Wichita, Kansas – det första steget mot Sverige

Den röda markeringen i bilden ovan pekar på staden Wichita som ligger precis mitt i USA:s huvud kontinent (alltså utan att räkna Alaska och Hawaii). 

Tiden mellan oktober 2000 och oktober 2001 blev för mig utan tvekan den mest känslomässiga tolvmånadsperioden har jag upplevt i hela mitt liv. Mina känslor svängde snabbt och starkt genom hela känslospektrumet som en människa möjligt kan uppleva!  Jag hade nämligen blivit kär i en härlig svensk man och han och jag tillsammans bestämde vi oss att bli ett riktigt par. Han var änkeman men jag var kvar i ett olyckligt äktenskap.   

Det är minsann inte lätt att lämna ens etablerade och bekväma arbets- och vänkrets för att ta ett stort steg in i det okände, så jag upplevde också starka negativa känslor liksom skam, oro, frustration, och stress!  Men jag var ”obotligt” kär som blev drivkraften som gav mig modet och styrkan att lämna allt för att börja ett helt nytt liv i Sverige. Det värsta var när jag berättade för mina då unga men vuxna barn om mina planer som förstås gjorde dem oerhört ledsna och som fortfarande svider i mitt hjärta.  

Man kan förstås inte flytta till ett helt nytt land bara eftersom man bestämmer sig för det. Bland de första stegen mot mitt mål var att ansöka om ett uppehållstillstånd i Sverige.  Det var en lång och ganska invecklad process som jag fick veta skulle ta c:a tio månader innan Migrationsverket kunde fatta ett beslut. Eftersom jag samtidigt tog ut skilsmässa behövde jag att hitta eget boende medan jag väntade på uppehållstillståndet.  

Jag sade upp därför mitt jobb på sjukhuset där jag hade jobbat i 27 år och skaffade ett jobb på ett bemanningsföretag som anställer erfarna operationssköterskor. Jag valde att bli en så kallad ”traveling nurse” av framför allt tre anledningar. För det första, lönen var vansinnigt mycket som passade perfekt de höga kostnaderna av att ”ta mig loss” från USA och för att förbereda mig att flytta till Sverige.  För det andra ingick en gratis möblerad lyx lägenhet bland arbetstagarens förmåner som också passade mitt behov av ett boende.  För det tredje ville jag låta barnen ”bli vana” med min frånvaro genom att välja en tjänstgöring som var inom ett rimligt avstånd från hemstaden så att vi emellanåt kunde träffas tämligen lätt.   

Därför tackade jag ja till tjänstgöring i Wichita, Kansas som tursamt nog blev ett väldigt lyckligt beslut! Men eftersom detta blogginlägg redan är längre än jag räknade med skall jag berätta mer om mina upplevelser i Wichita i mitt nästa blogginlägg. Jag lovar att publicera fortsättningen till denna historia strax efter middag ikväll. Så välkomna åter om ni vill läsa om min älskade Wichita och de härliga minnen jag har från den tiden att jag bodde och jobbade där!