I Gitsfjällets skugga

När då de äldre var tillsammans och under lediga stunder var det alltid intressant höra dem berätta om olika saker, händelser och skeenden. De var ur sina egna minnen man tog allting, inte något usb eller annat liknande som vi idag förknippar med datorer och IT. Vi ser nu i andra länder det finns kvar att man umgås mera på det gamla sättet vi hade tidigare. Jag tycker också det ger en trevlig känsla och samhörighet och att ha varit med om den tidsåldern kanske håller på vara unikt idag. Många av de äldre finns inte i livet idag.

skorneI vilket fall pratade min far och farbror mycket om det här när de träffades och då under en ledig söndag. Lördagar arbetade man fortfarande. ”Minns du hur det var i Skåne”?!? Skåne tänkte jag, har de varit i Skåne? Det var/är naturligtvis kronoparken under Gitsfjället Skåne (stavas Skorne. Torde vara någon form av samiska) och när det var där någon gång under 30-talet och arbetade med skogsavverkningar. Från markeringen på kartan ligger det i nordöstlig riktning nedanför fjällkammen och där skogsområdet börjar.

Alla här som bor med lokalkännedom vet var Gäddbäcken är och att man kan färdas numera och sedan länge med bil ganska högt upp och hamna bara en bit under fjället. Det finns bland annat en timrad stuga med räpp (öppen eldstad mitt i stugan) alldeles intill vägen och den sattes upp 1930 och min far var med. Där kan man också se en rejäl ”kröbbås” i taket. Den vägde säkert några kilon (flera hundra) och den har naturligtvis lyfts upp med handkraft. Jag vet inte med bestämdhet om det var någon typ av läger för skogsarbetarna – körare med hästar, huggare och brosslare – men jag tror det.

När jag sedan under nutid gått genom det här områdena ser man vilka jättegrova träd som avverkades. Kort, risig grov gran är det som kännetecknas. Tänk att man for på såna ställen för att avverka och med dåtidens redskap. Det måste ha varit kämpigt svansa ner alla de här träden, lyfta upp dem på doningarna och sedan forsla dem till vattendraget Gäddbäcken som rinner ner i den stora Malgomajsjön.

Ja inte fick man ligga på latsidan, men det berättades bara med glimten i ögat på kamratligt vis och det var väl dåtidens sätt att att koppla av från det nästan alltid tunga arbete som fortfarande präglade traktens folk.

Idag finns inte mycket kvar av den gamla fjällnära skogen. Med dagens maskiner blev det bara en munsbit och bygden i högsta välmåga nu när Göran Person är vår skogsförfaltare :-)

En kommentar

  1. Magnus Johansson

    Hej Edor!
    Onekligen är det så att timret de högg var av klassiskt ”fjällsnitt”, dvs, risigt, fullt med ”tjurn” och kort (sockertoppar). Men ändå damp de till backen.

    I mitten på 90-talet fick jag för mig att utforska genom en vandring att gå från Steueukviken i Kultsjön, över Stöken till Fatmomakke. Detta var på den tiden då jag hade nystartat mitt guideföretag och tanken var att jag skulle gå denna tur med turister.

    Nåväl. Farsgubben skjutsade mig och en släkting till Steukviken och vi påbörjade vår vandring uppför fjället. Efter ett tag blev det brantare och brantare för att vi till slut gick mer ”fyromfot”. Skogen var relativt tät, men döm min förvåning då jag började träffa på gamla stubbar en efter en. I detta land som det inte gick att gå upprätt på? och det var inget klent timmer de sågat.

    Min nyfikenhet växte och jag pratade med en gubbe i byn och han berättade om hur man tog ned timret genom att dra det ned och då det blev mindre bratt, donade timret enbart på ”gita” för att få det ned till Kultsjön. Kan det vara så att de kallade det att ”surka”. Jag minns inte riktigt. Kanske du vet?

    Samtidigt som jag funderade varför de tog ut sin stämpling där så imponerades jag av dessa gärningar.

    Som kuriosa kan jag berätta att efter att tagit oss upp och över Steuken så hamnade vi i något som mest liknade ett träskland med tjock skog, vatten och och sten som vi fick hoppa mellan. Jag har aldrig sett ngt liknande i våran dalgång.

    ”Trippen” (som det var tänkt att bli) tog åtta timmar av mer eller mindre konstant vandring och det var två mycket trötta och molokna vandrare som kom fram till Fatmomakke. Vi sov gått i Kojan den natten!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>