Fånigheten i rubriken är i USA ett sätt att föreställa svordomar utan att använda de egentliga orden. Jag lärde mig för länge sedan att svordomar används av personer vars ordförråd fattas lämpligare ord och därför hoppar den ena eller den andra svordomen ur min mun då och då. Trots att det inte är en bra ursäkt härmar man nästan automatiskt det man hör i vardagsbruk. 

 I en av mina blogginlägg för flera veckor sedan använde jag ett ord som jag trodde var en ”lätt” svordom eftersom den engelska likvärdigheten betraktas som mild. Men ett par dagar senare ringde min kära svägerska mig och förklarade att svordomen jag hade använt var faktiskt inte ”lätt” utan tämligen fult. Hon bad mig om att aldrig igen använda svordomar och det har jag lovat. 

Händelsen fick mig att fundera på svordomar och varför de används så ofta. Vad är det som gör att vissa ord betraktas som fula? Varför känns det så tillfredsställande att betona våra känslor (vanligtvis negativa känslor) med en svordom? Jag vet att kära barn har många namn men varför finns det fula ord för kropps- delar och funktioner så länge som det finns riktiga eller åtminstone gulliga ord för de där föremålen?

Visst är det märkligt att man får be någon att dra åt Budapest, men inte åt … du vet. Ta exempelvis det fyrsiffriga ordet som börjar med ”S” och tycks vara ett fult ord för bajs. I USA reagerar man starkt om ett barn yttrar det där ordet.  Men ordet tycks inte alls vara någonting att bli upprörd om här i Sverige eftersom jag ofta hör barn så ung som 5-6 år uttrycker sig med ordet – utan att någon vuxen reagerar!  

 Jag minns en gång på jobbet för flera år sedan när en arbetskamrat klämde fingret i någonting som tydligen gjorde sådan ont att hon uttryckte sig med en lång rad svordomar.  Hon samlade sig omedelbart, bad oss om ursäkt och visade sin ånger genom att ”slå sig” på munnen. De flesta andra arbetskamrater i närheten fnissade bara men jag stod förstummad. Jag hade nämligen inte hört de där ”fula” svenska svordomarna förut och därför hade jag aldrig förknippat någon stark känsla till dem. Och det där tror jag är nyckelordet – känslorna.

Så, Jag har kommit fram till att det måste vara själva samhället som bedömer och bestämmer om ett ord är fult eller inte. Det handlar sannolikt mycket om känslorna som förknippas till ordet under ens uppväxt som avgöra om ett visst ord betraktas som vulgärt eller milt. Till slut har jag kommit fram till att det bättre att förstärka ens ordförråd än att låta outbildad eller oförskämd.

En bekant till mig hemma i Kalamazoo, Michigan nämnde i ett Facebook-inlägg att hon höll på att sortera gamla bilder av släktningar. Hennes inlägg satte fart på mina tankar om mina släktningar och den första personen jag tänkte på var farmor Babcock.  Det finns i USA inget särskilt ord för att skilja mellan farmor och mormor som vi har här i Sverige. Det finns bara ordet ”grandmother” så vi tillägger efternamnet för att poängtera vilken grandmother vi pratade om.  

Farmor Babcock födas c:a 1890 i delstaten Illinois och döptes till Hazel Hopkins. Hon hamnade i Coloma, Michigan som en ung tonåring för att bo hos en moster när hennes föräldrar dog alldeles för tidigt.  Hon gifte sig med farfar Roscoe Babcock och därmed omedelbart började hon sitt liv som bonde.  Jag växte upp som bondflicka eftersom min pappa tog över jordbruket när Hazel och Roscoe blev för gamla att utföra det slitsamma arbetetet som ett jordbruk kräver.

Jag hade därför dagligt kontakt med farmor och farfar som bodde i ett gammalt hus på andra siden av sparrisfältet från vårt hus. Den väl upptrampade stigen rakt igenom sparrisfältet var beviset för att jag tillbringade mycket tid hos farmor och farfar. Deras stora bondgårdstomt var en sagolik lekplats med massor av träd att klattra i, en härlig gunga som hängde från ett jättestort pilträd, flera överväxta rosbuskar under vilka jag kunde gömma mig, gammal jordbruksutrustning att leka på och hönor och gäss att jaga! Dessutom fanns det alltid en höstack där jag kunde ligga, vila och dagdrömma om min framtid.

Farmor var såväl varm, snäll och god som stark, sträng och bestämd.  Hon älskade att sy så hon sydde mycket gulliga klänningar åt mig inklusive en vacker rosa prinsessklänning för när jag deltog i en pjäs på skolan. Jag lärde väldigt mycket av henne t.ex. att sy, att virka, att konservera frukt och grönsaker, att stoppa sockar, att baka äppelpaj och att laga värdens bästa bruna bönor!   Genom att iaktta henne lärde jag mig att jobba hårt utan att klaga, att ha god ordning i hushållet och att vara sparsam, tacksam och ärlig och att inte skvallra. 

Jag hjälpte henne varje lördag i flera år att städa och göra andra ärende som hon inte orkade.  Hon bad mig ofta om att springa ner till den för mig mörka, fuktiga, skrämmande jordkällaren för att hämta några burkar med konserver åt henne. Hon bad mig emellanåt att springa upp till övervåningen för att hämta någonting och märkligt nog kunde hon beskriva precis där jag kunde hitta saken – trots att hon inte hade varit däruppe på många år! Den där uppgiften tyckte jag mest om eftersom det fanns mycket intressanta gamla saker däruppe där min pappa och mina fastrar sov när de var barn. Varje år sent på hösten satt farmor och jag tillsammans och förberedde en stor låda (över 35 liter) äpplen för förvaring över vintern genom att linda in ett äpple i taget i en utriven sida av en gamla Sears Roebuck katalog.

För första gången sedan hon dog 1970 besökte jag tillsammans med min man hennes grav under vår vistelse i Michigan förra året. Det är synd att det dröjde så länge innan jag besökte hennes grav, men nu när besöket öppnade så många fina minnen (för många fler minnen för att nämna här och nu) kommer vi säkert att ”hälsa på” henne och farfar varje år i fortsättning!  

Min älskade Kalle och jag har hittills haft en mycket trevlig dag som bestod de flesta aktiviteterna som vi verkligen gillar. Bara att kunna sova ut lite grann som vi fick göra känns mycket lyxigt.

Vi brukar nöja oss mest på helgerna hemma eller åtminstone i Vännästrakten, men idag åkte vi till Umeå för att gå på bio. Vi såg filmen Svinalängorna – en tragisk men gripande historia. Därefter gjorde vi ett riktigt undantag och unnade oss till en pizza i stan för att slippa laga middag när vi kom hem. Just nu chattar jag med min son via Facebook medan jag skriver detta inlägg och snart skall vi titta på Melodifestival. Vilken härlig, perfekt dag!

Så, vad har Västerbottningar att göra med vår trevliga dag? Jo, jag fick som landstingsanställd ett present kort till Filmstaden som julklapp av landstinget som egentligen kom från er (oss) skattebetalare!   Så, det blev en billig ”dejt” för Kalle och jag – han fick pensionärsrabatt och jag fick titta på filmen gratis. Så därför säger jag – tack, Västerbottningar för ert bidrag till en trevlig dag!

Ni hörde eller läste säkert om ovädret som skulle slå till i stort sett hela  den norra delen av USA tidigare i veckan?  Jag fick länken till den ovanstående videon från en Facebook:kompis som visar utvecklingen av den rätt så starka snöstormen som slog till i min hemstad, Kalamazoo, MI. Trots att kameran filmade i c:a 18 timmar tar det bara 90 sekunder att spela upp videon tack vara filmen "spolas fram" väldigt snabbt (den så kallade "time lapse" tekniken)!

Videon spelades in från kl. 17 i tisdags tills kl. 11.30 i onsdags och videokameran (en "web cam"visar en vägkorsning som ligger bara 50 meter från huvudentrén till sjukhuset där jag jobbade i 27 år innan jag flyttade till Sverige!  Jag tyckte att det var roligt att titta på ett sådant bekant område och jag hoppas att ni tycker att videon är intressant och därmed värd de 90:sekunderna det tog att titta!

Det finns uppenbarligen flera sätt att släcka törsten och denna gulliga katt har hittat ett fiffigt sätt att fixa det!  Jag kunde inte motstå att dela den här videon med mina bloggläsare! Ha en bra dag!

Jag jobbar kvällstur ikväll och just nu har jag matrast. Kvällstur innebär för mig lite mer tid att syssla med grejer hemma. Men trots lite extra tid blir jag nästan alltid tvungen att välja bort någonting som jag vill utföra innan jag åker till jobbet. Så därför blir detta kort blogginlägg bara ett livstecken!

Imorse valde jag av naturen att sova ut till kl. 8.20 och det var minsann skönt!  Mitt samvete övertygade mig efter frukost att välja en promenad tillammans med min man ute i det fina vädret. Efter promenaden och en snabb dusch behövde jag göra mig klart till jobbet. Innan det vara dags att äta lunch hann jag bara utföra ett löfte att skriva och skicka via e-post en slags musikblad till en kompis.

Jag fick alltså välja bort lite musikövning, att skriva ett blogginlägg, och ett par mindre ärrende hemma innan jag åkte. Tur att det finns en dag till i morgon!