Bilden ovan togs för exakt åtta år sedan

Igår tillbringade Kalle, hans bror, Tommy, och jag hela dagen någonstans emellan Brån och Höga Kusten. Jag hade nämligen en spelning i Främmerveda tillsammans med musikkompisen Pelle. Det var en strålande dag och fint väder (fastän lite för blåsigt) så efter den trevliga och lyckade spelningen bestämde vi oss för att åka runt i det vackra landskapet där på Höga Kusten.

Vi körde först till Mannaminne i Nordinggrå för att äta sen lunch och sedan ströva omkring i det annorlunda området. Vi åkte därefter till Bönhamn där Kalle och jag hade varit över en 3-dagars helg för åtta år sedan. Vi parkerade bilen och gick långt ut på ett klippstig ute i havet.

Det var precis där på klipporna i Bönhamn som Kalle tog sin allra första ”kan själv” bild av oss tillsammans. Den bilden är fortfarande min favoritbild av oss för att jag minns så väl det strålande vädret, värmen från såväl solen som Kalles famn och känslan av att vara ”tokkär”.

Vi kunde förstås inte motstå att återskapa samma scen med samma bakgrund. Vi vet att vi stod på precis samma plats, men vi mindes tyvärr fel mot vilken bakgrund vi stod. Vi hade vänt ryggarna mot hamnen på den första bilden men mot havet på den andra bilden. Det syns att det har gått åtta år och kommit några kilo och många gråa hårstrå. Men det spelar ingen roll för att vädret var precis lika strålande, värmen från solen och Kalles famn var precis lika skön och jag är fortfarande kär.

Bilden som togs igår

För exakt sextiofem år sedan, idag den 3:e juli, föddes min syster Kathy. Hon var bara femtioåtta år gammal när hon dog den 6:e augusti 2006. Jag tror att hennes förhållandevis korta tillvaro på jorden präglade starkt mitt liv. Men om du förväntar dig en upplyftande historia om syskonkärlek blir du besviken, för att 98 % av minnena jag har av min syster är dessvärre negativa.

Min syster var en mycket underlig människa, vars oförklarliga beteende ofta orsakade ett mörkt moln av frustration och stress i mitt barndomshem. Hon var en väldigt orolig person och, enligt mamma, hade varit så alltsedan hon föddes. Hon var plågsamt blyg och rädd för nästan allting utanför hemmet. Hon var envis som en åsna, sur periodvis som ett omoget äpple, och till råga på ilskan hade hon en mycket kort stubin. Mamma sökte hjälp genom att ordna upp några besök hos barnpsykologen utan framgång för att Kathy vägrade att delta i behandlingen hos psykologen genom att titta bort med armarna i kors.

Kathy var i ett avseende briljant för att hon satt och läste nästan oavbrutet och var därför ”boksmart”. Dessutom hade hon ett slags fotografiskt minne som gjorde att hon kom ihåg i stort sett allting hon hade någonsin läst. Men hon var inte det minsta socialt begåvad som gjorde att hon inte alls intresserad  sig för andra människor och därför höll sig undan i sitt rum dag efter dag. När jag försökte prata med Kathy blev jag bara tillrättavisad om jag sade någonting ”fel” så jag lärde mig att det inte var lönt att prata med henne. Hon vägrade skaffa ett jobb så mamma och pappa blev tvungna att försörja henne tills de dog. Till slut gav alla upp med följd av syrran fick göra precis som hon ville utan motstånd. Pappa höll sig utomhus mest i trädgården och mamma tappade helt och hållit livsgnistan och satt bara på tv:soffan och rökte och deppade fram till sitt död.

Jag ”ärvde” min problematiska syster efter det att mamma och pappa dött. Jag skänkte min del av pengarna som vi hade ärvt av föräldrarna till Kathy så att hon kunde utbilda sig till sjuksköterska. Tanken var att hon kunna skaffa ett bra jobb efter utbildningen, försörja sig själv, betala tillbaka pengarna som jag hade skänkt och även köpa ut mig från huset som vi bägge två hade ärvt. Kathy fick MVG i precis alla ämnena men p.g.a. sitt konstiga beteende och brist på social förmåga kunde hon inte klara av praktiken. Hon fick därför inte legitimera sig som sjuksköterska. Det blev aldrig ett bra jobb och jag fick aldrig tillbaka pengarna.

Jag fick till slut barndomshemmet när Kathy dog. Men hon hade tillåtit huset att förfalla hemskt mycket så där har Kalle och jag spenderat mycket pengar och tillbringat många timmar hårt arbete under de senaste nio åren för att först göra huset beboeligt och senare snyggt och modernt. Det är vårt sommarhus nu.

På ett sätt tycker jag synd om min syster för att hon uppenbarligen var mentalt sjuk utan att ha tillgång till dagens förbättrade förståelse för och behandling av mentalsjukdom. Men jag tycker synd ibland om mig själv också för att jag aldrig fick uppleva äkta syskonkärlek. Å andra sidan är jag tacksam att min besvärliga syster gjorde mig på gott och ont till den person som jag är idag – framför allt stark och oberoende.

Genom att iaktta Kathy har jag lärt mig att vi människor tyvärr inte är födda precis lika och att vissa av oss klarar inte av livet lika bra som vi andra ,vars vilja och förmåga är stark. Jag lärde mig att det är omöjligt att tvinga andra människor att ändra sitt beteende, men man kan istället ändra sin egen inställning till den personen. Jag lärde mig av Kathy att man är ansvarig för sitt eget liv och egen glädje och just den där biten är en stor anledning till varför jag befinner mig i Sverige idag.

Jag kan inte ärligt påstå att jag saknar Kathy i mitt liv, men å andra sidan kommer alltid den 3:e juli att väcka diverse känslor till liv hos mig.