Från nödår till överflöd

Av , , Bli först att kommentera 6

Sveriges historia har inte alltid varit glansfull och under första hälften av 1900-talet kunde det vara lite si och så med både försörjning och mat till hushållen. Amerika jättelandet med hög produktion under de åren och en fantastiskt tillväxt förutom depressionen, har de varit något av ledande i världen liksom Tyskland för oss Européer. Nu är det mera ett jämviktsläge mellan olika moderna västländer.

Det amerikanska fläsket, gris-/köttproduktionen var nog ett välkommet inslag för alla de som jobbade tungt och häruppe var nog arbetsplatserna för många lagda till de djupa skogarna. Sysslorna var uppdelade, kvinnan hemma på gården och skötte barnen och hushållet samt kreaturen. Den bestod oftast av en gris (som slaktades till julen), kanske några höns också, några får och så några kor. Hästen om man hade en sådan fick oftast följa med ut i skogen tillsammans med mannen. Inte så sällan skulle man bo där avverkningarna var lagda och då i baracker med flera som jobbade med samma sak samt då också en kocka eller två. Man delade på matkostnaderna, ett kollektiv som verkar ha fungerat.

Jag hörde oftast det berättades om det amerikanska fläsket vilket många gånger var basfödan liksom kolbullar om det skulle vara lite finare. Mjölken fanns också samt naturligtvis mjölet. Några extravaganta gosaker som vad idag finns fanns inte. Socker, ja, men inte något överflöd. Jag vet det berättades om hur sliska barnen var när deras föräldrar kommit över någon hel sockertopp. Potatis hade man också tillgång till, men inte några grönsaker så kosten var nog ganska enformig, men det verkade ha gått ändå när all energi gick åt till arbetet. Många slet nog så fy faan, man som kvinna och även barnen kunde börja arbeta tidigt. Men tiderna var såna och vad hade man välja mellan? Alternativet var under de sämsta åren pälsjakten som kunde vara nog så bra. Självständig och gillade man dessutom att ta dagen lite som den kom var det nog inte så dumt. Lite bygge sedan emellanåt på huset eller bostaden kanske det blev. Hade man kreatur var det oftast slåttern som tog mycket tid. Många slåtterängar var långt belägna från själva hemmet med självväxande hö – den grova sorten – och det var alltid svårighet få fodret räcka över vintern.

Nu är den tiden länge sedan förbi (ja kanske inte, fram till 50-talet) och nu har vi överflöd på det mesta. Det sägs vi har det bra, men inte på alla sätt och vis, men så kanske det varit under alla tider.

Bli först att kommentera

Vår vackra bygd

Av , , Bli först att kommentera 6

Egentligen tror jag inte många av oss förstår hur fint vi egentligen bor och hur vacker vår bygd är. Ser vi till alla problemen i världen med krig, fattigdom och svält lever vi trots allt ganska bra i våra s.k ”Glesbygder”. Städerna kan ha sin tjusning och att de bidrar till den s.k ”tillväxten” kanske också är sant men med en viss modifikation. Att resurserna, eller råvarorna och livsnödvändigheterna kommer från naturen. Utan den skulle vi alla dö.

Nu visar det sig att människor från Centraleuropa vill gärna komma hit. Tystnaden och den fria rena naturen har blivit nästan blivit lika populär som när guldruschen var ett faktum. Folk vallfärdar inte hit, men det har blivit mycket uppskattat och många driver egna företag för något vi ser som en omöjlighet. Det får vi tacka för.

Bli först att kommentera

Levande landskap

Av , , Bli först att kommentera 3

Varför är det så dystert varje gång man företar sig en resa till Umeå? Jag menar världens tråkigaste väg, inte att vägen nu är dålig, tvärtom är den riktigt fin, men landskapet eller det omkringliggande som består mestadels av myrar och tidigare vildvuxen skog som nu blivit till kalhyggen som ger ett öde intryck. Sammantaget tycker jag det ger en dålig känsla och inger ingen optimism. Det känns ”otröjsamt” (hemskt, förfärligt)!

dunderklumpenVänder vi i andra riktningen mot Dorotea och vidare mot Östersund får man en helt annan upplevelse. Här är faktiskt bebyggelse hela tiden, mer eller mindre och det känns mera levande. Strömsund tycker jag är ett jättefint ställe trots att det också räknas till glesbygd. Ofta så brukar det bli paus nere vid avfarten intill bron över Ströms Vattudal och där nere vid rastplatsen där ”Dunderklumpen” står (Ni vet från Beppe Wolgers). Jättefint!

Sedan när man börjar närma sig Östersund är det många bönder som håller igång landskapet och det ser levande och befolkat ut. På det hela taget känns det som trivselfaktorn är större på den Jämtländska sidan än på Västerbottens. Kanske ligger det i generna när man är född i trakter som mera liknar det länet, nära fjällen med djupa dalar och höga kullar, fjäll vill säga. Jag gråter inte om vi skulle bli mera Jämtlänningar.

Bli först att kommentera

Vem var Lill-Månke?

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag skrev tidigare här ett inlägg om Tomasvallen och fick då in lite mera information av Magnus Johansson Saxnäs Där tar han bl a upp ”Lill-Månke”. Jag tyckte det var roligt spinna vidare på det här och hittade här (under Dorotea) vilken Lill-Månke tas upp och där han bodde.

Kartsöket gav den här informationen

Har du som läsare mera uppgifter, skriv gärna en kommentar om det. Tack på förhand!

 

Bli först att kommentera