Deja-vu och Väven

Jag får en känsla av deja-vu. Ja, jag vet. Man ska akta sig för att göra jämförelser. Men jag gör det ändå. Tänker på kritiken mot Väven. Konstaterar att mycket kritik mot bygget kommer från vänsterhåll. Och från kulturintresserade och kulturutövare. Som vanligt, är jag böjd att säga. Som för trettio år sedan mot det planerade Folkets Hus-bygget. Eller mot flytten av biblioteket från länsstyrelsen till nuvarande läge. Eller protesterna mot bygget av Norrlandsoperan. Och nu som sagt kulturhuset nere vid kajen.

Folkets Hus-bygget spräckte Vänsterpartiet den gången. Fyra av sex ledamöter i fullmäktige röstade emot, två för. Sören Wibe, dåvarande gruppledare stödde bygget lämnade partiet och gick över till Socialdemokraterna. En tung förlust för Vänsterpartiet.

Idag förstår ingen vänstermänniska eller kulturutövare varför man var emot satsningen på ett Folkets Hus, ett nytt bibliotek eller Norrlandspera. Nja, kanske lite operan ändå…
Argumenten då var desamma som idag. Alldeles för dyrt. Dystopiska uttalanden att annan kultur dör sotdöden.

Idag konstaterar vi att satsningarna på kultur och offentliga miljöer centralt i Umeå var strategiskt riktigt tänkt. Vad vore Umeå idag utan FH och Operan? Istället för kulturens död, istället verksamt bidragande till ett Umeå som en intressant kulturell mötesplats.

Vad blir omdömet om Kulturväven om ett decennium eller två? Den som lever får se.

Skänker i vilket fall en tacksamhetens tanke till de framsynta politiker som stod på sig då vindstormar typ Hilda blåste runt öronen.