Horace Hällgren i knipa

Som jag tidigare beskrivit så sände Eberhart Hällgren, mannen som uppfann tryffelsvin, en miljard kosing hem till Inga Hill på det att hon skulle hava alla möjligheter till att importera specialjord till de Ungerska pelargoner som prydde köksfönstret mot ost. Horace mediciner mot alla de inbillade sjukdomarna var dock det som urgrävde denna miljard med oroande hastighet. Läkemedel voro nämligen under denna tid i norra europa mycket kostbara och att samtidigt hemhava alla förekommande läkemedel i FASS var ytterst kostsamt.

Som om inte detta vore nog så åkte ju Horace Hällgren taxi till Gudrun Eriksson i Storklinten väldans frekvent. Den som kunde leva gott på detta sovrumsfönster var den gode Allan (Al) Calsone som avsatt en bil i sin taxiflotta enbart till Horace och hans ideliga resor,

Förmögenheten krympte med andra ord i hastig takt, Inga Hill var van att leva på det naturen hade att erbjuda, så henne gick det ingen nöd på och palt kunde man laga av i stort sett allt. Men för Horace började världen kännas för liten där han satt vid grissorteringbordet och funderade. Han ville se mer än bara Fiskberg och småstäderna däromkring. Han ville resa till främmande land och se ruinerna efter inte bara sitt eget misslyckande.

Tiden gick och Horace kunde inte släppa denna känsla av längtan och efterskrev i hemlighet färgglada broschyrer från exotiska platser som han läste i pannlampans sken om nätterna. På dagarna satt han och sorterade grisar men i tanken var han långt långt borta.

När Inga Hill mer och mer hemföll åt att söka minnas sina bästa paltkok och började skriva sina paltmemoarer insåg Horace att tiden var kommen för att en gång för alla slippa grissorteringssysslan.

Men 12:ans hagel mördade han sin rosa spargris och innan skriet tystnat hade han satt sig på rälsbussen i Åsträsk i riktning mot korvarnas himmelrike Bastuträsk. På rälsbussen såldes som vanligt allehanda godsaker och Horace kände i en plötslig avsaknad av hemmet och modern att ett par njurpaltar voro bra att hava på resan.

Horace hade aldrig haft ett uns av faderns affärssinne så när palten var betald var också halva reskassan slut. Som tur var betalade man vid biljettköpet på denna tid hela resan fram till slutstationen så Horace kom lyckligt fram till Bastuträsk halvfattig men lycklig. På stationen hyrde han en av SJs 28" cyklar och satte visslande av uti den stora världen. Kompasser och Horacear vore kanske inte de såtaste vänner så efter 1 timmes cyklande hade han kommit halvvägs tillbaka till Åsträsk. Han stannade utpumpad i Kattisträsk och gick uttorkad upp till Logdans-Arvids hus för att köpa sig ett glas kärnmjölk.

Så var då reskassan slut, cykeln hade under tiden fått punktering på samtliga däck och en ren hade mumsat i sig njurpaltarna som lågo i ryggsäcken invid cykeln. På mindre än 2 timmar hade Horace således lyckats bli helt barskrapad, mist sitt kommunikationsmedel och stod på svältgränsen till Kattisträsk.

För att inte gå under av paltbrist så gjorde Horace det sämsta val en ung man utan pengar kan göra. Han lånade 100 riksdaler av den förbipasserande bankiren Julius Marklund, Räntan är högst skälig påstod Marklund men log. Som vi alla vet så är finansmän inte mycket att lita på när det gäller ord, löften, finstilt text och fattiga ungdomar.

Idag bor Horace Hällgren ensam med en trasig ryggsäck i en övergiven husvagn i Skuldträsk. Den ena glädjen han känner är att han var förutseende nog att fotografiskt avbilda Gudrun Erikssons sovrumsfönster. Den andra glädjen är att han får se sin obetalda ränta stiga varje kvarttal i klar visshet om att bankiren Marklund aldrig kommer att få ett enda öre av Horace Hällgren.