Jag har egentligen ganska mycket att jag vill blogga om just nu, men jag hinner inte just nu. Vi skall lämna huset om 40 minuter och jag har inte ens duschat ännu!

Besöket igår av vår nya svenske vän, Allen, blev mycket trevligt men beskrivningen av kvällen måste vänta ett tag. Min son m.m. hälsade på i söndags och jag mycket att berätta om det där besöket men det måste vänta också. Imorgon skall vi köra iväg på årets avstickare till Pennsylvania och det vill jag tala om för er. Och sist men inte minst vill jag ladda upp bilderna av bensinmacken m.m.) som jag glömde på ett tidigare blogginlägg. Tack förresten för alla de där "tumme-upp-teckene ni gav mig som uppmuntran!  

Men först Idag skall vi vara tillbringa hela dagen i Kalamazoo som är c:a 5 mil österut från här. Jag vill utföra ett bankärende och direkt därefter skall vi hälsa på faster Marilyn. Omedelbart därefter skall vi träffa min dotter för lunch och eventuellt lite shopping. På kvällen blir det middag med vänner. Direkt efter middag skall vissa av dessa vänner följa oss till en rolig spelmansstämma som vi gå på varje år.

Puh... därför har jag inte tid just nu! Hej så länge och .... stay tuned!

När vi vaknade i morse och tittade ut ur fönstret såg vi till vår förvåning en underlig sak på himlen som såg ut som en slags eldkula! Nämen vänta.... NU kommer jag ihåg! Såvitt jag minns heter den "solen" - en grej som vi knappt har sett hittills i Michigan i år!

Skämt åsido, det kommer det att vara en rolig dag idag! Kalle sysslar med någonting utomhus medan jag får lite datortid här inne i huset. Snart skall vi sticka iväg på en annan cykeltur men innan dess MÅSTE jag ringa några telefonsamtal som jag borde ha gjort för två dagar sedan. Jag gillar nämligen inte telefonuppgifter så jag brukar undvika utföra dem så långt det bara går!

Senare ikväll skall vi få en gäst till middag som är en ny vän som vi träffade i fjol. Han är mycket intresserad av allting svenskt eftersom hela hans släkt är svensk fastän han föddes i USA.  Han har lovat att ta med sig en flaska av sin egen tillblandning som består av glögg och akvavit som sätts i frysen tills den blir slaskig". Jag kommer lite senare med en rapport om såväl själva besöket som tillblandingen.

Kalle med en av min sons flickvans två söner på knäet. Pojken är 1 år gammal.

Till min stora glädje kom min son, hans flickvan och hennes två söta söner på besök hos oss! Vi åt en god middag och skrattade mycket tack vare min sons oemotståndliga humor! Barnen var naturligtvis blygga i början men det tog inte lång tid innan Kalle - en väldigt duktig låtsas morfar lyckades att locka fram den här lille grabben!

Den andra lille pojken är förresten 5-år gammal. Jag skall försöka ladda upp en bild av honom lite senare idag.

Vi stannade under en blöt cykeltur vid "Little Paw Paw Lake" för att fotografera min T-skjorta med "Vännäs" på baksidan.

Vädret "over here" har hittills inte varit någon höjdare. Normallt under vår vistelse i Michigan är det varmt och soligt i princip varje dag men i år har vi upplevt mest svala, gråa dagar men ett nästan jämt hot av regn. 

Vi bestämde oss strax efter lunch i går att trotsa vädret och sticka iväg på en cykeltur. Det kom som väntat lite regnskurar då och då men det spelade ingen roll för oss. Det kändes icke desto mindre härligt att varit ute i den friska luften och känna doften av naturen. Men när vi cyklade igenom grannskapen kände vi också den omisskänneliga doften av tvättmedel vars doft släpps ut i luften via det vanliga bruket av torktumlaren här i Michigan.

Det var tydligen många människor som bestämde sig att förbli hemma för att hinna ikapp med tvätten istället för a cykla i regnet som två enfaldiga svenskar gjorde!

Jag måste erkänna att jeansen har blivit lite snävare sedan vi kom till Michigan. Jag har dessutom lite ont in ledarna som är för mig ett tecken på att jag har ätit lite för mycket kolhydrater. Det blir naturligtvis lite för mycket av det goda när man är på semester - särskilt här hemma i USA.

Det är väldigt frestande att återuppleva smaken av gamla favoriträtter som är speciella för Micigan och som förstås inte är särskilt kalorisnåla. Vi träffar vänner på restaurang betydligt mer ofta här i Michigan än vi gör resten av året i Sverige och det krävs minsann en mycket starkare karaktär än jag har för att undvika fett- och kaloririka rätter på restaurang! Det blir ofta knytkalas- och musikfester hos vänner och maten smakar så klart bäst med vin eller öl till.

Jag mår ärligt sagt bättre när jag äter mindre portioner med mindre kolydrater. Så, jag lovar att jag skall skärpa mig när vi kommer hem till Sverige. Men vi skall snart ta en kort resa till Pennsylvania och där finns det speciella rätter som förstås måste provsmakas som t.ex. Dutch apple pie, cheese steaks och pierogies (bilder visas nedanför). Ja ja...som jag sa - NÄR vi kommer hem skall jag skärpa mig!

Dutch apple pie:

Pierogie:

Cheese steak:

Jag är såväl imponerad som tacksam över hur mycket tid och energi min man Kalle spenderar på att hålla vår tomt så snygg som möjligt. Han började igår trimma bort gräset som sakta men säkert under åren har växt ojämt över trottoraren från bägge sidor.

Titta på skillnaden mellan den delen av trottoaren i förgrunden som han har hunnit trimma när bilden togs och den delen av trottoaren bakom honom som han inte dittills hade hunnit! Fint, eller hur?

"One horse town" är uttrycket för en stad eller by som är så liten att den passar bara en häst! Det finns inte ens en häst här i Riverside, men det finns precis en av de viktigaste butikerna en liten by må behöva. Titta på bilderna nedanför för att ta en snabb tur igenom Riverside.

Det lilla postkontoret där man hämtar posten via en litet fack i väggen:

En liten lekpark för barnen:

Kommunkontoret:

Kiosken:

Krogen:

Den enda affären som inte visas här är bensinmacken, som ligger lite utanför centrumet. Om ni vill se den också, ge mig en "tumme upp" som uppmuntran att fotografera den också!

Jag bestämde mig för att stödja V.F.W. genom att skicka en gammaldags check som fortfarande är en mycket vanligt sätt att skicka pengar i USA.

En av de många egenskaperna som bidrar till USA:s unika kultur är onekligen dess patriotism och respekt för soldater - särskilt soldater som blev skadade eller dödade under krigstjänstgöring. Välgörenhetsorgan, The Veterans of Foreign War (V.F.W. = Veteraner av krig i främmande länder), jobbar outtröttligt för att stödja soldater och sina familjer på många olika sätt före, under och efter krigstjänstgöring.

Sedan V.F.W.:s början 1898 har organets röst varit avgörande för upprättandet av Veterans Administration som är en särskilt departement inom regeringen som ser till att soldaternas rättigheter och förmåner bevaras. V.F.W. var också avgörande för upprättandet av den nationella kyrkogården d.v.s. Arlington Cemetary i Washington D.C.

Listan över de olika sätten som V.F.W. stödjer soldaterna och deras familjer är alldeles för omfattande att skriva här i bloggen. Men i ett nötskal kan man säga att de 2,1 miljoner medlemmar i VFW och dess stödgrupper bidrar mer än 11 ​​miljoner timmar av frivillighet i samhället varje år!

Det här stödet kostar pengar förstås och eftersom själva V.F.W. inte får någon stödpenning av regeringen måste organet tigga pengar av privat personer och företag under sin årliga kampanj i maj. Jag fick ett telefon samtal häromdagen från en V.F.W.-medlem som bad mig om stödpenning och eftersom min unga son redan är veteran (två år sammanlagde tjänstgöringar i Irak) kunde jag inte avstå.

Som ett "tackpresent"för mitt stöd fick jag den här "car window sticker" (en slags etikett) för att visa världen (eller åtminstone andra bilister) att  jag bidrog stödpenning till VFW:

Blogginlägget som jag skrev tidigare idag började bli lite för långt så jag minskade rejält det. Men texten som jag raderade kan vara ändå så pass intressant för svenskar att jag inte kan låta bli att skriva lite mer om Memorial Day.

Memorial Day har sitt ursprung 1868 men döptes då till Decoration Day (prydnadsdagen). Ingreppet infördes av fältherre John A. Logan och syftet var att hedra soldaterna som dog under innebördskriget genom att dekorera deras gravstenar. Sedan dess har begreppet utvidgats för att också dekorera och hedra gravstenarna av avlidna släkter - troligen till den stora glädjen eller t.o.m. uppmuntran av butikerna som säljer blommor, patriotiska flaggor och mat. 

Memorial Day inleder också början av sommarsäsongen och därför vill många vara ute i naturen om vädret tillåter. Många amerikaner kör iväg på camping eller för att delta i återföreningar eller picnic-luncher med vänner eller familjen. Jag har därför inbjudit min och hans kompis hit till oss nu på söndag för att äta middag och därefter ta matgruppen hem med sig. Men han svarade bara ”kanske” – som var inte helt oväntat från en ungkarl som han!

Bilden visar en stor annons i gårdagens tidning som uppger de flesta av helgens "garage sales". Invånarna som skickar in annonsen i god tid får t.o.m. en prick på kartan (och en beskrivning av godset som är till salu) så att blivande kunder kan lätt hitta hem till dem! 

Idag inleds en av USA:s mest älskade storhelger som heter "Memorial Day weekend" (minnesdagen). Den officiella minnesdagen infaller egentligen på den sista måndagen av maj. Men många amerikaner tar ledig redan idag för att få långledigt fram till tisdag.

 Kalle och jag kommer att fira Memorial Day enligt vår årliga tradition. Först blir det en trevlig parad "downtown" i S:t Joseph som börjar kl. 12 som motsvarar kl. 18 i Sverige (tänk på oss under fredagsmyset).  Strax efter paraden hålls en mycket patriotisk ceremoni som äger rum i en stadspark. Man kan faktiskt bli tårögd trots den nästan löjligt överdrivna patriotismen.

Strax efter ceremonin skall vi gå en kort bit för att äta lunch på en liten kinarestaurang. När vi har ätit kommer vi att ströva omkring i den gulliga lilla staden ett tag innan vi kör iväg för att hitta några av dagens många "Garage Sales" (loppismarknader) som är en stor och väldigt vanlig del av den amerikanska kulturen. Sakerna som är till salu läggs vanligtvis ut på olika bord inne i familjens garage för att ge skydd mot vind och väder och därför heter försäljningen Garage Sale.

Jag förstod först hur underligt begreppet "garage sale" är för svenskar när jag för flera år sedan förslog till Kalle att vi skulle gå på några garage sales. Han tittade funderande på mig och frågade - "Men varför det? Vi har ju redan ett garage"!

Här i vårt hus i Riverside försöker vi att balansera funktion, skönhet och behov på ett klokt sätt. Vi har jobbat sten hårt på renoveringen här i huset så att allting är rent, fint, fräsch och bekvämt men begreppet "behov" kan ibland ifrågasättas.

Vi har ingen TV och vi har dessutom ingen som helst lust att köpa en! Vi har många andra roliga och intressanta saker att göra än att titta på TV under semester!  Vi har en gammal och lite charmig radiogrammofon som duger för att spela några skivor under mysiga middagar. Vi har en begagnad men uppdaterad dator med en tjock gammeldags datorskärm som funkar bra för våra behov.  Vi har en tämligen ny men enkel radio + CD-spelare som vi emellanåt använder.

Vi har medvetet valt att ha det enkelt men fint här i huset delvis för att vi än så länge bor här bara 5 veckor om året men också delvis för att inte fresta någon tjuv att bryta sig in. Men eftersom vi har lagt så mycket energi på renoveringen är jag ärligt sagt mer rädd för att någon skulle bryta sig in och förstöra tapeterna eller möblerna än jag är rädd för någon tjuv som skulle stjäla saker och ting!  

Ha det gott! Vi "ses" imorgon!

Semester innebär bl.a. lugna dagar och möjligheten att sova ut varje dag. Men för oss finns det så många spännande saker att göra, planera och tänka på att vi emellanåt har lite svårt att sova!  Vi blir lite överstimulerade på ett positivt sätt och därför vaknar vi dessutom ofta vid 6:00 pigga som mörtar!

Det hände igen i natt av några anledningar. Först var det väldigt spännande att få vår nya matgrupp levererad hem till oss - bara några timmar efter inköpet! Omedelbart därefter kom middagsgästerna och njöt av en mycket rolig och livlig kväll. Strax innan vi gick till sängs fick jag ett meddelande via Facebook från en arbetskompis som upplyste mig om kompensationen som vi på sterilavdelningen på NUS kommer att få efter flera år av att ha jobbat för mycket! Den där spännande nyheten blev droppen som vick bägaren att flöda över och därför kom sömnen inte alls lätt! Dessutom vaknade vi  redan kl. 6:30 i morse!

Vi kommer kanse att "vissna" senare idag men nu skall jag sluta detta så att vi kan göra oss klara för att bl.a. besöka ett gulligt äldre par som bor alldeles i närheten. Ha en bra kväll och hej så länge!

Jag skrev för ett par veckor sedan om min årliga kamp att övertyga Kalle att köpa en ny matgrupp till matsalen här i Riverside. Nu kan jag stolt meddela er att inköpet är klart och att Kalle är minst lika nöjd och tillfredställd som jag är med den nya matgruppen som visas i bilden ovan!

Vi hade inbjudit våra vänner John och Nancy till middag ikväll och till min stora glädje levererades matgruppen bara 15 minuter innan de kom! Bordets höjd är alldeles perfekt och stolarna är 100% bekvämare än de gamla stolarna. Det känns mycket bra att äntligen ha blivit av med den fula och obekväma matgruppen vi hittills har haft (se bilden nedanför)!

Det enda problemet nu är att den gamla stereoanläggningen som står alldeles i närheten ser omodern och ful ut jämfört med den nya fina matgruppen. Mmmm.... nästa års kamp kanske?  ; - )

Den gamla matgruppen som skall troligen skänkas till min son eftersom han inte alls har någon matgrupp:

Idag blir det ingen "äkta" motion utan rätt så mycket spring från den ena till den andra butiken! Vi (läs "jag") är på jakt efter ett nytt matsalsbord med stolar så vi skall först gå på Nancys Furniture i Coloma (inte "min" Nancy). Vi vill snabbt besöka Colomas bibliotek för att skriva ut vägbeskrivningen till årets resa till Pennsylvania (mer om detta senare) därför att vi har ingen skrivare hemma.

Vi har inbjudit våra vänner John och Nancy till middag ikväll (vi kommer att äta c:a 23.45 svensk tid) så vi måste gå på en mataffär som heter Hardings i Coloma. Hardings är egentligen en kedjeaffär med en bra hemsida där man kan läsa om veckans klipp! Nu i helgen skall USA fira "Memorial Day" som är en av de mest viktiga och uppskattade helgerna under hela året! Många familjer tar med sig mycket mat och äter en picnic-lunch i en av de många stads- eller statsparkerna.

Och Hardings har  laddat upp ordentligt för de kommande storinköpen av mat. Om du vill kan du titta på veckans online-flygblad för att se vad Hardings erbjuder på extra pris! Klicka på de olika "Thumnails" för att se en större version av varje sida (observera att s. 6 visar små amerikanska flaggor som passar bra på picnic-bordet i det här patriotiska landet).

Om vi inte hittar ett bord i Coloma skall vi försätta jakten på Turner Furniture och Discount Furniture i Benton Harbor. Därefter skall vi åka till S:t Joseph för att betala husförsäkringen och på väg hem skall vi stanna på välgörenhetsbutiken, Goodwill, för att skänka bort några saker. Man kan hitta roliga saker på Goodwill så om vi har tid skall vi titta runt i butiken lite grann också.

Kalle väntar på mig så nu måste jag sluta detta. Hej så länge!

Min första två år av grundskola ägde rum i "Curtis School" som låg c:a 2 km från jordbruket där jag växte upp. Där gick barn i årskurs 1-8 med plats också för "kindergarten" (förskola). Skolan stängdes sent på 50-talet förmodligen p.g.a. ekonomin och barnen skickades istället till Coloma Elementary i fortsättning. Sedan dess har skolan renoverats och används mestadels nuförtiden som en mötesplats.

 Skolan bestod av bara ett stort klassrum och var en så kallad "one-room schoolhouse". Den var verkligen annorlunda jämfört med dagens skolor. Vi var c:a 35 barn i skolan, så fröken blev tvungen att sysselsätta de andra skolbarnen på en lektion medan hon lärde en av de andra årskurserna d.v.s. en i taget! Dessa skolor var tämligen vanliga på landsbygden överallt i USA men de flesta hade tagits ur bruk före 60-talet.

Jag gick på den där lilla skolan under läsåret "kindergarten" (en slags förskola) samt 1:a klass och det var fröken Holt som var läraren. Hon var snäll och fet och go men mycket sträng! Om ett barn blev lite för busigt fick han eller hon en smäll på knogarna med linjal gjord av trä som straff!

Vi cyklade förbi Curtis Elementary igår och jag blev nästan överraskad över hur mycket mindre huset såg ut än vad jag minns! Det är frestande att berätta om några historier från min tid i den där skolan men klockan är ganska mycket nu här i Michigan så jag tar det någon annan gång.

Under de senaste 2-3 åren har jag hittat här och där i huset flera gamla bilder av mina släkter. Många av bilderna är så gamla att jag inte ens känner igen människorna som fotograferades. Jag har precis satt upp ett par fler bilder på den på väggen i den korta korridoren mot sovrummen och fick plötsligt inspiration att skriva ett kort blogginlägg om den här väggen som har blivit döpt till den "familjväggen".

Bilden ovan är en överblick av familjväggen och som ni kan se var det inte så lätt att fotografera hela väggen på ett snyggt sätt. Jag har medvetet använt så långt det gick de ursprungliga ramarna som bilderna monterades i för att behålla känslan av deras tidsperiod. De här bilderna väcker upp många fina minnen men en stor del av min motivation att samla ihop dessa bilder och sätta upp dem på familjväggen var att påminna mina barn av sin släkt och bakgrund. 

Nedanför finns en närbild på en mindre grupp av bilderna: nr 1 är min älskade faster, Marilyn och hennes då nyblivne man Robert; nr 2 är min pappa när han tog examen (från high school / gymnasium); nr 3 är farmor Hazel och farfar Roscoe; nr 4 är min mamma, Alice, när hon blev förlovad. Faster Marilyn är den enda "gamsläkten" jag har kvar. Hon är en mycket trevlig tant som vi besöker varje år.

Jag åkte in till staden Kalamazoo alldeles ensam igår för att först träffa och äta lunch med flera gamla arbetskompisar en restaurang. Det var obeskrivligt roligt att få träffa dem och höra vad de håller på med nuförtiden.

Den här årliga träffen är en slags återförening av före detta arbetskompisar (operationssköteskor allihopa) som av några anledningar inte längre jobbar sjukhuset. Vissa av dem har fått ett nytt jobb och vissa hade gått i pension men ett par av dem jobbar kvar. Jag blev chockad att höra att två av dem som har jobbat i 25 - 30 år blev uppsagde eftersom de tjände för hög lön och sjukhuset behövde spara pengar!! Det var skamligt och skrämmande!!

Det enda negativt var själva maten! Jag beställde en kycklingsallad men problemet var att kycklingen var inte alls lika god som jag är vann med hemma (Kalle stekar gudomlig god kycling). För det andra var salladen ENORM som är typisk för amerikanska restaurangrätter! Jag fattar inte hur en människa möjligt kan äta så hemskt mycket!

Träffen med mina före detta arbetskompisar blev mycket lyckad! Dessa återföreningar äger rum varje år i maj så jag ser redan fram emot nästan års träff!

Snart åker jag iväg till Kalamazoo (c:a 65 km hemifrån) medan Kalle förblir hemma med bara cykeln som transportmedel vid behov. Redan innan vi lämnade Sverige fick jag en inbjuden via Facebook att vara med på en slags återförening av flera gamla arbetskompisar från sjukhuset där jag jobbade i nästan 27 år. Träffen kommer att äga rum på en restaurang vid lunchtid och jag ser mycket fram emot den!

Strax därefter kommer jag att träffa min son något som jag också ser fram emot. Så småningom tack vare Kalles förslag fattade jag att det är viktigt att kunna träffa mina barn - ett i taget - minst en gång varje år. Jag fick träffa min dotter så där de senaste två åren men av några skäl blir det första gången jag har fått möjligheten att ensam träffa min son. Det blir säkert bara ett par timmar eftersom en så pass ung kille har roligare saker att göra på en solig dag än att träffa mamma för längre tid än ett par timmar!

Medan jag är borta skall min älskade Kalle hitta på olika saker att göra för att fördriva tiden. Det kan tyckas att det är lite ansvarslös av mig att lämna honom utan barnvakt i ett främmande land alldeles ensam med tillgång till vassa kniv och tändstickor i köket, men jag tror att det kommer att gå hyfsat bra ändå!

Nu när jag skriver detta är klockan 10.25 här i Michigan. Trots det fortfarande trista vädret kommer det att bli en intressant dag. Vi skall bl.a. åka till den lilla lokala flygplatsen där det skall hållas olika aktiviteter och utställningar om det koreanska kriget. På väg dit vill vi få några gamla mynt prisbedömda av en myntexpert. Senare ikväll skall vi vara med på en fest hemma hos vänner där vi skall äta en knytkalasmiddag och spela irländsk music resten av kvällen. Kul!

Angela och hennes mycket gulliga hund, Sury

Huset känns oväntat tomt nu när min älskade men besvärliga dotter och hennes väldigt gulliga hund, Sury, har åkte iväg. Min dotter har ofta svårt att få ordning på livet framför allt p.g.a. sin manodepressiva sjukdom som gör att hon ofta blir ängslig, ledsen, frustrerad, obestämd och lätt förvirrad. Hon har svårt att behålla ett jobb och ett förhållande särskilt om medicinen som hon har tar slut och hon inte har råd att köpa ny efter USA:s hälsovårdssystem är så dåligt. Det är när medicinen tar slut som livet brukar rasa ihop för henne.

Jag fick ett SMS av henne i söndags i vilket hon erkände att hon hade förlorat jobbet för några veckor sedan och att hon hade lämnat sin nuvarande partner och var precis på väg mot Michigan från Chicago där hon hade bott de senaste månaderna. Hon förklarade att hon var helt otröstlig och nedbruten, pank, hungrig och att hon var panikslagen eftersom det var nästan slut på bensin i bilen!

Hon ville komma till mig och Kalle för tröst och hjälp. Jag har hjälpt henne oräkneligt många gånger förut och varje gång lovar jag mig själv att det blir den sista gången. Men hon var så otroligt desperat att jag inte kunde vända henne ryggen så jag välkomnade henne till oss (och blev tvungen ringa för att ställa in planer som vi hade med vänner den dagen).

I fem dagar har vi tagit hand om henne, försett henne med mat, bjudit på bio och middag ute, uppmuntrat henne att må bättre genom att promenera med oss och hunden, tillåtit henne sova ut varje dag, hela tiden gett henne sällskap och har samtalat med henne för att hjälpa henne sortera upp sina känslor. Jag köpte ett däck till bilen (som Kalle bloggade om), tankade bilen och köpte några "speciella kvinnliga saker" åt henne och Kalle har byt en bromslampa i hennes bil. Kalle har också pratat mycket med henne och har vistat henne mycket stöd, intresse och godhet hela tiden.

Hon skall egentligen bo hos sin pappa ett par månader tills hon kan etablera sig tillbaka här i Michigan eftersom att bo här i vårt sommarhus ensam inte alls är möjligt för henne av många skäl. Hon mår lite bättre nu så jag föreslog att det var kanske dags att flytta till sin pappa så att hon kan söka jobb så snart som möjligt på måndag. Det kändes samtidigt som om det var dags för Kalle och mig att få tillbaka lite frihet nu när vi är på semester. Hon insåg att jag hade rätt så hon packade sina grejer och hundens leksaker och körde iväg.

Men trots "lite besvär" och allt som vi har gjort för henne kändes det konstigt nog lite tomt i huset när Angela och Sury åkte iväg. Det var faktiskt lite kul att kunna skämma bort min dotter ett tag särskilt när hennes behov var så stort. Hunden var så oemotståndligt gullig att det var rätt så roligt att ha den här i huset! Framför allt känns det bra att vi kunde skicka iväg henne med ett gott samvete därför att vi har gjort ganska mycket för att hjälpa och stödja henne. Det vore jättebra om hon äntligen kunde få bättre ordning på livet tack vare vår hjälp och vårt stöd, men dessvärre är jag mycket tveksam till det.

Jag lever så klart men tiden räckar fortfarande inte för mig... suck! Men jag vill snabbt berätta att vi lämnade dottern ensam hemma igår kväll för att gå ut och äta middag och därefter gå på konsert med våra goda vänner John och Nancy. Jag vill skriva mer om detta senare idag (med förutsättningen att jag får tid).

Idag blir det en annan dag fylld med diversa saker. Först skall Kalle och jag gå ut och ta en promenad medan min dotter sover. När vi kommer hem blir det dags för lunch (som blir frukost för dottern). Direkt efter lunch skall vi åka iväg för att köpa ett däck till dotterns bil... tyvärr. Det finns nämnligen en djup skada på däcket som gör att det egentligen är farligt att köra bilen. Hon är helt barskrapad (som vanligt) och jag kunde inte leva med mig själv om hon blev svårt skadade från en eventuell olycka p.g.a. det dåliga däcket.

Ikväll får Kalle och jag få på en föreläsning och film angående det koreanska kriget och jag (eller han) kommer säkert att skriva mer om detta senare.  Men nu måste jag sluta detta. Hej så länge!

Som vanligt har jag inte haft så mycket tid att skriva lika många blogginlägg som jag hade velat. Men Kalle och jag har varit upptagna med att tapetsera köket samtidigt att min dotter är här några dagar hos oss för att hälsa på. Så, Kalle har haft mer tid att blogga medan dottern och jag har pratat.

Men dotterns besök är dessvärre lite mer "allvarligt" än bara att hälsa på. Tråkigt nog är hon den sortens person som inte alltid har så bra ordning på livet och därför är hon delvis här just nu som en "mellanlandning" tills hon kan bestämma sig i vilken riktning hennes liv skall ta nu. Suck.... inte kul för mamma.

Jag kommer sannolikt att berätta mer om min stackers dotter och hennes kaotiska liv men just nu är det dags för att laga lunch till oss tre. Man bli ju väldigt hungrig av att slutföra tapetseringsarbete!

Det sägs att det bästa beviset om ett stadigt äktenskap är när ett par kan sätta upp tapeter tillsammans utan att gräla. Det har vi gjort flera gånger förut såväl hemma i Sverige som här i Michigan. I morgon eller eventuellt på tisdag kommer vi att sätta igång att tapetsera det femte och sista rummet som behöver ny tapet här i vår Michiganvilla.

 Vi har utvecklat ett mycket effektivt sätt att samarbeta när vi tapetserar! Vi utför var sin uppgift så hela processen går som smort!  Vi har också en mycket bra rutin när vi målar innertaken och väggarna. Kalle målar den största ytan på taket eftersom han är så lång och jag kommer efter honom med en liten stege för att måla varende vrå mellan taket och väggarna. Eftersom jag är lite mer tålmodig med detaljer är det också min uppgift att måla golv- och dörrlisterna medan han rengör målarredskapen.

Det känns så bra att jag har en så duktig och trevlig arbetskompis för de flesta projekten - men fråga mig inte om vårt "samarbete" när det gäller datoruppgifter!

Vi har som rutin här i Michigan att utföra "smutsiga aktiviteter" som t.ex. arbetet på tomten eller trädgården, städning i huset eller motion direkt efter frukost innan vi har duschat och gjort oss klart för resten av dagen. Just nu när jag skriver detta är klockan 14.40 här i Michigan och vi har precis avslutet dagens projekt som var att riva ner den gamla tapeten i köket för att börja tapetsera om nästa vecka samt måla innetaket.

Jag gick in i toaletten bara för at tvätta händerna innan jag satte mig framför datorn och jag blev nästan chockad när jag såg på mig själv i spegeln! Efter dagens ganska tunga arbete och nu innan jag har duschat ser jag förskräcklig ut!

För det första klippte jag mig igår och det blev tyvärr inte världens bästa klippning. Som råga på allt har jag kvar flera stora röda fula knottbett på ansiktet som jag fick häromdagen när jag jobbade i trädgården! Jag ser så fruktansvärt ful ut just nu att jag inte fattar hur Kalle kunde se på mig hela förmiddagen utan att känna sig illamående!

Men nu är det min tur i duschan för att tvätta bort min fulhet. Huvva!

Det har länge funnits ett uttryck som perfekt beskriver vädret här i Michigan - "Om du inte gillar vädret vänta bara en minut och det kommer att ändras". Och vi fick uppleva ett exempel av uttrycket vid kl. 16 idag (Michigan tid).

Vi hade varit i den lilla staden Coloma för att klippa mig samt att utföra några ärenden. Vi bor mindre än en mil från Coloma men från tiden vi klev in i bilen i stan till tiden vi körde hem och klev ut ur bilen, temperaturen gick från 22 grader ner till 13 grader!  Just nu är det bara 11 grader och jag kände mig tvungen att slå på värmesystemet här i huset.

Vadå global warming? Nej, det ser ut som om "min" Michigan har inte ändrat så mycket de senaste 10 åren att jag har bott i Sverige!

Idag har vi varit i USA exakt en vecka och jag har kommunicerat med och träffat min väninna Nancy betydligt fler gånger än jag har fått kontakt med min dotter Angela!  Angela och hennes sambo har  tre telefoner men hon svarar på ingen av dem när jag ringer!

Jag lyckades lite bättre igår att nå Angela via SMS. Hon bor nuvarande i Chicago och jag ville veta vilka av de närmaste dagarna vore mest lämpligt för oss att köra dit (18.5 mil) för att hälsa på. Jag skickade några SMS men det enda svaret jag fick var en uppmuntran att ringa senare. Det skall jag göra snart, men det känns förstås tveksamt om hon kommer att svara telefonen!

Min son bor betydligt närmare (c:a 5 mil) men ändå har vi träffats bara en gång än så länge. Vi brukar kommunicera rätt så ofta via Facebook, men Facebook här är otroligt seg så det går nästan inte alls att använda den! Han jobbar heltid så jag vill inte störa honom för mycket under veckodagarna. Men han har inte precis ansträngt sig för att kontakta mig heller trots att han har en av de där väldigt utvecklade "I-Pod" telefonerna!   

 Jag måste kanske skylla mig själv eftersom jag flyttade ifrån dem till Sverige. De är troligen så vana med att jag normallt inte finns "tillgänglig" att de har svårt att komma ihåg att jag (och Kalle) är här och ivrig att träffa dem. Jag förstår att de är upptagna med sina egna liv och att det inte alltid ät lätt att prioritera mamma. Men eftersom vi har bara 4 veckor till "over here" känns det verkligen frustrerande att vara så pass nära mina barn men ändå ganska långt bort.

Just nu när jag sitter framför datorn för att skriva detta blogginlägg är klockan 08.30 här i Michigan. Vi åt nämligen vår frukost ungefär samtidigt som de flesta av ni svenskar drack kaffe under dagens sista fikapaus på jobbet. Det kan upplevas som lite förvirrande men samtidigt intressant med tidsförskjutningen!

Ikväll blir det årets första amerikanska musikparty hos våra goda vänner Nancy och John. Vi skall vara framme ungefär samtidigt som de flesta i Sverige har lagt sig för kvällen d.v.s. kl. 23.30 i Sverige som motsvarar 17.30 i Michigan. Två andra par är också inbjudna - såväl Paul och Gayle som är också mycket god vänner till oss som Sara och Maynard som är en mycket trevligt par som vi känner. 

Innan vi skall börja spela musik blir det en knytkalas-middag (jag kommer att ta med en grekisk sallad) och samtalet runt bordet brukar vara mycket livligt och intressant! Musikgenren kommer säkert att blir mest irländsk, skotsk och amerikansk folkmusik men troligen också lite "ragtime" eftersom Paul är så förtjust i den där genren. 

Vi kommer sannolikt inte hemma före midnatt Michigan tid d.v.s. ungefär samtidigt som ni stiger up för att förbereda er till jobbet! Men nu skall jag sluta detta för att sätta fart på dagen. Så, hej så länge eller godnatt - beroende på när ni läser detta!

Vår villa här i Michigan står på en rätt så stor tomt med en massa träd och buskar. Kalle har tagit på sig ansvaret för det mesta arbetet utomhus men det är mitt uppdrag att trimma buskarna och träd samt plocka ogräs och vildvuxenhet från "min" lilla trädgård.

Jag hjälpte Kalle räfsa gräsmatten under de första tre dagarna vi har varit här i år så därför var det först igår som jag hann sitta i lugn och ro i min lilla trädgård och jobba. Det kan tyckas vara lite dumt att jobba under semestern, men semester innebär för mig inte bara lyx och lättja utan friheten att tillsammans med Kalle avgöra hur vi skall lägga upp dagen så att vi har tid för var sitt projekt. Det var faktiskt skönt att jobba i egen takt i 30-grader värme medan solen sken och fåglarna kvittrade! 

Intressant nog har jag märkt i år att jag antagligen har blivit så pass svensk att  vissa kulturändringar här i USA känns lite överdrivna t.o.m. för mig!  Igår kväll åkte vi in till den gulliga lilla staden, Coloma, där vi åt pizza till middag och därefter gick på bio. Det var först därinne i restaurangen att jag förstod hur "hyperaktiv" USA har blivit!

Inne i pizzarestaurangen fanns en tv-skärm i bokstavligen varje hörn och varje skärm visade olika program!  En skärm visade sport, en visade tips på olika husrenoveringsprojekt, en visade ett barnprogram, och en visade ett nyhetsprogram!  Samtidigt spelades gräslig hårdrocksmusik alldeles för högt överallt i restaurangen och till råga på allt blåste luftkonditioneringen alldeles för kallt!  Är det verkligen meningen att man inte skall prata med den person som man i sällskap medan man äter? Jag kände mig nästan stressad av alla dessa onödiga intryck runt omkring och inte minst av att frysa lite grann! 

Direkt efter vi hade ätit klart körde vi fram till biografen och valde en film som heter "Soul Surfer" (som vi kan högt rekommendera när det kommer till Sverige). Filmen var mycket bra men jag blev nästan överraskad över de religiösa antydningarna som filmen bestod av. Innan filmen började fick vi titta på kort "trailer" av en kommande film (vars titel jag inte minns) som också hade en ännu starkare religös anknytning! Jag visste att religion spelar en stor roll här i USA, men det kändes för mig lite kusligt att fatta att religionspåverkan har blivit så stark! 

Tur att man bor ute i landet såväl här i Michigan som "hemma" i Brån där man kan njuta av lugnet, solen och värmen medan man plockar ogräs i trädgården, som jag skall göra nu! Klockan är bara 10.30 här nu, så jag kommer tillbaks lite senare med en rapport över resten av dagen här i Riverside!

Vår villa här i Michigan var i ganska dålig skick när vi började renovera den 2003. Villan tillhörde min familj och efter mamma och pappa dog respektivt 1989 och 1991 bodde min syster här tills hon dog 2006. Hon var såväl fysiskt som mental sjuk och därför hade varken ork eller pengar nog att propert underhålla huset själv.

Vi har spenderat tusentals dollar och har jobbat oerhört hårt de senaste åren för att renovera huset. Allt är klart nu förutom att vi (läs jag) vill renovera köket någon dag i framtiden när vi har sparat upp tillräckligt mycket pengar. Vi har redan bytt det mesta i köket så att allting fungerar och i år kommer vi at tapetsera om för att göra köket ännu fräschare. Köksskåpen, diskhon och köksbänken däremot är gamla och fula men vi vägrar att ta ut en lån för att byta ut dem när vi behöver bara ett par år till att spara upp pengarna.  

Eftersom vi inte behöver spendera några pengar på ett större renoveringsprojekt i år vill jag köpa ett nytt bord och fyra nya stolar till matsalen. Bordet och stolarna som vi har fungerar som ett plats att äta måltiderna men stolarna är mycket obekväma och bordet är lite fult i mina ögon. Jag har nämnt varje år i minst fyra år att jag vill byta ut dem, men min älskade och ibland lite för ekonomiska man har lyckats övertyga mig att inte spendera pengar på någonting som tekniskt "inte behövs". 

Men jag tänker inte ge mig i år! Så håll tummarna att jag lyckas övertyga honom att det är hög tid att tillfredsställa min önskan av ett nytt bord och bekvämare stolar! Jag kommer att hålla er uppdaterat om kampen!

De första 72-timmarna vi har varit "over here" har varit mycket tillfredställande! Vi anlände i fredags som vanligt på O'Hare flygplatsen i Chicago och stannade kvar i staden för att hälsa på min dotter som för nuvarande bor där.

Morgonen därpå åkte vi hyrbilen fram till vår villa tog en snabbt titt omkring för att se till att allting fungerade som det skulle. Så snart vi bar in reseväskorna stack vi iväg för att köpa lite mat till de närmaste dagarna.Tillbaks till villan så ställde vi bort maten i förrådet och kylskåpet och därefter stack vi iväg för att kunna delta i en demonstration mot den högsta politikern i delstaten Michigan. Efter demonstrationen njöt vi av en mumsig middag hemma innan jetlagen tvingade oss att gå isängs redan kl 20.30! 

Puh... allt detta under bara de första 24 timmarna och sedan dess har vi träffat min son (mer om honom senare) på söndag som var den amerikanska morsdagen. Vi fick också träffa och våra goda vänner mina musikkompiser John och Nancy. Och vi har t.o.m. fått tid för att vila och lugnt läsa den lokala tidningen varje kväll. 

Det är skönt att vara "hemma" och skönt att vara på semester! 

Jag hittade den här videon idag medan jag sökte olika sånger i YouTube. Det var folksånggruppen Peter, Paul och Mary som hade en stor påverkan på mig och som lockade mig till det som blev ett livslångt intresse i folkmusik. Peter, Paul och Mary är för mig utan tvekan det bästa folksångbandet världen har någonsin känt!