De första tårarna

Jag befinner mig just nu i en intressant och ibland intensiv övergångsperiod inför pensioneringen, båda på jobbet och hemma. Jag upplever många olika tecken på att mitt arbetsliv är snart över. Mest intensivt just nu är arbetet med inskolningen av min efterträdare.

Ett litet tecken på att pensioneringen nalkas är att mitt senaste lunchkuponghäfte tog slut i fredags och jag log för mig själv, när jag insåg att det inte var lönt att köpa ett nytt.

Chefen gick runt förra veckan för att dela ut en inplastad lathund i fickformat till oss. Hon började sträckta fram den till mig men tänkte vidare och sa: ”Nej, du behöver inte den här för att du slutar ju snart.” Vi fick ett gott skratt båda två!

Jag blev avtackad under en middag ute på restaurang i fredags. Jag och mina arbetskamrater njöt av god mat, trevligt sällskap och mycket skratt. Chefen höll ett kort tal för att tacka mig för mina viktiga insatser under alla dessa år och hur mycket jag kommer att saknas. Hennes ord värmde verkligen, men det kom inga tårar då mest tack vare den festliga stämningen.

Många av mina arbetskamrater har frågat under de senaste veckorna hur de skall klara sig utan mig. Men till sist kom någon och vände på frågan och undrade hur jag skall klara mig utan dem. Till min egen överraskning började tårarna plötsligt rinna nerför mina kinder och för första gången förstod hur känslosam min allra sista dag på jobbet kommer att bli.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>