Slump och skam

Dagens första slump hände när klockan var c:a 09.30 och jag satt på soffan med Kalle brevid mig och med vår bärbara dator i mitt knä i hotellens lobby.  Vi skulle snart sätta ingång med våra planer att åka lokalbussen först till Paralimni där vi skulle byta buss för att åka vidare norrut till Derynea för att helt enkelt upptäcka vad som fanns där. Tänk hur det kändes när plötsligt två Vännäsbekanta klev in i lobbyn!  De slog sig ner på soffan brevid och samtalade med oss en bra stund innan vi gick åt var sitt håll.

Kort därefter satte vi oss på bussen på väg mot Paralimni där vi hade precis nog med tid för lunch innan den andra bussen mot Derynea skulle gå. Vi bestämde oss för att åka hela vägen till ändstationen som heter Derynea check point, där gränsan mellan den turkcypriotiska  och den grekcypriotiska sidan finns. Vi hade tagit passen med oss med tanken av att kunna passera gränsen in till den turkcypriotiska sidan, men när busschauffören såg att vi var på väg dit ropade han sin varning att inte göra det!  Såväl busschauförens varning som den turkiska soldaten med den hemska kulsprutan i händerna övertygade oss att inte testa vår tur.

Vi bestämde oss istället för att klättra upp i ett torn som heter Annikas Famagusta viewpoint för att titta mot spökstaden Famagusta med kikare. I entrén fanns gott om information på engelska om den fruktansvärda turkiska invasionen och hur det gick till.  Till min besvikelse läste vi att Amerika hade nästan utan tvekan främjat invasionen kort sagt p.g.a. dess starkta intresse att få en militärbas placerad på Cypern.

Kvinnan som hade tagit emot entréavgiften visade sig att vara mycket engagerad i invasionen och eftersom hon var duktig på engelska ställde vi några frågor om såväl själva Cypern som invasionen.  Hon skällde på Amerika som en av de stora bovarna angående invasionen, så vi frågade om vad Cyprioter tänker och tycker om Amerikanerna. Hon förklarade att riktiga Cyrprioter hatar Amerikaner för deras bidrag till all död, alla våldtäkter och förintelse som turkarna hade utfört.  

Jag, amerikanskan, stod mitt emot den uppenbarligen illa berörda och patriotiska cyrpriotiska kvinnan och kände såväl sorgen för henne och hennes land som skam för mitt eget  hemland.  De snart nio åren som jag har bott i Sverige har öppnat mina ögon när det gäller Amerikas styrka och makt som allt för ofta används för negativa ändamål. Däremot har Amerika också bidragit mycket gott till världen, så det känns svårt att skämmas för hemlandet som man samtidigt älskar och är för det mesta stolt över.

Till slut nämnde Kalle att han älskade åtminstone en amerikan och pekade mot mig. Kvinnan blev ganska överaskad men försökte omedelbart att få mig att förstå hur det känns för Cyrprioterna, men jag förstod redan innan hon började övertyga mig. Kalle och jag försökte också att få henne att förstå att det inte är de amerikanska invånarna utan den ibland smutsiga amerikanska politiken som emellanåt orsaker hemska saker i världen. Vi vanliga människor i världen går omkring i livet och försöker leva och bete oss så gott som vi kan, men det tycks vara såväl stora regeringar som religoner som orsaker de flesta hemska händelser i värdlen.

Så lämnade vi Annikas utsikttorn och fick uppleva dagens andra otrolig slumpmässiga händelse, som ni kan läsa om i Kalles blogg: http://blogg.vk.se/kgs