igår bjöd jag mina doser’s på hembakade schackrutor, som dock inte var så schackliga som man kunde hoppas. Jag hade inte tålamod med att göra fina kakor, utan tänkte att det var viktigast att de smakade som de skulle. Det var uppskattat ändå. The doser’s måste ha sett all den frustrerande kärleken som jag bakat in i dem. Det är fint. Man blir så uppskattad på Dosen.

Jag kom även fram till att jag nog inte kommer kunna hålla mig borta därifrån alltför länge. Till veckan måste jag ju dessutom bege mig dit för att lämna tillbaka nycklar. Jag kanske ska baka lite kakor och bjuda på. Fast det vet jag inte om jag orkar. Jag måste ju göra en massa i veckan, sen ska jag ju bege mig av till Karlstad i över en månad för att hjälpa min far med en liten lägenhetsuppiffning. Det ska bli kul.

Men även om det ska bli kul att fara hem till Karlstad så kommer jag ju att sakna mitt hem här i Umeå. Jag kommer att sakna min sambo Anna såklart. Men man får väl säga som Gudrun: längta mera! Nu var det kanske inte exakt det hon sa, men det var något likande, och det lät bra då hon sa det.

På återseende.