Annan sorts bakis

En av mina uppgifter på jobbet är vara huvudansvarig för ett omfattande datorprogram som styr och dokumenterar vårt arbete med att förbereda alla kirurgiska instrument som används under operationer. Det blir en enorm mängd data som samlas varje dag och därför måste äldre data arkiveras och raderas emellanåt.

Arkivering/radering, som är en tämligen knepig uppgift, bör göras en gång om året så jag bestämde mig att göra det förra veckan. Under min ledning hade jag och två kollegor gjort en del förberedelser som krävdes, så jag kände mig redo.

Arkivering/radering kräver ett fullständigt stopp i arbetat, så p.g.a. tidspressen jobbade jag så snabbt och effektivt jag kunde. Jag hade två kollegor bredvid mig så att de kunde lära sig hur man gör nästa år efter det att jag har gått i pension.

Naturligtvis stötte vi på ett problem nästan direkt! Det visade sig att förberedelser som vi hade gjort bara var en bråkdel av det som krävdes, men den informationen kom inte fram förrän jag satte igång med själva uppgiften. Jag och mina kollegor bara gapade när vi såg den oöverkomliga listan över vad mer behövde göras.

Kollegorna och jag försökte febrilt att hantera listan men efter en kort stund insåg jag att jag måste avbryta arbetet. Min efterträdare får försöka igen till hösten så att det ges tid att hantera listan i relativt lugn och ro.

På fikarasten dagen därefter berättade jag för arbetskamraterna vad som hade hänt och hur stressad jag blev. Jag återupplevde en del av stressen bara med att berätta historien. Men när en av arbetskamraterna skämtsamt påpekade att jag var ”datorbakis”, fick sig alla ett gott skratt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>