Levande landskap

Varför är det så dystert varje gång man företar sig en resa till Umeå? Jag menar världens tråkigaste väg, inte att vägen nu är dålig, tvärtom är den riktigt fin, men landskapet eller det omkringliggande som består mestadels av myrar och tidigare vildvuxen skog som nu blivit till kalhyggen som ger ett öde intryck. Sammantaget tycker jag det ger en dålig känsla och inger ingen optimism. Det känns ”otröjsamt” (hemskt, förfärligt)!

dunderklumpenVänder vi i andra riktningen mot Dorotea och vidare mot Östersund får man en helt annan upplevelse. Här är faktiskt bebyggelse hela tiden, mer eller mindre och det känns mera levande. Strömsund tycker jag är ett jättefint ställe trots att det också räknas till glesbygd. Ofta så brukar det bli paus nere vid avfarten intill bron över Ströms Vattudal och där nere vid rastplatsen där ”Dunderklumpen” står (Ni vet från Beppe Wolgers). Jättefint!

Sedan när man börjar närma sig Östersund är det många bönder som håller igång landskapet och det ser levande och befolkat ut. På det hela taget känns det som trivselfaktorn är större på den Jämtländska sidan än på Västerbottens. Kanske ligger det i generna när man är född i trakter som mera liknar det länet, nära fjällen med djupa dalar och höga kullar, fjäll vill säga. Jag gråter inte om vi skulle bli mera Jämtlänningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>