Jag har tyvärr inte haft så mycket tid att skriva här i bloggen. Det tar längre tid för mig att göra mig klar innan vi går ut för dagen som betyder att det är Kalle som har betydligt mer tid framför datorn än jag. Men däremot har vi rest till Spanien för att uppleva Spanien och inte för att sitta inne framför datorn alldeles för mycket.

Idag blir det vår sista dag i själva Barcelona så vi skall bl.a. försöka hitta ett museum som vi inte hittade igår. I morgon flyttar vi c:a 3 mil söderut ill en mindre stad som heter Sitges där vi skall bo under resten av vår tid här i Spanien.

Jag har varit mycket väl medveten om risken för ficktjuvar här i Barcelona och har därför nästan jämnt haft ett stenhårt grepp på min lilla väska. Men lik förbaskat lyckades en mycket skicklig ficktjuv ta min plånbok.... men bara för några sekunder! 

Vi var på våg hem för kvällen efter en lång dag på stan. Jag tror att ett av våra misstag var att vi steg på en alldeles överfylld tunnelbanevagn där själva mängden passagerare blev en del av det som distraherade mig. Plötsligt när tåget stannade för första gången började flera medpassagerare ropa på mig, men det var först när någon uppmärksamade mig på engelska att jag forstod att en ficktjuv tog min plånbok!!

För en bråkdelssekund tänkte jag att det var hopplöst, men Kalle ropade på mig - KOM! Vi sprang ut och försökte att se vart tjuven sprang, men vi såg tyärr ingen som sprang! Då gjorde tjuven en dum sak -. han slängde ut min plånbok precis framför oss, och Kalle råkade se precis vilken man det var! Vi sprang mot honom och reagerade snabbt som blixen bägge två så at jag fick såväl mina pengar som min plånbok tillaka! Kalle har beskrivit samma händelse på en mycket mer detaljerat sätt än jag kan göra, så var snäll och läs den mycket spännande avslutningen till vår upplevelse på hans blogg:  http://blogg.vk.se/kgs/

Som ni troligen vet, har vi varit i Barcelona sedan fredag förra veckan. Jag har oftan velat skriva några ord här i bloggen men när vi kom "hem" till lägenheten varje kväll efter en lång dag av turistmålbesök har jag varit för trött att orka. Jag är fortfarande nästan för trött, men jag vill ändå ge ett livstecken här i bloggen.

Vi har det mycket bra efter lite "justeringstid" som jag kanske själv behövde lite mer än Kalle. Jag var lite grinnig den första heldagen här, men nu har semester- och äventyrskänslan kommit igång. Vi har redan besökt flera av de mest berömda turistmålen men vi har mycket kvar att besöka. Men egentligen det som jag gillar mest med att resa till främmande länder är att kunna komma i kontakt med "ätka" invånarna som bor här.

Vi bor på en gullig lägenhet i ett äkta grannskap i närheten av parken, Montijuic. När vi kom hem igår kväll fick Kalle lite datortid medan jag satte ute på vår "innegårdsbalkong" för att ansa fräscha grönsaker till middag. Medan jag arbetade med grönsakerna fick jag plötsligt en härlig känsla av välbehag med att höra de avlägsna ljuden av ett typiskt grannskap liksom barns röster, en hund som skällde och musiken och nyheten från någons TV eller radio. Jag kände också doften av mat från andra fruar som också lagade middag. Det var då att jag verkligen fattade att vi är med "på riktigt" här i Barcelona!

Mina musikkompisar har precis åkte iväg efter en ordentlig och mycket givande musikövning hemma hos mig. Nu när musikövningen är avklarad får jag fokusera bara på att förbereda till Barcelonaresa nu på fredag den 23:e september.

Jag  har under de senaste månaderna samlat en del länkar till turistinformation samt bra tips från ett slags nyhetsbrev angående aktiviteter och sevärdheter i Barcelona utan att läsa igen allt så noga. Men nu vill jag ägna de kommande 5 dagarna inför resan på att titta och läsa igenom all min samlade information för att göra en "måste-se-och göra-lista" som passar just oss. Jag skall också börja tänka på andra små men för mig viktiga detaljer som kommer att göra resan ännu trevligare liksom kläder och en god bok att ta med mig för att läsa på lata dagar.

Bara fem dagar kvar!

Jag tycker att det är märkligt att svenska nyhetskällor bara har pratat om det som hände i USA på den 11:e september men ingen har nämnt det som hände här i Sverige den 11:e september 2003 d.v.s. Anna Lindhs död.

Bilden visar första sidan av den lokala tidningen i Wichita, Kansas dagen efter den 11:e september. Jag har den samt några andra tidningar om den dagen kvar här med mig i Brån.

Jag, precis som de allra flesta människor i världen, minns väl var jag var och vad jag gjorde den minuten jag hörde nyheten om attacken i New York den 11.e september. Jag jobbade som en operationsskötesska för ett bemanningsföretag i ett sjukhus i Wichita, Kansas USA. Jag hade stått på sal hela den morgonen och det var först när jag fick komma in i personalrummet för en fikapaus jag fick veta. Klockan var då c:a 9.15.

Så snart jag öppnade dörren till personalrummet visste jag att någonting hemskt var på gång. Nästan alla mina arbetskamrater befann sig redan där och tittade upp åt tv:n som hängde från taket i ett hörn av rummet. Alla var tysta och såg skräckslagna ut.  När jag frågade vad som hade hänt svarade en person - det är inte klart vad det är som exakt pågår med det tycks som om USA är under attack. Jag blev förstås chockad och vände mig också mot tv:n för att försöka begripa det som hade hänt.

I Wichita, Kansas finns huvudfabriken till flygtillverkaren Boeing och en stor militär anläggning. Dessutom finns det två stora, viktiga motorvägar som korsar mitt i Wichita. Dessa tre eventuella viktiga attackmål samt ovisshet angående hur mycket mer av USA skulle bli attackerad gjorde att vi kände oss ganska oroliga. På grund av dessa eventuella mål satts sjukhuset i beredskapstillstånd.

Attackerna skedde ungefär två veckor innan mitt anställningsavtal med det där sjukhuset skulle avslutas inför min flyttning till Sverige. Flygbranschen ändrades övernatten, Massor av flygbolag gick i konkurs och massor av flygavgångar upphörde - inklusive mina, men tursamt nog fick jag hjälp av flygbolaget American Airlines att omboka alla mina flygavgångar. Men de första dagarna var det osäkert OM något flyg skulle kunna avgå överhuvudtaget!

Flygbranschen var långt ifrån de enda ändringar som skedde i USA. Amerikaner visar upp sig som stolta och starka men det har faktiskt hänt någonting djupt in i själen av hela USA och dess befolkning. Före den 11:e september 2001 kände vi Amerikaner som om USA var alldeles för stort, starkt, säkert och mäktigt för att någonting så där skulle hända. Men nu vet vi bättre.

Den här är den coolaste musikvideon jag har sett under de senaste månaderna! Sångerskan Imelda Clabby är frun till dagens mest populära Rock-a-billy musiker, Darrel Higham. Hon börjar spela på sin bodhran (en irländsktrumma) så man tror att hon kommer att sjunga någon häftig irländsk sång. Men till tittarens överraskning blir det blir riktigt cool och svängig Rockabilly istället!

Jag har tittat på den här videon minst 8 gånger eftersom jag är helt tagen av denna video och även sångerksan!! Jag "älskar" henne men samtidig känner jag mig lite avis efterson hon föreställer den "cool tjej" jag skulle gärna vara - men har inte chans att någonsin bli!  Njut!

Jag har just slutat kvällsturen här på jobbet. Men jag måste fördriva lite tid eftersom bussen inte går före kl. 19.35 och att sitta framför datorn i personalrummet är ett trevligt sätt att göra det. Jag är hemma c:a kl. 20.15 och då skall jag omedelbart ta min plats bredvid Kalle på tv-soffan där där han kommer att ha förberett fredagsmys. Ha en bra kväll allihopa!

Hon heter Jackie (kort för Jacqueline) och hon bor kvar i min barndomsstad. Vi var goda vänner under gymnasietiden och umgicks rätt så ofta trots att hon inte tillhörde min största vänkrets. Men efter gymnasiet gick våra liv mot helt olika riktningar och vår kontakt blev rätt så gles under de tio åren som följde.

Hon fick jobb direkt efter gymnasiet som en vanlig arbetare på en fabrik och gifte sig kort därefter med en ung man som också var en outbildad fabriksarbetare. Det var inte långt innan första bäbisen kom och där började, p.g.a. USAs brist på ett riktigt välfärdsystem som vi har här i Sverige, ett liv av fattigdom och besvär för Jackie.

Jag jobbade däremot som vårdbiträde på ett litet sjukhus i några månader tills jag började min utbildning som operationssköterska. Det var gott om jobb för utbildade operationssköteskor så jag fick jobb omedelbart efter min utbildning och har ständigt varit anställd sedan dess. Självklart har jag haft mina besvär och besvikelser men eftersom jag har lärt mig från mina misstag har livet blivit bara bättre och bättre. Men stackars Jackie har antingen haft otroligt otur i livet eller så har hon aldrig haft förmåga att lära sig av sina misstag.

Jackie och jag fann varandra för några år sedan. Vi utbyter emellanåt e-post brev och jag brukar hälsa på henna en gång under vår semester i Michigan varje år.  Hennes e-post brev brukar bestå bara av dåliga nyheter angående henne själv eller hennes familj. Hon slutar sina e-post brev med en önskan - skriv gärna när du har tid. De senaste år har jag inte haft hjärta att berätta om mitt strålande liv så jag har istället bara visat henne medkänsla i mina svar på hennes sorgliga e-postbrev.

Jag fick igår ett annat sorgligt brev från stackars Jackie men den här gången fick jag en känsla av att jag inte kunde fortsätta gömma sanningen. Det slog mig att vissa personer får en slags positiv uppmärksamhet genom att berätta bara negativa händelser i sina liv. Jag insåg att jag kanske bara gör henne en björntjänst genom att jag inte törs tala sanning. Så, jag berättade om mitt väl avlönade jobb, den härliga vänkretsen som vi har bl.a. tack vare min musik, våra nio år tillsammans i ett väldigt lyckligt och tillfredsställande äktenskap och vår kommande Barcelonaresa.  Vi får se vad som händer. Hon hör kanske inte av sig ingen... men hon kanske blir inspirerad av att försöka ordna upp livet på ett bättre sätt.

Bilden togs för exakt 9 år sedan!

Det sägs att tiden går fort när man har roligt och därför är det nästan ofattbart att vi redan har varit gifte i 9 år!  Det har kommit några kilo och rynkor under alla dessa år men vi har haft det riktigt, riktigt bra tillsammans. Visst blev det några ömsesidiga kompromisser under de första åren - särskilt när två vuxna människor har sina idéer och uppfattningar från två olika kulturer i ryggmärgen. Men det känns som om vårt äktenskap och även vår vänskap har blivit starkare och trevligare för varje år som gick.

Tack älskade Kalle att du har visat mig så mycket stöd, tålamod, ömhet och kärlek alla dessa år!  ILU****

Här finns ett kort utdrag av gårkvällens dansuppträdande, "Verticle Road" som ägde rum på Norrlandsoperan. Dansuppträdandet varade i 70 minuter och danssällskapet tillhör dansbolaget Akram Khan Company. Som folkmusiker har jag mina åsikter angående vad bör inkluderas i definitionen "kultur" men det tar jag någon annan gång. Just nu är jag fortfarande förtrollad av det grymt fantastiska dansuppträdandet vi fick uppleva igår kväll.

Västerbotten-Kuriren får mitt beröm för en mycket intressant artikel i dagens tidning som skrevs av Anna-Lena Lindskog om symboler och siffror som kan såväl röra som uppröra. Bilden ovan visar ett slags symbol som har varit en stor del av hela mitt liv.

Ämnet om symboler, tecken och siffor är förstås enormt och VK har bara skrapat ytan. Men artikeln var tillräcklig att ge mig mersmak om ämnet! Frågan ställdes till flera "människor på gatan" om vilken symbol de kunde tänka sig att bära och vilken symbol de aldrig skulle bära. De flesta nämnde olika positiva symboler som de kunde tänka sig att bära men precis alla nämnde hakkors som en symbol de skulle aldrig i livet bära. Inte jag heller!

Jag brukar inte vara särskilt religiös eller vidskeplig men jag minns en gång i USA när jag hade köpte någonting och skulle få $6.66 tillbaka som växel. Eftersom siffran "666" anses vara den makt som tjänar djävulen på jorden betraktas det av många som ett djälvulens nummer Expediten och jag tittade snabbt på varandra med ett skräcktecken i blicken! Jag log stort för att bryta transen mellan oss och bad henne att behålla en penny så att min växel skulle vara $6.65 istället för $6.66! Det var kanske lite fånigt men man bör inte utmana slumpen alldeles för mycket!

Det har varit en ganska omväxlande vecka här på jobbet med lite extra uppgifter. Jag är nöjd med mina prestationer och jag kan ärligt säga att jag har gjort bra för pengarna. En trevlig helg som officiellt börjar om några minuter kommer att vara en mycket välförtjänad belöning för den här pliktroga och rätt så duktiga arbetstagaren. 

Min man kommer att hämta mig från jobbet snart eftersom det inte kommer att bli en vanlig fredagsmyskväll ikväll. Vi skall tillsammans med några andra äta middag på Norrlandsoperan och därefter gå på en dansföreställning i samma hus. Nu stänger jag datorn för att gå och ställa mig utanför sjukhuset och vänta på Kalle. Ha en trevlig fredagskväll allihop!

Jag brukar kolla amerikanska nyhetskällor på Internet några gånger om dagen. Ikväll hittade jag en artikel om ett mycket berömt amerikanskt varuhus som fick ta emot en riktig "storm" av protest mot flickskjortan på bilden ovan. Texten på skjortan är - "Jag är för snygg att göra läxan så min bror måste göra den åt mig". Att antyda att utseende har ett negativt samband med skicklighet eller intelligens klart är ett väldigt stereotypiskt och förnedrande budskap mot unga tjejer.

Klädbutiker i såväl USA som Sverige erbjuder fortfarande tjejkläder med blommor, fjärilar och kattungar trots att ett fåtal klädtillverkare har börjat erbjuda könsneutrala kläder. Men budskapet som uppges på den här skjorten är så grovt förnedrande att det verkligen förtjäner den blixtsnabba protest-stormen som den orsakade.