En folkkär artist ur tiden

Av , , Bli först att kommentera 0

Så har då Sven-Erik Magnusson lämnat oss, frontfiguren i Sven-Ingvars band för mer än 60-år sedan. Jag ville bara sätta in det på min blogg till minne av honom och som spridit så mycket glädje under åren. Jag gillade honom verkligen. Något av en tidlös person eller artist. Sven-Ingvars låtar brukar jag lyssna till nu som då på 60-talet då han var som populärast. Sedan blev det lite lugnare under en tid, för att de senare åter blev mycket populära. Det är en artist som alltid kommer att bli den käraste och mest minnesvärda och en del av er kanske minns vår egen ”Kristina från Vilhelmina” när han uppträdde i Bullerforsen någon gång i mitten av 60. Bullerforsens uppträdandeplats är för länge sedan förbi och nu också Sven-Erik Magnusson.

Här en skildring från svt

 

Bli först att kommentera

Livets nödtorft

Av , , Bli först att kommentera 8

Vad har varit skönare och fridfullare än ta sig till en lite avlägsen skogskoja, ställa skidorna mot väggen och sedan öppna dörren för att se hur där ser ut. Har något förändrats sedan sist jag var här, har någon stökat till och finns det ved, eller har den eller de som varit här tidigare eldat upp veden och inte sett till att det finns för näste besökare. Vissa kojor kan endast vara för privat bruk, men som regel brukar de oftast vara öppna och det finns liksom en oskriven lag att den ska brukas med vett. Den oftast lilla ”galten” ger mycket effektiv värme efter bara en liten stund förutsatt det är ett rejält drag. Oftast då när man lämnar kojan eller den lilla stugan brukar man hänga något över rökröret. Den gamla kaffeburken var oftast det vanliga. Just den delen att ta bort den det första man gör innan man gör upp elden och får den att brinna.

Det saknar jag verkligen, skidturen när man kunde rensa alla tankar och bara leva i och av den naturliga atmosfären. Någon skogsfågel, en orre eller en ripa plötsligt flög upp ur snön och man skvatt ve lite. Någon ren kunde man också se stå och tugga på laven från ett träd. Den såg lugn och trygg ut och inga rovdjur verkade jagat den. Visst kunde man ibland se både lo och järvspår, men det var allt. Säcken på ryggen var inte så tungt lastad, förutom en mindre yxa och kniven om den inte satt på bältet och så lite förskaffning bara när man kom fram till kojan. Kaffepannan brukade som alltid finnas kvar och man behövde bara lite kaffe med sig så man kunde koka sig en rejäl slurk. Vattnet fick man ta snön och packa ihop rejält i pannan, när den väl tinat och blivit vatten minskade volymen rejält. Det var oftast målet med det hela, en stunds vila och avkoppling i just den miljön och den härliga värmen från kaminen när man samtidigt kunde kläcka fram idéer och varför inte för en framtida överlevnad.

Bli först att kommentera

Six-Je och en tillbakablick

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag minns önskan över ha haft skidor där det stod, Six-Je. Vilket betydde namnat på dåtidens suveräne mästare och längdskidkung Sixten Jernberg. Själv åkte man ju skidor och man försökte ju träna så gott det gick och jag minns hur inspirerad man var av dåtidens skidhjältar. Sture Grahn från Lycksele och sedermera Assar Rönnlund från Umeå blev den siste store idolen. Jag var mest intresserad av Assars stavteknik och med de långa armarna och hur han i sista skedet gav den där sista effektiva porschen som gjorde att farten bibehölls. Det tränade jag på och försökte göra likadant.

Tro nu inte jag var någon speciellt bra skidåkare, jag var kanske som alla andra ungdomar med en lite mer fysiskt utvecklad ådra intresserad av många sporter. Längd och höjdhopp. Kula och spjut, fast med dåtidens egenhändigt gjorda spjut. Kulan var en lämplig rund sten. Diskus var aldrig något jag tyckte om och var heller inte bra på. Jag kanske saknade tekniken som krävdes, men det var ingenting för mig.

Skolans skidtävlingar vann jag lätt och någon speciell skidutrustning hade man ju inte. Man fick klara sig så gott man kunde och jag minns mina första riktiga skidor med stålkanter hur intresserad jag var att äntligen ha riktiga skidor med stålkanter. Utförsåkning var också roligt och då i de backar man hade runt omkring, men även fick man pröva på fjället och de naturliga sluttningarna där och då var det fint med stålkanterna som skar fast i svängarna.

Drömmen inom längdskidor var äga ett par där det stod ”Six-Je” och även utformade som dåtidens skidor var och som skiljde sig från exempelvis mina utförsåkarskidor med stålkanter. Råttfällan var då det senaste skriket och pjäxor därefter. Eftersom jag var skolans mästare togs jag ut för skidtävlingen i Dikanäs och jag hade bara de här skidorna med stålkanter, tunga och osmidiga på alla sätt. Någon vinst blev det inte där för mig, jag tror jag blev femma eller någon sådant. Men förutsättningar för skidåkning hade jag absolut och med rätt skidor och lite mer arbete på tekniken så vette tusan…

Senare också då jag fyllt femton kom jag till en lokal med tyngdlyftningsgrejer. Vi var några stycken – några år äldre också - och jag själv var första gången jag provade på. Det var den så kallade stöten tror jag den heter. Först fattar man stången och lyfter den i midjehöjd. Sedan till axlarna och sista momentet ovanför huvudet. Tekniken satt direkt och jag hade störst kapacitet med 90 kg. Ganska bra för en otränad 15-åring?

Jag kunde blivit riktigt bra oavsett vilket jag skulle tränat upp mig i om det funnits både intresse och möjligheter eller resurser, speciellt hemifrån. Men det är inget jag klandrar dem för nu. Tiderna var såna och jag hade snälla och bra föräldrar så det var bra på så vis.

Ser vi till dagens sporter och då speciellt längdskidor tror jag inte jag skulle haft någon chans i vilket fall. Förutsättningarna och materialen är ju helt annorlunda än då jag växte upp. Då var det sax stilen som för det mesta gällde (klassiska) och det går som sagt inte jämföra på något vis med idag. Ser vi också till vilka som ligger i topp är det ju inga ”muskelknuttar” precis. Slanka kroppar och med bra lungkapacitet är det som verkar vara idealet och så en fin teknik på de oftast lättåkta spåren. Långloppen är det ju mestadels bara stakåkning. Kanske effektivt, men jag tycker det blir en aning tråkigt att titta på.

Den nya norska stjärnan inom herrarna heter Klaebo. Endast 20 år men en suverän. En liten närmast tanig kropp, men vilken kapacitet och titta på bröstkorgen hur välutvecklad den är. Syreupptagningsförmågan måste vara något alldeles extra.

Ser vi till damerna där verkar det vara det omvända om vi ser till Björgen som är ett enda muskelberg och skulle gott konkurera med herrarna. Undantaget för svenskarna är Stina Nilsson som har den fina slanka kroppen men saknar för närvarande uthållighet och styrka. Det kommer nog med tiden. Snabbheten har hon redan och är världsbäst på korta distanser.

 

I någon form tror jag på ödet och se till det positiva och idag lever under helt andra förutsättningar än vad jag tidigare kunde göra. Dessutom är det här för ungefär 50 år sedan så någon chans idag skulle jag i vilket fall inte haft (ha, ha)

Bli först att kommentera

Från långved till kastved

Av , , Bli först att kommentera 5

Under kriget här det senaste världskriget rådde ransonering på mycket. Värme i stugorna, husen och även lägenheter eldades med ved. Åtgången på ved vad mycket stor och central. Några maskiner fanns inte som idag och några större avverkningar blev det således inte. Allting som skulle göras i skogsbruket skedde med handkraft och hästen som transportmedel. Det var en tid med en blomstrande marknad av hästförsäljningar och byten. Hästförsäljarna och hästmarknaden var inte alltid så rak och trevlig och det förekom både det ena och det andra om vi väljer kalla det mygel och rent ”luranteri”. Hästen hade sällan något bra liv och djurplågeri och vanskötsel var inte heller ovanligt. Många hästar medicinerades med allt möjligt för att de skulle prestera över sin förmåga. Ungefär det vi i kallar för doping, fast då med hästar. När hästen inte kunde dra lassen längre, avlivades den helt enkelt och slakteriet var det sista den såg. Dagens travhästar tror jag inte heller något bra liv alltid. Så blir det ju när pengar är inblandade, men kanske det var mer befogat ändå när de användes i skogsbruket för en överlevnad för människan. Men bra är det då i det fallet att maskinerna tagit över.

Då var det det här med veden. Björkveden höggs på vissa längder i skogen lades då på doningarna och transporterades vidare med häst till någon uppsamlingsplats. Detta var före min tid och det som jag förstår handlade det om många arbetstillfällen. Bränslet till stugorna och torpen var det vi i dagligt tal kallar ved och då i bemärkande av att det handlade om bränsle till den vanliga vedspisen, eller järnspisen. Den var trots allt i mindre skala.

Den större skalan var den så kallade kastveden som höggs. Efter lite efterhandsforskning skulle det vara långveden den höggs av och då det som blev över blev kastveden och inte gick få ut som en längre bit. Den kallades också ”metersven” som då klövs i två delar. Hur som haver kommer jag ihåg ända fram till sextiotalet skolan jag gick i värmdes upp med just denna kastved. Det var enorma staplar minns jag. En större panna som var anpassad till den här metersveden och som såg till att värma nu den moderna centralvärmen. Det gamla skolorna brukade som regel ha en vanlig kamin i klassrummen och man har hört att det var respektive lärare som skulle se till att det var varmt på morronen då barnen kom till skolan.

Tiderna förändrades dock och alternativet för uppvärmning blev istället oljan. Det var under 70-talet. Sedan då blev det elektriciteten som konkurrerade ut det mesta av oljan i uppvärmningssyfte. Oljekrisen i mitten av 70-talet var en direkt orsak av det. Ransonering och bensinkort skickades ut till bilägarna hur mycket de fick använda.

Sedan vet vi utvecklingen alla. Kärnkraften byggdes ut som komplettering av de redan utbyggda älvarna för att förse Sverige med ännu mera elström. Den privata marknaden var också i stor grad beroende av el för sin uppvärmning. Ved för uppvärmning används väl fortfarande med det är mera sällsynt. Elförsörjningen och vilka metoder vi använder för att utvinna elen har drastiskt förändrats mot tidigare. Nu är det utsläppen som blivit intressanta och vad det blir av det återstår att se.

Som man sa för i tin. De e ett himla sjå ve allting. Hå, hå, ja, ja.

En ”rejäl karl” uppges kunnat prestera ca: 10 kubikmeter på en dag av den här kastveden

Bli först att kommentera

Barnsjukdomarna

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag vill minnas det var vanligt om vi bara går tillbaka under mina uppväxtår att någon barnsjukdom skulle man haft. Mässlingen, röda hund, vattkoppor eller påssjukan. Vissa av dom här hörde man ju att det var riktigt besvärliga. Själv hade jag röda hund, det minns jag, även en släng av påssjukan, men ingenting allvarligt. Förkylningar av olika varierande grad hade man ju också. Halsfluss eller liknande drabbades jag av, fast mera då i vuxen ålder.

sjukstugaBarnsjukdomarna som man numera ska vaccinera sig mot var aldrig frågan om tidigare. Det beräknades tvärtom när man haft någon av de här var man immun för livet och blev på så vis stärkt i det fortsatta livet. Nu var man visst mäkta bekymrad över 10 fall av mässlingen nere i huvudstan. En virussjukdom som är väldigt smittsam och luftburen. Allra helst om den som råkar befinna sig inom samma lokaler bland en som bär på sjukdomen.

Givetvis är vi mera utsatta nu när människor av olika slag besöker eller kommer mellan olika länder. Frågan är om det går att upprätthålla den sjukvård vi haft när allt fler ska ha sjukvård för olika åkommor. Här tidigare i de norrländska skogsbygderna var sjukvården sällsynt i jämförelse med idag. 1 doktor och någon sjuksköterska/barnmorska på de 8120 km2 som motsvarar Vilhelmina kommuns yta var väl det som fanns att tillgå. Idag är det ju ett ständigt tjat om sjukvården att den inte fungerar. Har vi blivit bortskämda och varför är vi mer sjuka nu än tidigare, eller är det rent av också så att det är fler som kräver sjukvård? Nu när vi ökat i folkmängd borde det inte bli mer intäkter då och att vi kunde stärka sjukvården? Det pratas om att slå ihop enheter, men jag vet inte vad jag ska tro. De vill nog helst alla ska bo i städerna och resten av befolkningen får klara sig bäst de vill. Det kallas visst demokrati. Se vilket sjå det har och vilket bråk det är bara om kollektivtrafiken. Jag tycker det är skönt med någon buss var fjortonde dag…men ändå påstås vi kostar?

Själv tycker jag att jag fått den sjukvård jag behövt när det så krävts.

Bilden: Gamla sjukstugan i Vilhelmina

 

 

 

Bli först att kommentera

Torgny Lindgren – En Västerbottensprofil ur tiden

Av , , Bli först att kommentera 0

En man stiger på bussen. Han heter Olof Helmersson och har genomkorsat Västerbotten för att avkristna det, eftersom han en gång har verkat som karismatisk predikant på bygden men nu har tappat tron och vill ställa ett och annat till rätta. Det är i slutet på romanen ”Norrlands akvavit” och Olof Helmersson är inte ensam på bussen. ”På sätet för handikappade satt en skäggig, djupt hopsjunken gestalt i beigefärgad kavaj och med uppknäppt skjorta. Det är den gamle utflyttade författaren som hyst in sig i Alexander Bomans uthus för att en aning sorgsen skriva sin sista roman från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.” Ja, det är Torgny Lindgren som skriver in sig i sin egen roman. Läs mer här

svt

 

namn

 

Bli först att kommentera

Hur viktigt är det att bevara vår kultur?

Av , , Bli först att kommentera 4

Jo jag tycker det är ganska viktigt eller jätteviktigt och då menar jag det skiljer på vår landsända i hur vi lever och vilka förutsättningar vi har. Tar vi den utländska kulturen måste även den naturligtvis få finnas och då menar jag främst kanske sättet att klä sig i en lite speciell stil. Vilken kultur man använder sig av i hemmet angår ingen och vill man där utöva det som man tycker känns så bra så är det naturligtvis okej.

Däremot måste vi ha en enhetlig skola vad vi lär ut, men inte ska någon behöva avsäga sig sitt kulturella arv. Jag kommer väl ihåg när jag gick skolan att ingen lade märke till vi hur var klädda och inte minns jag heller man skulle blivit mobbad – fanns väl inte något välja och vraka mellan - om man inte följde senaste modet. Naturligtvis var det en annorlunda tid och världen var mera sluten än vad den är nu. Nu lever vi i den ”globala” världen både på gott och ont. Visst var det skönare tidigare som jag beskriver, att världen omkring var ganska begränsad för både insyn och vetskap. Krig och allt annat elände visste man inte så mycket om, utan det höll sig mera på distans. Jag skulle ändå inte vilja ha tillbaka den tiden om jag då både ser till det ”goda” och det nu ”onda”. Vi har ändå så mycket bättre resurser idag om än det finns problem. Det fanns även ”då” och kanske ingen tänkte speciellt mycket på det och ingen heller brydde sig speciellt mycket utan kanske det bara sopades under mattan. Visst är allting mera komplicerat på så vis idag, men vi får ändå göra en avvägning och se på det positiva. Samhället är definitivt mera öppet idag trots allt. Problem i olika grader och former har väl alltid funnits och liksom bara en annan tid vi nu lever i.

Vad gjorde det om någon kom i lappskor till skolan då? Jag tror ingen skulle reagerat speciellt mycket, men hur skulle reaktionen bli idag? Jag tycker vi ska hålla på vår kultur i det hänseendet. Det som förundrar mig lite idag att man pratar om att det ska skulle vara tillåtet skilja på pojkar och flickor? Så upplevde jag aldrig det under den tid jag gick i skolan och då den gamla folkskolan. Skidtävlingar och liknande kanske vi delades upp, men inte i andra fall vad jag kan minnas. Jag tycker det är urdumt skilja på pojkar och flickor om det görs idag på olika eller några ställen. Vilken uppfattning får man som elev då och hur utvecklas det senare i livet? Sådant ska vi inte ha. Att skilja på kön i sitt utövande och särbehandlas i något hänseende är inte något jag blev fostrad till. Det måste helt enkelt vara mycket gammelmodigt om det fortfarande finns är det beklagligt.

”Försvenskningen” har även drabbat oss ”svenskar” sedan länge boende i landet och i många avseenden har den ursprungliga kulturen fått sätta på foten. Olika lagar och paragrafer har tillsatts som inte vi direkt blir gynnade av. Tvärtom blir vi tvingade till underkastelse till det ”försvenskade” samhällets räkning och för att dela dess problem som vi inte i annat fall skulle haft.

Ett som jag tror var bra, att inte ständigt leva i ett överflöd, man lärde sig vara rädd om det man hade och jag vill inte heller kalla det att man levde fattigt. Hellre då i uttrycket sparsam, men vem dör av det?

Ta inte bort eller ödelägg vår kultur

 

Bli först att kommentera

Byggnadsreglerna – onödigt krångliga?

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag tror de flesta håller med som någon gång funderat på att bygga eller i annat sammanhang stött på hur Sveriges byggnadsregler är utformade. Som vi alla vet har Sverige en stor obefolkad yta och den mesta befolkningen är koncentrerad till städer eller andra tätbefolkade områden. Vad man då anar är att byggnadsreglerna är utformade därefter också. Då också ska de ”omsätta” en viss arbetskraft. Vi kan gärna kalla det en byråkrati.

Vi kan också fråga oss om det skulle sett ut annorlunda om också regelsystemet varit mera flexibelt och inte så statiskt och cementerat som det nu är. Nu verkar det ändå som man börjat fundera på det här och försöker mjuka upp regelverket. Naturligtvis kan vi inte gå så långt att vi ska tillåta att de ska börjas byggas ”kåkstäder” som exempelvis i de brasilianska slumkvarteren eller i det värst utsatta ställena som Filippinerna och Manila där folk bor på världens största soptipp.

Ett mobilt hus behövs inga byggnadstillstånd för och det s k ”Attefallshuset” var tänkt något i den stilen att inte behöva något krångligt byggnadstillstånd för. Trots detta verkar det inte blivit någon succé, om det motarbetas eller inte, eller om det beror på det byråkratiska systemet som inte vill ”släppa till” vet jag inte. Det kanske byggs mer på andra ställen, men i Lappmarken verkar de lysa med sin frånvaro.

Strandskyddet också är inte det något förtäckt förbud för att kunna dämma upp vattendragen utan att behöva betala ersättningar? Folk som äger marken måste väl för fasen få bygga vart de vill. Underligt är det då med alla regler som man ibland funderar om det tjänar bara ett syfte. Att tillgodose huvudlösa byråkrater.

Bli först att kommentera

Skogsbygderna utsatta

Av , , Bli först att kommentera 2

Man har nu kommit fram till genom den landsbygdsutredning som nyligen presenterades att både Jämtland och Västerbotten är mest illa utsatta vad det gäller avfolkning och då saknaden av arbete eller sysselsättningar i olika former. Här ingår även givetvis företagande.

Att det är så har väl de flesta av förstått att skogsbygderna är de mest utsatta. De gamla näringarna har inte kunnat ersättas med nya förändrade sysselsättningar. Datan som skulle bli det nya har inte blivit så lyckat. Dessutom har inte alla den utbildning som krävs för en omställning och har de så finns inga lämpliga arbeten. Något av ett moment 22. I reportaget nämndes trots allt inte Vilhelmina som de mest utsatta orterna. Tvärtom verkar det ändå rulla på här och det känns faktiskt som riktigt optimistiskt trots allt.

Samerna är också ett viktigt inslag som vi inte får glömma, både vad det gäller sysselsättning men även kulturellt.

Bli först att kommentera

Rovdjursexperterna

Av , , Bli först att kommentera 2

Kan vi tycka att rovdjurspolitiken slagit fel? I vissa lägen eller kanske helt den gått överstyr. Jag tycker vi kan kalla det för en lekskola för olika s k ”expertis” som utövare. Vad har alltsammans kostat också? Dessutom är det ju som oftast främst nere i huvudstan besluten och direktiven utgår ifrån. Människor med helt andra förutsättningar till försörjning och leverne än vad exempelvis en djurfarmare i Värmland har eller en renskötande same i Lappland.

Denna expertis har föregåtts av universitetsstudier på en högre nivå, medan samen eller bonden får stå som underlag för deras experimenterande. Rovdjuren tillhör naturligtvis vår fauna, men jag tycker politiken som stått bakom har varit för enkelspårig. Djurvänner okej, men tänk också då vad de här rovdjuren utsätter sina byten för vilket är deras naturliga sätt att skaffa föda. När någon gång hade vi vargen springandes nere i södra delarna av Sverige? 1500-talet? Naturligtvis har rovdjurspolitiken slagit fel. Det har blivit ett jätteproblem med alla rovdjuren som numera springer runt husknuten och även då kan bli ett hot mot människan, fast mindre, men definitivt ett hot mot husdjuren eller tamboskapen vilket också renen betraktas som.

Sammanfattningsvis är rovdjurspolitiken dåligt avvägd

Bli först att kommentera