De första tårarna

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag befinner mig just nu i en intressant och ibland intensiv övergångsperiod inför pensioneringen, båda på jobbet och hemma. Jag upplever många olika tecken på att mitt arbetsliv är snart över. Mest intensivt just nu är arbetet med inskolningen av min efterträdare.

Ett litet tecken på att pensioneringen nalkas är att mitt senaste kuponghäfte tog slut i fredags och jag log för mig själv, när jag insåg att det inte var lönt att köpa ett nytt.

Chefen gick runt förra veckan för att dela ut en inplastad lathund i fickformat till oss. Hon började sträckta fram den till mig men tänkte vidare och sa: ”Nej, du behöver inte den här för att du slutar ju snart.” Vi fick ett gott skratt båda två!

Jag blev avtackad under en middag ute på restaurang i fredags. Jag och mina arbetskamrater njöt av god mat, trevligt sällskap och mycket skratt. Chefen höll ett kort tal för att tacka mig för mina viktiga insatser under alla dessa år och hur mycket jag kommer att saknas. Hennes ord värmde verkligen, men det kom inga tårar då mest tack vare den festliga stämningen.

Många av mina arbetskamrater har frågat under de senaste veckorna hur de skall klara sig utan mig. Men till sist kom någon och vände på frågan och undrade hur jag skall klara mig utan dem. Till min egen överraskning började tårarna plötsligt rinna nerför mina kinder och för första gången förstod hur känslosam min allra sista dag på jobbet kommer att bli.

 

Bli först att kommentera

Annan sorts bakis

Av , , Bli först att kommentera 8

En av mina uppgifter på jobbet är vara huvudansvarig för ett omfattande datorprogram som styr och dokumenterar vårt arbete med att förbereda alla kirurgiska instrument som används under operationer. Det blir en enorm mängd data som samlas varje dag och därför måste äldre data arkiveras och raderas emellanåt.

Arkivering/radering, som är en tämligen knepig uppgift, bör göras en gång om året så jag bestämde mig att göra det förra veckan. Under min ledning hade jag och två kollegor gjort en del förberedelser som krävdes, så jag kände mig redo.

Arkivering/radering kräver ett fullständigt stopp i arbetat, så p.g.a. tidspressen jobbade jag så snabbt och effektivt jag kunde. Jag hade två kollegor bredvid mig så att de kunde lära sig hur man gör nästa år efter det att jag har gått i pension.

Naturligtvis stötte vi på ett problem nästan direkt! Det visade sig att förberedelser som vi hade gjort bara var en bråkdel av det som krävdes, men den informationen kom inte fram förrän jag satte igång med själva uppgiften. Jag och mina kollegor bara gapade när vi såg den oöverkomliga listan över vad mer behövde göras.

Kollegorna och jag försökte febrilt att hantera listan men efter en kort stund insåg jag att jag måste avbryta arbetet. Min efterträdare får försöka igen till hösten så att det ges tid att hantera listan i relativt lugn och ro.

På fikarasten dagen därefter berättade jag för arbetskamraterna vad som hade hänt och hur stressad jag blev. Jag återupplevde en del av stressen bara med att berätta historien. Men när en av arbetskamraterna skämtsamt påpekade att jag var ”datorbakis”, fick sig alla ett gott skratt!

Bli först att kommentera

För säkerhets skull

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag har jobbat inom vården hela mitt vuxna liv, mest inom kirurgi men även på vårdavdelningar och på akutmottagning. Under åren i Sverige har jag arbetat på NUS operationscentrum. Sjukvård har för mig varit ett tillfredsställande och ärbart yrke. Men yrket har till en viss mån påverkat mitt sätt att se på livet.

Människor är sällan mer svaga, sårbara och rädda än när de ligger på sjukhus. Vårdgivare hanterar ett brett register av sjukdomar, olyckor och övriga tragiska situationer som, sett från en klinisk synvinkel, kan vara intressant, utmanande och även glädjefyllt, t.ex. när ett barn föds.

Men en situation som i synnerhet har präglat mig under arbetslivet har varit äldre människor som har kämpat och slitit hela sitt liv men dör några dagar innan pensioneringen eller strax därefter. Vad tragiskt och orättvist!

Jag insjuknade i årets jobbiga influensa tidigt i mars och jag var hemma från jobbet i två veckor. Första veckan tillbaka på jobbet var tuff. Vecka två började jag må bättre. Men vecka tre började jag må lite sämre igen och jag blev orolig för möjligheten av lunginflammation som man kan ju dö av enligt ”internet och en väninna”!

Jag går i pension om tre veckor och jag hade bara en tanke i skallen – alla mina stackars patienter som dog för tidigt! För säkerhets skull ringde jag Hälsocentralen i Vännäs i torsdags och fick tid hos en distriktssköterska igår. Hon var väldigt trevlig, effektiv och proffsig och trots att hon kunde ha lett litet överseende åt min oro försäkrade hon mig lugnt att jag inte kommer att dö – åtminstone inte av lunginflammation – innan jag går i pension.

Bli först att kommentera

Små påskkäringar efterlyses

Av , , Bli först att kommentera 8

Jag kände mig riktigt nöjd med mig själv i torsdags när jag, för första gången sedan jag flyttade till Sverige, hade faktiskt kommit ihåg att förbereda små påsar med godis med förväntningen att några små påskkäringar som skulle komma och knacka på dörren.

Hittills har det inte blivit någon knack på dörren. Vi har varit hemma in princip hela tiden förutom drygt en timme fredag och lördag när vi gick ut för en lång promenad. Kanske vi borde ha lämnat skålen ute på bron i fall det kom någon liten påskkäring under den tiden vi var ute, eller?

Så om det inte kommer några påskkäringar idag eller imorgon finns en stor risk att vi kommer att bli tvungna att äta upp godiset själva. Men eftersom vi båda är vuxna är vi beredda att ta på oss det tunga ansvaret.

Bli först att kommentera