31:e december

Av , , 2 kommentarer 2

Mina barn, Michael och Angela. Bilden togs för c:a fyra år sedan.

I dag är det nyårsafton! Bara det är nog roligt men datumet har en extra betydelse för mig! Mitt yngste barn, Michael,  fyller 30 år idag! Svårt att tro att jag har ett sådant gammalt "bebis"!

Eftersom att fylla 30 år är en speciell milstolpe i livet tänkte jag tidigare i år att åka dit för att fira födelsedagen med honom. Men för såväl säkerhets skull som möjligheten att förbereda för en sådan resa i god tid frågade jag min son tidigare i år om han skulle vilja att jag vara med. Han log snällt mot mig och sade – kära mamma, det var snällt tänkte men det vore svårt att imponera brudarna på puben om morsan håller koll på mig hela kvällen!

Därför är jag kvar här i Sverige! GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!

2 kommentarer

Ett gult band

Av , , Bli först att kommentera 2

Sången som sjungs av Tony Orlando heter "Tie a yellow ribbon around the old oak tree" och blev 1973 en stor succé i såväl i USA som runt världen.

Jag tror att de flesta svenskarna är bekanta med sången. Ni svenskar förstår engelska (åtminstone till en viss mån), men jag betvivlar att ni riktigt förstår historian som sången berättar och att sången utvecklade en del av den Amerikanska kulturen.

Sångens historia handlar egentligen om en man som hade precis släppts från fängelse. Han är ivrig att starta ånyo sitt liv och framför allt hoppas han att hans fru eller flickvän vill återuppta ett kärleksfullt förhållande. Han ber henne att binda ett gult band runt en stor ek på tomten om hon egenligen vill återuppta förhållandet. Sången slutar med att alla på bussen jublar högt när ett stort gult band syns tydligt och klart runt eken som innebär att hon faktiskt vill ha tillbaks honom!

Ett gult band därför har kommit att betyda i USA att man längtar efter någons återkomst. Allt sedan sången blev poppis har människor bundit ett gult band runt det största trädet på tomten som en symbol att någon i familjen är efterlängtad – vanligtvis en soldat som är i tjänst utrikes. Det finns t.o.m. en brosch som ser ut som ett gult band som man fästar på sin skjorta. Min sons pappa (min förra detta man) hade faktiskt bundit ett gult band runt ett träd på tomten bägge gånger att vår son var i tjänst i Irak.

Så nu vet ni vad ett gult band betyder i USA!

Bli först att kommentera

Köfenomen

Av , , 5 kommentarer 5

Det tycks vara ett faktum i livet att ju mer tidspressad man är desto längre och saktare går kön till butikskassan. Du vet hur det går till…du har lite bråttom när du rusar fram till butikskassorna och granskar köerna för att snabbt bedöma vilken kö som troligen kommer att gå fortast.

Fem sekunder efter du har ställt dig i den kortaste kön plockar upp kassörskan (eller kassören) sin telefon för att ringa och kolla priset på den udda lilla grejen som den nuvarande kunden har hittat Gud-allena-vet-var i affären. Eller kassörskan (eller kassören) måste springa bort för att skaffa fler av någonting – frimärken, Trisslotter, tillgodokvitton, o.s.v.  Du granskar snabbt de andra köerna för att hitta en mer lämplig en, men så snart att du ställer dig där borta blir det "köförstoppning" in DEN kön! Suck!

Har kommer några tips om vad jag har lärt mig angående hur man väljer en kö att stå i – eller snarare att INTE stå i:

1. Välja bort alltid en kö där det står en äldre tant eftersom jag lovar att hon kommer att ta fram sin lilla penningpung för att betala notan – en krona i taget.


2. Ställ dig aldrig i en kö med en gubbe som är mellan 60-90 år gammal. Han kommer säkert att ta fram sina tio stycken färdigskrapade Trisslotter för "behandling". (Jag står nämligen alltid så långt bak i kön att jag inte ser precis vad dem gör!)


3. Ställ dig inte i en kö med flera ungdomar eftersom var och en kommer att ta fram sitt betalkort för att betala för sin paket tuggummi eller snusdosa.


4. Ställ dig aldrig i en kö där det finns två kassörskor (eller kassörer) därför att detta innebär att en av dem håller på att inskolas. Det kommer minsann att ta en evighet! 


5. Välj bort en kö där det står en trebarnsmamma med sina barn. Det finns en rätt så hög chans att ett av barnen kommer att tappa någonting på golvet (eller kräkas) som innebär att röran måste städas bort innan kön kan fortsätta framåt.

Min bästa tips därför är att skaffa dig en duktig, snäll och ansvarig pensionerad man som kan handla allt som behövs i hushållet så att du slipper fullständigt problemet! För mig funker det riktigt bra!  ; )

5 kommentarer

Titta på vad jag har gjort!

Av , , 2 kommentarer 2

Bilden ovan är ett exempel på det jag har sysslat med de senaste sex timmar ikväll här på NUS!

Jag har bara trettio minuter kvar att jobba kvällsturen här på sjukhuset. Det har varit oväntat lugnt här ikväll så de tre andra kvinnorna som är kvällens arbetskamrater har tagit hand om det mesta så att jag kunde sitta vid datorn. Jag hinner nästan aldrig ikapp med mitt datornarbete eftersom de huvuduppgifterna som vi utför kommer alltid i första hand. Så, jag uppskatter tiden som jag fick av mina arbetskompisar att sitta vid datorn ikväll.

Jag är nämligen ansvarig för en omfattande databas här i operationscentrum. Alla instrument som används under kirurgiska ingrepp måste läggas upp i databasen för att bl.a. visa hur man skall ta hand om instrumenten, hur de skall steriliseras, hur och på vilket ingrepp de skall användas och framför allt hur de ser ut för att underlätta att hitta precis det instrumentet man söker.  Mitt arbete innebär att jag måste fotografera, redigera och lägga upp i databasen tiotusentals bilder samt viktig information angående var och ett instrument.

Det finns cirka sjutusen dokument i instrumentdatabasen just nu, och om jag får bara LITE mer tid kommer det så småningom minst tvåhundra fler. Men inte just nu eftersom nu är det dags att gå hem för dagen!  Puh!

2 kommentarer

Redan proppmätt

Av , , Bli först att kommentera 2

Mina arbetskamrater och jag kommer minsann inte att svälta ihjäl någon gång snart. Vi får varje år frukt och godisaskar från olika företag och andra avdelningar inom sjukhuset som en julklapp. Dessutom finns det rester i kylskåpet från grötlunchen att vi åt häromdagen.

Dessvärre tillhör jag inte den imponerande gruppen människor i världen som lätt kan tacka nej till skräpmat. Så, om det är sant att man är det som man äter – se upp!  Jag kommer när som helst att förvandla till en Marabou choklatbit! 

Bli först att kommentera

Inget hopp kvar

Av , , 14 kommentarer 9

Eftersom det kan vara terapeutisk att skriva vill jag tala om för er det allra största bekymret i mitt liv. Detta bekymmer har orsakat för mig under de senaste tjugoåtta år många sömnlösa nätter och en hink tårar.  Bekymret är min trettiotvååriga dotter.

Hon är fysiskt frisk men hon drabbas av en förhållandevis mild psykisk- och emotionellstörning som gör att livet aldrig blir lätt för henne. Till råga på allt gör hon dåliga beslut och val som förvärrar hennes redan problematiska livstil.  Det är mycket svårt att veta var gränsen går mellan hennes störning och en eventuell dålig attityd går.

Gud allena vet jag har försökt att hjälpa, uppmuntra och stödja henne på olika sätt i många år utan att lyckas. Jag är fullständigt trött på den här ansträngande cykeln av hopp och besvikelse jag har gått igenom alla dessa år. Jag försöker använda "tuff kärlek" med hoppet av att hon kan lära sig av den hårda skolan, men det är inte alltid så lätt att vända ryggen mot henne.

 Jag inser att hon förmodligen aldrig kommer att kunna ordna sitt liv på ett ordenligt sätt och att vi aldrig kommer att få en normal mor-dotter relation, och det gör mig väldigt ledsen. Ja, ja…jag vet att det finns många människor med mycket värre och större bekymmer. Men det minskar inte min oro och sorg – det bara tillägger skam till min börda.

14 kommentarer

Nu är det dags!

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu är det definitivt dags att dekorera huset till jul. Vi kommer snart att få främmande (fastän vi känner dem) som skall bo hos oss några dagar under julfirandet, så självklart skall det utstråla en mysig julstämning här hemma.

Men dessvärre tycker jag att det är lite jobbigt att gå ner i källaren och leta efter kartongerna i vårt stora kalla förråd där vi förvarar våra juldekorationer. Först måste jag förstås ställa bort de vardagliga prydnadssakerna som står här och där i huset för att ge utrymme för juldekorationerna. Jag gillar faktiskt våra små gulliga tomtar och änglar, färgrika julgardiner, bordsdukar och ljusstakar men det känns ändå som om jag har roligare saker att göra med min tid.

 Å andra sidan när jag äntligen har bestämt mig för att sätta igång brukar julstämningen börja bubbla upp mer och mer i min själ för varje sak jag tar fram. Jag återupplever för några sekunder känslan av att vara en liten sjuårig flicka som lyckligt bläddrar igenom leksakskatalogen från varuhuset "Sears and Robucks" och drömmer om dockorna och konstnärssetet att jag hoppas att få av tomten. Det är då jag inser hur juldekorationerna som mamma satte fram i huset bidrog till den varma och trygga julstämningen som jag upplevde i mitt barndom. 

Ja, ja…o.k. då! Jag måste erkänna att det är ganska roligt och mysigt med jul tack vare dess musik, dekorationer, mat, ljusstakar och glada barn. Så nu stänger jag av datorn, tar på mig en jacka och gå ner i källaren för att ta upp dekorationerna. Men, jag kommer inte att baka som en galning inför jul! Där går gränsen för mig!

Bli först att kommentera

Tack, Uno

Av , , Bli först att kommentera 11

På bilden ovan visar Uno stolt för mig de nya träklubbor han gjorde åt mig.

Idag skall jag gå på en begravning och spela tre låtar till minnet av vår käre avlidne vän och musikkompis. Uno hette han och hans död  markerar slutet av ett rikt liv fyllt med rättvisa, kärlek och inte minst musik. Unos varma leende, härliga skratt och glimt i ögat är någonting jag aldrig kommer att glömma. 

Jag kom att känna Uno genom att bli medlem 2002 i Umebygdens Spelmansgille. Han var en duktig, hängiven fiolspelare men också en skicklig fiol- och nyckelharpabyggare. Hans talang med trä och hans känsla för musik och musikinstrument räddade faktiskt dagen för mig en gång.

Jag spelar ett för svenskar konstigt instrument som heter hammered dulcimer. Det ser ut nästan som en cittra men instrument spelas genom att man slår på strängarna med små träklubbor. En dag en av mina "bästa" träklubbor gick sönder under en spelning. Tursamt nog hade jag ett par till för att kunna spela färdigt under spelningen.

Jag nämnde för Uno att jag måste beställa nya träklubbor från USA, som skulle vara dyrt och ta minst två veckor att leverera. Uno bad mig att lämna över den andra hammare av paret så att han kunde försöka tillverka ett nytt par åt mig, vilket jag gjorde. Viktbalansen på en sådan träklubba är mycket viktig, så jag undrade om en person som aldrig har spelat mitt instrument kunde fixa uppgiften eller inte. Men en vecka senare räckte Uno över mina nya vackra träklubbor som var alldeles perfekt i viktbalansen och som blev mitt nya "bästa" par träklubbor!

Tack, Uno! Om jag sköter mitt liv snyggt kanske vi kan träffas någon dag i paradiset och spela några polskor och valser tillsammans igen.
 

Bli först att kommentera

Bravo Moderater!

Av , , 1 kommentar 9

Enligt en artikel i VK i onsdags har Moderaterna nyss föreslagit att framgångsrika kvinnor hedras med statyer i Umeå. Får jag drista mig till att hoppas att mitt tidigare blogginlägg på precis det här ämnet gav dem inspirationen som behövdes? * 

 Jag är normalt ingen Moderatanhängare men jag uppskattar mycket detta förslag!  Men prat är billigt, så vi får se om någon av Umeås politiker har tillräckligt mycket vision och mod att förverkliga förslaget!

* http://blogg.vk.se/pas/2010/12/11/kom-igen-tamara-201843

1 kommentar

Ett inåt ”jo”

Av , , 2 kommentarer 13

Året innan jag flyttade till Sverige började jag plugga svenska så gott jag kunde alldeles själv. Det fanns ingen kurs i min hemstad trots att det fanns ett universitet och två högskolor eftersom språket används av "bara" 9-miljoner personer i världen. Så, jag köpte böcker varav en kom med ett ljudband med flera uttryck på svenska så att jag kunde höra hur äkta svenska skall låta.

När man läser "ren svenska" blir man lite överraskad när man hamnar i Västerbotten med dialekten som används här. För att visa att vi hänger med i ett samtal inskjuter eller svarar vi ofta med ord eller ljud liksom "Herre Gud"…"Vad säger du"… "Mmmmm"… "Neeeejjjj"…. "Nämen"…. "Va?" och helt enkelt "aaa" som uttalas med betoningen på melodien.  Men det märkligaste i mina öron i början var "jo" – som uttalas med en inåt andetag. Jag tyckte att det lät så fånigt att jag lovade mig själv att ALDRIG använda det där "uttrycket".

Jag hade bott i Sverige ungefär fyra år innan jag plötsligt och helt omedvetet uttryckte mig med mitt första inåt jo. Vilken överraskning att JAG…den personen som lovade att aldrig säga JO inåt ändå gjorde det alldeles naturligt! 

Nämen huvaligen vad jag har blivit en riktig Västerbottnisk svensk! Men jag är stolt över det och det känns bara bra!

2 kommentarer