Ekvibrilium

Av , , Bli först att kommentera 1

Eberhart Hällgren, mannen som uppfann Färger, var en man som kunde utveckla även det som alls inte behövde utvecklas.

Efter ett bröllop i Lubboträsk där man drack betydligt mer alkoholbaserade drycker än man åt tårta fann sig Hällgren vakna upp på Tillnyktringsenheten i Storbrännan.

Detta tog han såsom ett tecken och en vändning i livet. Vi skola betänka att detta var under förbudstiden och whisky var en vara enbart för dem som hade gott om pengar samt rymligare samvete vad gäller lagar och förordningar.

Väl kommen hem till Fiskberg började ha skissa på sina nya planer som han naturligtvis ansåg skulle läggas fram för kommunfullmäktige i Burträsk så att ingen någonsin skulle anklaga Hällgren för lagbrott. Han sökte tillstånd för medicinsk forskning och hyrde ankomsthallen på flygplatsen i Stavträsk för sin idé.

I Skottland fann han alla de maskiner som sedermera skulle ge honom en stjärna i Ortopedisk Tidskrift för Hörselskadade och han anställde två personer från Edinburgh som skulle sköta laboratoriet.

Försöken pågick under närmare två år och universiteten i Lubboträsk och Morliden sände sina bästa elever för att utföra de digra tester som Eberhart krävt.

Slutrapporterna visade att man skulle kunna lansera avdelningens resultat på i stort sett alla orter med normal demografi. Gärna i små mysiga lokaler med dämpad belysning och inte så våldsamt påklädda unga damer som tog god hand om besökarna. Musik kunde också enligt rapporten höja upplevelsen ett par grader och om man med lagens hjälp tillät roulett och kortspel skulle uppfinningen vara närmast perfekt.

Således kunde Eberhart Hällgren åter göra sig en ny förmögenhet genom att helt lagligt bevisa för kommungubbarna i Burträsk att man alltid måste hava ekvilibristisk balans i samhället om dess fysiska lagar skall fungera.

För utan det ena kan ej det andra existera.
Eberhart Hällgren hade nämligen genast insett att för att hamna på Tillnyktring så måste man innan dess ha varit bra länge på Frånnyktringsenheten.

Den inbillade sjuke

Av , , Bli först att kommentera 1

Att under samma timme hava symptom av västvärldens alla kända sjukdomar har Eberhart Hällgrens son Horace lyckats med otaliga gånger. Allt började när familjen Hällgren voro på Stadsteatern i Lubboträsk och såg Molières pjäs Den inbillade sjuke, i regi av Leopold Lustig.

Efter detta blev Horace som förbytt. Han började vilja vara hemma från skolan en hel termin i taget med allehanda sjukdomar. Hans alldeles egna smittkoppsepidemi lamslog skolskjutsarna i Fiskberg hela hösten 1951.

Det är inte lätt, skriver Eberhart Hällgren, mannen som uppfann Rikskuponger, i sin dagbok, att förstå sig på Horace. Han ser ju med blotta ögat ut att vara precis lika frisk som Nygrens vita gris. Men att höra hans ojande läte om nätterna tager på allas vårt humör och så sent som igår slängde Inga Hill en 130-liters paltgryta i huvudet på mig.

Horace undersöktes av samtliga läkare på Länssjukhuset i Lubboträsk och alla kom fram till samma sak. Horace led av samtliga då uppfunna sjukdomar. Han hade som tur var frikort på både sjukhuset och Apoteket i Salberg annars hade medicinerna ruinerat den förvisso relativt förmögne Hällgren.

Eberhart blev tvungen att konstruera ett nytt medicinskåp för att rymma alla Horaces tabletter, pulver, salvor och sprutor. Det blev ett vackert skåp i japanskt körsbärsträ med egen ingång och elektriska hissar till de 3 planen. Som mest hade han 3/4 av allt som då fanns i FASS samt en prenumeration på Magnecyl.

1952 flögs Sigmund Freud in från Kattisträsk då Eberhart såg en glimt av hopp att detta skulle kunna vara en sjukdom å huvudets vägnar. Tre veckor senare voro det tvenne sjuklingar i Fiskberg och Sigmund hämtade sig egentligen aldrig efter sessionerna med Horace. Han återvände sedermera till Kattisträsk såsom en bruten man och började i stället med brodyr i beckmörker samt vaselinodlingar.

Horace var det inte mycket vetenskapen kunde göra åt. Han var sjuk jämt och när han dessutom fick snuva på det så led hela Fiskbergs befolkning med honom. Man samlade in pengar, tomflaskor och hjärterboken från gamla kortlekar för att försöka uppmuntra unge herr Hällgren lite. Men inget hjälpte. Han låg konstant med tyfus, malaria och kronärtskoppor som sina bassjukdomar.
Om lördagarna kunde han efter helgmålsringningen dessutom visa upp stigmata i sina ovalkade händer och tidiga söndagsmorgnar hade han fulltutvecklad harpest.

Lösningen kom när Gudrun Eriksson i Storklinten var ute och sålde obligationer med sin packmoped och knackade på di Eberharts. Inga Hill var på ICA Maxi i Lossmen och Eberhart på en forskningsresa i Järvträsk så Horace blev till slut tvungen att själv öppna dörren.

När dessa två möttes för första gången så lär det enligt grannarna ha hörts ljuv musik från det Hällgrenska palatset. Huruvida detta bara är en skröna eller inte låter jag vara osagt men vi hava ju otaliga bevis för att Horace efter detta ofta återfanns under hennes säng i Storklinten där han låg och med drömmande blick såsom i trans betraktade hennes sovrumsfönstermotiv.

Vad som sades under detta första möte är dock för alla en gåta och läkarkåren stodo stumma och undrade hur de nu skulle kunna bevisa att de haft rätt hela tiden.

Horace led förvisso fortfarande av samma sjukdomar som vanligt men han var inte hemma lika mycket vilket gladde hans fader och moder oerhört.