Söndagar hos farmor

Jag fick igår ett e-post brev från min väninna, Nancy, i USA. Hon berättade för mig om ett tillfälle som hon fick träffa vissa av sina kusiner som hon inte hade träffat på länge. Hennes berättelse väckte minnen av mina kusiner som jag inte heller har träffat på länge. 

Jag växte upp på ett jordbruk i Michigan. Jordbruket hade gått i arv i flera generationer och eftersom pappas fyra systrar varken orkade eller ville bli bönder tog min pappa ansvaret för jordbruket när farmor och farfar inte längre orkade. Farmor och farfar bodde kvar på bondgården i sitt mysiga gamla hus som låg på andra sidan av ett stort sparrisfält från vårt hus räknat.

Mina fastrar och deras familjer hälsade på farmor och farfar den sista söndagen av varje månad. Direkt efter att farmor kom hem från gudstjänsten på dessa söndagar satte hon fart i köket för att laga en mumsig kycklingmiddag åt hela släkten. Farfars uppgift var att jaga efter två av de fetaste hönorna på gården, hugga av huvudet på stackarna och göra dem klara för farmor att stycka och steka i två stora stekpannor på spisen. Det var alltid min uppgift att gå ner till matkällaren för att hämta två stora burkar majs och två burkar äpplemos, som hon själv hade konserverat. Jag brukade också duka bordet så att farmor kunde ägna sig helt åt matlagningen.

Ute på landet där bondgården låg fanns det inte så många andra barn att leka med, så jag blev alltid överlycklig när kusinerna äntligen kom! Jag har många varma minnen av dessa trevliga söndagar när kusinerna och jag klattrade i träd, jagade och skrämde upp hönorna, lekte kurragömma, spelade baseball eller crocket och rullade runt på de stora högarna hö som förvarades på ladans andra våning. Efter middag sprang vi ute igen och lekte tills mörkret tvingade oss att gå in i huset.

Många år har gått sedan dessa trevliga söndagar. Nancys brev väckte i mig lusten att träffa åtminstone några av mina kusiner igen. Möjligheten att träffa kusinerna blir kanske årets "projekt" under tiden som min man och jag befinner oss hemma i Michigan – om exakt två månader.

2 kommentarer

  1. Elisabeth

    Så härligt du beskriver dina möten med kusinerna och så väl jag känner igen mig i det. Jag växte ju upp på en bondgård alldeles i närheten av din nuvarande boplats och även jag längtade efter jämnåriga lekkamrater när jag var barn.
    Hoppas du kan förverkliga idén om en återträff.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.