Hovrätten ett jäkla påhitt – eller…

Av , , Bli först att kommentera 1

Att bli dömd är inget trevligt, speciellt om man är gammal häst med utslitna hovar. Då kan det bli hovrätten som gäller. Trots att styrkan inte är som i gamla dar dra de tunga lassen borde den ändå bli bättre med nya hovar. Hovrätten är en självklarhet även för en gammal häst. Gnägg, gnägg!

Bli först att kommentera

Glesbygden – Katrineholm?

Av , , Bli först att kommentera 1

Man kunde tror att det inte var så illa ställt ändå. Jag menar häromdagen råkade jag bara kom in på en diskussion i riksdagen där man tydligen i en fråga diskuterade någon typ av utveckling i glesbygden. Den moderata talerskan, för övrigt väldigt begåvad men på hennes beteende kunde man se hur oinsatt hon var i frågan. Hon jämförde glesbygden med exempel från och med området i Katrineholm.

Ja apoteken hade ju flyttats ut och det blivit bättre tillgång i ”glesbygden”, mycket annat skulle också kunna bli mycket bättre. En lanthandel skulle kunna sköta mycket i samhällsservicen också. Man förstår på resonemanget och attityden att de inte har ett skvatt koll på vad en glesbygd är, eller huvud taget stora delar av Norrland och Norrlands inland.

När vi då ser i de tätbebyggda områdena vilka problem de där har är det inte undra på vart resurserna och energin läggs. Den verkliga glesbygden existerar inte för den här typen av människor och som de flesta (över partigränserna) tillhör. Jag säger rakt ut, hur dumma får man vara de som är invalda i Sveriges riksdag? EU frågor och det som ligger på den nivån springer man benen av sig för ställa in sig på alla vis. Ta tillbaka Sverige och passa åter in det som ingår i vår kultur. Den svenska samhället fungerar inte längre.

Finns det någon lanthandel numera ute i glesbygden sköta det här? På minst 10 mils avstånd kanske. Personer med så pass höga utbildningar trodde man inte kunde vara så in vassen korkade och det förstår väl varenda kotte att de skiter i hur vi har det bara det har sina moderniteter nära inpå sig. Varifrån allt kommer och som de dagligen använder verkar de tomtar och troll producerar. En mindre revolution skulle inte skada.

Bli först att kommentera

”Statens kaka är liten men säker”

Av , , Bli först att kommentera 0

Ungefär så kunde det beskrivas under den tid staten hade sina trotjänare. Järnvägen och även inom skogsbruket här i norr. Ända sedan de gamla krigen och kungens soldater blev tilldelade ett soldattorp var under liknande förhållanden. Kanske inte mycket med dagens mått mätta, men bara någonstans att bo. Hustrun var oftast den som fick dra tyngsta lasset och mannen-soldaten kunde vara i krig det mesta av tiden, om han någonsin kom hem. Sjömän och deras familjer har också levt under ungefär liknande förhållanden.

Visst var det bra då när arbetsplatsen bara låg i princip runt hörnet av bostaden eller där man bodde. Skogsfolket anställda av Kronan (staten, det gamla Domänverket) hade ungefär en liknande situation. Fast visst kunde de bli borta under veckan boende i någon skogskoja tillsammans med andra och även bildat ett kocklag som handlade och lagade maten och då mest det liknade något av ett mindre kollektiv. Arbetet och arbetsförtjänsterna var individuella, Undantaget var hästköraren som i sin tur hade lejt in en brosslare och då med sin surk surkade fram timret intill körvägen för hästen och köraren. Den gamla klyschan, min dräng hade också en dräng kanske väl stämmer in.

Kronjägaren eller den högste inom varje skogsområde var lite av en ”sheriff” och fram till 40-talet kunde man bli tvingad ta av sig mössan och även näst intill buga när en sådan person kom på besök. Mycket smussel och köpslående kunde det också bli och inte ovanligt med att den som lyckades prata in sig med ”sheriffen” kunde få lite bättre villkor.

Just den fortlevan kanske fortfarande finns kvar, men oftast går det obemärkt förbi. De gamla engelska godsen, slotten och herrgårdarna och även svenska för den delen eller det som finns kvar av just det sättet att bygga upp förmögenheter och ha människor under. De slavliknande förhållandenena och som godkänts av olika kungar och senare regeringar i Sverige genom åren. Gud, kungen, makten och härligheten. Amen.

Visst har förhållandena ändrats idag, men vi kan inte säga det är problemfritt och för mycket makt blandat med infiltration och andra syndrom kommer säkert att fortgå eller bestå och är ungefär som det gamla romariket fungerade. Storhetstider kommer och går, men korruptionen består.

Tilläggas kan att faktiskt så kunde den här skogens konung – sheriffen bära på sig ett vapen. Vanligast en pistol. Han agerade även då som polis och hade samma rättigheter. Folket skulle hållas under tukt och förmaning.

 

Bli först att kommentera

Tuff tuff tågen och det gamla funkhemmet

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag tänker så här och då med baktanke i att det skulle sättas in ett nytt tåg på Inlandsbanan. En typ av test. Då går tankarna tillbaka då järnvägen/Inlandsbanan var den säkra kommunikationen och även livlinan för de flesta människorna här. Tåget kunde man alltid lita till. Det kunde ta lite tid ibland och allting var inte lika programmerat som idag då det i princip ska följa vissa förprogrammerade scheman. Händer något oförutsett blir det närmast kaos. Jag kan tänka mig ändå att tågen tidigare följde tidtabellerna, om än inte på sekunden, men inom någon eller några minuter. Stinsen såg till att passagerna kom av tåget och även på och tiden kontrollerades på det stora uret som oftast satt ute på gaveln. Om inte så gick det också kolla på det mekaniska/analoga fickuret som satt i kedjan nedstoppat i fickan som då också stinsen kunde ta upp och göra en extra kolla på. Människorna och tiden var inte av karaktären av idag. Tid fanns för lite prat och reflektioner och allt gick sin lilla gång.

Tar vi bara hur det såg ut mellan Dorotea – Vilhelmina – Storuman var det en mängd stationer där tåget gjorde halt. Stationshusen var alltid bemannade och inte ovanligt man kunde ta lite fika och koppla av när tåget stannade till. Boskapen och kreaturen fraktades också på tågen. Telefonen den snabba kommunikationen som då fanns och börjat användas mestadels från 20-talet istället för telegrafin. Sverige var nu ett modernt samhälle med förbindelser ända in till den avlägsna gården där också nu de flesta hade LM Ericssons förbättrade uppfinning på väggen. Beställa varor eller tjänster och även resor med tåget om man bara tog sig dit på något vis. Cykeln var inte alldeles ovanlig med, men nu hade även bilen börjat sin introduktion och man kunde ta sig fram på vägar som inte kunde vara med det som vi menar idag. En gammal T-Ford med sina stora hjul bemästrade de oftast skruttiga vägarna. Vår egen gamla Volvo kom något senare och det var det oftast den som var den pålitlige trotjänaren.

Samhället fungerade ju. Med kommunikation från Gruvan i Kiruna till Malmö i söder. Järnvägen var livlinan. Idag är det mesta nedlagt och tänk vad fridfullt och gemytligt om de gamla stationerna kunde återuppstå. Folk kunde ha sina arbetsplatser och med den nya tekniken kunde många jobb flyttas ut. Järnvägen återuppstå med något av senaste tekniken och människor kunde ta sig till och från jobben med det, tåget. Bil och andra färdmedel kunde också givetvis användas, fast tåget och järnvägen finge en central roll. De tomma ytor som idag anses värdelösa skulle kunna skänka mycket glädje och fridfullhet med olika arbetsplatser både ute i och nära naturen, med både fågelkvitter eller en fjälltopp man kunde hålla utkik över. Det varierande och livfulla Sverige skulle åter bli verklighet. Inte bara en steril stadsmiljö som oftast bara skapar problem och varifrån oftast man utgår från när det diskuteras olika saker. Det bortglömda Sverige skulle återigen återuppstå. Kanske den tiden kommer när vi tvingas inse att det värdefulla är det enkla. Ny teknik i kombination med gamla traditioner. Är det så dumt tänka så?

Vad skulle de samhällsekonomiska vinsterna bli i form av alla som skulle falla ifrån p g a otrivsel, stress, utbrändhet m m?

Bli först att kommentera

Handling och konsekvens

Av , , Bli först att kommentera 4

Förord och egna reflektioner

Fjällbygderna är lite som det låter och även större delen av Norrland. De oerhörda mängder skog som vi tror oss ha stämmer inte och framförallt sitter vi fast i ett ganska ensidigt och låst system där många tror skogen kan skapa jobben och göra oss rika. Kanske enskilda skogsägare kan, men totalt är det bara någon typ av bisyssla. De mindre sågverken som ändå de får räknas till de som lagts ned hade ingen framtid för sig. Det visste ägarna, när skogen sinar samt de relativt omoderna sätt som timret sågas på i jämförelse nu med de modernaste skiljer minst lika mycket som mellan motorsågen och svansen.

Pratet om att vi skulle ta tillvara skogen genom olika tillverkningar, bränslen m m kan vara ett tillskott om det löftet uppfylls. Hittills inte. Jag tror i vilket fall tekniken gjort så att de flesta tidigare arbetstillfällena försvunnit.  Vad vi saknar är någon typ av tillverkningsindustri och det behöver inte vara kopplat till skogen, men det kanske är lättare sagt än gjort. Den bistra sanningen också, folk kostar pengar. Maskiner kan vara dyra i inköp, men inga sjukskrivningar, arbetsgivaravgifter eller krav på höjda löner och inte heller några pensioner eller vård när de är slutkörda. Har vi rationaliserat bort oss själva och behövs längre några människor? Det finns säkert lösningar på det också, men hur det kommer att se ut är en annan sak. Vi kanske också ska ta i beaktande att den generation som funnits hittills kanske ser ut annorlunda i framtiden. Jag menar lever inte människor allt längre och kommer då det system vi nu har se ut på samma vis? 

 

Läs och begrunda

citat

Skogsindustrihistoria Upp som en sol och ner som en pannkaka, så kan man bäst beskriva de norrländska sågverkens utveckling 1850–1950. I dag sågas mer trävaror i Götaland än i Norrland, skriver författarna av en ny bok om sågverksindustrins historia.

Egentligen börjar historien om den norrländska sågverksindustrin år 1846. Det var då som Förenade kungadömet Storbritannien avskaffade importtullarna på spannmål, trävaror och mycket annat sedan frihandelsförespråkarna tagit makten i parlamentet. Grosshandlarhusen i Göteborg, med Dickson och Röhs i spetsen, anade genast morgonluft. Här kunde man gräva guld med täljknivar genom att exportera virke till England. Nu var det dags att exploatera de stora skogarna i Norrland.

Med hjälp av kapital från de göteborgska handelshusen anlades snart sågverk längs hela Norrlandskusten och exporten tog fart. Priserna för sågade varor var bra, och timmer kunde köpas billigt från bönderna i inlandet och flottas ner till kusten på älvarna. Pengarna strömmade in och sågverksägarna gjorde sagolika vinster. Under några decennier hade Sverige i det närmaste monopol på trävarumarknaderna i Europa. Framför allt gick exporten till England, men även till Frankrike och Nederländerna. 80 procent av Sveriges trävaruexport kom från sågverken på Norrlandskusten.

Sågverksindustrin växte snabbare än någon annan bransch på 1800-talet och blev på kort tid en storindustri i paritet med järnhanteringen. Förmögenheter byggdes på Norrlandskusten med hotell Knaust i Sundsvall som symbol för den nya rikedomen.

Men hungrig vill ha mer. För att säkra virkestillgången köpte sågverksbolagen upp stora arealer bondeskog eller ingick långtidskontrakt om fri avverkningsrätt. Man passade också på att i smyg avverka en del av kronans skogar, men då tog det hus i helvete.

1867 upptäcktes att ”någon” hade fällt tusentals träd i Västerbottens kronoskog och sedan flottat ner timret till James Dicksons sågverk i Baggböle i Umeälven. Sågverkets ledning frikändes efter en segsliten process, men ordet ”baggböleri” kom att betyda alla typer av oegentligheter i samband med sågverksbolagens verksamhet. Inte minst de suspekta affärer där bönder med brännvinets hjälp lurades att sälja sin skog billigt till sågverksbolagen.

Alla var dock inte lika optimistiska om sågverksbranschens ljusa framtid. ”Sågverken är en övergående fluga. Snart är timret i Norrland slut”, hävdade mer försiktiga kapitalister, och anade att priserna snart skulle falla och att det norrländska timret, en tillgång som tidigare setts som outsinlig, med tiden skulle ta slut. Problemet var att de norrländska skogarna på kolonialt vis exploaterades utan någon som helst tanke på föryngring för framtiden. Det kunde inte hålla i längden. Skog växer långsamt, och i synnerhet i norr.

Det skulle visa sig att olyckskorparna fick rätt.

Priserna sjönk sedan även Finland och Ryssland gett sig in i trävaruexporten i slutet av 1800-talet, men de svenska sågverken klarade krisen genom att öka volymerna. Efter en tillfällig prisstegring omedelbart efter första världskriget gick botten ur trävarumarknaden, och skogsbolagen koncentrerade sig alltmer på tillverkning och export av massa och papper. I samband med depressionen 1930 spred sig sågverksdöden längs Norrlandskusten, vilket gjorde att arbetslösheten i sågverkssamhällena steg till oanade höjder och ledde till social oro och slutligen till skotten i Ådalen. På Seskarö i Haparanda skärgård las öns två sågverk ner, vilket innebar att hela öns befolkning plötsligt stod utan inkomst.

De dåliga tiderna diskuterades i riksdagen, och efter mycket om och med beslöts att staten skulle gå in och rädda arbetstillfällena, framför allt i Norrbotten. Aktiebolaget Statens skogsindustrier, Assi, bildades 1942 och tog över en del av de konkursade sågverken i syfte att lindra den akuta nöden. Timret fick man från Domänverket som förvaltade kronoskogarna.

Samtidigt som sågverksindustrin på Norrlandskusten decimerades kraftigt började det gå allt bättre i södra Sverige. Där hade man tidigt insett vikten av nyplanteringar för ett hållbart skogsbruk, och i dag sågar man mer timmer i Götaland än i Norrland. Totalt står virket nu för 2 procent av det svenska exportvärdet.

År 1900 sågades 6 miljoner m3 trävaror i Sverige av 40 000 man. Hundra år senare, år 2000, sågades 17 miljoner m3 till ett värde av 20 miljarder kronor av 10 000 man. Produktivitetsökningen har i och för sig varit stor, men svensk sågverksindustrihistoria kan knappast ses som en framgångssaga.

– Av de 110 åren sedan förra sekelskiftet har 33 varit goda och 77 bedrövliga, säger Sten Nilsson, professor vid Skogshögskolan.

– Branschen har vägrat göra nödvändiga strukturförändringar. Man har haft dålig vidareförädling av sina produkter. Och man har envisats med produktionsökningar under tider med låga priser.

Varför det?

– En mogen bransch som skogsindustrin lider av rigida strukturer och värderingar. Det är brist på nya idéer, och det bedrivs väldigt lite forskning. Trä är ett underutnyttjat material trots att det har utmärkta miljöegenskaper.

Slut citat

Slutkommentar: Återväxten eller planteringarna blir inte av samma kvalitet som tidigare och speciellt den kanadensiska snabbväxande Contortan (risig, ful och värdelös få virke ur) som planterades flitigt under en tid och då speciellt av de stora bolagen.

Bli först att kommentera

En folkkär artist ur tiden

Av , , Bli först att kommentera 2

Så har då Sven-Erik Magnusson lämnat oss, frontfiguren i Sven-Ingvars band för mer än 60-år sedan. Jag ville bara sätta in det på min blogg till minne av honom och som spridit så mycket glädje under åren. Jag gillade honom verkligen. Något av en tidlös person eller artist. Sven-Ingvars låtar brukar jag lyssna till nu som då på 60-talet då han var som populärast. Sedan blev det lite lugnare under en tid, för att de senare åter blev mycket populära. Det är en artist som alltid kommer att bli den käraste och mest minnesvärda och en del av er kanske minns vår egen ”Kristina från Vilhelmina” när han uppträdde i Bullerforsen någon gång i mitten av 60. Bullerforsens uppträdandeplats är för länge sedan förbi och nu också Sven-Erik Magnusson.

Här en skildring från svt

 

Bli först att kommentera

Livets nödtorft

Av , , Bli först att kommentera 8

Vad har varit skönare och fridfullare än ta sig till en lite avlägsen skogskoja, ställa skidorna mot väggen och sedan öppna dörren för att se hur där ser ut. Har något förändrats sedan sist jag var här, har någon stökat till och finns det ved, eller har den eller de som varit här tidigare eldat upp veden och inte sett till att det finns för näste besökare. Vissa kojor kan endast vara för privat bruk, men som regel brukar de oftast vara öppna och det finns liksom en oskriven lag att den ska brukas med vett. Den oftast lilla ”galten” ger mycket effektiv värme efter bara en liten stund förutsatt det är ett rejält drag. Oftast då när man lämnar kojan eller den lilla stugan brukar man hänga något över rökröret. Den gamla kaffeburken var oftast det vanliga. Just den delen att ta bort den det första man gör innan man gör upp elden och får den att brinna.

Det saknar jag verkligen, skidturen när man kunde rensa alla tankar och bara leva i och av den naturliga atmosfären. Någon skogsfågel, en orre eller en ripa plötsligt flög upp ur snön och man skvatt ve lite. Någon ren kunde man också se stå och tugga på laven från ett träd. Den såg lugn och trygg ut och inga rovdjur verkade jagat den. Visst kunde man ibland se både lo och järvspår, men det var allt. Säcken på ryggen var inte så tungt lastad, förutom en mindre yxa och kniven om den inte satt på bältet och så lite förskaffning bara när man kom fram till kojan. Kaffepannan brukade som alltid finnas kvar och man behövde bara lite kaffe med sig så man kunde koka sig en rejäl slurk. Vattnet fick man ta snön och packa ihop rejält i pannan, när den väl tinat och blivit vatten minskade volymen rejält. Det var oftast målet med det hela, en stunds vila och avkoppling i just den miljön och den härliga värmen från kaminen när man samtidigt kunde kläcka fram idéer och varför inte för en framtida överlevnad.

Bli först att kommentera

Six-Je

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag minns önskan över ha haft skidor där det stod, Six-Je. Vilket betydde namnat på dåtidens suveräne mästare och längdskidkung Sixten Jernberg. Själv åkte man ju skidor och man försökte ju träna så gott det gick och jag minns hur inspirerad man var av dåtidens skidhjältar. Sture Grahn från Lycksele och sedermera Assar Rönnlund från Umeå blev den siste store idolen. Jag var mest intresserad av Assars stavteknik och med de långa armarna och hur han i sista skedet gav den där sista effektiva porschen som gjorde att farten bibehölls. Det tränade jag på och försökte göra likadant.

Tro nu inte jag var någon speciellt bra skidåkare, jag var kanske som alla andra ungdomar med en lite mer fysiskt utvecklad ådra intresserad av många sporter. Längd och höjdhopp. Kula och spjut, fast med dåtidens egenhändigt gjorda spjut. Kulan var en lämplig rund sten. Diskus var aldrig något jag tyckte om och var heller inte bra på. Jag kanske saknade tekniken som krävdes, men det var ingenting för mig.

Skolans skidtävlingar vann jag lätt och någon speciell skidutrustning hade man ju inte. Man fick klara sig så gott man kunde och jag minns mina första riktiga skidor med stålkanter hur intresserad jag var att äntligen ha riktiga skidor med stålkanter. Utförsåkning var också roligt och då i de backar man hade runt omkring, men även fick man pröva på fjället och de naturliga sluttningarna där och då var det fint med stålkanterna som skar fast i svängarna.

Drömmen inom längdskidor var äga ett par där det stod ”Six-Je” och även utformade som dåtidens skidor var och som skiljde sig från exempelvis mina utförsåkarskidor med stålkanter. Råttfällan var då det senaste skriket och pjäxor därefter. Eftersom jag var skolans mästare togs jag ut för skidtävlingen i Dikanäs och jag hade bara de här skidorna med stålkanter, tunga och osmidiga på alla sätt. Någon vinst blev det inte där för mig, jag tror jag blev femma eller någon sådant. Men förutsättningar för skidåkning hade jag absolut och med rätt skidor och lite mer arbete på tekniken så vette tusan…

Senare också då jag fyllt femton kom jag till en lokal med tyngdlyftningsgrejer. Vi var några stycken – några år äldre också - och jag själv var första gången jag provade på. Det var den så kallade stöten tror jag den heter. Först fattar man stången och lyfter den i midjehöjd. Sedan till axlarna och sista momentet ovanför huvudet. Tekniken satt direkt och jag hade störst kapacitet med 90 kg. Ganska bra för en otränad 15-åring?

Jag kunde blivit riktigt bra oavsett vilket jag skulle tränat upp mig i om det funnits både intresse och möjligheter eller resurser, speciellt hemifrån. Men det är inget jag klandrar dem för nu. Tiderna var såna och jag hade snälla och bra föräldrar så det var bra på så vis.

Ser vi till dagens sporter och då speciellt längdskidor tror jag inte jag skulle haft någon chans i vilket fall. Förutsättningarna och materialen är ju helt annorlunda än då jag växte upp. Då var det sax stilen som för det mesta gällde (klassiska) och det går som sagt inte jämföra på något vis med idag. Ser vi också till vilka som ligger i topp är det ju inga ”muskelknuttar” precis. Slanka kroppar och med bra lungkapacitet är det som verkar vara idealet och så en fin teknik på de oftast lättåkta spåren. Långloppen är det ju mestadels bara stakåkning. Kanske effektivt, men jag tycker det blir en aning tråkigt att titta på.

Den nya norska stjärnan inom herrarna heter Klaebo. Endast 20 år men en suverän. En liten närmast tanig kropp, men vilken kapacitet och titta på bröstkorgen hur välutvecklad den är. Syreupptagningsförmågan måste vara något alldeles extra.

Ser vi till damerna där verkar det vara det omvända om vi ser till Björgen som är ett enda muskelberg och skulle gott konkurera med herrarna. Undantaget för svenskarna är Stina Nilsson som har den fina slanka kroppen men saknar för närvarande uthållighet och styrka. Det kommer nog med tiden. Snabbheten har hon redan och är världsbäst på korta distanser.

 

I någon form tror jag på ödet och se till det positiva och idag lever under helt andra förutsättningar än vad jag tidigare kunde göra. Dessutom är det här för ungefär 50 år sedan så någon chans idag skulle jag i vilket fall inte haft (ha, ha)

Bli först att kommentera

Från långved till kastved

Av , , Bli först att kommentera 5

Under kriget här det senaste världskriget rådde ransonering på mycket. Värme i stugorna, husen och även lägenheter eldades med ved. Åtgången på ved vad mycket stor och central. Några maskiner fanns inte som idag och några större avverkningar blev det således inte. Allting som skulle göras i skogsbruket skedde med handkraft och hästen som transportmedel. Det var en tid med en blomstrande marknad av hästförsäljningar och byten. Hästförsäljarna och hästmarknaden var inte alltid så rak och trevlig och det förekom både det ena och det andra om vi väljer kalla det mygel och rent ”luranteri”. Hästen hade sällan något bra liv och djurplågeri och vanskötsel var inte heller ovanligt. Många hästar medicinerades med allt möjligt för att de skulle prestera över sin förmåga. Ungefär det vi i kallar för doping, fast då med hästar. När hästen inte kunde dra lassen längre, avlivades den helt enkelt och slakteriet var det sista den såg. Dagens travhästar tror jag inte heller något bra liv alltid. Så blir det ju när pengar är inblandade, men kanske det var mer befogat ändå när de användes i skogsbruket för en överlevnad för människan. Men bra är det då i det fallet att maskinerna tagit över.

Då var det det här med veden. Björkveden höggs på vissa längder i skogen lades då på doningarna och transporterades vidare med häst till någon uppsamlingsplats. Detta var före min tid och det som jag förstår handlade det om många arbetstillfällen. Bränslet till stugorna och torpen var det vi i dagligt tal kallar ved och då i bemärkande av att det handlade om bränsle till den vanliga vedspisen, eller järnspisen. Den var trots allt i mindre skala.

Den större skalan var den så kallade kastveden som höggs. Efter lite efterhandsforskning skulle det vara långveden den höggs av och då det som blev över blev kastveden och inte gick få ut som en längre bit. Den kallades också ”metersven” som då klövs i två delar. Hur som haver kommer jag ihåg ända fram till sextiotalet skolan jag gick i värmdes upp med just denna kastved. Det var enorma staplar minns jag. En större panna som var anpassad till den här metersveden och som såg till att värma nu den moderna centralvärmen. Det gamla skolorna brukade som regel ha en vanlig kamin i klassrummen och man har hört att det var respektive lärare som skulle se till att det var varmt på morronen då barnen kom till skolan.

Tiderna förändrades dock och alternativet för uppvärmning blev istället oljan. Det var under 70-talet. Sedan då blev det elektriciteten som konkurrerade ut det mesta av oljan i uppvärmningssyfte. Oljekrisen i mitten av 70-talet var en direkt orsak av det. Ransonering och bensinkort skickades ut till bilägarna hur mycket de fick använda.

Sedan vet vi utvecklingen alla. Kärnkraften byggdes ut som komplettering av de redan utbyggda älvarna för att förse Sverige med ännu mera elström. Den privata marknaden var också i stor grad beroende av el för sin uppvärmning. Ved för uppvärmning används väl fortfarande med det är mera sällsynt. Elförsörjningen och vilka metoder vi använder för att utvinna elen har drastiskt förändrats mot tidigare. Nu är det utsläppen som blivit intressanta och vad det blir av det återstår att se.

Som man sa för i tin. De e ett himla sjå ve allting. Hå, hå, ja, ja.

En ”rejäl karl” uppges kunnat prestera ca: 10 kubikmeter på en dag av den här kastveden

Bli först att kommentera

Barnsjukdomarna

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag vill minnas det var vanligt om vi bara går tillbaka under mina uppväxtår att någon barnsjukdom skulle man haft. Mässlingen, röda hund, vattkoppor eller påssjukan. Vissa av dom här hörde man ju att det var riktigt besvärliga. Själv hade jag röda hund, det minns jag, även en släng av påssjukan, men ingenting allvarligt. Förkylningar av olika varierande grad hade man ju också. Halsfluss eller liknande drabbades jag av, fast mera då i vuxen ålder.

sjukstugaBarnsjukdomarna som man numera ska vaccinera sig mot var aldrig frågan om tidigare. Det beräknades tvärtom när man haft någon av de här var man immun för livet och blev på så vis stärkt i det fortsatta livet. Nu var man visst mäkta bekymrad över 10 fall av mässlingen nere i huvudstan. En virussjukdom som är väldigt smittsam och luftburen. Allra helst om den som råkar befinna sig inom samma lokaler bland en som bär på sjukdomen.

Givetvis är vi mera utsatta nu när människor av olika slag besöker eller kommer mellan olika länder. Frågan är om det går att upprätthålla den sjukvård vi haft när allt fler ska ha sjukvård för olika åkommor. Här tidigare i de norrländska skogsbygderna var sjukvården sällsynt i jämförelse med idag. 1 doktor och någon sjuksköterska/barnmorska på de 8120 km2 som motsvarar Vilhelmina kommuns yta var väl det som fanns att tillgå. Idag är det ju ett ständigt tjat om sjukvården att den inte fungerar. Har vi blivit bortskämda och varför är vi mer sjuka nu än tidigare, eller är det rent av också så att det är fler som kräver sjukvård? Nu när vi ökat i folkmängd borde det inte bli mer intäkter då och att vi kunde stärka sjukvården? Det pratas om att slå ihop enheter, men jag vet inte vad jag ska tro. De vill nog helst alla ska bo i städerna och resten av befolkningen får klara sig bäst de vill. Det kallas visst demokrati. Se vilket sjå det har och vilket bråk det är bara om kollektivtrafiken. Jag tycker det är skönt med någon buss var fjortonde dag…men ändå påstås vi kostar?

Själv tycker jag att jag fått den sjukvård jag behövt när det så krävts.

Bilden: Gamla sjukstugan i Vilhelmina

 

 

 

Bli först att kommentera