Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt. Jag har nu lärt mig att Copyswede stavas med enbart stort C. Men vad har jag emot dem egentligen? För att svara på den frågan så behövs en liten tillbakablick. Ursprungligen skapades privatkopieringsavgiften, eller ”kassettskatten” som den kom att kallas, för att lägga en avgift på kassettband som huvudsakligen användes för att spela in från egna LP-skivor eller radion, eller göra ”blandband” att ta med på party – ungefär som dagens spellistor. På den tiden så träffade avgiften ganska rätt. Inte helt rätt, för det fanns även andra användningsområden för kassetter än att spela in musik, men med några träffar vid sidan av målet så var det ändå ett rätt så träffsäkert sätt att få de som kopierade musik att betala en liten ersättning som gick till musiker och tonsättare.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, och nuförtiden har dagens ungdomar knappast ens sett ett kassettband, och inspelningsbara CD-skivor har spelat ut sin roll som musikbärare. Det lilla som kopieras är oftast sådant som av någon anledning inte går att hitta på streamingtjänsterna, men på det stora hela så streamar vi musik och filmer vid behov. Istället för ett par hundra CD-skivor i en hylla, så har vi miljoner album att välja på med ett par musklick. Varför i all världen skulle vi då kopiera musiken på en CD-skiva, USB-sticka eller till mobiltelefonen? Allt (nästan) finns ju där, tillgängligt, jämt och ständigt. Skivor, minnen och hårddiskar används istället i allt större utsträckning till att lagra egna familjefoton, bilder och andra privata dokument. Kontentan blir att jag streamar musik och filmer och betalar för den tjänsten, och samtidigt vill musiker och filmare ha betalt en gång till just av oss som gillar att fotografera eller filma. Man tar ingen avgift för A4-papper fast de kan användas för att skriva noter. Faktum är att man till och med kan skriva noter på toalettpapper. Enligt Copyswede borde alltså toapapper med samma logik beläggas med avgift eftersom de kan användas till att sprida copyright-skyddad musik. Notera ”kan användas”… inte att det faktiskt görs i någon större utsträckning. På samma sätt kan hårddiskar och USB-minnen användas till att kopiera musik, men de används i mycket större utsträckning till en mängd andra datafiler.

Kort sagt, förr träffade avgiften ganska rätt, idag träffar den helt fel. Det är därför jag stöder Daniel Brammes kickstarter-kampanj Copygate att samla ihop pengar för att göra en dokumentär om Copyswede. Daniel Bramme är själv producent och inne i branschen, så han ser båda sidor av myntet, men om även han anser att någonting inte är helt friskt så tror jag att det blir en uppfriskande dokumentär. Jag kan tillägga att projekt som stöds via Kickstarter endast finansieras ifall målet nås. Kommer det in för lite bidrag så går allt tillbaks till givarna, så det finns ingen risk att bidra till ett underfinansierat projekt. Antingen lyckas det eller så får man pengarna tillbaka. Därför kände jag mig trygg i att själv bidra med en liten slant, och idag är vi nästan tusen personer som gett i genomsnitt lite drygt 200 kronor var. En del ger så lite som 30 kronor, en del ger mer. När jag skriver detta återstår sex dagar och det fattas fortfarande lite mer än 65.000 kronor. Jag vill själv se filmen, så jag hoppas verkligen att den blir av. Det kan säkert bli en uppfriskande fläkt i debatten om hur vi finansierar kulturen i Sverige och andra länder. Exempelvis hade Finland en liknande finansiering förut, men där bytte man till finansiering via skatten. Bra eller dålig vet jag inte, men bättre än det vi har i Sverige i alla fall. Är du med och stöder Copygate?