Det tillhör dessvärre mycket buller i den normala arbetsmiljön här på mitt jobb inom operationcentrum på NUS. Dessutom genomgår avdelningen just nu ett stort ombyggnadsprojekt så innebär mycket mer oväsen utöver den vanliga bullret.

Vi har blivit försedda med hörselkåpor av olika modeller för att förbygga hörselskador p.g.a. bullret som vi måste stå ut med. Vissa av dessa modeller är utrustade med radio som för mig tycks motarbeta syftet med hörselkåpor. Det är klokt att använda hörselkåpor för att förbygga hörselskador mot oväsen. Men jag fattar inte vitsen med att villigt utsätta sig för hörselskador via direktsändning rakt in i öronen! Eller hur?

Håll tummarna för bra väder hela helgen! Idag skall vi vistas hela dagen på Holmön och imorgon blir det födelsedagsmiddag till äran av min man - förhoppningsvis på altanen hemma.

På Holmön skall vi förstås vara med på Visfestivalen. Men för mig är det lite mer än att njuta av andras musik. Per Lundholm och jag skall spela i drygt en timme för att underhålla publiken under pausen mellan den första och den andra delen av den "riktiga" showen, och det skall blir kul! Trevlig helg allihop!

Jag har nyss ätit lunch här på jobbet. För att "unna mig" någonting för att jag måste jobba kvällstur köpte jag en flaska Ramlösa mineralvatten. Medan jag åt läste jag på flaskan att Ramlösa skickar rent vatten till olika vatten projekt i Africa genom sin vattenfond. Slogan för vattenfonden är - varje liter gör skillnad.

Eftersom jag är på jobbet har jag inte haft så mycket tid att undersöka mer om fonden, men det tycks som om konkurrensbolaget Loka inte driver någon liknande projekt. Läs mer om ni har tid om Ramlösas vattenfond för att bestämma för dig själv om du liksom jag gärna vill stödja denna fond!

Säg vad man vill om Facebook, men det finns ibland guldklimpar som får en att skratta eller som ger en någonting att fundera över, så här:

En man hade föreläsning för c:a 500 ungdomar. Han tog fram en 500-sedel och frågade - är det någon som vill ha den här? Alla givetvis räckte upp handen. Han skrövlade ihop sedeln och ställde frågan igen. Alla räckte upp handen. Han kastade ner sedeln på golvet och trampade några gånger på den och sedan ställde han sin fråga en gång till. Alla räckte upp handen.

Då sa han - den här skall ni ta lärdom av, för hur ful och ovårdad någon än är så har han eller hon fortfarande samma värde.

Jag kunde inte motstå att dela den här gulliga bilden! Det står som rubrik längs ner på bilden: Låt bli mig... idag är jag en uggla.

Jag har levt hittills ett fantastiskt rikt liv! Jag har lärt mig hur man kan leva enkelt och sparsamt genom att ha växa upp på ett jordbruk i Michigan där jag har plockat färska persikor, körsbär, hallon och mäjs för att sälja på frukt- och grönsaksmarknaden i grannstaden, Benton Harbor. Sedan dess har jag uppfostrat två barn, stått på scenen hundratals gånger och spelat musik, varit väldigt engagerad i den katolska kyrkan som jag tillhörd i Michigan, och jobbat hårt hela mitt liv som vårdgivare i operationcentrum för allt jag någonsin har fått.

Jag upplevde världens äventyr när jag flyttade till Sverige för att skaffa ett härligt liv med min man och livskärleken, Kalle. Sverige har gett mig mycket mer än jag kunde ha föreställt mig! Tillsammans har Kalle och jag gått på den kinesiska muren, vadat över Mississippifloden vid sin källa i delstaten, Minnesota och besökte The White House i USA. Jag (vi) har ridit kamel på Saharaöken, åkte forsen i en gummi båt längs Arkansasfloden i USA, och stått på bergspetsen på en av USA:s mest kända berg, Pikes Peak i delstaten Colorado.

Vi har cyklat över Golden Gate-bron i San Francisco och har besökt Abraham Lincolns (USAs 16:e president) barndomstuga i delstaten Kentucky. I delstaten Tennessee har jag stått på scenen vid The Grand Ole Opry i Nashville och sedan åkte vidare för att besöka Elvis Presleys hem, Graceland, i Memphis. Vi har varit inbjudna till en bröllopsmiddag i Turkiet och vi har besökt St. Peters basilika och sixtinska kapellet i Rom. Vi har sett och upplevt mycket mer - alldeles för mycket att beskriva här i bloggen!

Men trots så många fantastiska härliga upplevelser och ett grymt bra liv i Sverige sorger jag ganska ofta över att jag inte har möjligheten att alldeles spontant träffa mina vuxna barn under 95% av året. Poängen är att vi skall vara snälla mot våra medmänniskor eftersom nästa alla sorger över någonting.

I gårdagens tidning stod det en artikel om en ung tjej som drabbas av dyslexi. Hon bor i Västerbotten och har väntat på två år för att få dyslexiutredning! TVÅ ÅR!! Unga människor med läs- och skrivsvårigheter står ständigt utanför! Frustrationen över att aldrig hinna ikapp med klasskamraterna och att äldrig duga tär på självkänslan och kan lämna djupa psykiska skador som kan förbli resten av livet!

Det finns ingen ursäkt om att ett barn som desperat behöver hjälp måste vänta i kön på en sådan orimligt lång tid! Men jag slår vad att "ursäkten" är pengar. Pengar går i första hand... människor går i andra hand - särskilt beroende på vilken klass man är född i.

Kronprinsessen Viktoria drabbas också av dyslexi, precis som sin far, Kungen. Vad tror ni? Stod Kronprinsessen i kön på två år innan hon fick hjälp? Nej, det är extremt tveksamt att hon gjorde det.

Umebygdens Spelmansgille som stod för musiken under jubileet!

Idag spelade jag med Umebygdens Spelmansgille när byn Balsjö firade sitt 250-års jubileum. Dagens program var väldigt väl organiserat och det var mycket trevligt att vara med!

Firandet började med en gudstjänst i ett stort tält. Vi spelade några låtar under gudstjänsten som inleddes med en fin polska som var gjord av gruppens spelledare. Efter gudstjänsten var det fikadags under vilken tid vi spelade några låtar till. Kort efter det att vi fick fika var det dags att spela och marschera till huvudvägen, som låg c:a 500-meter bort, med publiken som marscherade bakom oss. Vid vägen hölls en ceremoni för att avtäcka ett fint minnesmärke om 250-årsdagen.

Vi spelade, marscherade och ledde publiken tillbaka till tältet där alla fick tillfället att köpa en mumsig hamburgare och någonting att dricka. Snart var det dags att spela igen för en mycket uppskattande publik. Dagen var nästan magisk med musikens glädje!

Intressant nog var det bara för några veckor sedan som jag gick igenom en kort period när jag trodde att jag inte längre orkade med musik. Men efter idag (samt några andra trevliga spelningar i sommar) är jag mycket glad att jag stod emot frestelsen att sluta!

Jag, som alldeles själv spelade och övade för korna strax inför ceremonien!

Det är väldigt trångt och mörkt nästan alla arbetsrum på mitt jobb p.g.a. det till syns ändlösa ombyggnadsarbetet som pågår. Ett trevligt litet rum har därför ordnats upp på en av operationsavdelningarna där högst två människor kan jobba. Jag är placerad ensam i det lilla rummet i veckan men det är inte alls tråkigt att vara ensam! Tvärt om! Det är skönt att kunna sitta lugnt och tyst och jobba i egen takt utan att bli störd.

Rummet är försett med en radio och det är även skönt att kunna välja precis vilket som helst radioprogram utan att oroa mig för att någon annan klagar på volumen eller musikgenren. Men tystnaden gör att man hör mer av radion än man brukar höra när det finns "bakgrundsbuller" och det kan bli minsann irriterande! 

Det finns, t.ex. en mycket känd John Lennon sång som heter "Give peace a chance" vars mest känd textrad är "All I am saying...is give peace a chance". Jag trodde hittills att just den textraden var bara refrängen, men nu vet jag att det är HELA SÅNGEN!!  "All I am saying... is give peace a chance" är bokstavligen "all they are saying" (det enda som sägs)! Jag stängde därför av radion ett tag och insåg fördelen med lite lagom bakgrundsbuller!

Eftersom jag redan har haft en härlig semester klev jag på bussen som vanligt imorse för att åka till stan och jobba. Men det blev både den första och den sista gången som bussen stannade för en passengeraren...d.v.s. jag fick en personlig skjuts till Umeå! Enligt min erfarenhet kommer jag att fortsättningsvis vara den enda passengeraren (på just den turen) under de kommande fyra veckorna. Men jag får inte tycka synd om mig själv eftersom den stackars chauffören förstås jobbat också!

På väg tillbaka idag från gårkvällens Holmön-spelning köpte jag två askar jordgubbar från företaget "Finneröjda" som hade ett stånd utanför ICA på Tallparken. Jordgubbarna såg jättefina ut så jag kollade inte igenom askarna. Och det blev minsann ett stort misstag! Det var först när Kalle började rensa jordgubbarna hemma som vi upptäckte att minst hälften av jordgubbarna var ruttna eller mögliga! Det såg ut som om någon hade medvetet täckt över de äkliga jordgubbarna med jättefina jordgubbar bara för att kunna sälja dem!

Lär dig därför av mitt misstag och ta tiden som behövs för att kolla igenom askarna innan du köper jordgubbarna!

Ikväll skall jag och en annan medlem från bandet O'Grejdi Nua spela på en pub som ligger på Holmön! Det går så dåligt med färjor att vi redan måste åka över till ön kl. 17.30 trots att vi inte kommer att spela förran kl. 22. Hoppas att vädret blir lite bättre än det är nu, annars kommer det att bli riktigt tråkigt att måste stanna inne hela kvällen. Men så snart som vi får spela skall det bli roligt! Ha en trevlig lördag vad än ni gör!

Ikväll tänker jag mest på min son som har nyss anlänt till en annan del av Amerika nämligen San José, Kalifornien. Han skall vistas där och träna i en månad inför ett uppdrag åt armén. Det har varit riktigt kul att följa honom via Facebook när han beskrev nästan varje 30 minuter exakt där planet var över Amerika! Eftersom Kalle och jag flög till Kalifornia för några år sedan, kan jag se för mitt "inre öga" allt som han beskrev i Facebook angående Amerikas vackra landskap under flyget.

Han kommer efter en månads träning att skickas till en världskänd ö som ligger strax söderut från delstaten Florida. Han skall tjänstgöra i nio månader vid en världskänd fängelse på den ön.  Men jag får inte avslöja namnet på ön eftersom det är hemligt!  : )

Jag saknar faktiskt min son och jag är därför väldigt tacksam att han skriver ganska ofta om vad han gör i Facebook. Ni som inte är med i Facebook har säkert svårt att förstå, men det känns väldigt bra att kunna följa honom och därmed "vara med" hans liv i ett avseende.

Det kommer att bli lite extra mysigt och trevligt vid middagsbordet i kväll eftersom min man har kommit hem! Han har vistats i Åkersberga sedan förra helg för att hjälpa till som barnvakt till sonsonen. Kalles bror åkte med till Brån och skall hälsa på oss ett tag. Så efter en vecka utan en enda Sjöström-man i huset får jag plötsligt två Sjöström-män som sällskap. Men "pojkarna" gillar att spela ordspel (Alfapet) tillsammans, så det blir ändå ganska mycket tid kvar för mig att syssla med musik och annat. Trevlig helg!

Besiktningsdags - men inte på bilen eftersom min man sköter om det. Nej, det är jag som på en vis kommer att besiktas! Det råkade bara bli att jag har fått inbokade tider till tandläkare, en hårklippning, ett blodprov med hälsokontroll samt ögonundersökning (för nya glasögon) - allt under de kommande 8 dagarna! Håll tummarna att jag blir godkänd när allt är klart!

Den 4:e juli är för svenskar bara en annan dag. Vissa av er har semester och vissa av oss jobbar.  Men den 4:e juli är en mycket viktig dag för mig och alla amerikaner runt i världen därför att USA:s självstandigdag firas idag! Trots USA:s alla problem och skavanker är jag en mycket stolt amerikasvensk med en klump i halsen. Jag saknar faktiskt möjligheten att fira denna dag med mina landsmän. Min man är den enda svenskan som möjligen kunde förstå min stolthet, men han är inte hemma i veckan. Så, jag skall lyfta ett glas i min ensamhet och skåla till mitt älskade men ibland tokiga hemland idag.

Ett fyrfaldiga leve till USA!! Hurra, hurra, hurra, hurra!