Äntligen fredag! Innan jag lämnar datorn för att förbereda med Kalles hjälp till fredagsmys vill jag berätta en gullig historia för ert behag!
 
För att bevisa att hon var såväl full vuxen som kunnig i köket bjöd en ung kvinna in sina närmaste släktningar till middag. Hon ville servera ugnstekt skinka så hon förberedde skinkan genom att först skära bort en tredjedel från dess ena ände och lägga den bredvid den större delen av skinkan – precis som hon hade sett sin mamma göra många gånger.   

Hon blev plötsligt nyfiken på denna omständiga ritual så hon gick fram till sin mamma och frågade varför det är så viktigt att förbereda skinkan på det där sättet. Mamman svarade – ärligt sagt är jag inte säker! Min mamma lärde mig att ugnsteka skinka så där så jag antar att det har någonting att göra med att skinkan blir mör och smakrik.  Så, gå och fråga mormor istället! 

Den unga kvinnan gick fram till sin mormor och ställde ivrigt men respektfullt sin fråga. Mormor tog den unga kvinnans händer ömt i sina händer och med en kärleksfullt leende sa hon – Eftersom jag inte hade en ugnsform som passade en sådan stor skinka blev jag tvungen att dela den så där!  

Så, därför kan det vara klokt att Ibland ifrågasätta våra gamla vedertagna traditioner! 

Jag har förstått sedan många år tillbaka att människor beter sig som vi andra människor tillåter. Ibland är någons beteende så oväntat oförskämt att man blir helt stum med häpnad. Samtidigt vill vi själv inte bete oss elaka så vi törs inte säga någonting åt den personen. 
 
Jag pratar om Sms: etikett. Två personer håller på att prata när den ena personen plötsligt får ett Sms-meddelande. Samtalet vanligtvis upphör omedelbart eftersom Sms: mottagare inte kan motstå att plocka upp sin mobil och läsa Sms-meddelandet - som om den andra personen inte ens finns!   

Detta beteende för mig är fullständigt oförskämt särskilt när man tar hänsyn till att de flesta Sms-meddelanden handlar om att "köp mjölk på väg hem" och "vad sägs om att gå på bio på lördag". En person som plötsligt plocka upp sin mobil för att läsa Sms:et ger signalen att den andra personen inte alls är lika viktig som kompisen som vill få sällskap på bio på lördag!

Detta beteende kommer att fortsätta och accepteras så länge som det tillåts. Och jag tänkte inte tillåta detta i fortsättning!

Det står mycket på almanackan hemma för den här veckan, d.v.s. utöver menar jag de vanliga 40-timmars på jobbet (som egentligen borde vara 37-timmar men det tar jag senare som bloggämne). Så här ser veckan ut för mig: 

Måndag (idag): jobbar fram till 16.45. Mötet direkt efter jobbet i Vännäs kl. 18 (jag är redan där när ni läser detta). Ingen tid för middag. Hemma c:a kl. 20.30. 

Tisdag: Jobbar fram till 16.45 och är hemma kl. 18. Det blir en snabb middag eftersom det blir musikövning hemma hos oss redan kl. 19! 

Onsdag: Jobbar kvällstur och därför skall åka bussen som går förbi huset kl. 12.30. Innan dess tänkerl jag utföra mitt löfte att klippa Kalle. Om vädret är bra skall vi eventuellt gå ut och promenera. Därefter om det finns tid kvar (tveksamt) vill jag försöka hinna ett blogginlägg. Jag kommer inte att vara hemma före 22.30. Men det är ändå hyfsat tidigt tack vare Kalle som alltid hämtar upp mig i Vännäsby när jag jobbar kvällstur. Annars skulle jag bli tvungen att gå drygt 2 km i mörket och kyllan p.g.a. bussen inte kör förbi huset så sent på kvällen.

Torsdag: Jobbar fram till kl. 15.45 och är hemma kl. 17. Kalle kommer att rädda dagen igen genom att ha maten på bordet så att jag hinner äta innan jag skall köra iväg kl. 18 för att vara med på en annan musikövning (Umebygdens Spelmansgille) i Vännäsby. Inte hemma före kl. 21.20.  

Fredag: Jobbar fram till kl. 15.45 och är hemma kl. 17. Tursamt nog blir det bara fredagsmys som gäller och det kommer minsann att bli en härlig belöning till en hektisk vecka!

Men då kommer schemat att köra igång igen på lördag när det blir musikövning (bluegrass den här gången) bokstavligen hela dagen! Söndag måste jag stiga upp kl. 04.30 för att gå på jobbet fram till kl. 13. Och hela veckan kommer Kalle att hjälpa och stödja mig så mycket han kan. Puh - hoppas nästa veckan blir lite lugnare!

Denna är min absolut favoritbild av oss tillsammans! Den blev Kalles allra första "kan själv" fotografering när vi vistades i högakusten för några år sedan.

Förutsättningarna för att kunna bli kär i någon är att först tycka om och respektera den person. Förhållandet kan inte utveckla vidare till kärlek om inte man känner sig trygg och tillfredsställd i den persons sällskap. Min man uppfyllde dessa förutsättningar för flera år sedan och därför var det ingen konst att jag blev kär i honom! Nu vill jag berätta för er varför han förtjänar min kärlek och respekt!

Jag beundrar honom bl.a. för hans sätt att osjälviskt placera andras behov (särskilt mina) före sitt eget. Han är ofta mest nöjd och lycklig när han kan hjälpa andra – så länge som han får ett ärligt tack för insatsen. Han upplever ett tufft, knepigt eller tungt uppdrag som en härlig utmaning eller ett bra sätt att få lite motion i stället för att klaga!

Jag älskar honom för hans medkänsla, positiv attityd och skämtsam humor! Hans ömhet, nyfikenhet, intresse i livet, ändlös tålamod med mig, tillgivenhet och hans äkta intresse i mig och allt jag gör är för mig oemotståndligt! Han är snygg och varm och god! Hans famn är för mig den tryggaste, varmaste platsen i världen och till min stora glädje är han jämt bered att ta emot mig i sin famn när som helst!

Jo, självklart kan han visa sina dåliga sidor ibland eftersom han är bara en människa! Han kan vara väldigt envis och lite tjatig ibland. Han retar emellanåt mig lekfullt om mina små misstag och mina för honom konstiga vanor som vanligtvis känns roligt – men inte alltid! Han kan förstås bli indignerad och förargad precis som de flesta människor men det händer faktiskt inte så ofta och det går över fort! Men eftersom det finns betydligt fler goda egenskaper än dåliga egenskaper i min man är det ingenting att undra på varför jag lockades hit till Sverige, eller hur?

Jag respekterar honom för hans ärlighet, integritet, lojalitet, pålitlighet, känsla för rättvisa, förståelse, soliditet och punktlighet.  

Suck!  Nu efter en god middag inklusive lite rött vin känns livet riktigt bra. Just nu är jag lagom mätt och tillfredsställd av musiken som jag övat nästan hela dagen. Dessutom finns det för nuvarande inget problem eller bekymrar bland mina nära och kära och det känns härligt befriande!  Vi har just nu Kalles mycket snälla bror här på besök och tillsammans ser vi fram emot en trevlig kväll med roliga program på Tv:n.   

Kvällen blir för oss på ett sätt en försenad fredags mys eftersom jag var borta på en grymt roligt Irländsk ”session” igår kväll och därför missade jag den riktiga fredagsmysen igår kväll (läs mer om ”irländsk session” på min förgående blogg). Det finns någonting magiskt med fredagsmys som blir guldkanten på livet. Efter en vecka på jobbet och andra uppgifter som man är ansvarig för känns det helt underbart att få slappna av och göra precis det som man känner för under helgen.

Nu måste jag sluta detta blogginlägg eftersom jag vill spela en låt till innan jag ta min plats på soffan bredvid min älskade Kalle framför Tv:n. Trevlig fortsättning på helgen, allihopa!

Bilden föreställer en riktig irländsk session

Det sägs att de bästa sakerna i livet är gratis och tiden som jag tillbringade igår på puben Krogen Krogen är ett perfekt exempel.  Nej, nej… jag var inte i fyllan och villan utan jag deltog i en irländsk ”session” (spelmansstämma) som var grymt roligt! Vi var inte så många musiker den här gången men man kan lugnt säga att det var kvaliteten istället för kvantiteten som räckte!   

En irländsk session är ganska informell eftersom musikerna sitter i en krets och spelar framför allt för eget nöje – men till publikens glädje.  Varje musiker får föreslå en låt eller helt enkel börja spela och de som kan låten hakar på.  Vi musiker imponerar, inspirerar och utmanar varandra och på det sätt kan man lära sig nya låtar, ny teknik eller fiffiga stilar.

Det var en ära att få spela med de andra mycket duktiga musikerna!  Förlåt om det låter skrytsamt men jag blev faktiskt imponerad av mig själv tack vare hur många låtar jag kunde spela! Jag har nämligen spelat irländsk folkmusik så pass länge att musiken finns i ett avseende i ryggraden. Så trots att jag inte hade spelat vissa låtar på länge kunde jag haka på och spela ändå – som om själva fingrarna kom ihåg hur låten skulle spelas även om hjärnan nästan hade glömt bort låten.

Jag kom hem kl. 02 i natt som var utan tvekan det senaste jag någonsin har varit ute på kvällen här i Sverige.  När jag vaknade kl. 09 i morse fanns musiken kvar i huvudet och rytmen fanns kvar i fötterna! Jag är grymt taggad och jag ser redan mycket fram emot nästa session. Jag vill komma med ytterligare fler låtar nästa gång så idag kommer jag säkert att nära på öva ihjäl mig!

Uttrycket "pity party" ("tycker synd om mig fest") används ofta i USA fastän den inte alls är en fest utan en tillfällig grinig sinnestämning när världen känns lite orättvis. Det innebär en lite överdriven känsla att andra människor är mer lyckligt lottad än dig själv.
 
Tidigare i veckan upplevde jag min första pity party hittills i år. Det var nämligen några saker som oroade och retade mig veckan innan som i sin tur satt igång min lilla pity party. Trots att jag är i stort sett frisk, har ett gott jobb, har ett tak över huvudet och är älskad och omtyckt handlade min pity party som vanligt om förhållandevis ytliga saker, exempelvis:

- Vissa personer har perfekta, problemfria barn men inte jag!
- Vissa personer kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt men inte jag!
- Vissa personer har vackra, vita, perfekta tänder utan en massa dyra reparationer men inte jag.
- Vissa personer lever utan dagligt diverse värk och smärta i kroppen men inte jag.

Ja, jag vet att det låter barnsligt men samtidigt tror jag att jag inte är den enda personen i världen som emellanåt unnar sig en liten pity party. Mina tillfälliga griniga sinnestämninger försvinner faktiskt mycket fortare om jag bara tillåtar mig själv att njuta av en pity party - delvis eftersom jag börja skämmas efter ett tag! 

Pity party'n började ta slut redan i ondsdags och nu känns det riktigt bra! Så, prova en pity party själv någon dag och se hur snabbt den går över!

Häromdagen läste jag en artikel i VK angående föräldrar som flyttar för att bo närmare sina barn och barnbarn.  En studie visade att hela 85 % av föräldrar bor inom ett 5-milsavstånd och 10 % bor inom 100 meter av sina barn och barnbarn. Detta betyder att 5 % av föräldrar INTE bor i närheten av sina barn och barnbarn.

Jag tillhör klart och tydligt den sista nämnde gruppen eftersom jag medvetet har valt att bo c:a 600 mil ifrån mina barn. Detta kan bedömas i två olika avseende – att mitt fall är antigen unikt och intressant eller underligt och tragiskt.  

Det är verkligen fundersamt! Jag svänger personligt jämnt mellan de två synpunkter beroende på hur det just då känns varje gång att jag bedömer mig själv. 

Barnen sprang runt, lekte och busade på gräsmattan medan fyrabarnsmamman stod vid staketet och småpratade med sin nyinflyttade granne som var en kvinna i samma ålder. Under tiden blev fyrabarnsmamman tvungen att emellanåt avbryta samtalet en kort stund för att läxa upp ett eller det andra barn, blåsa på det onda eller bryta upp ett gräl mellan barnen.

Efter ungefär den femte gången att samtalet blev avbrutet sade fyrabarnsmamman till grannkvinnan – ursäkta mig, men du vet säkert hur det kan bli ibland med barn! Grannkvinnan svarade – nej, inte riktigt eftersom jag inte har några barn! Fyrabarnsmamman tittade på grannkvinnan med häpnad och frågade – men vad gör du i så fall för att uppleva frustration?

Idag blev det lite spring inom sjukhuset. Den friskvårdsansvarig på min avdelningen är mycket engagerad på sitt uppdrag och han förslår ofta nya aktiviteter för att locka oss till motion. Ett av hans senaste förslag är att snabbt gå runt inom sjukhuset med ett orienteringsblad och hitta hit och dit.

Jag tyckte att det var en bra idé eftersom jag bara kan hitta direkt till min egen avdelning men inte så mycket mer. Dessutom händer det tämligen ofta att besökare till sjukhuset ber om hjälp av vi anställde för att hitta hit eller dit och det känns pinsamt att medge att jag själv inte har en susning!

Det var faktiskt roligt att orientera mig här i sjukhset och jag hittade det flesta målpunkt på orienteringsbladet under tiden jag hade på mig. Norrlands Universitetssjukhus är väldigt stort så det blev minsann en utmaning att hitta allt.

Men det slog mig till slut hur det måste känna för en stackars blivande patient! Han (eller hon) äre redan sjuk och orolig inför behandlingen som han (eller hon) skall få. Dessutom måste han (eller hon) hitta dit han skall vid en viss inbokade tid! Innan dess blev han (eller hon) tvungen att åka runt femton gånger för att hitta en parkeringsplats som säkert bidrar till stressnivån. 

Nej, livet tycks vara sällan lätt. 

Jag har ofta funderat över hur det gick till angående flera olika ”första gånger” sedan människa gick på två ben. Jag har svårt att exempelvis föreställa mig hur den första människan någonsin som grävde upp en potatis och höll den fula jordtäckta klumpen i handen kunde tänka för sig själv – Mums! Det här ser gott ut!

Tänk på den allra första personen som tog mormors största bordsduk, knöt på något sätt dess alla fyra kanter till en ryggsäck och därefter hoppade ur ett flygplan med förmodan att det skulle bli jättekul!

Tänk på den första stackars människa som 5000 f.kr. vågade gapa stort för att bli försökskaninen till världens första tandläkare! 

Tänk på den allra första personen som rullade ihop ett blad torkad tobak, satte den ena ändan mellan läpparna, tände den andra ändan och till slut fyllde lungorna med den svidande röken. Tänkte han verkligen för sig själv  – Ååååå …vad skönt!?

Det finns många olika exempel av världens alla första gånger som jag tror blev av tack vare en blandning av kreativitet, geni, vision, nyfikenhet och sist men absolut inte minst en aning galenskap!

Här kommer äntligen receptet till majsbrödet som jag skrev om förra helgen! Tänk på att jag direkt översatte receptet från engelska, som förklarar varför måtten eventuellt låter lite annorlunda. Varsågod och lycka till!

Majsbröd (Johnny cake)

126 gr vetemjöl

130 gr Saltå polenta

48 gr socker

2 tsk bakpulver

1 kryddmått salt

2.3 dl (244 gr) mjölk

52.5 gr matolje

1 stort ägg (eller två små)

Gör så här:

Sätt på ugnen med temperaturen vid 204°. Smörj en ugnsform (fyrkant eller pajform på max 20cm diameter) med smör, margarin eller lite matolja.  Rör ihop alla de torra ingredienserna i en skål av medium storlek.  I en annan skål vispa lätt ihop ägget (eller äggen), mjölken och matoljan och därefter slå in röran i skålen med de torra ingredienserna. Rör ihop allt men inte för hårt eftersom smeten inte skall vara alldeles slätt! Häll in smeten i ugnsformen och baka i den uppvärmda ugnen i 20-25 minuter eller tills brödet blir en fin gulbrun färg. 

Brödet skall svalnas max 10 minuter för bästa smak!  Serveras med smör och helst honung, men det går bra med sylt också. 

Jag älskade precis allt angående Wichita vars namn betyder ”vindens folk” enligt indianstammen som döpte såväl staden som floden som rinner rakt igenom staden. Vädret var utmärkt med dess varma temperaturer och dess stående men mjuka och varma präriebriser. Invånarna var anmärkningsvärt lunga, snälla, vänliga och hjälpsamma. Med undantag av ett par större kullar är landskapet i hela delstaten alldeles platt så långt ögat kunde se. Därför var det lätt att cykla och promenera som var (och fortfarande är) Kalles och min favoritmotionsmetod. Folkmusik som har varit en livslång hobby för mig fanns det gott om i Wichita, fastän det tog lite tid innan jag hittade den stora källan av spelkompisar, musikföreningar och spelmansstämmor.

Jag var också mycket nöjd med sjukhuset där jag jobbade! Jag beundrades av de ordinarie anställda för min skicklighet och kunskap på kirurgiska ingrepp som kändes riktigt bra. Jag betraktades av de flesta arbetskamraterna som en hjältinna eftersom bemanningsbehovet var enormt överallt i Kansas och särskilt på just det där sjukhuset. Mina nya vänner och arbetskompisar var fascinerade över mitt mål av att flytta till Sverige och berömde mig för mitt mod och beslut.   

En annan sak som gjorde Wichita en härlig upplevelse var att Kalle kom och hälsade på mig ungefär var annan månad under tiden jag väntade på mitt uppehållstillstånd – alltså fem gånger!!  Vi fick känna varandra och därmed blev vi ännu mer kära för varje besök han gjorde hos mig. Jag jobbade i tio timmar måndag – torsdag under vilken tid Kalle roade sig själv genom att bl.a. vila och sola bredvid poolen, läsa, promenera eller cykla runt staden för att upptäcka vad som fanns.  På kvällarna när jag kom hem åkte vi runt och hittade roliga saker att göra i Wichitatrakten.

Bilden visar Kalle som för första gången kom i närheten av en av de hundratals oljepumpar som finns överallt i Kansas. Han hade tidigare sett dem bara på film! Bilden togs på väg till Dodge City!

Kalle och jag tyckte mycket om att cykla eller promenera längs de många vackra vandringsleder och parker som finns i Wichita. Men vi stannade ofta kvar i min lägenhet för att bara äta gott och prata i timmar medan vi läppjade på ett glas vitt vin.  Under helgerna när jag var ledig åkte vi runt i min bil för att upptäcka andra delar av Kansas.  Jag fick bara en vecka som semester hela tiden jag bodde i Wichita och då reste vi till grannstaten Colorado! (Den där resan kommer att bli ett annat blogginlägg någon dag). Vi hade obeskrivligt kul tillsammans men också djupa känslomässiga samtal, så när Kalle blev tvungen att åka hem till Sverige blev tystnaden och ensamheten under de följande dagarna nästan olidligt!

Men jag fattade så småningom en ytterligare anledning varför jag trivdes så bra i Wichita! Det blev nämligen mitt i 1800 talet en stor invandring av svenskar till Kansas! Det finns t.o.m. en mycket aktiv svensk-amerikansk förening i Wichita i vilken jag blev medlem! Den lilla staden Lindborg som ligger inte långt ifrån Wichita kallas för Little Sweden! *  Så jag är övertygad om att den svenska kulturen lever vidare i Kansas tack vare de tusentals svenskinvandrare där, och det känns för mig som om det var meningen att jag skulle hamna precis i Wichita!

* http://www.littleswedenusa.com/prior
 

Jag älskade Wichita också för att jag förknippade staden med frihet, äventyr, ny start och ”kan själv” efter ett 24-årigt äktenskap varav de sista femton åren upplevdes av mig som tråkiga och otillfredsställande.  Jag behövde verkligen den tiden alldeles ensam för att noggrant tänka igenom vad jag höll på med och för att ärligt undersöka själen i lugn och ro för att vara säker på att jag verkligen vågade flytta från ett tryggt liv i USA.   

Delstaten Kansas i USA består av i stort sätt ett enda platt, stort majs- och vetefält med enstaka byar och större städer här och där. Detta är försättningen av mitt blogginlägg tidigare idag angående Kansas största stad, Wichita. Min tid där kommer för mig att förbli en oförglömlig upplevelse!

Den röda markeringen i bilden ovan pekar på staden Wichita som ligger precis mitt i USA:s huvud kontinent (alltså utan att räkna Alaska och Hawaii). 

Tiden mellan oktober 2000 och oktober 2001 blev för mig utan tvekan den mest känslomässiga tolvmånadsperioden har jag upplevt i hela mitt liv. Mina känslor svängde snabbt och starkt genom hela känslospektrumet som en människa möjligt kan uppleva!  Jag hade nämligen blivit kär i en härlig svensk man och han och jag tillsammans bestämde vi oss att bli ett riktigt par. Han var änkeman men jag var kvar i ett olyckligt äktenskap.   

Det är minsann inte lätt att lämna ens etablerade och bekväma arbets- och vänkrets för att ta ett stort steg in i det okände, så jag upplevde också starka negativa känslor liksom skam, oro, frustration, och stress!  Men jag var ”obotligt” kär som blev drivkraften som gav mig modet och styrkan att lämna allt för att börja ett helt nytt liv i Sverige. Det värsta var när jag berättade för mina då unga men vuxna barn om mina planer som förstås gjorde dem oerhört ledsna och som fortfarande svider i mitt hjärta.  

Man kan förstås inte flytta till ett helt nytt land bara eftersom man bestämmer sig för det. Bland de första stegen mot mitt mål var att ansöka om ett uppehållstillstånd i Sverige.  Det var en lång och ganska invecklad process som jag fick veta skulle ta c:a tio månader innan Migrationsverket kunde fatta ett beslut. Eftersom jag samtidigt tog ut skilsmässa behövde jag att hitta eget boende medan jag väntade på uppehållstillståndet.  

Jag sade upp därför mitt jobb på sjukhuset där jag hade jobbat i 27 år och skaffade ett jobb på ett bemanningsföretag som anställer erfarna operationssköterskor. Jag valde att bli en så kallad ”traveling nurse” av framför allt tre anledningar. För det första, lönen var vansinnigt mycket som passade perfekt de höga kostnaderna av att ”ta mig loss” från USA och för att förbereda mig att flytta till Sverige.  För det andra ingick en gratis möblerad lyx lägenhet bland arbetstagarens förmåner som också passade mitt behov av ett boende.  För det tredje ville jag låta barnen ”bli vana” med min frånvaro genom att välja en tjänstgöring som var inom ett rimligt avstånd från hemstaden så att vi emellanåt kunde träffas tämligen lätt.   

Därför tackade jag ja till tjänstgöring i Wichita, Kansas som tursamt nog blev ett väldigt lyckligt beslut! Men eftersom detta blogginlägg redan är längre än jag räknade med skall jag berätta mer om mina upplevelser i Wichita i mitt nästa blogginlägg. Jag lovar att publicera fortsättningen till denna historia strax efter middag ikväll. Så välkomna åter om ni vill läsa om min älskade Wichita och de härliga minnen jag har från den tiden att jag bodde och jobbade där!

ÅåÅååå….vad skönt!  Karl-Gustav och jag har hittills haft en väldigt trevlig kväll med allt som ingår i vår fredags mys! Tänk att kvällen är fortfarande ung som innebär att det finns rätt så mycket tid kvar att njuta av rent nöje och att må bra innan vi nästan blir tvungna att ge upp och gå lägga oss.

Vår kväll tillsammans har hittills bestått av bl.a. ett väldigt intressant och ivrigt samtal vid köksbordet under middag.  Det är väl känt hur ett litet glas vin kan lyfta fram härliga minnen och intressanta samtalsämnen, eller hur?  Det ingick i kvällens samtal vissa av mina härligaste minnen som handlar om tiden jag jobbade för ett bemanningsföretag i  Kansas, USA, medan jag väntade för uppehållstillståndet att bli godkänt av Migrationsverket här i Sverige.  

Oj, vad jag älskade tiden som jag bodde och jobbade i Kansas!  Jag skulle gärna skriva mer om ämnet, men just nu måste jag sluta detta blogginlägg så att jag kan ta min plats bredvid Kalle på soffan för att titta på mitt favoritprogram, Let’s Dance!  Så blogginlägget angående min älskade delstat, Kansas, USA måste vänta tills lördag! Vi hörs!

Nu är det fredag som är min favoritdag av uppenbarliga anledningar!  Efter en lång tuff vecka på jobbet ser jag mycket fram emot våra trevliga fredagsmysrutiner! Medan jag förberedde mig till jobbet i morse kom jag plötsligt ihåg en gullig liten barndomsdikt vars poäng är att livet går lite smidigare med en bra attityd och ett hälsosamt perspektiv.  Varsågod!

Little birdie in the sky

Dropped some whitewash (bajs) in my eye

I'm a big girl so I don't cry

I'm just glad that cows don't fly!

Varför älskar vi de människorna som vi älskar?  Vad är det som egentligen definierar kärlek?  Vilka människliga egenskaper avgör huruvida vi älskar en annan person eller inte?  Hur kan begreppet ”kärlek” framkalla såväl positiva känslor som negativa känslor och allt emellan?  Vad betyder kärlek för oss människor?  Hur mättar man kärleken?  Vad är det som gör kärleken att antigen växa eller dö? När inser man att kärleken tar slut?

Kärleken är livets mäktigaste begrepp och det finns förstås många olika sorters kärlek.  Syskonkärlek, äktenskaplig kärlek, föräldrakärlek, familjekärlek, vänkärlek och grannkärlek. Man kan även ”älska” sin hobby, böcker, jobb, livet, Gud, o.s.v.  Det går därför inte att definiera kärleken i ett enda avseende eftersom det finns så otroligt många olika nivåer och begrepp av kärlek!  

Det finns många exempel på behovbaserad kärlek när man älskar någon annan p.g.a. de behöver någon stans att bo, någon annan att hjälpa till med ekonomien, någon annan att ta ansvaret, någon annan att lita på eller när man inte har ett annat val i livet, exempelvis kvinnor som blir misshandlade men påstår ändå att de ”älskar” sina män – bara p.g.a. de har inga pengar och ingen annanstans att fly!  För mig är detta en ohälsosam sortens kärlek.

Men ändå kan man generalisera begreppet kärlek till en vis mån.  Äkta och hälsosam kärleken bör förstås göra man lycklig, pigg, belåten, tillfredsställd, trygg, stärka, stimulerad, lugn och rofylld. Men äkta kärlek måste också innebär en del lojalitet och stöd även när det känns tufft, så därför framkallar kärleken emellanåt negativa känslor också exempelvis frustration, misstro, svek, brist på tålamod och besvikelse.  Men, var går gränsen? När blir de negativa känslorna så många att vågen tippar från kärleken till förakt?

Oroa er inte! Detta inlägg handlar INTE om min kärlek till min man!  Han och hans kärlek är bland det bästa som har hänt mig hela mitt liv!  Nej, det som inspirerade detta inlägg är min älskade men mycket besvärliga dotter samt en avliden syster som var en mycket krånglig och underlig person som åstadkom många mörka stunder för mig och mina föräldrar. Men, jag älskar min dotter och älskade "på ett sätt" min syster ändå. Jag kommer en dag att skriva mer om min syster, men nu måste jag avrunda detta för mig terapeutiska inlägg med ett citat:

Älska alla, lita på några, skada inga andra.
William Shakespeare

Bilden ovan visar ett nybakat matbröd som är vanligt i USA - framför allt bland arbetarfamiljer i nordstaterna men överallt i sydstaterna.

Brödet är känt för två olika namn - cornbread (majsbröd) i sydstaterna och "Johnny cake" (johanskaka) bland nordstaterna som är vart min hemstat Michigan ligger. När vi vistades i Michigan förra året (d.v.s. maj 2010) köpte jag en förpackning "Quaker corn meal"  för att kunna baka Johnny cake här i Brån. Det finns förstås majsmjöl här i Sverige, men det här majsmjölet är grövre än man kan hitta här i Västerbotten.

I mitt barndomshem åt vi Johnny cake rätt så ofta delvis eftersom det var billigt och delvis eftersom det var ett av min pappas favoritmatbröd. Jag minns med ett leende det fullständigt tillfredsställa utseende på hans ansikte när han tog den första biten nybakat Johnny cake i munnen. Senare på kvällen tog han ofta en portion av brödresterna, smulade den in en djuptallrik, strödde lite socker över och till sista hällde mjölk över smulorna för att äta den som en slags bryta a la Michigan.

Det var länge sedan jag åt det här speciella brödet, så idag fick jag plötsligt lusten att baka Johnny cake till vår lunch. Brödet äts helst varmt och med skamligt mycket smör och honung, som man kan se på bilden ovan! Mmmm...vad gott det var!!

Trots att USA grundades på en klar separation mellan staten och kyrkan, har tron på Gud blivit liktydigt med patriotism. Politikerna i USA har dessvärre lärt sig att det är politisk "självmord" att inte uttala sig eller bete sig på ett nästan överdrivet Gud-och-land patriotiskt sätt.

Därför är det nästan ett måste för presidenten och även andra höga politiker att sluta sina tal med "God bless America". För mig känns detta beteende mer än bara pinsamt därför att bland alla världsledarna är det bara USA:s president och al-Quaidas medlemmar som nämner Gud i sina tal.

Ni har säkert redan läst artikeln i dagens VK om underklädaffär "Change" som begär att deras expediter att uppge BH:storleken på namnskylten. Företagskedjan har sagt (troligen med hot) till sina anställde att de inte får uttala sig om frågan! Tragiskt nog lyder uppenbarligen de anställde detta krav! Inte ens facket kan hjälpa om inte tillräckligt många vågar anmäla företagets kränkande krav. Själva företaget har förstås hittills varit alldeles för fegt att kommentera.

Det är bara skitsnack att bh:storleken på namnsyltan skulle hjälpa män att köpa en bh åt sin tjej . Kvinnor köper ofta kalsonger för sina killar men jag har hittills inte sett någon manlig expedit med hans penislängd angiven på namnskylten!

Jag misstänker att företaget utnyttjar dagens förfärliga arbetslöshet som ett sätt att lägga orimliga krav utan att någon negativt reagerar.  I så fall är kvinnor ibland sin egen värsta fiende om så få har modet eller självrespekten att slå näven i bordet och vägra att gå med ett sådant kränkande krav.

 Pengar talar, så det är dags för en medvetet och allvarlig bojkott på affären Change. Samtidigt bör kvinnor vägra skaffa jobb inom kedje Change. Men sorgligt nog betvivlar jag att tillräckligt många människor har modet och samvetet att göra det.

Just nu tittar vi på Let's Dance, som utan tvekan är mitt favoritprogram på tv:n! Jag älskar precis allt som programmet bjuder på! Jag beundrar de nya dansarna för deras mod att prova någonting alldeles främmande för dem. Som musiker uppskattar jag de väldigt duktiga musikerna och sångarna!  Jag beundra alla som ansvariga för de vackra kläderna som dansarna har på sig. Jag gillar den mysiga miljön där åskådarna sittar. Jag ler jämt tack vare den uppenbara glädjen som alla visar i kroppen och med ord. Men mest älskar jag sällskapet bredvid mig här på soffan!

Enda sedan jag kom till Sverige har jag märkt att det dröjer mellan tio och femton år innan Sverige följer trenderna båda på gott och ont från USA. Fetma, diabetes, brottslighet, friskolor, musik, datorspel som föreställer mycket våld, mobbning och självmord bland ungdomar, fattigdom och nu även risken för terrordåd har också blivit ett faktum i Sverige.  Men jag oroar mig för att Sverige är på väg att utveckla ytterligare en amerikansk trend som kan bli ett hot mot Sveriges trygghet och säkerhet i framtiden. 

Jag pratar om de klassiska skattesänkningarna som tycks vara punkt nummer ett i högerpartipolitik. Det är förstås skönt att få lite extra pengar kvar i plånboken varje månad men den fula sanningen är att det inte går att driva ett helt land utan rimliga inkomster. Jag medge fritt att jag inte är ett geni när det gäller jättestora statliga ekonomier, men behöver man verkligen att vara ett geni för att uppfatta att inkomsterna och utgifterna måste stämma? Tänk på din egen hushållsekonomi - om man minska sin inkomst med 25% har man inte längre råd för att ordentligt uppehålla hushållet! 

Ni kommer väl ihåg katastrofen som uppstod när orkanen Katarina slog till i New Orleans. Den värsta skadan i staden orsakades när den gamla fördämningen mellan staden och havet gav vika. En grundlig undersökning avslöjades senare att renoveringen på den gamla fördämningen borde ha påbörjats fyra år tidigare enligt stadsplaneringen. Men brist på pengar p.g.a. djupa skattesänkningarna gjorde att renoveringsuppgiften valdes bort för att istället lägga de pengarna som fanns på något annat akutbehov. En högtrafikerad bro mellan delstaten Wisconsin och delstaten Minnesota ramlade plötsligt ihop drygt ett år senare p.g.a. samma anledningen. Det fanns inte pengar nog för att anställa tillräckligt många ingenjörer för att inspektera och uppehålla infrastrukturen i landet.

Jo, jag vet att det är USA:s problem men jag är rädd för att det är bara en tidsfråga innan Sverige hamnar i samma situationen. Vissa incidenter som antyder en föråldrad infrastruktur har redan uppstått här i Sverige t.ex. Östersunds förorenade vatten, rubbningar i tåg- och järnvägsystemet på många håll i Sverige, och Umeås senaste problem med minst sju vattenrör som brast. Jag måste medge att vissa ändringar som moderaterna har genomfört har blivit hyfsat bra. Men det är vårt ansvar som skattebetalare att se till att skattesänkningarna inte går för långt för risken är då att vi förlorar viktiga socialtjänster som en dag kan påverka även dig och din familj.

Jag är inte ett dugg intresserad av sport. Tursamt nog är min man vanligtvis inte heller särskilt intresserad. Men undantaget för honom är en riktig spännande slalomtävling och helst när det finns några svenskar bland deltagaren. Det går i stort sett bra för min del eftersom jag alltid har någonting annat att syssla med under tiden att han sitter och tittar på TV:n som han emallanåt har gjort idag.

Det är nästan omöjligt emellertid att undvika det irriterande ljudet av det förbaskade tutande som jämt hörs under tävlingen! Jag fattar inte hur åskådaren på platsen kan stå ut med det konstanta oväsendet i öronen på ett sådant nära håll! Vad gör oväsendet ännu värre är att tonen är alldeles entonigt - på B dur förresten !

Det känns för mig som om de där löjliga tutorna bör vara olagliga men samtidig förstår jag att det inte gå att lagstifta en sådan oviktig sak. Men som musiker tycker jag att det minsta tillverkaren av dessa tutor kunde göra vore att tillverka två tutor till - en i G ton och en i D så att oväsendet åtminstone skulle stämma som en durackord! : )

Det har varit utomordentligt mycket snack om vädret och temperatur i vinter, så jag nämnde tidigare i veckan i ett inlägg på Facebook att temperaturer som upplevs som riktigt kalla kan variera mycket beroende på bedömare. Som stöd till min poäng nämnde jag att en granne som bor bredvid vårt sommarhus i Michigan berättade för mig häromdagen i ett brev att hon frös p.g.a. temperaturen var genomsnitt  -1!!  En svensk bekant skrev som kommentar till mitt inlägg - skryt inte!

Skryt?  Vad då för skryt? Jag nämnde förstås bara ett fakta angående temperaturen i Michigan! Är det skryt när jag nämner att det finns varmare temperaturer någon annan stans i världen som inte ens jag själv får njuta av? Är det faktumet att vi har ett sommarhus i Michigan det som upplevs som skryt? Är sanningen att vi har en bekant i Michigan som nog bryr sig om oss att hon emellanåt skriver brev till oss någonting som kan uppfattas som skryt?

Jag blev tagen på sängen av hennes kommentar och därför funderade jag mycket över de möjliga anledningarna som led till att hon upplevde det jag skrev som skryt. Jag har kommit fram till konklusionen att det som upplevs som skryt avgörs av själva mottagaren. Om det är osvenskt och oartigt att skryta då får vi som "sändare" bara prata om vind och väder på grund av rädslan att någon annan skall uppleva det vi säger som skryt!

Fundera som exempel på den här situationen: Vi är fyra personer i ett sällskap och jag nämner en rolig historia som ägde rum under vår Kinaresa. Historien är sann och för mig passar den bra in i samtalet som pågår. Men de andra tre personerna i sällskapet upplever det jag sade på tre olika sätt. Den personen som själv har rest till Kina ler och förstår precis vad jag menade. Den personen som reser tämligen mycket men inte ännu har rest till Kina blir inspirerad av att satsa på en resa till Kina i framtiden. Men, den tredje personen som inte ännu har haft tid eller råd att alls resa upplever det som skryt. Jag har svårt att acceptera att jag måste hålla tyst angående mina resor och att det är i något avseende mitt fel att jag har hanterat mitt liv och min ekonomi nog ordenligt så att jag har tid och råd att resa!

Jag är mycket intresserad av att iaktta människor och mänskligt beteende, och en av de första för mig ovanliga egenskaperna i den svenska kulturen som jag lade märke till var jantelagen och skrytförbudet. Jag fattade så småningom den ovetenskapliga hypotesen att en hel del av de dåvarande "gick i väggensjukskrivningarna" handlade om pressen framkallad av jantelagen och skrytförbudet. Varför är svenskar så rädda för att inse eller medge att ni är goda... snälla... duktiga... smarta... skickliga... o.s.v.?

Tro mig - det befriar själen att kunna tala om det som är bra i ert liv utan att skämmas för det! "Delad sorg halveras medan delad glädje fördubblas" är ett vanligt uttryck i USA, och därför är kulturen i USA  precis motsatsen från jantelagen och skrytförbudet här i Sverige. Man delar glädje och goda nyheter mycket mer öppet i USA och de allra flesta mottagarna ler stort och jublar för sändarens skull istället för att bli sura och åklaga sändaren för skryt.  Kom igen, svenskar! Livet är tufft nog, så låt oss införa lite mer öppenhet och glädje i den svenska kulturen för varandras skull!

Jag jobbar kvällstur i dag, och eftersom klockan är mycket får jag skriva bara en kortis här. Jag älskar att skriva och jag har en pågående lista med flera bloggämnen som jag vill skriva om. Men tid att skriva för mig är ofta begränsad så i dag valde jag att äntligen svara på ett brev min väninna, Nancy, hade skrivit för flera dagar sedan. Men, efter idag kommer jag att vara ledig resten av veckan - jippi!! Då får jag definitivt mer tid för att såväl skriva som utföra andra uppgifter som tålmodigt väntar på mig!

Du känner säkert till den gulliga sången i videon ovan som kan höras i en nuvarande reklam på tv:n. Men jag hittade den ursprungliga inspelningen!

Jag tycker att sången är så söt att jag ville försöka hitta en YouTube video av reklamen och skicka länken till min bästa musikkompis, Nancy i Michigan. Hon och jag pratar och skriver ofta om musik och jag tyckte att den här sången skulle uppskattas av henne.

Jag antog hela tiden att reklambolagen hade skrivit sången men till min stora överraskning skrevs sången av den amerikanska kompositören Chris Dedrick (http://www.chrisdedrick.com/) i 60-talet!  Sången heter "Love You" och spelades in och sjungs av gruppen Free Design. Internet är fantastisk eftersom utan den skulle jag aldrig har vetat! 

Klockan är redan 20.00 nu när jag börjar detta blogginlägg som betyder att det inte finns särskilt mycket tid kvar innan det är dags att gå i sängs. Det finns flera saker jag vill göra men jag hinner inte att göra allt ikväll så mitt dilemma är att välja hur jag kan utnyttja min tid på bästa sätt.

Jag vill nämligen skriva detta blogginlägg som jag uppenbarligen valde som mitt första uppdrag. Jag vill söka lite information på Internet angående ett ämne jag vill utreda. Jag vill också plantera en blomskott som har växt tillräckliga rötter därför att den har stått i ett glas vatten i drygt två månader nu.

Jag vill skriva ett e-post brev till våra vänner Paul och hans fru Gayle i Michigan för att framför allt bifoga mitt julbrev som inte kom fram till dem via vanlig post. Jag vill spela musik delvis tack vare jag älskar min musik och delvis tack vare Kalle skulle vilja lyssna på några låtar. Jag vill skriva ett långt svar till min bästa amerikanska vän, Nancy för att hon är duktig på att skriva och därför förtjänar verkligen ett svar av mig.

Värst är att jag vill utföra minst ett par av dessa uppdrag före kl. 21 därför att Kalle och jag har en dejt på soffan för att titta på Drottningoffret. Oj...klockan är redan mycket så det är bäst om jag sluta detta och skynda mig!! Men jag har åtminstone slutfört en av mina önskningar!

Nu är dag en av ett nytt år och för mig finns det rätt så mycket att se fram emot! Här kommer bara några av mina personliga förhoppningar, drömmar och planer för 2011: 

Jag hoppas verkligen att det kvinnohistoriska museet som har föreslagits av Vänsterpartiet i Umeå blir förverkligat som en del av det kommande kulturhuset i "staden mellan broarna"!  

Så länge att det redan har bestämts att biblioteket skall flyttas till kajen mot viljan av Umeåborna hoppas jag åtminstone att den nuvarande bibliotekslokalen förblir en slags samlingsplats för folk med sådana saker som t.ex. ett kulturcafé, ett trevligt och varmt väntrum för Ultrabussresenärer samt ett stånd med information och hjälp för turister.

Den första veckan i januari varje år börjar Kalle och jag att planera för det kommande årets resande. Om vår utgångsplaner förverkligas skall det bli ett väldigt spännande år för oss!  

Jag hoppas att jag äntligen kan lyckas att få bukt på de 6 kilona som sakta men säkert under åren blivit en del av min kropp!  Tyvärr kan jag inte lova något men jag kommer att göra så gott jag kan. 

Jag hoppas att stackars President Obama förmår att bedriva sina ursprungliga utlovade vallöften trots att republikanerna nyss har fått mer makt efter det sista valet i USA.  Jag önskar samtidigt att de otåliga amerikanerna kunde lugna ner sig och sluta förvänta sig att ofantliga ändringar i ett sådant stort land inte kan åstadkommas övernatt! 

Jag hoppas att min dotter snart mår bättre och blir gladare. Jag hoppas också att min son kommer att lyckas med hans planerade utbildning och att han kan fortsätta att trivas med livet. 

För mitt liv som ”artist” ser jag fram emot att leda en tvådagars dansworkshop som planeras i mars i Östersund. Jag hoppas också att det blir många trevliga spelningar för banden som jag tillhör - New Mountain Music, O’Grejdi Nua och Umebygdens Spelmansgille. 

Sist men absolut inte minst hoppas jag att Kalle och jag kan lyckas att uppehålla god hälsa så att vi kan fortsätta njuta av många trevliga upplevelser tillsammans.

Hoppas jag också att era förhoppningar och drömmar blir förverkligade i år!!