Tjugofem dagar

En stor livsändring kommer inom kort att ske för mig. Efter nästan 46 år i arbetslivet har jag bara 25 dagar kvar att jobba! Jag har jobbat mestadels heltid i trettio år i USA och heltid i sexton år här i Sverige. Det känns nästa overkligt att ett sådant långt arbetsliv kommer snart att ta slut!

Jag gillar mitt jobb på operationscentrum på NUS och mina trevliga, duktiga arbetskamrater berikar mitt liv. Men jag är inte ung längre. Jag inser att jag är trött och utsliten. Jag är less på att prioritera min tid under helgerna så att jag hinner med både måsten och fritidsintressen. Jag är less på att känna mig lite avundsjuk på min pensionerade man som får gå ut i det fina vädret, ta en tupplur, eller träffa en kompis för lunch när han känner för det. Jag går därför i pension för att jag längtar efter nästa kapitel i livet.

Jag längtar efter att kunna sluta ställa väckarklockan och istället låta kroppen bestämma när det är dags att stiga upp. Jag ser fram emot lugna frukostar när jag får läsa tidningen i lugn och ro med min man tvärs över bordet. Jag längtar efter friheten att kunna boka en sistaminutenresa utan att riskera att chefen inte kan godkänna min frånvaro. Jag ser fram emot att kunna vistas i USA i längre perioder. Jag längtar efter att ha ork och tid att kunna umgås mer med min älskade man, min kära svägerska och våra vänner. Efter fyra års frånvaro från VK-bloggen på grund av att jag inte haft tid att skriva, ser jag nu fram emot att kunna börja blogga igen.

Jag kommer att få en dräglig pension från Sverige och USA. Att ansöka om pension i två olika länder har varit en intressant upplevelse och det kommer jag att blogga om nästa gång.